Ny och osäker

av **khi75** » 2009-11-04 1:57:02

Hej.

Jag är 34 år gammal och börjar så smått undra om jag kanske har asperger... Jag har inga vänner (bara bekanta) utanför familjen och jag har väldigt svårt att prata och umgås med andra människor. När jag pratar med folk anmärker dom ofta på att jag har en tendens att titta bort från dom samtidigt som jag pratar vilket gör att dom har svårt att förstå mig. I över huvud taget har jag svårt med ögonkontakten när jag samtalar med någon. Till och med när jag är ute och går på stan brukar jag undvika ögonkontakt med mötande (Jag försöker ibland tvinga mig själv att titta folk i ansiktet men det känns nästan alltid obehagligt.)

Jag har förstås gjort några asperger-test på nätet och resultatet visar alltid på "hög sannolikhet" för asperger men jag litar inte alls på den typen av frågeformulär. Jag har förstått att enda möjligheten att få ett klart besked är att göra en utredning men jag vet samtidigt att jag aldrig skulle kunna gå till en psykiatriker. Jag skäms verkligen för min brist på social kompetens och för att jag inte har några vänner och jag vet inte om en diagnos skulle göra saken bättre. Det verkar som om många aspergare reagerar med lättnad när dom väl får sin diagnos men jag undrar om det i själva verket skulle göra någon skillnad i mitt fall.

Ledsen om jag låter osammanhängande men jag vill nog bara skriva av mig lite.

Mvh
KH

av **atoms** » 2009-11-04 2:01:44

Välkommen!

När det gäller din beskrivning av ögonkontakt känner jag igen mig mycket väl.

av **Savanten Svante** » 2009-11-04 2:04:01

Titta på näsan, eller ögonbrynen. Det är en variant som funkar.

av **svarabhaktivokal** » 2009-11-04 2:14:27

khi75 skrev:Jag har förstått att enda möjligheten att få ett klart besked är att göra en utredning men jag vet samtidigt att jag aldrig skulle kunna gå till en psykiatriker.

Förstår att det kan vara svårt att söka hjälp. Jag har haft nån form av "psykologskräck" efter att jag stötte på en överjävlig psykolog en gång som var skitelak mot mig, och vågade sedan inte söka mig till en psykolog igen förrän över sex år senare. Nu har jag dock träffat en psykolog som är jättebra. Det kanske bästa han har sagt till mig är "det är inte du som måste anpassa dig efter världen, det är du som måste hitta ett sätt att anpassa världen efter dig". Något jag iofs själv alltid känt, men det var rätt gött att även få höra det av någon annan.

Hoppas det går bra för dig, vare sig du väljer att söka psykologhjälp eller inte.

av **regnif** » 2009-11-04 2:26:02

Höhöhö! Min psykolog sa om jag måste utmärka mig så hela tiden, så jag inte hamnar i situationer (tex. där jag tittas konstigt på/nån spottar på mig) osv..och lät nästan arg när den sa det. ( :?:

) Det tyckte jag var lite konstigt och tog åt mig..hm, så jag vet inte det där med psykologer, jag. Fast ibland kan de vara till viss hjälp kanske. Jag hade en annan som uppmuntrade till egen stil, men det var ingen psykolog, men där var den personen bättre..

Samtidigt kan man ju få den hjälpen, iaf som det låter enligt pratet, att man har rätt till anpassad lägenhet och inte är föräldraberoende och allt möjligt..lite bisarrt. Fick svårt att hålla igen trut när jag läste.

Jag hatar egentligen att gå hos psykolog, men samtidigt är det lite en avlastning eftersom jag inte har så mkt annat heller. Det räcker inte med internet liksom som många verkar tro...Så, jag tycker väl tex. inte jag borde bli mobbad för att jag går där men samtidigt är jag besviken över att jag skickats dit för att några andra inte håller vad de lovar. Finns folk som visst tycker ena stunden jag inte behlöver sånt, andra stunden säger nåt annat. Så skulle vilja ha det annorlunda men orkar inte riktigt.

Sen kan man få annan hjälp, sjukgymnastik, arbetsterapi eller annat för dem som inte vet. Vad jag inte visste var att just habilitering är gratis.

av **geocache** » 2009-11-04 2:39:14

Hej KH och varmt välkommen till forumet!

