Startade nyligen en tråd om en egenskap jag har som min mamma har svårt att acceptera. Hon var även den av mina föräldrar som krävt extremt mycket självbekräftelse särskilt då jag nyss fått min diagnos. Trodde det var underförstått att mina föräldrar inte fick berätta för någon utomstående utan min tillåtelse jag var dock inte redo just då.

Innan jag ens hann blinka så hade mamma berättat om detta för hela sin bekantskapskrets och då menar jag alla. Hon berätta enbart för mig när skadan redan var skedd alltså hon bad aldrig om tillåtelse eller frågade om det var okej. Jag blev enormt sårad och kände mig förådd det har tagit år för mig att lita på henne igen. Emellånt så har vår relation varit mer eller mindre spänd då hon har svårt att acceptera mina egenheter.

Nu undrar jag allså hur jag bör förhålla mig till min mamma i fortsättningen.



Moderator atoms - modifierade rubriken litegrann.

Prata med henne om väder och vind. Typiskt kallprat alltså. Var inte rädd för att dra en och annan vals när hon vill snoka.

Hon lär ju sprida information till alla och envar när hon har SÅ lite begrepp om andras personliga integritet.

Okej, det skulle kunna funka om det nu inte vore så att.
1. hon är gift och lever tillsammans med min pappa
2. hon blir sårad när jag enbart anförtror mig till min pappa

Vilket jag gjorde då jag var yngre och då hon nyss sårat mig genom att berätta om min diagnos för alla och envar. Började då att enbart anförtro mig till min pappa och naturligtvis märkte hon detta och blev sårad, vilket i sin tur såarade min pappa. Kanske bör jag även komma med vita lögner till min pappa... Svårt detta blev då

Hmm, det var en ruskigt knepig situation då. Bor du själv? Isåfall kan du kanske bjuda över din pappa någon kväll när mor din har annat för dej. Så kan du berätta för honom exakt hur jobbigt det känns när mor din pratar bredvid mun och be honom att hålla era samtal för sej själv.

Sen kan du bara hoppas att han har förstånd nog att knipa igen när hon är med och ställer massa frågor.

Okej, tack får rådet. Jo, jag bor själv. På 50 mils avstånd från mina föräldrar. Brukar och har varit så att mamma har kommit och hälsat på mig oftare än pappa. Pratar dock oftare på telefon med honom än med mamma.

De står varandra extremt nära så jag tror inte han skulle lyssna på det även om jag bad honom. Jag är ju trots allt inte bara hans dotter utan även min mammas. Men som det är träffas vi bara 2 gånger om året men vi håller kontakt på telefon.

Kan även tillägga att min mamma var den som blev mest lättad när jag fått diagnosen. Själv trodde jag först att jag i och med den blivit idotförklarad och skulle låsas in. När jag senare inte fick välja gymnasieutbildning själv så växte min misstro. Vet ej om det kan hänga ihop kanske gör det det ändå. Min mamma är extremt mån om att allt ska vara korrekt, hon är väldigt modeintresserad och väldigt mån om att se bra ut.

Varför försökte någon styra och vem försökte göra det?

Jag ville som sagt inte läsa på special skola alltså specialutformat gymnasieprogram utan jag ville läsa estetiska programmet. Men eftersom att jag hade fått Aspergers så blev jag tvingad att söka till ett sådant program istället. Jag känner mig på grund av detta emellånt väldigt sårad och kanske inte behöver säga att det kändes kränkande.

Å, andra sidan har jag bott själv sedan jag var 19 sköter min egen ekonomi och allt annat.

Du har ingen plikt att rapportera till dina föräldrar. Berätta bara det du tror du kan anförtro till dem.

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Okej, det skulle kunna funka om det nu inte vore så att.
1. hon är gift och lever tillsammans med min pappa
2. hon blir sårad när jag enbart anförtror mig till min pappa

Vilket jag gjorde då jag var yngre och då hon nyss sårat mig genom att berätta om min diagnos för alla och envar. Började då att enbart anförtro mig till min pappa och naturligtvis märkte hon detta och blev sårad, vilket i sin tur såarade min pappa. Kanske bör jag även komma med vita lögner till min pappa... Svårt detta blev då

HON blir sårad? PAPPA blir sårad? Men DU då? DU har all rätt att vara väldigt sårad när hon kränkt din intergritet på detta vis. De har fan inte ens rätt att bli sårade när det är hon som gjort fel.

Har hon ens bett om ursäkt? Tills hon gör det tycker jag du gör helt rätt i att inte prata med henne, framför allt inte om något personligt. Din pappa får väl gilla läget, det är inte du som skapat problemet utan din mor. Blir riktigt upprörd över att de verkar måna mer om varandra än om dig som är deras barn! Visst, finfint om deras relation är tajt, men det ska inte behöva gå ut över dig.

