Jag har ett stort problem med att prata i en grupp eller snarare att starta eller delta i en diskussion är det någon som har liknande bekymmer och i så fall har ni några tips på vad jag ska göra?

Problematiken med att prata i grupp är lite svår definierat men för min del slutar det oftast med att jag säger något som i sammanhanget är rimligt men som ingen verkar kunna fortsätta diskussionen med. Syftar samtal till att ge lite frågeställningar sådana att andra kan fortsätta?

Jag försvinner alltid i en grupp. Om jag skulle försöka ta plats och säga något, så blir det sällan bra. Jag sitter hellre tyst och retar mig på dom andra och känner mig utanför.

Albulena skrev:Jag försvinner alltid i en grupp. Om jag skulle försöka ta plats och säga något, så blir det sällan bra. Jag sitter hellre tyst och retar mig på dom andra och känner mig utanför.

Precis samma för mig. När jag nån gång försöker säga nåt så är det ändå ingen som lyssnar. Det händer ibland att jag har kommit med nåt förslag utan att någon hör eller bryr sig. Sen kommer en annan person med precis samma förslag som jag och då är det plötsligt en bra idé.

Jag tänker aldrig delta i ett grupparbete igen. Har fått nog av det i skolan. Ingen kommer nånsin kunna tvinga mig.

Jag sitter också bara och irriterar mig på alla tjattrande apor som pratar i munnen på varandra.

Problemet jag oftat har i IRL situationer (förutsatt att jag vill diskutera då) när det diskuteras är att jag är rädd att jag inte kan få fram min poäng utan att alla andra ska "störa" så att säga. Men på nätet funkar det bättre, dock så är det väl ofta främlingar man diskuterar med då, vilket kanske inte alltid är lika roligt.

Att starta diskussion, förutsatt att det finns nåt att diskutera, har jag dock inte svårt med som oftast, fast det ska ju vara mer rätt folk. Brukar nog snarare hamna i situationen där jag sitter och blir utfrågad istället för att diskutera ordentligt. Och om jag inte tycker att det är nåt vettigt skiter jag i att diskutera för ö h t.

Peace skrev:

Albulena skrev:Jag försvinner alltid i en grupp. Om jag skulle försöka ta plats och säga något, så blir det sällan bra. Jag sitter hellre tyst och retar mig på dom andra och känner mig utanför.

Precis samma för mig. När jag nån gång försöker säga nåt så är det ändå ingen som lyssnar. Det händer ibland att jag har kommit med nåt förslag utan att någon hör eller bryr sig. Sen kommer en annan person med precis samma förslag som jag och då är det plötsligt en bra idé.

Mm. Samma här...
Försvinner också i grupp. Och så kommer någon med samma förslag, då är det genast mkt bättre. Blir också halvdan på det där sättet. Det är trevligt med många omkring en om man blir respekterad och så men det blir liksom aldrig nåt direkt. Mer än att man sitter och blir lite besviken iofs. .

Kan någon fortsätta med tips åt Tobbe9975?

Vet inte om jag har så mkt tips. Är väl olika med olika personer/situationer hur det kan bli? Annars vet jag inte vad säga riktigt för tips. Intressant ämne. Nån annan får fortsätta..

Jag tar över om jag snackar i en grupp.
Av flera skäl; först och främst är jag en väldigt verbal människa med behov av att uttrycka mig, sen har jag åsikter och är inte rädd för att framföra dem.

Problemet för mig iaf är att jag kommer inte på något i en sådan situation. Det är helt annorlunda än när man skriver tex. . Så ibland är det ett alternativ, att skriva. Inte samma sak förstås men en grej, annars. Jag skulle nog iaf inte kunna lyssna ordenligt och prata ordentligt samtidigt.

Jag tar över grupper väldigt lätt om de intresserar mig. Om jag däremot inte är intresserad så försvinner jag. Men jag har några tips som jag använt mig av. Dock är detta en del retoriska tips som innebär att man måste spela ett spel som kan vara jobbigt ibland.

Ett viktigt första regel i en grupp är att kunskap är makt. Kom först till gruppens möten, var den som planerar mötena, var ordentligt påläst om ämnet. Utgå sen ifrån att det du säger är viktigt och stå för det. Om någon ifrågasätter var beredd på att bemöta det.
Var personlig. Ha ögonkontakt och fysisk kontakt med människorna. Diskutera deras intressen i pauser innan ämnet för att uppnå samhörighet och utstråla pålitlighet.
Diskutera inte för många saker utan lyft fram de mest intressanta sakerna, och försök blanda metaforer, fakta och anekdoter så att du inte verkar tråkig.

