Min 16-åriga dotter vill inte acceptera sin AS diagnos 2007

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Min 16-åriga dotter vill inte acceptera sin AS diagnos 2007

Inläggav monica » 2009-10-21 9:08:56

Min dotter är 16 år och fick sin As diagnos 2007. Hon vill inte acceptera den och blir ledsen när vi tar upp det med henne.
Jag är stolt över henne för hon är en duktig tjej. Hon kan sköta sin hygien bättre idag och gillar att baka. Hjälper till när man frågar. Kan tvätta sin kläder i tvättmaskinen.

Hennes svårigheter enligt henne själv är dom sociala kontakterna med alla utan mig (mamma) hon säger själv att hon har socialfobi.

Hon kom in på en vanligt ES program i höst. det gick rätt bra i början, förutom att hon inte ville äta i matsalen.

Nu har hon varit hemma i nästan en månad från skolan.
Hon har slitit hår i från sitt huvud ett bra tag, hon säger att hon slutat.

Jag har bokat docktor och bup tid och har bra kontakt md skolan.

Min fråga är om det finns mer erfarenhet av flickor i hennes ålder med As få forumet som har erfarenheter och tips hur jag som förälder kan hjälpa henne att gå vidare i livet.
Senast redigerad av monica 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
monica
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2009-10-21
Ort: Botkyrka

Inläggav KrigarSjäl » 2009-10-21 10:15:32

Det är en jävligt stormig ålder, och ännu mer så när man vet att man har en diagnos. Jävligt mycket att smälta.

Jag förstår fullständigt varför hon inte vill äta i matsalen; vem fan tycker det är trevligt att sitta och käka i en sal med 500 pers som slamrar med bestick och sorlar?
Är man känslig för intryck är sånt jävligt jobbigt.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Inläggav Sam » 2009-10-21 10:53:43

Att vara tonåring och få en diagnos är nog inte den bästa åldern. Både ur aspekten att man vill vara och bli behandlad som alla andra. Personligen tror jag inte att det finns någon vinst i att jobba på att hon ska acceptera sin diagnos just nu.

Tyvärr så har jag allt för ofta sett att man som anhörig, lärare även vi med diagnos gärna gör kopplingar till diagnosen även där "bristerna" inte ingår i diagnos kriterierna, utan bara KAN vara vanligt förkommande. Vilket inte innebär att det inte kan vara och skapa "problem" i vardagslivet.

Har man en tonårig som inte vill ta till sig sin diagnos så får man nog "smyga" in ett bemötande som skapar så bra utveckling och förutsättningar som möjligt. Stötta och hjälpa genom att vara närvarande, lyssna och tala om hur DU skulle gjort i en liknande situation. Att tala om hur någon annan ska göra och vara brukar inte vara den smidigaste vägen att nå fram till lösningar. För i botten handlar det om att undvika att motparten känner sig trängd, nedvärderad och går i försvar/låsning.

Sedan tycker jag att man ska ta sig en funderare över vem problemet tillhör. Det man själv som förälder och utomstående ser som ett problem, behöver inte vara det för den som är diagnosinnehavaren.

Eftersom jag ser att du tillhör Sthlm området så vill jag tipsa om Svenny Kopp förläsning. Läs mer på foredrag-ho ... 12736.html
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav Kristofer » 2009-10-21 14:51:02

Hur har diagnosen och det den innebörd förklarats och lagts fram för er dotter?
Senast redigerad av Kristofer 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Kristofer
 
Inlägg: 7528
Anslöt: 2005-11-05

Varm tack till alla som har givet mig bra respons.

Inläggav monica » 2009-10-22 6:52:58

Min dotter som har Asperger har så mycket bra sidor jag försöker lyfta fram hos henne.

Jag förstår att diagnosen blev mer än tuff för henne och själva utrednings tiden var förvirrande och tröttsam med psyckologer, lärare springande hemma hos oss.

Men också för mig (mamma) som skulle gå igenom allt.
Jag saknade verkligen nån som kunde berätta för mig hur ska jag vara som förälder nu, Jag började tvivla på mig själv.
Huvudet är fortfarande fullt med frågor och nya kommer.
Jag vill verkligen min dotter ska klara av att bli självständig i framtiden.
Jag läser böcker, går på kurser och läser på nätet, lyssnar på min dotter.
Jag vill vara steget före henne för att kunna hjälpa henne på bästa sätt.
Jag brukar tänka tillbaka till 1994 då hon var 1 år, vad har jag missat, varför kunde jag inte ana eller se att hon inte var som sina äldre syskon.

Hur blind får jag vara tänker jag. Min dotter är så söt men super jobbig ibland men jag tänkte inte mer på det utan det är väl alla ungar nu för tiden tänkte jag.

Det är det bästa jag gjort att bli medlem på det här forumet, jag vill ju bådde få ris och ros och höra hur andra mår och klarar av livet idag.

