Aspie och svenska vårdsystemet
7 inlägg
• Sida 1 av 1
Aspie och svenska vårdsystemet
För att inte kapa helt och håller tråden om schizoid personlighetsstörning+ As-tråden, skriver jag vidare här.
I tråden uppkom frågan om det var ok att tex en läkare som tar hand om en patient, som misstänker om *** (valfri men) inte gör något åt det, vid senare kontakt berättar om misstaken och går i pension utan vidare uppföljning.
Jag kan tro och till och med dela uppfattningen/åsikten om att det INTE är ok. Det känns respektlöst och oansvarigt. Det är om man helt och hållet ser på situationen framför en, med en aningen inte bara subtil syn utan också utan att förstå den troligaste större bilden av det hela.
Precis som vi väljer att direkt rikta kritiken till sådan typ av ignorans om "varför gjordes inget då?", gör vi i kritiken exakt samma sak!
Vi vill när vi uppsöker vård att de hittar felen i sin grundform, följer upp eventuella misstankar och helst förebygger/behandlar därefter att funnit det. Vi missar dock poängen att precis som vi vill att vården ge oss sinnesfrid hälsomässigt, vill de som ge oss vården ha det också!
Historiskt sätt är medicinutövning i Sverige något begränsat utvecklat.
Med stark opposition från kyrkan, var vård något som oftast var en klassfråga. Medicinska upptäckter, hur än det utspritt i europa, var något populärt så var det något aningen dämpat förekommet och invandrat i Sverige.
Medicinskt kunskap, vårdsystem är inte bara något som är relativt ungt i Sverige men också något som inte helt generellt förankrat samhällsmässigt. Det jag menar är: Då i Sverige och många andra länder, var all naturvetenskapligt en stark klassfråga, så är det något som blivit rent av en uppfostrad mentalitet som förändrats väldigt långsamt i vårt lilla avlånga land.
När i början av 90-talet det tillkom en stor invandring av flyktingar, när i samma decenie dessutom landat fick enorm växtkraft i många fält, var vården som en liten tunn bubbla som sprack för det inte kunde hantera allt det "nya okända".
Det rörde sig framför allt om en ny resurs (språk, kultur, kunskap, personal,anatomi) som det tog lång tid att tillta och acceptera!
Denna resursfördelning och bearbetning pågår än idag och är del av idag och vår framtid.
Vi kan läsa rätt ofta i stora dagstidningar om diverse vårdmisslyckanden, inte alltför sällan invandrar-relaterat. Det kan tros/tyckas att jag syftar på rasism, men nej, jag syftar på den långsamma utveckligen av acceptans av det okända. Klassifiering, decentralisering och maktpolitiska revir-tänkande.
Min rätt, din rätt. Normalt och inte normalt.
Läs bara genom detta forum, ta en funderare över aspisarna här.
Tänk efter hur, när och vad som ofta diskutteras om gällande vårdfrågor rörande Asperger. Enligt vad jag såg/ser och anser mig konstatera, är det ofta klassfråga även där.
Hur snabbt någon får en utredning, stöd innan/under/efter, generell bemötande. Tillgång till det ena eller andra.
vi samlas här under ett och samma tak, oberoende av klass, ändå är utgången/grunden såsom jag ser det, oftast klassbaserad.
Oavsett ålder.
För när en aspie går till vården, vare sig med eller utan diagnos, vänder vi dit vi har tillgång till efter den kunskapen vi fick tillgång till.
Vårt agerande tros nog reflektera på detsamma och vidare bemötande blir det samma. En evig cirkel.
Vi väljer inte att födas eller föda (ett barn ) med Asperger, det bara blir så. På ett sätt skulle jag vilja påstå att det är som ett världslotteri där alla deltar. Vem som helst kan vinna eller förlora, oavsett klass....
...gentemot varandra finner vi nog oss igen i ett och annat men i vardera vardags är realiteten en annan.
