Hej igen.
Är nu alltså tillbaka här igen efter flera månaders frånvaro.
Förklaring till min frånvaro beror delvis på mina studier vilket tar en stor del av min tid. Tyvärr har det även lett till vissa problem.

De i min nya klass känner till mitt funktionshinder men på grund av vissa av mina "konstigheter" så skulle jag själv bidra till hur de beter sig. Det problemet består i att jag till stor del har svårt att märka när människor hälsar på mig. Jag märker det helt enkelt nästan ALDRIG.

Har även haft vissa duster med en lärare som aldrig tidigare varit i samma situation. Alltså ej haft någon student sedan tidigare med funktionshinder.
Min lärare har accepterat mig men bland mina klasskamrater har situiationen blivit värre. De pratar om mig på lektioner, skrattar åt mig, driver med mig. Vid grupparbeten är jag nästan alltid ensam eller den som är sist kvar.

För att sammanfatta jag oroar mig ständigt över detta och ibland funderar jag även på att hoppa av fastän jag verkligen vill fortsätta studera.

Är i stort behov av goda råd.

OBS. Är medveten om att jag eventuellt upprepar mig. Men på grund av tt jag ej ville gå in för mycket på mitt eget problem i andras trådar så hoppas jag att detta är okej.

Vad studerar du?

Jag läser ett treårigt program inom Samhällsvetenskap som är internationellt inriktat med en väldigt special inriktning fokuserad på internationella relationer och utveckliong. Utbildningen är helt på engelska, men läser med svenska och utländska studenter. Kan tyvärr inte säga exakt vad jag läser på grund av att det skulle bli för lätt att eventuellt känna igen mig.

Det gör inget. Jag ville bara få en uppfattning om dina studiekamrater (universitet betyder ju att de är vuxna människor). Jag har ingen erfarenhet av sådana lärosäten men tycker väl att det ska finnas hjälp inom institutionen. Det låter ju som om du är utsatt för mobbing och det måste de ju ha resurser för att ta itu med.

atoms skrev:Det gör inget. Jag ville bara få en uppfattning om dina studiekamrater (universitet betyder ju att de är vuxna människor). Jag har ingen erfarenhet av sådana lärosäten men tycker väl att det ska finnas hjälp inom institutionen. Det låter ju som om du är utsatt för mobbing och det måste de ju ha resurser för att ta itu med.

Ok, tack. Det är helt rätt som du säger att universitetsstudier innebär att alla där är vuxna och borde bette sig som sådana. Men tycärr är inte fallet så.

Vissa linjer på universitetet är väl inte direkt den tolerantaste miljön.

tveskägg skrev:Vissa linjer på universitetet är väl inte direkt den tolerantaste miljön.

Nej, nej det är det verkligen inte men det borde vara det. Finns lagar och föreskrifter som alla svenska universitet ska följa.

Kan det stämma som en person i min närhet sagt att jag genom att inte hälsa, "bäddar för att vissa personer beter sig som det gör". Alltså är det delvis mitt fel?

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Kan det stämma som en person i min närhet sagt att jag genom att inte hälsa, "bäddar för att vissa personer beter sig som det gör". Alltså är det delvis mitt fel?

På mitt jobb hälsar man ev på någon man råkar gå förbi på morgonen. Övriga hälsar man inte på. Ingen gör det. Det skulle nämligen bli ett långdraget hälsande hit och dit om alla skulle hälsa på alla varje dag.

Ändå kan man sitta på fikarasten och snacka lite som om dom alltid varit där. Det var faktiskt så att jag regarade på detta icke-hälsande från början (trots min egen aspighet).

Fast som jag uppfattar det så är min arbetsplats rejält aspig av sig. Men jag är inte där för att hälsa på folk. Jag är där för att göra ett jobb.