Har ni erfarenheter och tips eller åsikter om livet med Aspergerliv så är jag så glad.
Önskar er alla en fin dag.
Senast redigerad av monica 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
monica
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2009-10-21
Ort: Botkyrka

Inläggav carl » 2009-10-22 7:13:38

Det kanske är bäst att börja med de problem hon själv anser att hon har problem med: Social fobi..
Det finns väl inget självändamål i att utgå ifrån att hon är aspergare om hon inte ser andra symtom som ett problem?
Det finns en vinst i att låta en person stå på egna ben och bestämma vad hon har problem med.
Senast redigerad av carl 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
carl
 
Inlägg: 2609
Anslöt: 2009-07-01

Min dotter fick diagnosen Asperger.

Inläggav monica » 2009-10-22 7:30:00

Min dotter fick diagnosen Asperger efter hon inte hade deltagit i skolans gymnastik och inte hängt med i skolan i årskurs 5. en lärare ville göra nån forma av test på henne då, läraren fråga om hon fick först.

Jag svarade allt som hjälper min dotter i skolan, då är det ok, men det är bäst att fråga min dotter också. Tiden gick närmare bestämt 2 år, när skolan anmäler mig till soc för att jag inte ser till att min dotter går i skolan.
Bup blir inblandad, min dotter har nu varit hemma ett halvår, hon vill inte gå ut, inte delta i samtalen med psykologer och personalen från dagvården som ska vara med henne 2 gg i veckan.

Min dotter tycker det är jobbigt att 2 stycken gamla tanter kommer,
JAG VILL INTE GÅ UT O FIKA MED DOM säger hon.

Hon går inte ut på ett år. hon får hemundervisning men inte i mattematik,
det är ingen lärare på hennes skola som kan(friskola). En dag får vi hembesök av docktor som undersöker henne.
En annan vecka får vi med henne till sjukhuset, där hon fått tid att göra några tester och ta blodprov, dom vill ta foto, men det går inte min dotter vägrar.

Efter 2 år av allt spring och utredningar får jag ett brev från posten att hon fått diagnosen Aspergersyndrom. min dotter frågar vad blodprovet visade, men det visade inget fel på blodprovet. min dotter säger att hon inte har det för det är inget som visar på blodprovet.
Hela utredningen har hon fått vara med men mest har allt varit över hennes huvud, inga samtel med henne enskild med psykologer, inget stöd till henne.

Det stöd som kom var när hon skulle börja i årskurs 9 i en asperger klass, vilket min dotter ogillade för första stund, hon fick färdtjänst taxi till o från skolan.
Hon sa jag går bara dit för att fixa minna betyg för att komma in på gymnasiet.
Det gjorde hon, lärarna var kanonbra men min dotter förnekade bestämt att hon har nått problem, kanske socialt.

Hon åt 2gg i matsalen i årskurs 9, sen fick jag göra matssäck varje dag.

Det finns så mycket jag kan berätta, men måste iväg snart.
Vi ses i morgon. Från trötta mamman.
Senast redigerad av monica 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
monica
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2009-10-21
Ort: Botkyrka

Inläggav Sam » 2009-10-22 10:50:54

Låter som din dotter har haft ett "tufft liv" utöver det som kan höra till diagnosen. Jag kan förstå att hon tappat tilliten till de människor som korsar hennes väg. Detta har nog kanske bidragit till något som iaf liknar social fobi.

Min tanke är att hon känner sig träng och jagad och det som ligger närmast är flykt vilket verkar ta sig uttrycket att isolera sig.

Så som jag ser det så finns det ofta en jakt på att man ska vara och kunna vissa saker vid olika åldrar, att vi jämför och har väldigt bråttom istället för att låta saker mogna i sin egen takt.

Ibland kan nog lösningen vara att det är tillåtet att vara socialt inaktiv och bara vila för att våga och orka försöka senare. Däremot så tänker jag att det är viktigt att bli tillfrågad om man vill vara med även om ens svar blir NEJ nio gånger av tio.
Att veta att man räknas/vara efterfrågad är lika viktigt som att vara en aktiv del i det sociala.

Du undrade över hur du skulle vara som förälder. Vad jag förstår så har du fler barn, så mitt svar var som du är mot hennes syskon, men ha med att det som händer runt henne inte alltid har den avsikten som det kan se ut att ha.

Svara och utgå från de problem som hon själv tycker sig ha, utan att styra hennes beslut. jag tänker att för att kunna bli självständig så behöver man även få pröva sina egna idéer i den takt man klarar av.
En del av oss har nog en längre startsträcka av iakttagande och funderande innan vi tar ett nytt kliv. Till viss del så handlar det nog också om mognad.

Själv tycker jag nog att tiden som tonårsförälder var den absolut jobbigaste eftersom man är betydligt mer "maktlös".
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Tusen tack för svaret som lättar en orolig mammas hjärta.

Inläggav monica » 2009-10-23 8:47:37

Svaret jag fick, lättade verkligen mitt hjärta.

Jag håller verkligen med om att tonårs tiden är tuffare än när barnen var små.
Nu har dom två älsta flyttat hemifrån, Sonen bor i en lägenhet under pappa och den största tjejen har fått barn.