Hon har gjort bort sig (och dig); nu är det upp till henne och inte dig att försöka reparera skadan. Det är hon som ska jobba för att försöka få ditt förtroende igen, genom att dels erkänna att hon gjorde fel, be om ursäkt, och på längre sikt uppföra sig så att du får anledning att lita på henne igen.

Om hon bara ser sig själv som offer och inte ens vill medge att hon gjort något fel så tycker jag du gör helt rätt om du håller henne kort. Det blir en naturlig konsekvens av hennes obetänksamhet så att hon kanske tänker sig för nästa gång.

Jag hoppas du har berättat det för dem så de inte går omkring ovetandes o tror att du bara gör det hela utan vettig anledning.
Du har ju bevisligen anledning att vara försiktig, och som någon sade, du är inte skyldig att rapportera allt om ditt liv till dina föräldrar.
Däremot tycker jag personligen det är trevligt att ens föräldrar får veta en del (men inte allt nödvändigtvis).

Har liknande problem som dig, med att man inte vill såra sina föräldrar. Men om man inte talar om för dem att man själv blir sårad utav deras beteende, så kan man inte få någon förändring.

Du har ju så långt avstånd till dina föräldrar, så du skulle kunna göra som min sambo gjorde åt mig eller med mig. Han/vi skrev ett brev till mina föräldrar och talade om hur vi upplevde olika saker, vi skrev även att vi är tacksamma för deras stöd.

Nu bor vi bara 1,5 mil ifrån varandra, så det blev lite jobbigt att sticka till mamma ett brev ena dagen och sen ringde hon och var ledsen. Men vi bestämde att vi skulle träffas en vecka senare, så de han läsa och tänka igenom vad det verkligen stod i brevet.

När vi sen träffades så visst var det lite spänt och mamma var ledsen, men hon hade ändå förstått vad jag/vi menade. Nu funkar det faktiskt jättebra, jag var väldigt rädd att jag skulle förstöra min relation till mina föräldrar helt.

Det kan vara lättare att skriva, då hinner man tänka och vända och vrida på orden, så man får med allt. I ett direkt samtal blir jag väldigt tyst och hittar inga ord.

Hoppas att det löser sig för dig.

Okej, tack. Vad jag kan minnas så har min mamma ALDRIG bett om ursäkt för att hon gick bakom min rygg för åtta år sedan eller så. Det enda hon sa var att "Jag tyckte att de skulle få veta, det gjorde väl inget?" Jo, det klart det gjorde något hon svek mitt förtroende hon visste redan innan att hur jag kände inför det hela. Men visst själv hade hon ju fått bekräftelse på att hennes dotter var konstig och att det fanns en förklaring till det.

Kanske är jag lite barnslig, men ibland när jag pratar med min mamma så pratar jag om jobbiga saker som jag inte tror att jag ska klara. Detta leder till att hon börjar må skitdåligt och inte orkar prata med mig på väldigt länge. Gör ju detta både omedtevet men även medvetet. Kanske dumt...

Hej här också!

Det du skriver om att du både medvetet o omedvetet tar upp saker med din mamma som är jobbiga för dig, är ju ganska naturligt när man fortf är ung o inte riktigt kommit igång fullt ut med livet o sin egen självständighet.

Det är naturligt att vända sig till sina föräldrar.

Men om det inte fungerar därför att föräldrarna inte själva är mogna och tillräckligt självständiga så blir det fel. Då händer kanske det som du varit med om, att din mamma måste på olika sätt, t o m om det kränker dig, få bekräftat att hon duger, att hon är en felfri människa och förälder.

Det här är bara alltför vanligt, det följer inte automatiskt med myndighetsdagen att man också är mogen o vuxen, vissa människor når heller aldrig dit. Det beror sannolikt på deras egen livshistoria och deras medfödda förmågor.

Men att kunna förstå en sådan orsak till en vuxens beteende är inte detsamma som att det är acceptabelt eller att man måste godta det.

Kanske skulle du söka dig till andra som kan ge dig stöd när du känner dig osäker på din egen förmåga? Det finns många alternativ.
Kurator på univ
andra vuxna i din närhet
kompis om det finns
Aspforum
m fl

Prova! Fundera! Sök!

Även om jag och min mamma ibland har väldigt svårt att komma överens så betyder hon mycket för mig. Väldigt komplicerat faktiskt.

Kanske är som ni säger. Tack förresten för alla goda råd.

Barns, även vuxna barns, förhållande till sina föräldrar är ofta komplicerat.
Relationer är det.
Och ens föräldrar kan betyda mycket för en men ändå inte vara det man skulle behöva av dem.
Min mor betydde också mycket för mig men jag lärde mig snabbt att inte tala om viktiga saker med henne för det fungerade aldrig. Hon var alltid väldigt mån om att jag skulle ha det bra men förstod inte att en del saker hon gjorde motverkade det.