Ok, tack jag misstänker dock att denna person har svårigheter med min diagnos och kanske rent av skäms när jag inte beter mig normalt. Det är nämligen inte första gången denna person skyller ifrån sig. Kanske låter väldigt konstigt men på ett sätt är jag glad för att jag inte kan passa in i vad som är normalt vilket retar gallfeber på denna person. Att jag anses "misslyckad" är nämligen även ett bevis på denna persons misslyckanden. Krångligt och klurigt jag vet men vill inte outa för mycket alltså avslöja för mycket om denna persons relation till mig.

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Ok, tack jag misstänker dock att denna person har svårigheter med min diagnos och kanske rent av skäms när jag inte beter mig normalt. Det är nämligen inte första gången denna person skyller ifrån sig. Kanske låter väldigt konstigt men på ett sätt är jag glad för att jag inte kan passa in i vad som är normalt vilket retar gallfeber på denna person. Att jag anses "misslyckad" är nämligen även ett bevis på denna persons misslyckanden. Krångligt och klurigt jag vet men vill inte outa för mycket alltså avslöja för mycket om denna persons relation till mig.

Personen kanske känner sig obekväm i din närvaro. Ni kanske helt enkelt är olika perosnlighetstyper alldeles oavsett ev bokstavskombinationer. Ni passar bara inte ihop.

Men det är EN person. Inget att hänga upp sig på. Det finns andra. Ibland får man beväpna sig med ett visst självfötroende. "jag är som jag är, take it or leave it".

Duras skrev:

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Ok, tack jag misstänker dock att denna person har svårigheter med min diagnos och kanske rent av skäms när jag inte beter mig normalt. Det är nämligen inte första gången denna person skyller ifrån sig. Kanske låter väldigt konstigt men på ett sätt är jag glad för att jag inte kan passa in i vad som är normalt vilket retar gallfeber på denna person. Att jag anses "misslyckad" är nämligen även ett bevis på denna persons misslyckanden. Krångligt och klurigt jag vet men vill inte outa för mycket alltså avslöja för mycket om denna persons relation till mig.

Personen kanske känner sig obekväm i din närvaro. Ni kanske helt enkelt är olika perosnlighetstyper alldeles oavsett ev bokstavskombinationer. Ni passar bara inte ihop.

Men det är EN person. Inget att hänga upp sig på. Det finns andra. Ibland får man beväpna sig med ett visst självfötroende. "jag är som jag är, take it or leave it".

Well, well. Tack för tipset. Det är dock mer komplicerat än vad jag först låtit ge sken. Personen i fråga råkar nämligen vara min mamma. Som bäddat för konflikter kanske.

Oimpulsivtimpulsiv skrev:

Duras skrev:

Oimpulsivtimpulsiv skrev:Ok, tack jag misstänker dock att denna person har svårigheter med min diagnos och kanske rent av skäms när jag inte beter mig normalt. Det är nämligen inte första gången denna person skyller ifrån sig. Kanske låter väldigt konstigt men på ett sätt är jag glad för att jag inte kan passa in i vad som är normalt vilket retar gallfeber på denna person. Att jag anses "misslyckad" är nämligen även ett bevis på denna persons misslyckanden. Krångligt och klurigt jag vet men vill inte outa för mycket alltså avslöja för mycket om denna persons relation till mig.

Personen kanske känner sig obekväm i din närvaro. Ni kanske helt enkelt är olika perosnlighetstyper alldeles oavsett ev bokstavskombinationer. Ni passar bara inte ihop.

Men det är EN person. Inget att hänga upp sig på. Det finns andra. Ibland får man beväpna sig med ett visst självfötroende. "jag är som jag är, take it or leave it".

Well, well. Tack för tipset. Det är dock mer komplicerat än vad jag först låtit ge sken. Personen i fråga råkar nämligen vara min mamma. Som bäddat för konflikter kanske.

Aha, det var inte vad jag trodde. Blir genast lite mer komplicerat.

har inte så mycket att relatera till för min mamma gick bort för många år sen.