När vi går till vården möts vi av ett gammalt system som på större del av landet inte är så annorlunda i tänkesättet än hur det var i tiden då bara ädelsfolk kunde få "god"vård medans "folket" de fick nöja sig med vad som fanns till hands.
Dagens fejksystem som kallas "allmäna sjukförsäkring" anser jag är ett ihopkok av en långvarig olika klassbehandlingsmetoder där det sedan det uppstod och än idag, försvårar identifiering av diverse diagnoser då fördomar klassrelaterar väger såpass tungt att ens den mest "fördomsfri" vårdutövare förblindar sig på.
Tex nämns i just schizoid-tråden om att den typ av personlighetsstörning relateras till trauma...
..inte för sällan vilken som helst typ av personlighetsstörning förknippas med traumor, speciellt där det finns en instabil backgrundsbild.
Grad, diagnostyper av autism följs givetvis av samma mönster.
I en bok om asperger jag läste, nämdes en flicka som det var svårt att diagnosera henne att vara född med asperger då hon hade en relativ "normal" hobby såsom dockor, mode.....
...dessutom hade hon en till synes "vanlig" uppväxt och familjerelation..
Så frågan är: ska det beskyllas någonstans?
Hur kan vi bli bemötta som individer ?
Vem bär ansvar?
Vem är egentligen fördomsfull?
Och ja det blev en wall of text, igen.
I tråden uppkom frågan om det var ok att tex en läkare som tar hand om en patient, som misstänker om *** (valfri men) inte gör något åt det, vid senare kontakt berättar om misstaken och går i pension utan vidare uppföljning.
Jag kan tro och till och med dela uppfattningen/åsikten om att det INTE är ok. Det känns respektlöst och oansvarigt. Det är om man helt och hållet ser på situationen framför en, med en aningen inte bara subtil syn utan också utan att förstå den troligaste större bilden av det hela.
Precis som vi väljer att direkt rikta kritiken till sådan typ av ignorans om "varför gjordes inget då?", gör vi i kritiken exakt samma sak!
Vi vill när vi uppsöker vård att de hittar felen i sin grundform, följer upp eventuella misstankar och helst förebygger/behandlar därefter att funnit det. Vi missar dock poängen att precis som vi vill att vården ge oss sinnesfrid hälsomässigt, vill de som ge oss vården ha det också!
Historiskt sätt är medicinutövning i Sverige något begränsat utvecklat.
Med stark opposition från kyrkan, var vård något som oftast var en klassfråga. Medicinska upptäckter, hur än det utspritt i europa, var något populärt så var det något aningen dämpat förekommet och invandrat i Sverige.
Medicinskt kunskap, vårdsystem är inte bara något som är relativt ungt i Sverige men också något som inte helt generellt förankrat samhällsmässigt. Det jag menar är: Då i Sverige och många andra länder, var all naturvetenskapligt en stark klassfråga, så är det något som blivit rent av en uppfostrad mentalitet som förändrats väldigt långsamt i vårt lilla avlånga land.
När i början av 90-talet det tillkom en stor invandring av flyktingar, när i samma decenie dessutom landat fick enorm växtkraft i många fält, var vården som en liten tunn bubbla som sprack för det inte kunde hantera allt det "nya okända".
Det rörde sig framför allt om en ny resurs (språk, kultur, kunskap, personal,anatomi) som det tog lång tid att tillta och acceptera!
Denna resursfördelning och bearbetning pågår än idag och är del av idag och vår framtid.
Vi kan läsa rätt ofta i stora dagstidningar om diverse vårdmisslyckanden, inte alltför sällan invandrar-relaterat. Det kan tros/tyckas att jag syftar på rasism, men nej, jag syftar på den långsamma utveckligen av acceptans av det okända. Klassifiering, decentralisering och maktpolitiska revir-tänkande.
Min rätt, din rätt. Normalt och inte normalt.
Läs bara genom detta forum, ta en funderare över aspisarna här.