Så kärlek och närhet/samförstånd går inte alltid hand i hand.

Inger skrev:

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Okej, det skulle kunna funka om det nu inte vore så att.
1. hon är gift och lever tillsammans med min pappa
2. hon blir sårad när jag enbart anförtror mig till min pappa

Vilket jag gjorde då jag var yngre och då hon nyss sårat mig genom att berätta om min diagnos för alla och envar. Började då att enbart anförtro mig till min pappa och naturligtvis märkte hon detta och blev sårad vilket i sin tur såarade min pappa. Kanske bör jag även komma med vita lögner till min pappa... Svårt detta blev då

HON blir sårad? PAPPA blir sårad? Men DU då? DU har all rätt att vara väldigt sårad när hon kränkt din intergritet på detta vis. De har fan inte ens rätt att bli sårade när det är hon som gjort fel.

Har hon ens bett om ursäkt? Tills hon gör det tycker jag du gör helt rätt i att inte prata med henne, framför allt inte om något personligt. Din pappa får väl gilla läget, det är inte du som skapat problemet utan din mor. Blir riktigt upprörd över att de verkar måna mer om varandra än om dig som är deras barn! Visst, finfint om deras relation är tajt, men det ska inte behöva gå ut över dig.

Hon har gjort bort sig (och dig); nu är det upp till henne och inte dig att försöka reparera skadan. Det är hon som ska jobba för att försöka få ditt förtroende igen, genom att dels erkänna att hon gjorde fel, be om ursäkt, och på längre sikt uppföra sig så att du får anledning att lita på henne igen.

Om hon bara ser sig själv som offer och inte ens vill medge att hon gjort något fel så tycker jag du gör helt rätt om du håller henne kort. Det blir en naturlig konsekvens av hennes obetänksamhet så att hon kanske tänker sig för nästa gång.

Inger tog orden ut munnen på mig. Du behöver absolut inte ha ångest över att du sårar dina föräldrar. De har ju redan sårat dig åh de grövsta.

Jag har haft tur med mina föräldrar och det var de som inte ville att jag skulle berätta allt för alla. I början blev jag irriterad och störd av detta för jag är van att vara öppen och säga det jag tycker och tänker. Men strategiskt sätt har det varit bra att inte berätta allt för alla på en gång. Jag brukar säga att jag vill att folk ska lära känna mig först och inte mina diagnoser. Det kanske skulle få din mamma att förstå varför hon inte ska berätta allt för alla. Det finns tyvärr så många fördomar mot denna diagnos att alla inte skulle kunna ta till sig den lika bra.

Fråga henne om hon skulle velat att du berättade vitt och brett om allt som hade med henne att göra? Men det bästa verkar vara att anförtro dig åt din pappa. Och berätta bara det du vill att de ska få veta. Föräldrar behöver verkligen inte få veta allt om en själv. Lycka till!

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Startade nyligen en tråd om en egenskap jag har som min mamma har svårt att acceptera. Hon var även den av mina föräldrar som krävt extremt mycket självbekräftelse särskilt då jag nyss fått min diagnos. Trodde det var underförstått att mina föräldrar inte fick berätta för någon utomstående utan min tillåtelse jag var dock inte redo just då.

Innan jag ens hann blinka så hade mamma berättat om detta för hela sin bekantskapskrets och då menar jag alla. Hon berätta enbart för mig när skadan redan var skedd alltså hon bad aldrig om tillåtelse eller frågade om det var okej. Jag blev eneromt sårad och kände mig förådd det har tagit år för mig att lita på henne igen. Emellånt så har vår relation varit mer eller mindre spänd då hon har svårt att acceptera mina egenheter.

Nu undrar jag allså hur jag bör förhålla mig till min mamma i fortsättningen.

Skit i din mamma om hon inte kan se dig. Skit i alla om de inte kan se dig.

Vad är detta med att bli sedd?
Jag har hört talas om det lite då och då i livet men jag tror inte jag förstår vad det är för jag tror inte jag är ute efter o bli sedd själv riktigt.

Hej Oimpulsivtimpulsiv!

Medan jag läste din berättelse om hur din mamma bemött och bemöter dig, genom att berätta saker om dig för alla i sin bekantskapskrets tänkte jag att "bara den som visar sig värdig förtroende får förtroende tillbaka, blir bemött med förtroende. Din mamma har ju inte visat dig det förtroendet, därför har du aldrig kunnat orka visa eller ge henne något förtroende tillbaka. Det är helt naturligt.

Möjligheten finns att din mamma berättade om dig av oro för ditt mående, men då tänker jag hon istället borde ha "gått till dig", pratat med dig om hur du kännt det med tanke på utredning och diagnos.

Jag tycker du ska visa din mamma "avvaktande närhet", inte "ta avstånd" men inte heller försöka "närma dig henne".

Nu skickar jag massor av förståelse och massor av varm omtanke till dig.

Av geocache