Nu har jag två tjejer hemma
en på snart 18 och lill tjejen som är 16 som har diagnosen As. Sen varanan helg kommer min sambos barn 7 o 9 år, så det är fortfarande full rulle ibland.

Men jag ser att min dotter som är minst tycker det kan vara jobbigt med mycket folk omkring sig, då är vi 5 sammanlagt i familjen när 18 åringen åkt till sin pojkvän.

Hon kryper in i syrrans rum och är där mest hela dagen kollar tv, datan, men nu är den sönder, men kommer ut då o då för att äta eller kolla vad vi gör.

Hon har ingen kompis på fritiden eller i skolan, så jag tycker hon ser rätt ensam ut.
Jag har förökt att få med henne på olika aktiviteter som bio, hälsa på mormor, hälsa på syrran. och ibland ringer hennes pappa och vill umgås med bara henne,men dera fika stund varar högst i en halvtimme.

Det som har gjort mig så trött, är att Bup och skolan förut sagt att du måste pressa henne att gå i skolan, och försöka vara mer på henne där.

Jag tycker som du att, jag ska behandla henne som stora syrran.
Visst det är stora skillnader mellan dom 18 åringen o 16 åringen, 18 åringen är social har pojkvän och vill så mycket, tar körkort, går till skolan fast hon känner sig trött.

Jag behöver inte tjata eller föreläsa om konsekvensera om hur det blir om hon inte går i skolan.
Skolan är viktigaste för mig att dom sköter, när dom kommer hem så är dom ända kraven att dom tar upp efter sig själva och tvättar sina egna kläder när dom behöver, vill dom ha stökigt i sitt rum så okej, dom städar oftas sitt rum när dom tycker det är hemskt där själva.

Jag säger till dom bådda att mamma tycker det är roligt att hjälpa dom med läxor och det kan vara roligare att vara tillsammans och göra dom, om dom vill såklart.

Det ska bli spännande nästa vecka hos docktorn som min dotter ska till och bup, kommer hon bli mer öppen och är hon mogen att ta upp sina tankar om socialfobi som hon säger att hon har.

Jag har hört att ungdomar och barn kan tycka att föräldrarna inte ska vara med och lyssna på såna samtal. Jag kommer ju självklart fråga henne om hon vill. men jag är lite orolig för att hon tror att hon sårar mig om jag inte följer med in till Bup mötet . men jag hoppas hon vågar gå in själv.

Jag vet att jag gör ett bra jobb som mamma , jag bryr mig, genom att vara lyhörd, jag är inte den tjatiga och gnälliga men jag är nog för snäll har jag hört.
Så det är nog bra om min dotter med As får höra vad andra tycker och tänker utan mamma. Jag har så svårt att släppa min oro om hennes skolgång, Min dotter har nu varit borta 4 veckor, kanske gick 3 dagar av dom.
Hon säger att hon kanske gett dåligt inntryck på dom andra eleverna. Hon känner sig ensam mest på rasterna och vill inte äta i matsalen.
Varje gång jag har fått henne till skolan känns det som en hög lottovisnt i mig så glad och full med energi.
Jag kräver 0 när hon kommer hem, frågar bara hur dagen har varit och vid middagen om hon behöver hjälp.
Men visst kan jag känna att helt perfekt förälder är jag inte för jag kan inte få henne till skolan.
Hennes Mentor i skolan är jättebra, han ringde och sa , pressa henne inte vi har möte med alla berörda lärare, specialpedagoger för din dotter, jag har gett skolan alla papper om utredningen.
Men det vet inte min dotter, när hon kommer tillbaka så kommer hon få mycket mer stöd, det ska vara så sa bup. Det ska hon ha, det har hon rätt till. Min dotter säger att hon inte har problem bara det sociala, dålig fantasi och lånsam och jumpa är jobbigt.

Nu har barnen lov och jag hoppas dom får vila sig, min dotter har docktor nästa vecka och bup veckan efter. Jag hoppas hoppas hon kommer gå till skolan igen. Det ger mig krafter tillbaka än att hon är hemma och blir mer Apatisk.

Nu är det fredag och mys.
Senast redigerad av monica 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
monica
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2009-10-21
Ort: Botkyrka

Inläggav Kvasir » 2009-10-23 11:27:31

Man kanske kan börja med att ta fasta på att det i alla fall finns några positiva saker, om jag förstått det rätt.
1. Hon vill själv trots allt gå i skolan för att kunna komma in på gymnasiet. Dvs. hon har en ambition och skolvägrar inte som så många andra barn i liknande situation.
2. Även om hon inte accepterar sin AS-diagnos så verkar hon beredd att acceptera att hon har social fobi. Det betyder att hon dels inser själv att det finns något som avviker hos henne jämfört med andra jämnåriga, och dels att hon inte är främmande för en psykologisk/psykiatrisk förklaring.