Detta är som sagt om man inte känner gruppen så väl. Att knyta samman detta med människor man känner vet jag inte riktigt.. fast en del kan man ju komma undan med. Sen är det ju bra ifall man aldrig går in i diskussioner om man är svagare än de andra eller åtminstone ser till att anpassa retoriken efter det.

Det vore sen också lättare om man slapp ha öronproppar i vissa miljöer, sen höra alla (+ sig själv vilket jag ofta inte gör, vet ej om jag pratar högt eller lågt), inte bli trött. Jag blir nämligen bara trött med höjd röst efter ett tag. Blir som hes och helt utmattad inuti, trots att jag inte gallskrikit direkt.

Planera mötena? Hmm...
Jag tror inte folk vill att man petar på dem om man inte känner dem? Det känns som om man skulle peta alla efter ett tag, nöta ut petandet liksom.
Inte för att ifrågasätta men min egen tanke, bara.
Jag har svårt att börja prata till såna jag inte känner. Känner jag dem sedan innan är det mer avslappnande.

Edit: Alltså, det kan funka bra på tex. TS och så, var bara egna reflektioner. Fast det tänker jag att det syns ändå? Jaja.

Albulena skrev:Jag försvinner alltid i en grupp. Om jag skulle försöka ta plats och säga något, så blir det sällan bra. Jag sitter hellre tyst och retar mig på dom andra och känner mig utanför.

Det är ganska nära mitt problem

Har problem i grupp jag med , blir som ett getingbo i huvudet på mig kan inte sortera vem jag ska lyssna på . Enda gången OM jag skulle delta i någon grupp som jag uttalar mig är när jag blir irriterad eller arg . Därför undviker jag grupper . Var ju ingen vidare hjälp för Tobbe9975

// Pewe

Jag har ofta tyckt det var jobbigt med grupper, särkilt större grupper med okända personer. I små grupper med likasinnade går det bättre. Därför undviker jag stora stora grupper med folk jag inte känner (forumträffar undantagna).

När det är oundvikligt tycker jag det är jättejobbigt.

Carl skrev:Sen är det ju bra ifall man aldrig går in i diskussioner om man är svagare än de andra eller åtminstone ser till att anpassa retoriken efter det.

Jag har en sådan situation med en villaförening som vill genomföra vissa förändringar i närmiljön som jag anser vore ett extremt stort misstag. De som leder projektet har dels majoritetens stöd, dels är ordföranden och ett par av de ledande såna där labila ångvältstyper som blir väldigt emotionella om man så mycket som piper emot dem.

Jag har extremt svårt att hantera sånt, är inte alls van att umgås med irrationella människor som inte går att diskutera med; som höjer rösten som maktmedel för att slippa bli emotsagda. Att vara ensam sensibel tjej mot ett halvdussin lättretliga prestigefyllda gubbar som är 100% övertygade om att de har rätt och är mycket förtretade att få käppar i hjulen för sina planer känns inte trevligt precis.

Lyckligtvis fick jag lite stöd sist av en annan orädd medlem samt passivt stöd av några fler som inte vågar protestera högt, och har därmed lyckats flytta fram mina positioner något, men det känns ändå som att jag måste kompromissa för mycket och låta området bli irriversibelt förstört om jag inte vill ta en ny dust med dem ensam. Får ångest bara jag tänker på detta och skjuter upp att ta tag i det. Hur hanterar man en sådan situation?

Läste lite kommentarer om Jan Guillou nyligen och hans vänner tycker att han är orubblig och omöjlig att påverka, för mig verkar Jans strategi vara att strunta i andras kommentarer och framhålla sin egen ståndpunkt. Dvs. han går inte i svarsmål utan håller sig till sin egen agenda och att vara så oberörd av andra får dem att ge upp.

Säkert väldigt påfrestande att möta ngn sådan men fungerar nog bra.

Mitt tips Inger skulle vara att behålla ditt lugn samt tom överdriva din mjukhet samtidigt som du står på dig. Sätter på dig skygglappar för deras dåliga beteende och uppträder på ett för dig föredömligt sätt. Sitt bara och vänta ut deras irrationalitet utan att blanda dig in i det, vänta tills de lugnat ner sig och sedan framföra din åsikt. Om man har en strategi så blir det nog lättare än att försöka hänga med i svängarna bara.

