Jag tror att sådana som vi alltid har funnits, men inte alltid har ansetts som funktionshindrade, för att vi hade lättare att hitta en passande miljö för oss förr.

Jag har absolut inga bevis för detta, utan detta är bara något som dykt upp i min hjärna när jag läst här och där om asperger och autism.

Det samhälle vi lever i blir mer och mer autism-fientligt enligt mig. Kontorslandskap till exempel, snacka om stressig miljö! Förr hade man åtminstone ett eget rum och kunde stänga dörren!

Visst är det samhället som har "sprungit ifrån" oss, och skapat villkor som vi inte längre kan fungera bra i, något som har gått lättare förr. Absolut!

Jag tror felet ligger i de som tror att det finns ett fel i oss. Ett fel som borde rättas till på ett eller annat sätt. Jag tror också att problemet står att finna i vår perfektionistiska kultur.

Här i norr har vi ju Jantelagen och jag tror att liknande system finns i de flesta kulturer men att de bara är svåra att jämföra annat än i vad de resulterar i. I förenta staterna är det ju t.ex. så oerhört viktigt att klara sig själv och att vara sin egen lyckas smed att det nästan är att betrakta som en oamerikansk handling att be om hjälp.


Edit; Kontorslandskapet är inte bara antiautistiskt. Det slår skoningslöst ut alla som har någon form av svaghet och är därför att betrakta som människofientligt.

Säg inte att det blir mer fientligt. Jag orkar inte mer med sånt alltså. Tänker sluta gå ut helt o hållet. Orkar inte som det är nu heller.

På vissa sätt var det nog lättare för alla att hitta sin plats när man hade mindre samhällen. Men å andra sidan tvingades man nog oftare till ett ganska kasst liv. Det blev till att lida igenom saker man egentligen inte riktigt klarar om man ville överleva, oavsett om man hade funktionshinder eller ej.

Jag tror du har något där. Jag har själv tänkt tanken flera gånger. Det var nog mycket hårdare att klara sin överlevnad förr, utan de skyddsnät vi har idag men jag tror vissa saker var bättre. Att man levde och verkade i mindre grupper samhällen och arbetade i skrån där det fanns folk för nästan varje syssla. Det fanns långt från så många valmöjligheter som det finns idag. Något i alla fall jag kan få ångest över, när man förväntas använda sig av "syoguider" och sökfuntioner och reklam (nästan allt nätbaserat) för det ena och det andra och i denna ocean av sökfunktioner slutar det med att jag ger upp och blir blockerad i stället. Idag ska man vara lite expert på allt för att imponera med ett cv. Van ska vara "flexibel" och "hungrig" och allt det där snacket.

Men de slet nog obeskrivligt då med de långa arbetsdagarna, aldrig någon vila eller ledighet. Semester och sånt var ju inte ens något man kunde drömma om. Så det var nog jävligt på de flesta sätt kan tänkas. Men som sagt det fanns nog bra saker. Som att man tog hand om de sina, för att klara överlevnaden. Man höll ihop i samhället och samarbetade sida vid sida. Det fanns nog en gemenskapskänsla som jag tror saknas i dagens samhälle där många är marginaliserade och isoleras från samhället.

Ja för att konkret koppla till ursprungsinlägget i tråden. Givetvis tror jag att sådana som vi fanns även då och jag har en känsla av att man togs om hand ändå och fick delta i arbete och vardag.

Självklart lär vi NPFare ha funnits lika länge som människan och levt bättre respektive sämre i olika epoker, kulturer och samhällstyper.

Idag beskrivs NPF utifrån ett medicinskt negativt synsätt, så har det inte varit förut och jag tror rentav att NPF-drag kan ha varit en fördel i andra tider och andra världar.

Det är ju "social kompetens" och "flexibilitet" som sätter käppar i hjulet för oss, och de egenskaperna har inte alltid varit de mest åtråvärda.

Håller med föregående (förutom regnif, inget ont menat men du tillförde ju något mer personligt.)

Jag jobbar på typ kontor men vi har inga kontorslandskap. Dock är ett stort rum men när jag inte klarade av det och ville byta så fick jag det. Nu sitter jag i ett rum med enbart tre personer totalt och en av dem hjälper mig att komma in i mina nya arbetsuppgifter (självvalt att få byta) tillsammans med min arbetsledare. Chefen är lyhörd men så är det också en arbetsplats för enbart funktionsnedsatta människor (men inte utvecklingsstörda.)

KrigarSjäl skrev:Självklart lär vi NPFare ha funnits lika länge som människan och levt bättre respektive sämre i olika epoker, kulturer och samhällstyper.

Idag beskrivs NPF utifrån ett medicinskt negativt synsätt, så har det inte varit förut och jag tror rentav att NPF-drag kan ha varit en fördel i andra tider och andra världar.