Social fobi, i större eller mindre grad, är nog en vanlig konsekvens av asperger. Vanligen har aspergare väldigt svårt med det sociala samspelet och upplever att det ständigt blir fel. I kombination med att även ofta ha ett mindre intresse av andra människor leder detta lätt till någon form av social fobi. Många av oss här på forumet har egen erfarenhet av detta, även om det yttrar sig olika. Kanske kan detta vara en ingångspunkt för att diskutera diagnosen? Det kanske är lättare att börja förstå den om dottern får klart för sig att hennes sociala fobi kan bero på aspergern?

Jag undrar också hur mycket dottern, och du, vet om asperger? Har ni fått någon bra information? Har ni läst på något själva? Har t.ex. dottern läst beskrivningar av hur asperger brukar yttra sig och själv tagit ställning till om det stämmer in på henne eller ej?

Slutligen funderar jag också på varför hon går på friskola och om det är nödvändigt när de tydligen inte kan erbjuda hemundervisning? Kommunala skolor har större skyldighet att tillgodose sådant. Om de sedan lyckas i praktiken eller smiter undan, kan säkert variera.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav Sam » 2009-10-23 12:09:13

Det jag tänker på är att du frågar hur hennes dag varit. Om min tillvaro i skolan inte är en 100 poängare, så skulle jag känna det jobbigt att åter bli påmind om det som inte känns ok eller funkar så bra.

Ett sätt för att få någon att berätta kan vara att du själv berättar om din egen dag hur den har varit. Kanske får du ingen respons just vid detta tillfälle. Ibland kommer inte det som hänt under dagen, förrän kanske flera dagar senare.

Jag vet att man som förälder vill veta och vara delaktig, men ibland får man nog vet mer om man vågar vänta på det som kommer spontant.

Sedan tror jag att man alltid vinner på att vara och ha en öppen dialog om olika åtgärder/val och möjligheter till stöd .
Hon är säkert ingen idiot som inte inser att ev förändringar i tex skolan, beror på att de har fått veta något utan hennes vetskap.

För med vetskapen hos skolan så finns det en risk att de idiot förklarar henne i sin ev iver att hjälpa och stötta. För att hjälp och stöd ska fungera så behöver man få vara delaktig i hur den ska se ut. Var och när den behövs.
Trots allt så är hon påväg mot att bli vuxen och det är också hon som är mottagaren av stöd och hjälp.

Jag tänker att din roll och tid som "fixaren" är påväg att ta slut. Detta betyder inte att du inte ska finnas för henne, men att din roll mer blir ett "bollplank" en medspelare, som HON kan passa över till vid behov.

Det jag tänker, är det någon som frågat henne om vad som måste ske/förändras för att hon ska orka med skolan. Kan man skippa gympan, matsalen , grupparbeten eller vad det nu är som skapar "problemet" med att orka gå ditt.

Många gånger vet man vad man skulle behöva men man tror inte att det går att ordna och därför säger man inget.

Vad BUP och doktorn tycker och säger skulle jag lyssna till, men det som väger tyngre är din och framförallt din dotters magkänsla för vad som känns rätt och ok just för tillfället.

Vill hon inte ha kontakt med BUP så är det nog ingen idé att tvinga henne till en kontakt. För att kunna ta till sig så måste man nog vilja och själv tro på en vinst. Annars finns nog en risk att man förstärker det negativ med diagnosen, men också att man bekräftar en ev självbild som defekt /misslyckad.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Re: Tusen tack för svaret som lättar en orolig mammas hjärta

Inläggav geocache » 2009-10-23 13:02:36

Hej Monica!

Jag har sedan jag var fem eller sex år "vetat om" att jag har något som gör/kan göra mig socialt isolerad eller "avvikande, och jag känner igen mig massor i din berättelse om dottern.

När jag var liten satt jag inne i mitt rum, satt med något LEGO-bygge, eller med någon plastbyggsats. Då och då "gick jag ur min autistiska bubbla", ut ur mitt rum, för att kolla vad morsan och mina syskon gjorde, så gick jag in i mitt rum igen och stängde om mig, i dubbel mening.

Men när så min mormor flyttade till "min" stad då jag var i tio-femtonårsåldern (hon var förresten änka sedan många många år, och åldrig och sjuk i kroppen då) så började jag besöka henne, hjälpte henne med olika saker som att gå och handla, sätta upp tavlor, fixa saker i största allmänhet.

Kanske det skulle kunna vara ett sätt för din dotter att "öppna sig", känna tillit till sig själv och så? Hennes mormor kanske kan berätta för din dotter om hur det var att vara ung förr, och liknande saker, hitta på andra saker att göra "på tu man hand" med sin mormor?

Hoppas du inte tog illa upp att jag svarade så här?

En varm hälsning till dottern om du vill.

Av Värmande eld
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
geocache
 
Inlägg: 9578
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Inläggav Inger » 2009-10-23 13:03:51

Hej och välkommen monica.

Jag tycker du låter som en bra och engagerad mamma.

Många barn, inte bara med NPF, tycker de sista åren i skolan är jobbiga. Har man dessutom AS och social fobi så är det naturligvis ännu jobbigare.