Senaste diskussionen jag var med i utanför AS kretsar fick jag en sådan min av en kvinna som talade om för mig att komma och vara duktig och kunnig i ämnet inte var välkommet - vem är du! sa hennes blick. Frågade överhuvudtaget inget om mig utan pratade bara på om sitt sedan. Att vara kunnig och insatt i ngt i AS kretsar gör bara andra mer intressanta och ens egna kunskaper tas intresserat emot. DET är skillnad. Generellt tar jag lätt över en timid grupp för jag har mkt åsikter inom vissa ämnen, men en väldigt rörig grupp utan för mig personligt intresse i så försvinner jag bara. Jag vill absolut inte ta över i en diskussion utan önskar och vill att alla kommer till tals och att man är demokratisk. Tyvärr fungerar inte majoriteten så.

Känner igen massvis.

Inte minst Ingers beskrivning av ångvältstyper. Men samtidigt är min erfarenhet att även sådana faktiskt kan lyssna. Det gäller bara att föra fram sin sida på rätt sätt. Och det är inte lätt. Och vägen dit är ofta extremt lång och jobbig.

Bra tips från Mondo Beyondo. Att behålla lugnet är en viss risk eftersom det ofta triggar deras emotioner ytterligare. Men till slut får de slut på sin energi och man vinner s.a.s. en utmattningsdelseger. I det ögonblicket ska man gå in med sitt bästa logiska argument man bara kan komma på. Räkna med att det kommer att skaka om dem.

I vissa grupper har jag inte kommit fram alls, inte kunnat göra mig hört i tjattret och kaoset. I en del lugnare grupper har jag blivit en av ledarna. Tror också starkt på demokrati, kanske för mycket.

På arbetsplatser har jag faktiskt fått respekt och folk har t.o.m. tystnad när jag öppnat munnen precis som att de längtade efter det, "vänta så hör vi vad <han> säger....". Det är dock ofta skillnad mellan kollegor och chefer. Kollegorna höll oftast med eftersom vi var på samma nivå, medan chefer oftast sade blankt nej, åtminstone inledningsvis. Känner igen det från privatlivet också.

Jag är lugn i såna diskussioner. När andra får utbrott över så lite står jag mest och gapar förbryllat över att se vuxna män tappa självbehärskningen som treåringar. Första gången det hände under ett möte tog jag kontakt med dem efteråt och försökte få i stånd en dialog och var hur trevlig som helst för att de inte skulle känna sig hotade. Men jag kände mig mycket illa till mods efteråt. Är inte alls van att "spela NT" sådär och mådde pyton av det milsvida glappet mellan mig och dom, och mellan mitt inre och den tillfälliga yttre persona jag med ansträngning lyckades skapa just den dagen.

Efter att jag ändå tvingade mig att göra det har det blivit bättre på ytan men ev värre under ytan. Då jag är så tillmötesgående jag bara kan har de inte något de kan attackera mig för öppet, men jag ser på deras blickar hur arga de blir av att ö h t se mig, särskilt han som leder gruppen, och jag tolereras bara nätt och jämnt sålänge jag nöjer mig med det lilla jag lyckats kompromissa fram hittills (genom att lusläsa planerna och tydliggöra planerade åtgärder som övriga boende hade missat men då höll med mig om behövde värnas).

Men det behöver göras mycket mer än så och jag känner mig som en väldigt liten mus som kommer med impertinenta åsikter om det som områdets ledande katter har bestämt. Min instinkt säger mig att det är bäst att bara undvika såna personer, men gör jag det så låter jag dom vinna.

Och tyvärr är det ett område som för mig är en passion men inte är ett specialintresse, så där kan de lätt snacka bort mig med argument som låter vettiga om man inte vet så mycket om det, fast deras kunskap troligen bara är marginellt större än min.

Har varit i den situationen många gånger att jag känt ända ner i tårna att jag har rätt, men inte kunnat bevisa det förrän många år senare. I det här fallet är det försent då.

Min erfarenhet är att om motståndaren tappar behärskningen så har den förlorat. Man argumenterar ju inte för att omvända motståndaren utan för att formulera sin ståndpunkt.