Jag undrar om det verkligen är en psykiater du ska gå till. Psykiatrin är ju läran om psykiska sjukdomar, medan psykologi är "läran om människans beteende, tankar, känslor och samspel med andra människor" (citerat från wikipedia). Och det är ju det det handlar om när man har Aspergers syndrom, att vi kan ha en viss problematik gentemot människor i vår omgivning när det gäller sådant.

Aspergers syndrom är klassat som ett psykiskt funktionshinder (det var det i alla fall då när jag fick min diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP i slutet av 1990-talet). Inte som någon sjukdom.

Jag hoppas du hittar någon bra psykolog som kan hjälpa dig.

av **regnif** » 2009-11-04 2:57:13

Om jag får inflika lite?..Samtidigt tycker jag ordet funktionshinder också kan vara starkt. Då man hör att det är hinder..i funktionen. På ett sätt att se på det kanske det är det, men samtidigt låter det också ganska starkt. Men jag vet vad folk menar, det är inte en sjukdom som bör botas, men det låter nästan iofs samma om funktionshinder för mig. Vem vet om NT-sätt eller NPF-sättet är verkligen det rätta? på ett sätt. På ett annat sätt så kan det ju vara bra med hjälp.

Som jag har väl psykolog sålänge för att jag varit utan annan kontakt med folk på väldigt, väldigt länge att jag missat det och är helt borta i sånt. Inte fått nån träning i så mkt alls. Så just nu hade det kunnat gå illa med mkt om jag inte tog emot detta på något sätt har jag märkt. En viss avlastning, även om inte alltid så överstimulerande. Och som sagt, ibland litet märklig jargong hos dem, av personlig tolkning då.

av **Inger** » 2009-11-04 4:32:33

Hej och välkommen!

Brist på social kompetens är inget att skämmas över. Kan bli bättre med lite träning. Ögonkontakt är överskattat.

av **svarabhaktivokal** » 2009-11-04 10:49:35

Det man vanligen kallar "social kompetens" tycker jag dessutom är överskattat. Det sättet att vara passar inte alla, och ibland går det inte att träna upp. För mig blev det lättare att fungera socialt när jag accepterade att jag faktiskt är ganska socialt inkompetent

av **Emlett** » 2009-11-04 11:25:29

Hej och välkommen!
Jag är själv 42 år och undrar också om jag har asperger. Jag har tagit kontakt med psykolog, ska dit nästa vecka. Sen hoppas jag på en utredning men det får vi se om det blir.

Mina förhoppningar är att jag ska få bättre förståelse för mig själv, inte sätta för stora krav på att hela tiden passa in som "alla andra".

Då får jag förhoppningsvis lite energi över till att bara må bra och ängna mig åt något trevligt.

av **Glimma** » 2009-11-04 11:46:37

khi75 skrev:Hej.

Jag är 34 år gammal och börjar så smått undra om jag kanske har asperger... Jag har inga vänner (bara bekanta) utanför familjen och jag har väldigt svårt att prata och umgås med andra människor. När jag pratar med folk anmärker dom ofta på att jag har en tendens att titta bort från dom samtidigt som jag pratar vilket gör att dom har svårt att förstå mig. I över huvud taget har jag svårt med ögonkontakten när jag samtalar med någon. Till och med när jag är ute och går på stan brukar jag undvika ögonkontakt med mötande (Jag försöker ibland tvinga mig själv att titta folk i ansiktet men det känns nästan alltid obehagligt.)

Jag har förstås gjort några asperger-test på nätet och resultatet visar alltid på "hög sannolikhet" för asperger men jag litar inte alls på den typen av frågeformulär. Jag har förstått att enda möjligheten att få ett klart besked är att göra en utredning men jag vet samtidigt att jag aldrig skulle kunna gå till en psykiatriker. Jag skäms verkli gen för min brist på social kompetens och för att jag inte har några vänner och jag vet inte om en diagnos skulle göra saken bättre. Det verkar som om många aspergare reagerar med lättnad när dom väl får sin diagnos men jag undrar om det i själva verket skulle göra någon skillnad i mitt fall.

Ledsen om jag låter osammanhängande men jag vill nog bara skriva av mig lite.