Jag tycker personligen inte att man ska kunna tvinga elever efter mellanstadiet att gå i skolan men tyvärr är ju lagen som den är. Att du har svårt att få henne att gå är inte något misslyckande hos dig, det är skolan som har misslyckats med att få henne att vilja gå dit och känna sig trygg där.

Jag har inte social fobi men jag var extremt blyg och rädd som barn och funkade bäst i liten skola med mindre klasser. Det kanske er skola redan är?

Att hon inte vill äta i matsalen tycker jag är helt legitimt och något hon bör slippa. Slamriga skolmatsalar är en vidrig miljö för vilket barn som helst, och en riktig mardröm för den som är känslig och socialt osäker.

Samma med gymnastiken. Jag led verkligen av att tvingas delta i fysiska aktiviteter i skolan och mådde rejält dåligt de dagar det var gymnastik. Tyvärr var jag för timid för att våga vägra. Inte förrän andra året i gymnasiet satte jag ned foten och sa till gympaläraren "Ge mig en etta så går jag promenad under dina lektioner, annars kommer jag ändå bara skolka." Hon gick med på det.

Sen håller jag med Sam och övriga om att hon verkar jagad och nog behöver bli lämnad ifred så mycklet som möjligt, samtidigt som man visar att hon är välkommen att vara med om hon vill. Hoppas ni kan laga eller skaffa ny dator så hon har möjlighet att låsa in sig och surfa när det blir för mycket folk i huset.

Och att det är viktigare att fokusera på den sociala biten än på att hon accepterar sin AS-diagnos. Det kommer hon säkert göra när hon blir äldre, inget som är viktigt just nu.

Hoppas hon får bra kontakt på bup.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 22:17:26, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav nano » 2009-10-23 21:57:51

Vet inte om det skulle hjälpa eller inte men om du vill kan du ju komma till någon av de träffar vi arrangerar.
Det är ofta riktigt trevligt.

Vanligen samtal med ovanligt mycket substans.

Det finns några som har barn, dock inte jag så jag blir inte mycket hjälp där men jag har varit liten.

Kortversionen av min tid i obsklass:
Har en gång hamnat i obsklass, officiellt för o hjälpa en kompis under några veckor, vi fick komma ikapp genom att jobba långsamt, de menade att de dels satte egna betyg och att det gick så bra för mig där att jag kunde vara kvar.
Det lärde jag mig ju inte mycket på och en del saker tyckte jag var kul, såsom kemi, fysik, teknik, delvis matte.
Men detta gick med snigelfart i obsklassen.

Jag insåg efter ett tag att jag fick ta o sluta jobba och efter två veckor sölande fick jag komma tillbaka till den ordinarie klassen.

Trots att jag ofta blev sedd som en solkmässig katastrof för att jag inte brydde mig om vissa ämnen är jag idag konstruktör, konstruerar elektronik och maskiner, det är det roligaste jag vet.
Tycker resor är tråkiga till omgivningens stora förvåning, gillar o höra om andras resor dock.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 22:17:32, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Pemer » 2009-10-24 21:37:52

Ah, vi bor ju i samma kommun. I Tullinge finns en "gubbe" på 41 som själv har Asperger som gärna håller sig framme om man kan bidra med stöd och kanske framför allt information. Känner också åtminstone en mamma med tonåring med NPF-diagnos (ADHD) här i trakten (Tumba).
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13590
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Ett varmt tack till alla som gett mig respons.

Inläggav monica » 2009-11-04 11:17:25

Tack alla för dom bästa svar jag hört någonsin.

Jag läser böcker om Asperger just nu lånar allt i ämnet på bibbloteket, letar på Internet. Går på kurser som Apergercenter annordnar.

Jag är öppen för alla vägar till förståelsen för As, och hur jag ska bemöta min dotter.
Aspergerforumet är en guldgruva, att kunna läsa och skriva och få svar.

Jag lovar efter jag läst alla svar jag fick, så kände jag mig så glad o lättare i mitt hjärta.
Jag läste alla svar flera gånger.

Jag försöker nått positivt hoss min dotters beteende nu. Det är säkert jobbigare för henne än mig.
Hon har inte varit i skolan sen jag skrev på forumet sist.
Vi har varit hoss docktorn, han var okej han tog inte upp nått annat än det min dotter ville ha svar på, om hon hade nåt kroppsligt fel, allt var bra sa docktorn, provtagning av blodvärden den 12 nov.

Men det var faktiskt jag som boka docktorn, för att kolla upp hennes hälsa, inte för att få läkarintyg för csn som jag sa till henne.
Jag vet att det låter dumt.
Men det funkade och hon kände sig lite besvärad av att docktorn skulle klämma på magen och lyssna på hjärtat, jag berättade att min dotter har dragit bort mycket hår från huvudet.
Då sa hon till docktorn att hon slutat, men hon gör det i smyg hemma o glömmer att jag råkar se henne ibland.

Idag har hon mensvärk och mån,och tisdag samma sak. jag sjukskriver och skriver upp alla hennes sjukdomar i min bok.
Sen efter en vecka bokar jag en ny docktor tid, säger jag till henne.

Nu på torsdag har vi tid hos bup kl 16, och jag påminde henne i går, aa det har du inte sagt nått om- säger hon.

