Hejsan.
Fick nu under veckan min asperger diagnos borttagen efter tre år. Nu undrar jag om någon vet om man kan söka någon form av skadestånd för allt lidande det skapat? Att bli diagnostiserad med asperger som 15-åring är inte det lättaste, och det har vållat mig mycket skada under de här åren.
Tack på förhand.

Ingen aning, har aldrig hört talas om nåt sånt, men det skulle vara intressant att höra vad som kan bli följden, så om du får svar ska jag vara uppmärksam på vad som sägs. Och lycka till!

Varför ville du ta bort din diagnos? Med diagnos har du fler rättigheter? Har du fått någon annan diagnos?

Om du fick diagnos när du var 15 så borde det ju vara rätt, om det inte var en väldigt dålig utredare. Har hört om en del som har fått diagnosen när de var jättesmå och att det sen inte stämmer när de blir äldre. Känner du inte igen dig alls i asperger-kriterierna? Att du utreddes från första början var väl för att du har nån typ av problem?

Vad har diagnosen gjort för skada?

Jag tror det går att få skadestånd, men det är ju bara vad jag tror. Det måste nog i så fall ha orsakat dig stort lidande att ha diagnosen, till exempel felaktig placering i specialklass så att du gick miste om utbildning, elelr något annat stort problem. Kanske mobbning räknas som en anledning till skadestånd.
JAg gissar bara när jag säger vad som kan ge skadestånd, kanske behöver varken mobbning eller felplacering ha skett för att du skall få ersättning, en diagnos kan ju orsaka psykiskt lidande också.
Men om du bara har lidit litegrann tror jag inte du får skadestånd.
Du kan ju ansöka så att en prövning görs (jag tror de gör en prövning om man ansöker, men jag vet inte. Kan inte sådana saker).

En diagnos kan ju skapa svårigheter också, den innebär inte bara fördelar..det kan bli svårare att ta körkort, man får inte ta vissa försäkringar, man kan i vissa fall få en socialt stigmatiserande stämpel, kanske svårare att få arbete osv.

Instämmer med BMW, med det lilla tillägget att man dessutom kan få felaktig medicinsk behandling. Dvs. läkare kanske tror att de problem man beskriver enbart beror på att man har AS, och då inte ser vad det är som egentligen är fel.

Jag har själv blivit feldiagnostiserad tidigare (min AS-diagnos stämmer dock), och jag har pratat med ett antal personer som blivit feldiagnostiserade. Tyvärr har jag fått intryck av att det är mycket svårt att få någon typ av ersättning för lidande pga att man fått fel diagnos. Överhuvudtaget är det mycket svårt att komma åt läkare och psykologer, det ska gå väldigt långt innan de överhuvudtaget erkänner att de (eller en kollega, de håller varandra om ryggen) har gjort fel. Att få skadestånd pga en felaktig neuropsykiatrisk diagnos bedömer jag som snudd på omöjligt.

Man har rätt till till ersättning enligt patientskadelagen. Tror det är 10 år man har på sig att anmäla.

MsTibbs: Varför ville jag ta bort min diagnos? Jaa, varför inte? Eftersom inget av "symptomen" överhuvudtaget stämmer in på mig, så är det ju helt naturligt att jag inte vill att det ska stå i mina papper att jag har AS. Det försvårar väldigt mycket, det finns med när man ska ta körkort, när man ska söka jobb och skolor osv. så naturligvis vill jag ta bort den, eftersom den var felaktig.

Peace: Nej, jag känner inte igen mig i aspergerkriterierna. När jag fick diagnosen AS ställdes den "i samband med livskris". Mina "problem" var de att jag blev såpass deprimerad att jag slutade äta, jag sov inte, och pratade inte med någon annan än min idrottslärare, i stort sett. jag skar mig, hade självmordstankar osv. Detta var tydligen tydliga tecken på AS, enligt BUP. Och det kan man ju tycka vad man vill om sen. Ett halvår senare kom jag ur min depression, och pang så hade jag visst inga som helst AS-symptom längre. Jag ville genast få det omprövat, men fick redan på att det var tvunget att gå minst 3 år. (?)