Tänk efter hur, när och vad som ofta diskutteras om gällande vårdfrågor rörande Asperger. Enligt vad jag såg/ser och anser mig konstatera, är det ofta klassfråga även där.
Hur snabbt någon får en utredning, stöd innan/under/efter, generell bemötande. Tillgång till det ena eller andra.
vi samlas här under ett och samma tak, oberoende av klass, ändå är utgången/grunden såsom jag ser det, oftast klassbaserad.
Oavsett ålder.
För när en aspie går till vården, vare sig med eller utan diagnos, vänder vi dit vi har tillgång till efter den kunskapen vi fick tillgång till.
Vårt agerande tros nog reflektera på detsamma och vidare bemötande blir det samma. En evig cirkel.
Vi väljer inte att födas eller föda (ett barn ) med Asperger, det bara blir så. På ett sätt skulle jag vilja påstå att det är som ett världslotteri där alla deltar. Vem som helst kan vinna eller förlora, oavsett klass....
...gentemot varandra finner vi nog oss igen i ett och annat men i vardera vardags är realiteten en annan.
När vi går till vården möts vi av ett gammalt system som på större del av landet inte är så annorlunda i tänkesättet än hur det var i tiden då bara ädelsfolk kunde få "god"vård medans "folket" de fick nöja sig med vad som fanns till hands.
Dagens fejksystem som kallas "allmäna sjukförsäkring" anser jag är ett ihopkok av en långvarig olika klassbehandlingsmetoder där det sedan det uppstod och än idag, försvårar identifiering av diverse diagnoser då fördomar klassrelaterar väger såpass tungt att ens den mest "fördomsfri" vårdutövare förblindar sig på.
Tex nämns i just schizoid-tråden om att den typ av personlighetsstörning relateras till trauma...
..inte för sällan vilken som helst typ av personlighetsstörning förknippas med traumor, speciellt där det finns en instabil backgrundsbild.
Grad, diagnostyper av autism följs givetvis av samma mönster.
I en bok om asperger jag läste, nämdes en flicka som det var svårt att diagnosera henne att vara född med asperger då hon hade en relativ "normal" hobby såsom dockor, mode.....
...dessutom hade hon en till synes "vanlig" uppväxt och familjerelation..
Så frågan är: ska det beskyllas någonstans?
Hur kan vi bli bemötta som individer ?
Vem bär ansvar?
Vem är egentligen fördomsfull?
Och ja det blev en wall of text, igen.
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
Diagnoser
Aspergers är ingen sjukdom utan ett funktionshinder som innebär att de drabbade tänker annorlunda än majoriteten i ett samhälle. De har därför mycket emot sig och mycket de måste kämpa för vilket gör att de känner sig sjuka och utanför samhället på olika sätt. I ett annat samhällssystem hade kanske majoriteten varit de som fått allehanda diagnoser. I alla tider har man sett ner på de som tänker annorlunda än majoriteten, men vad vore världen utan våra föregångare, vetenskapsmännen, författare, konstnärer om de hade sållat sig till majoriteten och deras enda önskan att passa in i ledet? Diagnoser sätts idag för att sänka människor och särskilt de som har försökt passa in men inte lyckats med arbete studier eller vad må vara. De ska tänka att det är mig det är fel på och nu måste jag göra allt för att passa in oavsett hur mycket jag måste offra av min själ. Det handlar om makt och om att behålla densamma. Vad tänker ni som läser här?
Senast redigerad av Mariette 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
Nja, det jag syftade på i helhet är helt enkelt att en vårdutövare (läkare, psykolog, mfl) har inte den flexibiliteten att gissa huruvida någon har ett funktionshider, sjukdom eller vad annars det kan vara. Den svenska behandlingsformerna är väldigt ofta absoluta med allt vad det innebär, vare sig de är rätt eller fel.
Om till exempel en aspie får först en diagnos om depression, så kan aspien känna sig kränkt med mera men vården har tagit hänsyn till det som är just nu, behandlat utifrån de kriterierna som patienten passade in på.