Jag vet inte om det går att förberedda sig som förälder inför sånt möte?
Det är ju inte jag som har svårigheterna, att inte kunna gå till skolan.

Jag tänker så här om vi kommer dit, så vilket är bäst?

Att jag inte för min dotters talan, som jag alltid fått gjort alla andra gånger, när man har suttit på mötten med skolan, bup, docktor.

Om jag får sitta i väntrummet medans min dotter pratar med två psykologer, då kanske dom löser det bättre.
Jag vet med mig själv att psykologerna inte kan sitta i hur många timmar som helst, för om Min dotter inte säger eller berättar nåt hur hon skulle vilja ha det med skolgången tex.

Förväntar jag mig för mycket som mamma?
Jag har blivit så kluven av alla råd jag fått av bup förut.
Min dotter umgås intensivt bara med mig, med pappa som jag har varit inte bor tillsammans med sen snart 16 år tillbaka fikar hon bara med ca 15 till 20 minuter.
Mormor vill hon inte till själv och stora syrran vill inte till mormor som bor ca 6 mil från oss.

Nu har min dotters och mina 5 veckor sett ut så här
Jag kliver upp 2 timmar innan hon börjar i skolan, jag går in hennes systers rum där hon sover nu förtiden, jag tittat på väckarklockan om den kommer ringa snart.

Nix hon har inte ställt väckarklockan på ringning idag heller, fast hon vet hur hon gör och jag sa till henne innan vi kramades och sa godnatt kl 22:30.
Jag tänder lampan i sovrummet och säger att hon glömt ställa ringklockan på ringning, och berättar att klockan är nu tex 6:30.

Jag går ut från rummet och sätter på datan och tv. kaffe och väntar om Min dotter ska komma upp ur sängen och på toan.

Jag väntar i ca 10 minuter, sen in o väcka henne igen. Efter en halvtimme kommer hon upp, toa och sen äta frukost som jag ställt fram.
Hon har inte satt på sig kläderna, går runt med pyjamas och en pläd runt sig. Hon äter lungt. sen ställer talriken till köket.
Går fram till mig vid datan och är tyst en stund.

Jag vet vad hon ska säga, men jag väntar på vilken sjukdom jag ska få höra idag.
Sen är det bara att sjukanmäla. Men hur länge tänker jag. Jag blir bra mera trött av det apatiska liv hon har nu. Jag tappar lusten att göra nått med henne, hon är exstra klängig på kvällarna.
Jag försöker behandla henne som jag behandlar hennes 2 år äldre stora syrra.
Jag berättar när jag tror att hon lyssnar, att jag förstår inte varför hon inte hjälper mig att hjälpa mig. Du bara klänger på mig, inga diskutioner bara närhet kramar och sånt bara med mig..

Men jag känner mig så kvävd sån ilska av maktlöshet sån sorg att inte kunna lösa min dotters problem. Så ledsen för att hon inte vill prata om sin situvation.
Vi har provat jag lovar och skolan hon gick i förra året, Asperger klass med många begåvade o bra lärare tog upp vad Asperger vad är det.

Men min dotter blev bara ledsen och grät och låste sig mera inombords men hon klarade av att fixa sinna betyg till gymnasiet.

Hennes Stora syster som har barn på 1 år har försökt med olika aktiviteter i ett år men tröttnat, för lillasyster hadde så många ursäkter för att inte följa med, handla, kafe, bio, massa roliga saker men nej.

Om min dotter ska handla kläder så måste vi planera långt innan och det är bara mamma som duger.
Det är pinsamt med pappa,storasyrran och andra överhuvudtaget.

Special intressen nej det har hon inte nu i allafall, hon kollar på tv eller är på datan och surfar runt lite.

Jag tänker varje dag som går, när andra i familjen säger. Hur länge ska du orka? är jag inte trött? m m.

Efter 2 koppar kaffe och en dusch så ska jag försöka göra det bästa av dagen.
Jag blir arg på mig själv. Hur svårt får det vara.
Nu ska jag ut med Största tjejen o fika och ladda minna batterier, som jag ger till min minsta tjejern med As.

Önskar alla en bra dag :D
Senast redigerad av monica 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
monica
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2009-10-21
Ort: Botkyrka

Inläggav Inger » 2009-11-04 19:35:54

Det låter jobbigt för er båda.

Att hon 'klänger' snarare än att vilja prata tyder på att hon har ett emotionellt eller fysiskt behov av närhet som hon inte får tillfredsställt genom att prata. En del med AS är väldigt bra på att formulera sig men kan ändå ha svårt att att sätta ord på sina innersta känslor och problem. Sen är väl tonåringar överlag inte precis kända för att vilja dela sin inre värld med sina föräldrar, det är ju en normal del av frigörelseprocessen att man vill ha sina tankar, känslor och önskningar för sig själv.

Många med AS/NPF avskyr kroppskontakt, andra är mer taktilt lagda och kan då ha extra stort behov av fysisk kroppskontakt.