Jag hade retorik som specialintresse ett tag. Finns många knep och jag tror att man kan utnyttja att man inte känslomässigt lika lätt blir upprörd om man följer en diskussionsmall som aspie.

carl skrev:Min erfarenhet är att om motståndaren tappar behärskningen så har den förlorat.

I en offentlig debatt med mogna människor kanske det är så men steg 3 av detta innefattar att jag tar personlig kontakt med 'katterna' och det är det jag drar mig för när jag känner deras hat. Även om de säkert kommer anstränga sig att behålla behärskningen är det nästan ännu värre än när de säger rakt ut vad de tycker.

carl skrev:Man argumenterar ju inte för att omvända motståndaren utan för att formulera sin ståndpunkt.

Jasså? Jag har nog naivt trott att om jag bara förklarar tillräckligt tydligt, så måste de ju till sist se det logiska i det jag har att förmedla. Vad gör man när det inte funkar och den planerade åtgärden är ett omedelbart hot mot ens närmiljö? (Detta berör även andra konflikter med överheter så jag behöver verkligen få klarhet i detta.)

carl skrev:Jag hade retorik som specialintresse ett tag. Finns många knep och jag tror att man kan utnyttja att man inte känslomässigt lika lätt blir upprörd om man följer en diskussionsmall som aspie.

Jag vill helst inte att de ska bli upprörda alls. Jag vill inte heller nödvändigtvis 'vinna' till varje pris, jag vill nå en kompromiss som känns acceptabel för alla parter. Hur åstadkommer man det?

'Katterna' vill åtgärda 50-70% av det som konflikten gäller. Jag vill helst se 0% men kan sträcka mig till 10% eller allra västa fall 20%. Allt därutöver känns som för stort ingrepp som kommer helt förändra/förstöra områdets karaktär på ett irriversibelt sätt. Majoriteten av de övriga boende verkar tro att de vill ha så mycket som föreslagits men kommer säkert tycka det är för mycket när det redan är försent (då få verkar ha min förmåga att visualisera i förväg hur det kommer se ut).

Vad är rimligt att begära när man själv är i minoritet? Vad gör man när motståndaren redan, av pur fräckhet, tagit för stor tugga av kakan och redan är inne på ens egen planhalva så att säga? Ska man ändå acceptera att mötas på halva vägen fastän det kanske i realiteten innebär att man får nöja sig med hälften av hälften? Eller ska man bara vara glad om man kan rädda nåt alls när man är i underläge, än att gapa över för mycket och reta upp dem så att de inte tar ens åsikter i beaktande öht utan kör över en totalt?

P.S. ursäkta om jag råkade kapa tråden med mitt problem.

Retorik är ju ett spel inte en sanning. Så oavsett hur rätt man har så kan man i en diskussion ha fel.

Kompromissa kan du göra om det finns förutsättningarna, men förmodligen lyckas du bättre med retorik i en relativt opersonlig situation.
Jag har mött människor som vägrat in i det sista erkänna att de har fel. Även med ordentlig logik så tror jag inte den inställningen är möjlig.
Det man kan göra är ju att påverka trenden isåfall. I annat fall motverka en negativ trend
Sen har jag mött vissa personer som blir anti så fort man har en åsikt, då är det nästan bättre att diskutera delarna och resultaten först för att sen knyta fast vid åsikten.

carl skrev:Retorik är ju ett spel inte en sanning. Så oavsett hur rätt man har så kan man i en diskussion ha fel.

Det där har jag som aspergare svårt att acceptera. Jag tycker att det är självklart att den som har rätt är den som bör 'vinna' en debatt. Blir otroligt frustrerad när skickliga försäljare eller politiker kommer undan med västa skitsnacket bara för att de är så välsmorda i käften, och att det finns folk som går på det!

Kompromissa kan du göra om det finns förutsättningarna, men förmodligen lyckas du bättre med retorik i en relativt opersonlig situation.
Jag har mött människor som vägrat in i det sista erkänna att de har fel. Även med ordentlig logik så tror jag inte den inställningen är möjlig.
Det man kan göra är ju att påverka trenden isåfall. I annat fall motverka en negativ trend
Sen har jag mött vissa personer som blir anti så fort man har en åsikt, då är det nästan bättre att diskutera delarna och resultaten först för att sen knyta fast vid åsikten.

OK, tack för tipsen. Ska fundera och se om det är något som går att applicera i mitt fall.