Jag hoppas du kan stå ut och fullfölja dina studier, om det är något du verkligen vill.

Måste det vara grupparbeten? Universitetet har ju skyldighet att anpassa för funktionshindrade. Du skulle kunna ta kontakt med den avdelningen och förklara hur svårt det är att jobba med folk som retar och driver med dig.

Om inte det går, så tycker jag läraren kan dela in eleverna i olika grupper för varje grupparbete. Varför ska man bara jobba ihop med sina kompisar, det gör man ju inte i arbetslivet.

Tack för peppningen, jag tänker inte ge upp nu när det bara är 2 år kvar. Är extremt målinriktad och har hög toleransnivå (ej säker på att det är rätt ord i sammanhanget). Ger inte upp i första taget.

I den utbildning jag valt har vi färre salstentor och fler grupparbeten, seminarium med medföljande seminarie uppsatser samt något väldigt unikt som en annan typ av grupparbeten kan inte säga exakt vad med tanke på känsligheten i detta ämne. Men det bygger på grupparbeten, improvisation och uppsatser.

Oftast låter vår lärare oss välja vilka vi själva vill vara med då grupparbeten kan vara tillräckligt komplicerade med eller utan funktionshinder. Tyvärr verkar det som om en del i klassen dock inte alla retar sig på att jag fortfarande hänger kvar. Det är tyvärr framförallt tjejer som öppet visar sitt förakt.

Det ska finnas särskilda samordnare för studenter med funktionshinder på alla universitet och högskolor. Har du tagit kontakt med din? På den här sidan finns tydligen alla namn, telefonnummer och epostadresser på alla sådana samordnare i Sverige:

www.studeramedfunktionshinder.nu

Jag tycker också att du borde ta upp det här med dina lärare.

Det här problemet som du beskriver är bara alltför vanligt både inom utbildningar och inom arbetslivet. Och drabbar alla som inte passar in i medel-majoriteten. Man behöver inte ha nåt f-hinder för det.

Din mamma går väl inte på utbildningen, eller ...?
Så vad hon anser kan du väl bara ----- i?

Att du inte hälsar/märker när andra gör det, är varken ursäkt eller förklaring till att de beter sig som du beskriver.
Det beteendet är helt enkelt dålig stil, dålig hyfs och dålig uppfostran.
Dessutom så tycker man att nån som läser den utbildning du gör, borde kunna ha större tolerans för att allt och alla inte passar in i den mall de själva följer.

Man har ingen rätt att bete sig illa mot en människa bara för att denne inte uppträder som man tycker den ska göra. Iaf så länge man inte är elak, beter sig illa själv eller gör andra illa. Att man inte hälsar kan väl knappast räknas dit.

Sätt dig över det så gott du kan!

Ta sedan reda på den enhet som har till uppgift att hjälpa dig med det stöd som alla f-hindrade har rätt till i alla skolformer - utom i folkhögskolor ....
En sådan enhet finns på alla universitet, tror att Studentexp/motsv säkert kan ge dig info om hur du kontaktar dem. Det finns också info på universitetens hemsidor. Det är ganska mycket stöd du har rätt att få så missa inte den möjligheten!

Ta sen ett snack med din lärare, mentor eller vad du har, och berätta kort om att du inte märker sociala signaler på samma sätt som andra gör o att det inte beror på nonchalans. Så kan du kanske få stöd den vägen också.

Dessutom så är det olagligt att mobba eller trakassera någon pga av f-hinder, läs gärna på DO:s hemsida! Så skulle universitets personal ägna sig åt det så är det straffbart. Negativ särbehandling pratar man också om.

Har du några i din kurs som det fungerar bra med så kan du kanske prata lite med dem också om vad det är som ligger bakom att du uppfattas som du gör.

Jag tycker din utbildning låter otroligt intressant och spännande så jag hoppas att du inte ger upp o att du kan få det stöd du behöver.

