Jag känner en som har AS och har två barn, två pojkar som inte är så gamla. En har väl precis börjat skolan och en är några år äldre. De har ingen diagnos ännu, men det är nog på gång tror jag. De har i alla fall ansetts ha "speciella behov".

Jag har inte träffat dem så ofta, men hör mer och mer oroande saker om hur det går för dem i skolan. Den yngste slog en skolkamrat i huvudet med en stor sten. Den större kastar stenar efter andra barn.

En gång gaddade flera andra barn ihop sig mot den äldste och slog och sparkade på honom. En av de som slog honom var hans lillebror.

Den lille hotar också sin egen familj med vassa föremål, som saxar och han säger att det är hans låtsaskompisar som säger åt honom att göra dumma saker.

Jag börjar bli orolig för hur de ska gå för de här grabbarna. Vi har inte så mycket kontakt, men jag bryr mig ändå. Någon här som varit aggressiv som barn, men lugnat ner sig med tiden? Fortsätter de så här lär de ju sitta i fängelse när de blir vuxna.

Spontant tror jag att han behöver lista ut vad rösterna är, förstå funktionen av sin egen hjärna, att de uppkommer utan verklighetsbakgrund, förmodligen av hans egna tankar fast utan egentlig kontroll.
Lär vara en på 25 personer som hör röster.

Antar att han själv kan inse att han har bestämmanderätten över sig själv likaväl som att han får ta o uppleva ev straff för när han gör illa andra.
Oavsett vad röster eller någon annan sagt.

Tack för ditt svar nano! Hoppas fler har goda råd! Jag vet inte vad jag ska råda föräldrarna, men skulle vilja hjälpa. Jag har aldrig varit med om att barn beter sig på det här viset.

Visst slåss mina ungar också, men det här verkar vara på en helt annan nivå. Det är lite skillnad på en knytnäve som far iväg i stundens hetta mot att ta till olika vapen.

De försöker få kontakt med Bup angående den lille. Det är bara storebror som utretts litegrann tidigare, men han uppför sig bättre än lillebror nu. Tyvärr bor de i en pytteliten ort på landet och det verkar vara svårt att få hjälp snabbt.

Det kan faktiskt vara verklig fara men det måste inte vara det, svårt att veta egentligen, osäker om barnet själv vet.

Minns att det kastades sten när jag var liten, en gång träffade det mig i huvudet, jag lyckades också kasta en sten som träffade i huvudet på någon annan vid ett annat tillfälle, vilket hemskt ljud det blev.
Tyckte jag varit orättvis men trodde det var ok efter som en annan kastat en sten på liknande vis tidiare.
Dessbättre tog fritidsfröknarna tag i det hela, visseligen blev jag mest förvirrad av det hela men jag listade ut att det både var fel o kasta på mig och den jag kastade på.

Vill mena att det är bäst att tillhandahålla säkerhet för barnen och ta tag i saker när de händer

Föräldrarna blev särskilt oroade av det här med rösterna, men då är det tydligen inte så ovanligt att höra röster.

Mamman har försökt prata med den lille att det är han som bestämmer själv vad han ska göra och att han inte behöver lyssna på låtsaskompisarna. Hon tänkte att det kanske var lättare för honom att acceptera än att man skulle börja argumentera om att de inte finns. För mig lät det vettigt, för han är ju inte så gammal.

De gör säkert så gott de kan. Jag blev så orolig när jag hörde det sista, om att lillbrorsan var med och spöade upp storebror, så jag kände att jag behövde skriva av mig. Jag vågar inte ens ringa dem just nu, för jag vet inte vad jag ska säga! Jag kanske tar mod till mig i morgon. Kanske är det till någon nytta att visa att man bryr sig, även om man inte har några råd att ge.

Han är fullt kompetent att tänka
Troligen har han ingen direkt kunskap om hjärnan men han vet med säkerhet vad han upplever.
Personligen tror jag att det är precis som drömmar fast att de dyker upp i vaket tilstånd, klart jobbigt skulle jag tro.

Lär han sig hantera det hela så går det nog bra, får han dessutom insikt så blir nog problemen för honom näst intill obefintliga även om fenomenet i sig finns kvar.