Det är ju "social kompetens" och "flexibilitet" som sätter käppar i hjulet för oss, och de egenskaperna har inte alltid varit de mest åtråvärda.

Håller med.

När jag först hörde uttrycket "social kompetens" så undrade jag va det det var för nåt mystiskt. Senare fattade jag men undrade vad det skulle vara bra för. Nu anser jag att det kanske är bra inom vissa områden, men en nackdel inom andra.

Inom mitt yrkesomårde är det visserligen bra att kunna kommunicera med folk för att utbyta information om de teknsika systemen, men blir det för mycket svammel kan det betraktas som social inkontinens vilket rent krasst sänker företagets lönsamhet.

Bästa balansen inom mitt yrkesområde är om några få faktiskt är socialt kompetenta medan de flesta är socialt inkompetenta=lönsamma.

svartamolnet skrev:Jag tror att sådana som vi alltid har funnits, men inte alltid har ansetts som funktionshindrade, för att vi hade lättare att hitta en passande miljö för oss förr.

Så fungerar det nog för en del med lindriga handikapp. Alltså att de hade kunnat fungera på 50-talet eller så.

Jag hade varit lika funktionshindrad då som nu. Mina svårigheter är så pass genomgripande att jag många gånger undrar varför en del ens är diagnosticerade med Aspergers syndrom.

Min odiagnosticerade pappa, som är en klockren Aspergare hade hela tiden sin far som stöd, hans far skaffade honom jobb, såg till att han fick vara malaj i lumpen etc. Han har jobbat på samma jobb i hela sitt liv, och skulle aldrig klara en omplacering.

Jag skriker inombords: Men vad har ni för probleeem då????. Jag börjar allt mer tro att antingen så är jag feldiagnosticerad (borde ha Kanners eller nåt) eller så är de välfungerande Aspergarna "som bara vill ha eget rum" de feldiagnosticerade.

Att samhället blir allt med autism-fientligt håller jag med om.

Men för mig känns det ändå som en slags petitess om det är bara det som är ens problem.

Alla är vi inte diagnosticerade, en del gillar nog bara o vara här för att det är väldigt okomplicerat.
De verkliga träffar jag varit på har varit väldigt sköna, ingen sådan där omedveten aggressivitet eller självhävdelse på dessa träffar

nano skrev:De verkliga träffar jag varit på har varit väldigt sköna, ingen sådan där omedveten aggressivitet eller självhävdelse på dessa träffar

Oj, brukar du möta sådant i andra situationer? Isåfall bör du nog skaffa nya vänner, för det är i min erfarenhet något sällsynt.

Jag har inga problem öht med vanligt arbete, min psykolog verkar ändå anse att jag kan ha aspergers, eftersom jag har sådana problem att skapa närmare kontaker med människor.

Altså det är ingen påtaglig sak, det är något som nästan kommer automatiskt när man gjort något misstag, det är inte så att jag tror de vill något illa men att man "skojhugger" på det hela utan att tänka på det.
Nog för att jag har vänner men jag kan inte säga att de är så överdrivet många, däremot är jag bekant med en hel del människor.

Mer vänner vore trevligt

svartamolnet skrev:Det samhälle vi lever i blir mer och mer autism-fientligt enligt mig. Kontorslandskap till exempel, snacka om stressig miljö! Förr hade man åtminstone ett eget rum och kunde stänga dörren!

Detta är en av orsakerna till att jag inte har jobb idag.. *suck*.

Samhället är mer stressigt nu än det var förut. Detta medför att många inte har tid över att låta det som kräver mer tid få det.

Exempel
Jag var i kulturhuset och skulle åka upp för rulltrappan. På väg till rulltrappan såg jag att det var lång kö till den men ingen som åkte i den. (Den var inte trasig) Orsaken var att det var en person med någon form av utvecklingsstörning (vet ej vilken) som verkade ha rädsla av att åka i rulltrappan. Han/hon var i sällskap med någon. Efter någon minut var det en som gick fram och erbjöd sig att hjälpa till så att denna person hade en på varje sida om sig i rulltrapan. Och detta löste problemet. (snällt ju)

Alla hade dock inte samma förståelse och ork att vänta som jag.

Finns det inte trappor?

Stör mig mycket på rulltrappsåkning! Många springer upp för den, jag står helt stilla och njuter av resan.

Jag tycker det är en god ide att gå uppför om man tycker man behöver det oavsett orsak.
Här ställer sig folk som åker till höger och de som går går till vänster.
På så vis kommer dessutom folk upp när tågen lämnar av 300 personer på en gång o två minuter senare kommer 300 till.
Fast detta kanske är specifikt för tunnelbanan, eller iaf där det är tämligen fullt i rulltrappan.

sugrövmanövern skrev:

svartamolnet skrev:Jag tror att sådana som vi alltid har funnits, men inte alltid har ansetts som funktionshindrade, för att vi hade lättare att hitta en passande miljö för oss förr.