Åh tack för alla fina ord. Har än så länge inga planer på att kasta in handduken då jag enbart har 1,5 år kvar om man ej räknar med denna termin. Men jag behöver säkrt inte säga att jag har fått kämpa enda sedan starten. Du har rätt min mamma läser inte utbildningen, som tur är. Hon tror dock att hon förstår universitetsvärlden eftersom hon studerade till lärare på 90-talet. Jag har även en moster som också studerat på universitet en gång i tiden. Jag anser absolut inte att jag är bättre än andra och jag är allt för medveten om att detta problem kommer återkomma mer än en gång i mitt liv. Men eftersom detta påverkar mina studier och även får mig att må dåligt så kanske man kan klassa det för mobbing. Först sa min mamma att det var mobbing men sedan när jag sa att jag inte brukade hälsa så sa hon att jag liksom fick skylla mig själv.

@oimpulsivtimpulsiv

Bra att du inte tänker ge upp!
Men ge dig själv en bättre chans att klara detta utan att slita ut dig totalt; ta till dig våra råd o tips o sök kontakt med dem som kan ge dig det stöd som du har laglig rätt att få!

Strunt i din mamma, mödrar tror sig ofta veta bäst i allting och hänvisar gärna till erfarenheter som kanske inte är adekvata i nuläget.

Själv har jag läst på universitet i omgångar under en 25-årsperiod, senast för 10 år sen, men för den skull tror jag inte att jag är så insatt i hur det är nu.

Men relationer till andra är vad det är, människan ändrar inte på sig så snabbt, vi är nog ganska lika genom årtusendena. Att relatera till andra ÄR svårt, det krävs ju också att de andra ger den respons man själv behöver så att det där sociala samspelet kommer till stånd.

Att snacka skit om andra är ju ett sätt att försvara sig själv - JAG har minsann inte gjort nåt! - och då slipper man ju ta ansvar för situationen.
Det är också ett sätt att försöka förklara situationer som man inte förstår sig på. Inget bra sätt, men mänskligt.......

Tack, jag har fått en superbra mentor äntligen och har jättebra och regelbunden kontakt med samordnaren vid den skola där jag pluggar.
Kanske nämnt det någonstans men ofta brukar mina klasskamrater driva med mig eftersom att jag har svårigheter att anteckna själv så brukar de medvetet dölja anteckningarna genom att vända blad eller lägga handen för och böja ner huvudet.

Har du svårigheter att anteckna ska du begära att få anteckningsstöd.
Alternativt att du skriver på dator om det fungerar bättre.

Taskiga kurskompisar du har ....

Gjorde en sådan förfrågan i början av terminen dock ingen som nappade. Har klarat mig rätt hyfsat ändå då vår lärare gör overhead presentationer. Men har inte denna lärare jämt.

Det där händer bara ibland när det är fler på lektionerna....

Detta är ett moraliskt dilemma som hamnat i. Frågan gäller; ska jag behöva hälsa på personer som behandlar mig oschysst eller inte? Enligt många i min familj så kan deras beteende rättfärdigas av att jag inte hälsar på folk som driver med mig... Vem har rätt och vem har fel? Som ni kanske förstår så brukar jag inte hälsa på folk som jag vet varit oschysst mot mig i skolan. Är detta en ursäkt och giltig förklaring? Är de4t jag som måste ändra på mig ?

Träffade samordnaren idag och tyvärr så visade det sig att denne hade rätt. Man kan inte få alla att förstå att Asperger är så mycket mer än bara en diagnos. Faran med att berätta inför hela klassen vilket jag gjorde för ca ett år sedan är att det skulle slå tillbaka på mig själv.. Men tydligen har personen aldrig varit med om att situationen har eskalerat efteråt... Men kommer få en bandspelare så slipper folk oroa sig för att jag ska kopiera deras anteckningar i fortsättningen.
Åh, om det skulle vara så att man misslyckas i grupparbeten så är det ju lättast att skylla på mig även om det kanske inte alltid är enbart mitt fel...