Det har gått några månader nu sedan jag fick den officiella diagnosen. Jag var ganska oförberedd även om utredningsteamet hade hintat rätt starkt om det i den senare delen av utredningstiden.
I början var jag lite sådär att okej, det här är väl helt okej och nu. Ja nu vill jag nog inte ha det här längre.
Nu har jag ju haft AS hela livet. Specialintressen, sensoriska störningar, synestesi (som inte nödvändigtvis är AS relaterat), och att jag inte har fattat sociala spelregler. Jag blev en utomordentligt god beteendevetare. Som beteendevetare studerar man mänskligt beteende, man behöver inte delta alla gånger. Perfekt för någon med AS. Jag blev en lika bra jurist. Det är rutiner och paragrafer och förhållandevis förutsägbart, åtminstone den gren jag valde att arbeta med.

Jag spelade "normal" tills det inte höll att spela normal längre utan allt kraschade ihop ovanpå mig. På så vis var utredningen jättebra, de hade hört och sett allt och kunde verifiera de flesta av mina upplevelser. Känsligheten för ljud, ljus, andra sinnesintryck.
När man nu går igenom hur och vem jag är så är jag onekligen väldigt aspig. Och jag tvivlar inte på att jag är feldiagnosticerad. Jag har träffat utredningsteamet två gånger efter den färdiga utredningen och rätat ut frågetecken.

Även om ingen av dom är förvånad över att det höll ett tag, att "spela" med och de tycker att jag spelade länge och väl (jag är över trettio), så har jag inga av de förmågorna kvar längre. Ingen stresskänslighet. Mina sociala färdigheter är trasiga och ja, vart tog den biten av mig vägen? Nu för tiden är jag mest trött. Intryck och folk ena dagen och jag får vila nästa. Jag kan inte låta bli att gå igenom tillvaron om och om igen, specifika situationer, och tänka att en tidigare diagnos hade gjort livet avsevärt mycket enklare. Men så har vi det där med att jag sksulle förmodligen inte ha kunnat ta något av vetskapen om AS förrän nu. Men jag ser allt så tydligt nu. Problemen med vänner, mitt enorma behov av integritet, att jag söker rättvisa i ordets rätta bemärkelse. det senare finner man sällan. Jag har alltid gjort saker till fullo eller inte alls. Inga halvmesyrer. Det har också haft sina konsekvenser och att jag har svårt att anpassa mig. Vidare diplomatisk har jag aldrig varit (läs inte alls).
En försvårande omständighet är att jag samtidigt är bipolär, det ger en hel del av den där tröttheten i kontakt med människor.

I början, innan den bipolära diagnosen, så var jag "utbränd". Jag hade snarare haft en manisk period och hamnat i den depressiva fasen. Sedan kom den bipolära diagnosen som en lättnad och med den en hel del möjligheter till hjälp. Och i och med AS-diagnosen så känns det lite så om man har gått från den ena sidan av spektrumet till den andra. Med en vanlig depression/utbrändhet fick man i stort ingen hjälp. Med bipolaritet mer hjälp och nu är det som om de kastar hjälp efter en. På vuxenhabiliteringen kändes det till slut som alltså, jag behöver en paus nu och måste gå hem och fundera i allt om vi har det här och det och det här. Eh jaha.
Nu ska jag gå tillbaka dit och sortera upp lite mer i detalj vad jag behöver och inte behöver.

I botten känner jag mig trots allt vilsen. Som jag sa i slutet av utredningen att jaha, och vad gör jag nu då?

Även om jag ses av min omgivning som väldigt diplomatisk och snäll så känner jag igen mycket i det du skriver. Jag fick min diagnos för ett par månader sedan och bad om utredningen mest för att kunna utesluta neuropsykiatriska funktionshinder. Så AS-diagnosen kom rätt mycket som en chock.

Jag har också dystymi och lider av återkommande depressioner, så jag är typ unipolär. Inga maniska perioder alls. Bara relativt normala.

Första tiden kändes diagnosen som en lättnad. Som att jag äntligen fått veta vem jag är. Men just nu är det skitjobbigt. Jag vet inte alls vem jag är. Vet inte ens vem jag ser i spegeln. Innan diagnosen höll jag upp en social fasad och spelade med i det sociala spelet, men nu bara pallar jag inte att göra mig till.

Det är tydligt hur den sociala fernissan bara har runnit av mig, att så mycket av min personlighet legat i mina fantasier om andra människors behov att jag inte känner igen det som blir kvar.

Det är nästan som att börja umgås med en helt ny människa. Och det är inte lätt.

Jag har valt att kräva en massa hjälp. Har bestämt mig för att vara jobbig och påstridig, kräva min rätt. Och just nu är det de projekten och min familj som håller mig uppe. Annars skulle jag nog krisa ihop.

Oj, vad jag känner igen mig i era inlägg...

Jag kämpar fortfarande med att förstå och acceptera den människa som har blivit kvar efter att all ork att spela "normal" har runnit av mig. Det är så svårt att förstå. Alla år som jag ändå orkade så pass mycket även om det var kämpigt och nu...nu orkar jag just ingenting. Diagnosen förklarar varför allt har varit som det har varit i mitt liv, varför jag ständigt fallit efter ett tag och blivit sjukskriven, varför jag blev tvungen att vara hemma så mycket när jag gick i skolan..Ändå lämnar den mig med en känsla av tomhet..

Vissa dagar går det bättre, jag känner mig lite starkare och orkar lite mer, har även lättare att acceptera motgångar. Andra dagar känns det mest motigt...

Känner så väl igen mig, jag också. Har spelat spelet så gott jag kunnat större delen av livet, hamnat i psykisk kris och orkar nu inte längre hålla skenet uppe. Långtidssjukskriven och rådvill inför framtiden. Vissa dagar fullständigt uppgiven men i grunden hoppfull. Känner mig trots allt efter långvarig terapi helare än någonsin tidigare även om jag har väldigt svårt att acceptera att jag har ett livslångt funktionshinder att bära på.

Själv TRODDE jag att jag var normal, fram tills diagnosen visade på motsatsen, att jag var onormal.

Och jag krisade fullständigt - och gör så än - eftersom jag till skillnad från bl a vadloink inte har någon familj som håller mig uppe.