Ja, helt och hållet rubbat.
De har makt, vi är svaga är lätt att säga men om det ändå vore så enkelt.
I ett företag om asperger jag var på nyligen, togs just den frågan upp, frågan om integritet. Ansvaret ligger hos båda sidorna. Liksom vården kan inte kräva av oss att vi ska kunna vara super människor eller att vi lägger oss ner raklånga, kan också vi inte kräva av dem att bara "fixa" och veta allt. Tyvärr.
Ge och ta. Oftast har vi inte ork, kunskap, mm och hamnar lättare i underläge. Vi förlorar så mycket och faller in i offer-roll.
Det är ändock så att vi är där vi är IDAG, vad som var var och det ligger bakom oss i tiden.
Vi kan klaga på mycket som hänt men när det kommer till sanningen så har vi ändå valmöjligheten att åtminstonde efter bästa förmåga försöka/göra något just nu och frammåt.
Information idag finns, liksom finns det ett comminty att ta sig till. Vi tampas och tampas, finner oss som slagna ändå har vi något som inte fanns lika utbrett förrut: informationsmakt!
Vården må vara fyrkantiga i sitt system och hantering, vård och bemötande. Vi är medborgare av ett en ny generationssamhälle, valet som vi har kan kännas tafatt och intet sägande eftersom det känns många gånger det inte hjälper, men, desto mer vi ifrågesätter och mer medvetna vi blir, så sker det förändring.
Jag tror att om vi gör oss själva alltför speciella för att det är "tufft" så sänker vi bara oss själva. Been there done that, still do.
Ja, vi måste kämpa, vi tänker annorlunda, så gör kineserna!
Såsom det sagts i forumet vid något tidigare tråd; att vara född med asperger handlar inte bara om beskriva något medicinskt för då gör vi oss mer sjuka utan det är lite mer som ett eget ras för sig.
En kines som inte kan svenska kommer också ha grymt svårt att anpassa sig i Sverige, troligast till och med i sitt eget land beroende på region h*n kommer ifrån. Personen kommer ha många handikappande problematik, fördomar med mera, något den är FÖDD med och måste leva med. En kines kan inte rehabilitera bort att h*n är kines heller.
De får tolk? De kan gå i skola?
Så kan vi.
De är ett stort folkslag...
Så är nog vi också, vi är tyvärr bara lite okända och tills dess att samhället accepterar oss som annorlunda kommer vi förbli ett medicinskt experiment...
Om till exempel en aspie får först en diagnos om depression, så kan aspien känna sig kränkt med mera men vården har tagit hänsyn till det som är just nu, behandlat utifrån de kriterierna som patienten passade in på.
Ja, helt och hållet rubbat.
De har makt, vi är svaga är lätt att säga men om det ändå vore så enkelt.
I ett företag om asperger jag var på nyligen, togs just den frågan upp, frågan om integritet. Ansvaret ligger hos båda sidorna. Liksom vården kan inte kräva av oss att vi ska kunna vara super människor eller att vi lägger oss ner raklånga, kan också vi inte kräva av dem att bara "fixa" och veta allt. Tyvärr.
Ge och ta. Oftast har vi inte ork, kunskap, mm och hamnar lättare i underläge. Vi förlorar så mycket och faller in i offer-roll.
Det är ändock så att vi är där vi är IDAG, vad som var var och det ligger bakom oss i tiden.
Vi kan klaga på mycket som hänt men när det kommer till sanningen så har vi ändå valmöjligheten att åtminstonde efter bästa förmåga försöka/göra något just nu och frammåt.
Information idag finns, liksom finns det ett comminty att ta sig till. Vi tampas och tampas, finner oss som slagna ändå har vi något som inte fanns lika utbrett förrut: informationsmakt!
Vården må vara fyrkantiga i sitt system och hantering, vård och bemötande. Vi är medborgare av ett en ny generationssamhälle, valet som vi har kan kännas tafatt och intet sägande eftersom det känns många gånger det inte hjälper, men, desto mer vi ifrågesätter och mer medvetna vi blir, så sker det förändring.