Har funderat en del kring liknande saker men det närmsta jag upplevt själv är drömmar medans jag hållit på att vakna eller somna, kan vara jobbigt tills man inser att det är drömmar, då blir det snarare roligt.

Ingen mer som har något att säga?
Ingen av er som betedde sig på liknande sätt som liten?

Kanske för otrevligt att lämna ut personliga erfarenheter...

Tror snarare att det är något annat, tycker folk brukar lämna ut personliga erfarenheter rätt ofta på detta forum.
Kan tänka mig att man inte vill göra fel, man är perfektionist kanske

Tycker gott du kan ringa och fråga hur de mår. Men lämna över till dem att ta upp och prata om sina barn, med dig.

Jag har själv en son som jag i perioder måst ha knivar och annat inlåsta och jag känner att sådant är det ingen ide att prata med om, till andra, som jag vet ändå inte förstår.

Att ändå ringa och våga LYSSNA är ett bra stöd, men säg för all del inte att du förstår, det kan man inte göra, om man inte varit i den situationen, som förälder.

Det som jag känner är lite märkligt, är att barnet du pratar om inte har ständig övervakning av en vuxen, för det är absolut nödvändigt. Det har min son då han har perioder av mycket aggressivitet, jag kan inte ens vända ryggen till då.

Min son blir mycket lugnare om han har rätt anpassat omkring sig och då är en diagnos nödvändig, så jag hoppas att de utreder barnet nu, och förhoppningsvis får bra stöd utifrån det sen.

Jag skulle oroa mig för rösterna han hör och ta det på största allvar.

MVH

Min son fick tvång i somras o i samband med det sa han att det fanns en till av honom inuti, som bl.a förbjöd honom göra vissa saker. Vi blev såklart jätte oroliga. Läkaren på Bup förklarade för oss att vår son kände såklart att han mådde dåligt o den sk andra pojken var hans "sjuka" sida. Han separerade alltså den nya sk "åkomman" från sitt "vanliga" jag. Jätte svårt att förklara, sorry.
Vår son har oxå i perioder aggressivt beteende, slår, sparkar hotar (vuxna som barn). Fast aldrig oss här hemma. Fritids har plockat undan saxar mm. För han kan utan förvarning sätta efter nån med en sax i näven.
Kan tillägga att han har Asperger o är 9 år. Utreds nu vidare bl.a pga ångest o tvången.

Att höra röster är tydligen inte särskilt ovanligt.

Att däremot agera ut vad rösterna säger åt en att göra är ett tecken på bristande impulskontroll och bristande förmåga att skilja rösterna från verkligheten.

En del schizofrena kan tom se och prata med personer som inte finns, men kan lära sej att skilja på dem och på verkliga personer. Så nog tror jag att det går att lära sej skilja på röster inifrån och röster utifrån.

Jag vet dock inte hur detta skulle gå till. Eventuellt kan man försöka kontakta någon förening för schizofrena och fråga dem hur man bäst lär sej skilja på detta?

Annars tycker jag det låter väldigt väldigt obehagligt. Att röster i huvudet får en att göra skadliga saker mot omgivningen ger mej obehagliga associationer till våldsdåd som begåtts runtom i världen med just detta som argument.

Va, finns det folk som inte hör röster?

Den förfärlige snömannen skrev:Va, finns det folk som inte hör röster?

Haha, tänkte inte på DEN vinklingen. Nåja, jag editerar mitt förra inlägg så det förhoppningsvis blir lite klarare:

Att höra inre röster är tydligen inte särskilt ovanligt.

Att däremot agera ut vad de inre rösterna säger åt en att göra är ett tecken på bristande impulskontroll och bristande förmåga att skilja de inre rösterna från verkligheten.

En del schizofrena kan tom se och prata med personer som inte finns, men kan lära sej att skilja på dem och på verkliga personer. Så nog tror jag att det går att lära sej skilja på röster inifrån och röster utifrån.

Jag vet dock inte hur detta skulle gå till. Eventuellt kan man försöka kontakta någon förening för schizofrena och fråga dem hur man bäst lär sej skilja på detta?

Annars tycker jag det låter väldigt väldigt obehagligt. Att inre röster i huvudet får en att göra skadliga saker mot omgivningen ger mej obehagliga associationer till våldsdåd som begåtts runtom i världen med just detta som argument.