Vad diagnosen gjort för skada på mig är den att ingen berättade för mig vad diagnosen innebar, och jag fick ingen psykolog hjälp efteråt. I och med att diagnosen var satt så var också min behandling över, trots att jag var lika deprimerad. Att gå i 9:an och redan vara utanför för att man är deprimerad är illa nog för det gena psyket. Att sen "få på papper" att ja, det är något som inte riktigt stämmer med dig, det är direkt knäckande. I mitt fall resulterade det i att jag rymde hemifrån och blev omhändertagen av socialen, och placerad i familjehem. När jag på höstem skulle börja gymnasiet och, troddde jag, få en nystart, visste de naturligtvis redan om att jag hade AS, och jag blev inte behandlad på samma sätt som de andra. Det var okej att jag skolkade, det var okej med allt, för jag var inte "som alla andra". När man ser sig själv som "normal" är något sånt här väldigt jobbigt.

Sen skulle jag ta körkort, och då var det stopp igen. jag hade ju AS, då får man inte ta körkort. Samtal och utredningar följde angående om jag skulle få ta körkort. Tänk att få frågan: Vad skulle du göra om bilisten framför dig inte åkte när ljussignalen blev grön? Skulle du klara av att reda ut den situationen, eller skulle du få ett sammanbrott? Jaa, vad skulle man göra?
Allt det här har frestat oerhört på mig, speciellt tanken som gnagde inom mig att nej, det här stämmer inte.
Hoppas någon förstår hur jag tänker
Tack så mycket för alla svar!

amadeus skrev:Tänk att få frågan: Vad skulle du göra om bilisten framför dig inte åkte när ljussignalen blev grön? Skulle du klara av att reda ut den situationen, eller skulle du få ett sammanbrott? Jaa, vad skulle man göra?

Haha! seriöst.. ? alla borde få den frågan...

Fast nog tror jag att det ska gå att få en ny diagnos lika fort, men de som utredde dig kanske hade som rutin att aldrig utreda igen inom 3 år..?

Jaa, både den frågan och flera andra! "Skulle du bli aggressiv om föraren bakom dig började tuta?" jaa, antagligen skulle jag tvärnita, öppna dörren om slå ner honom.
¨
jaa, det var iallafall det jag fick höra. 3 år innan man kunde göra om testerna igen.

Diagnos behöver inte påverka skola och jobb, man är inte skyldig att berätta om diagnosen.

Nej, fast grejen är den att det finns i skolsköterskans journaler, och hon är skyldig att berätta sådant för mentorerna. Vissa jobb måste man dessutom berätta. Och även om man inte berättar, så kan det kollas upp.

amadeus skrev:Nej, fast grejen är den att det finns i skolsköterskans journaler, och hon är skyldig att berätta sådant för mentorerna. Vissa jobb måste man dessutom berätta. Och även om man inte berättar, så kan det kollas upp.

Ingen arbetsgivare kan kolla upp huruvida du har en AS-diagnos - hur menar du att det skulle gå till?

Hur gammal är du nu? Är du 18 år (?) så bör du själv ha koll på vem som får reda på diagnosen. I gymnasiet kommer du vara "ren". Arbetsgivare har ingenting med din diagnos att göra, enda arbetsgivaren som kollar sånt är SÄPO, om ens de.

amadeus skrev:Nej, fast grejen är den att det finns i skolsköterskans journaler, och hon är skyldig att berätta sådant för mentorerna. Vissa jobb måste man dessutom berätta. Och även om man inte berättar, så kan det kollas upp.

Där har du fel... har detta hänt kan du ifrågasätta det..
Skolsjöterskans sekretess är en helt annan än lärarnas och hon får inte berätta för lärarna om vad det står i journalerna.. Vet att för ett par år sedan kunde inte ens en skolkurator och skolsjöterska byta ord om vad en elev talade om då deras sekretess var olika..tror att det står kvar idag men är osäker..kolla upp det..

MsTibbs skrev:Varför ville du ta bort din diagnos? Med diagnos har du fler rättigheter? Har du fått någon annan diagnos?

kan du förtydliga dig vad du menar med mera rättigheter...

LSS har du rätt till texepempel.

Trixy: Jaa, isåfall får jag nog ta och ifrågasätta det med tanke på att det verkligen hände... Min mentor och min skolsköterska på gymnasiet visste om det, så nej Ms. Tibbs, man är inte "ren".