Mvh
KH

Säger också hej & välkommen. En annan bra sak med en diagnos är att det är lättare för en själv att förklara sin situation och beskriva för andra hur man har det när man vet varför. Man blir inte lika ifrågasatt när man kan förklara.Eller hur man nu ska säga. Jag fick diagnosen förra året och är 31 nu. För mig var det en lättnad att få svar på många frågor och bekräfta annat. Men det kan även komma en sorgeperiod mitt i det hela eftersom man lätt kan känna att det och det borde jag ha fått veta när jag var liten osv. När man har kommit förbi sorgeperioden så känns det bara bra. Viktigt då kanske att prata med ngn terapeut så att man inte låser allt inom sig. Lycka till!

av **khi75** » 2009-11-04 23:58:02

Tack för alla snälla och kloka svar. Ledsen för att jag inte svarade tidigare men när jag väl hade skrivit mitt inlägg ångrade jag mig och tordes inte riktigt se om det kom några svar. Jag uppskattar verkligen att ni delar med er av era egna erfarenheter, det gör att jag känner mig mindre ensam och konstig. Jag gör ju visserligen mitt bästa för att passa in bland folk och försöker kallprata och sådant men ibland känns det som om man går på lina - Massor med folk som stirrar och väntar på att man ska ramla ned. Det skulle vara skönt om jag kunde sluta bry mig om vad andra tycker (speciellt som jag inte har en aning om hur dom uppfattar mig) och bara "va" i stället.

/KH

av **Inger** » 2009-11-05 0:02:09

svarabhaktivokal skrev:För mig blev det lättare att fungera socialt när jag accepterade att jag faktiskt är ganska socialt inkompetent

Samma för mig, har gått bättre sen jag fick diagnosen och började slappna av i att social smidighet inte är min starkaste sida. Men sen får man väl ändå en del oundviklig träning så fort man umgås med andra, inkl online, och kan ju råka snappa upp eller annan etikettsregel på vägen.

khi75 kanske vilja komma på någon AS-träff? Där räcker det gott att vara sig själv bara.

av **svarabhaktivokal** » 2009-11-05 8:02:03

Inger skrev:
svarabhaktivokal skrev:För mig blev det lättare att fungera socialt när jag accepterade att jag faktiskt är ganska socialt inkompetent

Samma för mig, har gått bättre sen jag fick diagnosen och började slappna av i att social smidighet inte är min starkaste sida. Men sen får man väl ändå en del oundviklig träning så fort man umgås med andra, inkl online, och kan ju råka snappa upp eller annan etikettsregel på vägen.

Ja det har du nog rätt i. Det blir förmodligen lättare att slappna av när man accepterat att man är som man är, tror jag också. Jag misstänker att under den tid då jag ansträngde mig som mest för att "smälta in" socialt, så uppfattades jag som allra konstigast, och förmodligen mest socialt inkompetent, lustigt nog Det blir väll lätt så.. om man försöker för mycket så blir det bara ännu mer fel.. :lol:

av **svarabhaktivokal** » 2009-11-05 8:12:10

khi75 skrev:Jag uppskattar verkligen att ni delar med er av era egna erfarenheter, det gör att jag känner mig mindre ensam och konstig.

Jag får bara säga detsamma

Sen jag registrerade mig här och började prata med de här trevliga människorna, har jag för första gången i mitt liv känt att jag inte är ensam om att vara som jag är, och det är en ganska behaglig känsla.

khi75 skrev:Det skulle vara skönt om jag kunde sluta bry mig om vad andra tycker (speciellt som jag inte har en aning om hur dom uppfattar mig) och bara "va" i stället.

Ja det hade nog varit det bästa, men det är kanske lättare sagt än gjort. Själv tycker jag att jag har lyckats förhållandevis bra, mestadels genom aktiv viljestyrka. Jag bekymrar mig nästan aldrig längre om vad folk tänker och tycker om mig, och faktum är att folk verkar tycka bättre om mig sedan jag slutade bry mig om vad de tycker

Man kanske uppfattas ha stark karaktär eller något, vad vet jag.. Jag brukar iaf få höra att mina "egenheter" är ganska charmiga, nu för tiden. Och dessutom tycker jag inte det är värt att bry sig om folk som tycker illa om en.

av **barracuber** » 2009-11-05 10:10:10

svarabhaktivokal skrev:Jag misstänker att under den tid då jag ansträngde mig som mest för att "smälta in" socialt, så uppfattades jag som allra konstigast, och förmodligen mest socialt inkompetent, lustigt nog Det blir väll lätt så.. om man försöker för mycket så blir det bara ännu mer fel..