Det där med skolan verkar ändå vara det största problemet? Går det inte att tala med psykologen om att få intyg på att det vore bäst för henne att slippa detta sista år så ni båda slipper pressen? Det låter verkligen som social fobi på din beskrivning och i så fall blir det förstås rena tortyren att tvingas in i sociala situationer som man inte känner sig trygg i.

Eller om det skulle hjälpa att byta skola ifall hon känner att hon gjort bort sig på den här. Ibland är det bra att börja om från scratch, det kanske är därför hon trots allt verkar vilja gå i gymnasiet?

Sen om du ska låta henne själv prata och riskera att det inte blir nåt sagt, eller om du ska gripa in och hjälpa till... jag tycker du ska fråga dels dottern själv vilket hon föredrar, och dels bup vad de bedömer som mest produktivt. De kanske redan har klara rutiner för hur de brukar göra, det är inget du som förälder ska behöva ta ansvar för själv.

Varmt lycka till!
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Re: Min 16 åriga dotter vill inte acceptera sin AS diagnos 2

Inläggav Oimpulsivtimpulsiv » 2009-11-08 18:06:20

monica skrev:Min dotter är 16 år och fick sin As diagnos 2007. Hon vill inte acceptera den och blir ledsen när vi tar upp det med henne.
Jag är stolt över henne för hon är en duktig tjej. Hon kan sköta sin hygien bättre idag och gillar att baka. Hjälper till när man frågar. Kan tvätta sin kläder i tvättmaskinen.

Hennes svårigheter enligt henne själv är dom sociala kontakterna med alla utan mig (mamma) hon säger själv att hon har socialfobi.

Hon kom in på en vanligt ES program i höst. det gick rätt bra i början, förutom att hon inte ville äta i matsalen.

Nu har hon varit hemma i nästan en månad från skolan.
Hon har slitit hår i från sitt huvud ett bra tag, hon säger att hon slutat.

Jag har bokat docktor och bup tid och har bra kontakt md skolan.

Min fråga är om det finns mer erfarenhet av flickor i hennes ålder med As få forumet som har erfarenheter och tips hur jag som förälder kan hjälpa henne att gå vidare i livet.


Jag är 23 år nu och fick precis som din dotter min Asberger diagnos sent i tonåren. Jag hade nyss fyllt 17 och skulle söka till gymnasieutbildning. Var inställd på att läsa Estetiska programmet på annan ort men blev övertalad och tvingad att söka till ett program som specialiserat sig på Asberger. Jag hade mycket svårt att acceptera min dagnos och trilskades mycket de första åren i den skolan. Med facit i hand kan jag säga att jag antagligen inte klarat att läsa på vanligt gymnasium. Dock var den utbildning jag läste istället alldeles för lullig. Blev allt för ofta daltad med och behandlad som ett småbarn. Om du funderar på att låta din dotter söka liknande utbildning besök många skolor även privatskolar. Ta inte första bästa bara för att du är desperat. Jag har själv hamnat i en rävsax med bra betyg enligt pappret men inte motsvarande kunskaper i verkligheten. Tillör nämligen de som valt att fortsätta utbilda mig på universitetsnivå, vilket är allt annat än lätt. (Detta är visserligen även vanligt i vanliga skolor tyvärr).
Senast redigerad av Oimpulsivtimpulsiv 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Oimpulsivtimpulsiv
 
Inlägg: 119
Anslöt: 2009-08-10
Ort: tellus

Inläggav Shadow » 2010-08-01 16:26:41

Jag fyller snart 16 år och jag började inte acceptera min diagnos förrän förra året. Hon kommer med tiden då hon är redo att acceptera sin diagnos.

Jag har också slitit i håret när jag är deprimerad. Däremot var jag hemma i 2 år då jag var deprimerad. Jag började inte gå till skolan förrän jag placerades i skolor med folk med sociala problem. På 4 år har jag placerats i 4 skolor nu är det den tredje en asperger skola/klass.
Senast redigerad av Shadow 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Shadow
 
Inlägg: 117
Anslöt: 2010-02-22

Inläggav Krille1988 » 2010-11-25 6:02:12

Det där låter nästan som mig, fast jag är kille.

Jag hade med social fobi eller agora fobi, gick med ES och vägrade äta i matsalen för att det var för mycket folk dom sa att jag kunde få ett eget rum men ville inte bli särbehandlad jag hoppade med av skolan någonstans i ettan.. och jag tror det var ett av dom största misstagen ja gjort, om jag trodde jag hade social fobi innan så fick jag reda på det när alla andra gick i skolan och jag bara satt hemma blev sittande där och allt blev bara värre, sitter nu 6-7 år senare fortfarande här och det har blivit som en ond cirkel som är omöjlig att ta sig ur, jag måste gå ut för att bli av med det men jag kan inte gå ut. Jag klarar inte ens att gå till affären eller hämta posten längre utan att få enorm panikångest och bli sittande hela dagen utan att ens våga svara när min morsa ringer..