Så fungerar det nog för en del med lindriga handikapp. Alltså att de hade kunnat fungera på 50-talet eller så.

Jag hade varit lika funktionshindrad då som nu. Mina svårigheter är så pass genomgripande att jag många gånger undrar varför en del ens är diagnosticerade med Aspergers syndrom.

Min odiagnosticerade pappa, som är en klockren Aspergare hade hela tiden sin far som stöd, hans far skaffade honom jobb, såg till att han fick vara malaj i lumpen etc. Han har jobbat på samma jobb i hela sitt liv, och skulle aldrig klara en omplacering.

Jag skriker inombords: Men vad har ni för probleeem då????. Jag börjar allt mer tro att antingen så är jag feldiagnosticerad (borde ha Kanners eller nåt) eller så är de välfungerande Aspergarna "som bara vill ha eget rum" de feldiagnosticerade.

Att samhället blir allt med autism-fientligt håller jag med om.

Men för mig känns det ändå som en slags petitess om det är bara det som är ens problem.

Jag håller med sugis här, jag tror inte alls att jag hade klarat mig "bättre" på 50-talet. Morfar, som var en klockren Aspie/ADHD hade ett helvete i skolan. Fick förvisso arbete och arbetade hela sitt liv men var alkoholist och hade sådana problem med sina taskiga impulskontroller att det spräckte äktenskapet (på 60-talet, ni kan ju förstå hur mormor hade det).

Jag tror inte att man par se ska romantisera "the old days". Jag tror att många som var som oss hade det riktigt jobbigt då med.

nano skrev:Jag tycker det är en god ide att gå uppför om man tycker man behöver det oavsett orsak.
Här ställer sig folk som åker till höger och de som går går till vänster.
På så vis kommer dessutom folk upp när tågen lämnar av 300 personer på en gång o två minuter senare kommer 300 till.
Fast detta kanske är specifikt för tunnelbanan, eller iaf där det är tämligen fullt i rulltrappan.

Jag ställer mig på vänster och de som går få gå till höger. Så är det bara.

earlydayminer skrev:Finns det inte trappor?

Stör mig mycket på rulltrappsåkning! Många springer upp för den, jag står helt stilla och njuter av resan.

Jag såg inga vanliga trappor men hiss finns det.

earlydayminer skrev:

nano skrev:Jag tycker det är en god ide att gå uppför om man tycker man behöver det oavsett orsak.
Här ställer sig folk som åker till höger och de som går går till vänster.
På så vis kommer dessutom folk upp när tågen lämnar av 300 personer på en gång o två minuter senare kommer 300 till.
Fast detta kanske är specifikt för tunnelbanan, eller iaf där det är tämligen fullt i rulltrappan.

Jag ställer mig på vänster och de som går få gå till höger. Så är det bara.

Vad jag lärt mig så står man på höger sida och går på vänster i en rulltrappa...rätta mig om jag har fel

Zirre skrev:

earlydayminer skrev:

nano skrev:Jag tycker det är en god ide att gå uppför om man tycker man behöver det oavsett orsak.
Här ställer sig folk som åker till höger och de som går går till vänster.
På så vis kommer dessutom folk upp när tågen lämnar av 300 personer på en gång o två minuter senare kommer 300 till.
Fast detta kanske är specifikt för tunnelbanan, eller iaf där det är tämligen fullt i rulltrappan.

Jag ställer mig på vänster och de som går få gå till höger. Så är det bara.

Vad jag lärt mig så står man på höger sida och går på vänster i en rulltrappa...rätta mig om jag har fel

Som Zirre skriver är det i storstäder. Jag har sett det i GBG, Stockholm, London och Paris.

Earlydayminer, räkna med kommentarer om du ställer dig till vänster i Stockholm....

barracuber skrev:

earlydayminer skrev:Jag ställer mig på vänster och de som går få gå till höger. Så är det bara.

Som Zirre skriver är det i storstäder. Jag har sett det i GBG, Stockholm, London och Paris.

Earlydayminer, räkna med kommentarer om du ställer dig till vänster i Stockholm....

...inte minst från mig.

Alexandra skrev:

barracuber skrev:

earlydayminer skrev:Jag ställer mig på vänster och de som går få gå till höger. Så är det bara.

Som Zirre skriver är det i storstäder. Jag har sett det i GBG, Stockholm, London och Paris.

Earlydayminer, räkna med kommentarer om du ställer dig till vänster i Stockholm....

...inte minst från mig.

Storstadsbor känner man igen på följande sätt:
Springer personen upp/ned för rulltrappan? Då är det en storstadsbo. Här i Uppsala står folk snällt i rullen. Till höger.