Det ligger mycket i det där, tror det gäller mig också. Det räcker liksom inte att vara "nästan" rätt, skillnaden märks alltid.

Visserligen tolereras ett visst mått av annorlundahet t.o.m. i dagens samhälle men inte utan att annonrlundaheterna memoreras, noteras och hårdsynas.

@khi75

Välkommen hit och hoppas du kommer att trivas!

Får jag fråga vad du gör på dagarna? Jobbar, studerar, fritidsforskare?

av **barracuber** » 2009-11-05 11:47:27

geocache skrev:Jag undrar om det verkligen är en psykiater du ska gå till. Psykiatrin är ju läran om psykiska sjukdomar, medan psykologi är "läran om människans beteende, tankar, känslor och samspel med andra människor" (citerat från wikipedia). Och det är ju det det handlar om när man har Aspergers syndrom, att vi kan ha en viss problematik gentemot människor i vår omgivning när det gäller sådant.

Aspergers syndrom är klassat som ett psykiskt funktionshinder (det var det i alla fall då när jag fick min diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP i slutet av 1990-talet). Inte som någon sjukdom.

Tack för detta inlägget, geocache, det fick mig att tänka till ordentligt angående hur min egen pågående utredning har sett ut (och inte sett ut) hittills.

Hade jag läst detta för ett år sedan hade jag inte bett min psykiater om en NPF-utredning (utan sökt mig till en psykolog eller ett team istället). Klart att han nappade på det och höll inne med sin egen kompetensbrist på området. (Däremot har han en kompetens som kan vara viktig för mig när det gäller min SSRI-medicinering, tidigare depressioner, ångest m.m.)

De psykologer jag har träffat har varit både och. Men de flesta (främst de yngre) har åtminstone verkat kunna en del NPF.

av **Trixy** » 2009-11-06 18:16:49

Jag är 40 år och har en som på 15 med AS. Jag har inte tidigre tänkt på att även jag kan ha AS men har fått det bekräftat mer och mera genom att jag är så lik min son i min egen uppväxt. Jag gick till en läkare och bad dom skriva en remiss och den gick direkt till vuxenhabeliteringen där jags ak träffa ett par människor nästa vecka för utredning... Jag behövde inte gå via Psyk

av **regnif** » 2009-11-08 0:25:19

Jag kan tex. inte titta folk i ögonen för då tror de att man vill bli lura dem och ihop med dem och sånt tror jag. Eller om kontakten är ytlig så känns det lite jobbigt. Hur göra för att inte bara råstirra hela tiden, men inte heller titta bort en halvtimme åt gången?

av **Sockan** » 2009-11-08 11:27:07

När jag är ute på stan brukar jag se ner i marken när jag går. Tycker det är så otroligt obehagligt att se någon i ansikte och ögonen.

av **nano** » 2009-11-08 12:50:22

Jag såg en som kollade mig "försiktigt" i ögonen häromdagen, det var liksom undeligt för min del.
Jag är inte van vid det, denne bara satt där fredligt.

av **regnif** » 2009-11-08 15:55:13

nano skrev:Jag såg en som kollade mig "försiktigt" i ögonen häromdagen, det var liksom undeligt för min del.
Jag är inte van vid det, denne bara satt där fredligt.

Men det lät som ngt bra?

av **geocache** » 2009-11-08 18:50:24

Hej barracuber!

Varsågod så mycket, och förlåt att jag inte såg ditt inlägg till mig förrän nu ikväll :oops:

...

barracuber skrev:Tack för detta inlägget, geocache, det fick mig att tänka till ordentligt angående hur min egen pågående utredning har sett ut (och inte sett ut) hittills.

Hade jag läst detta för ett år sedan hade jag inte bett min psykiater om en NPF-utredning (utan sökt mig till en psykolog eller ett team istället).

av **nano** » 2009-11-09 2:45:44

regnif skrev:
nano skrev:Jag såg en som kollade mig "försiktigt" i ögonen häromdagen, det var liksom undeligt för min del.
Jag är inte van vid det, denne bara satt där fredligt.

Men det lät som ngt bra?

Ja jag tror det

Ny och osäker

Ny och osäker

Re: Ny och osäker

Re: Ny och osäker

utredning

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in