Om jag fick göra om allt igen skulle jag gjort mitt bästa för att försöka delta i skolan så mkt jag bara klarade av.. så det är mitt råd till din dotter. Hoppas värkligen det löser sig för henne :-)005
Senast redigerad av Krille1988 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Krille1988
 
Inlägg: 35
Anslöt: 2010-11-24
Ort: sverige

Inläggav vadloink » 2010-11-25 12:43:11

Många bra inlägg.

Jag tänkte bara att du inte behöver driva dig själv så hårt. Din dotter har asperger, det bara är så. Visst kan du läsa en massa, ta reda på om asperger, men alla aspergare är olika och det gäller att själv få utforska sin asperger, och att som anhörig ge den nydiagnostiserade mycket utrymme.

Det låter som om hon är deprimerad också. Det är inte ovanligt när man får apsergerdiagnos. Jag är visserligen vuxen, men var helt utslagen i ett halvår när jag fick min diagnos. Det tog mig mer än ett år att acceptera att jag har asperger.

Det jag har insett med tiden är att min asperger för med sig positiva saker också. Att jag är den jag är tack vare aspergern, inte trots den.

Min yngsta son, som är 13, går på utredning just nu och visst är det tufft för oss, men en diagnos kan hjälpa oss att veta vad vi ska göra med honom. Det är ju skillnad på att vara deprimerad och att ha en aspergerdag. Om han har asperger blir det mera begripligt att han inte vill ha några kompisar, att skolkamraterna räcker.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
vadloink
 
Inlägg: 690
Anslöt: 2009-09-30

Kan någon ge mig tips?

Inläggav Nicolina » 2011-01-25 14:33:54

Hej!
Min son är snart 19, han har Asberger, diagnostiserad redan som 6-åring.
Vi talade om för vår lille kille att han hade ngt som hette Asberger men att han var lika bra och lika mycket värd för det bla..bla..bla, så mycket han nu fattade av det...min son har aldrig någonsin velat kännas vid sin Asberger. Han har alltid avskytt alla försök att prata eller läsa om diagnosen. Han har klarat skolan hyfsat bra och går sista året på en musik/datalijne. Nu sista året börjar det bli mycket svårt för honom att klara av allt "fritt arbete" samt APU o. dyl. Han har dåligt självförtroende. Vill umgås och gå på konserter men blir oftast sittande hemma i trygghet framför datorn. Jag har tipsat honom om detta forum. Att han här kanske kan hitta själsfränder, folk som förstår honom. Han vill aldrig prata med mig eller ta hjälp av mig. Hans pappa dog när han var 7 och efter det kan man säga att han varit deprimerad av och till under åren.

Jag vill så himla gärna hjälpa honom att komma vidare i livet. Tror inte jag har förmågan att ge honom den där kicken ut i vuxenlivet. Jag curlar och daltar alldeleds för mycket också det vet jag. Någon som har erfarenhet av folkhögskolornas kurser för Aspberger?
Senast redigerad av Nicolina 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Nicolina
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2011-01-25

Inläggav nano » 2011-01-27 4:31:37

Noggrannhet med stavningen ;)
Du vet att diagnosens namn kommer från en som hette Hans Asperger?

Eftersom du inte kunde stava så kan du ju alltid berätta för din son att du kan ha haft fel om en hel del saker även under hans uppväxt gällande diagnosen.

Det är mycket troligt att hans intresse för datorer kommer att serva honom väl, det finns en stor mängd datamänniskor här.
Jag kan intyga från mitt yrke att det finns en hel del ovanliga människor i elektronikvärldens utvecklingsavdelningar.
Alla har inte AS diagnos men många har nog något som kan diagnosticeras, något som inte är så vanligt, förmodligen något som tar deras intresse och förmågor till platser i sinnet som inte är åtkomliga för de flesta.

Jag känner personligen ett flertal mycket kunniga människor från forumet, just intresse verkar vara det som drivit på för att lära sig saker de gillar och det brukar inte vara de mer traditionella sakerna som att gilla middagar och fest till alldeles för hög musik.
Mer att gilla att faktiskt göra något med sina vänner, själv bygger jag gärna saker.

På detta forum hittar du civilngenjörer, mängder med programmerare, konstruktörer, kärnfyiker...
Aspergerdiagnos innebär enligt mig mer intensivitet och för en hel del uthållighet, inte inkompetens.
Jag tror det kommer att komma en diagnos i framtiden som betyder "extremt intressestyrd hjärna", många av oss kommer nog passa in i den diagnosen.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Nicolina » 2011-01-27 10:34:22

nano skrev:Noggrannhet med stavningen ;)
Du vet att diagnosens namn kommer från en som hette Hans Asperger?


Godmorgon,
Jo jag vet att jag stavar fel på As ibland, annars är jag rätt bra på att stava :lol: precis som min älskade son, som är otroligt duktig på svenska.
Jag bara önskar att han ska hitta hit och få möjlighet att träffa en del av er fina, kloka, ovanliga människor som finns här.

Ha en bra dag!
Senast redigerad av Nicolina 2011-05-04 22:17:33, redigerad totalt 1 gång.
Nicolina
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2011-01-25

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in