Jag tror att om vi gör oss själva alltför speciella för att det är "tufft" så sänker vi bara oss själva. Been there done that, still do.
Ja, vi måste kämpa, vi tänker annorlunda, så gör kineserna!
Såsom det sagts i forumet vid något tidigare tråd; att vara född med asperger handlar inte bara om beskriva något medicinskt för då gör vi oss mer sjuka utan det är lite mer som ett eget ras för sig.
En kines som inte kan svenska kommer också ha grymt svårt att anpassa sig i Sverige, troligast till och med i sitt eget land beroende på region h*n kommer ifrån. Personen kommer ha många handikappande problematik, fördomar med mera, något den är FÖDD med och måste leva med. En kines kan inte rehabilitera bort att h*n är kines heller.
De får tolk? De kan gå i skola?
Så kan vi.
De är ett stort folkslag...
Så är nog vi också, vi är tyvärr bara lite okända och tills dess att samhället accepterar oss som annorlunda kommer vi förbli ett medicinskt experiment...
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror att företaget med asperger ska vara föredraget, för alla som fastnar i nåt obegripligt. Synd att du inte tipsade oss på forumet om föredraget, det hade uppskattats.
Om inte läkarna var så förtjusta i sina pillerrecept så kanske fler hjälp/stöd modeller fanns för de som vill och är motiverade att ta itu med sina svårigheter vad det nu gälla må.
Det jag alltid saknade inom skola och dagis var ngn som bara förklarade allt i stora drag, innan man satte sig ner och pillade i detaljerna. Det där stora draget är så självklart för majoriteten så jag fick vada fram i mörker och förvirring känns det som. Livsvisdom för Dummies, tack:)
Om inte läkarna var så förtjusta i sina pillerrecept så kanske fler hjälp/stöd modeller fanns för de som vill och är motiverade att ta itu med sina svårigheter vad det nu gälla må.
Det jag alltid saknade inom skola och dagis var ngn som bara förklarade allt i stora drag, innan man satte sig ner och pillade i detaljerna. Det där stora draget är så självklart för majoriteten så jag fick vada fram i mörker och förvirring känns det som. Livsvisdom för Dummies, tack:)
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
mondo: föredraget krävdes föranmällan och ges av Asperger center iStockholm genom habiliteringen.
Jag deltog av ren, ptja, chansning när jag råkade redan var där och såg de skulle börja.
Jag deltog av ren, ptja, chansning när jag råkade redan var där och såg de skulle börja.
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
Re: Diagnoser
Mariette skrev:Aspergers är ingen sjukdom utan ett funktionshinder som innebär att de drabbade tänker annorlunda än majoriteten i ett samhälle. De har därför mycket emot sig och mycket de måste kämpa för vilket gör att de känner sig sjuka och utanför samhället på olika sätt. I ett annat samhällssystem hade kanske majoriteten varit de som fått allehanda diagnoser. I alla tider har man sett ner på de som tänker annorlunda än majoriteten, men vad vore världen utan våra föregångare, vetenskapsmännen, författare, konstnärer om de hade sållat sig till majoriteten och deras enda önskan att passa in i ledet? Diagnoser sätts idag för att sänka människor och särskilt de som har försökt passa in men inte lyckats med arbete studier eller vad må vara. De ska tänka att det är mig det är fel på och nu måste jag göra allt för att passa in oavsett hur mycket jag måste offra av min själ. Det handlar om makt och om att behålla densamma. Vad tänker ni som läser här?
Mycket medhåll! Precis vad det handlar om.
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 22:31:15, redigerad totalt 1 gång.
Det ligger mycket i vad Mariette skriver och det som är allvarligast är att det är kulturellt betingat och dess förankring i människorna som lever efter detta synsätt är abstrakt; Det finns alltså ingen lag eller förordning som föranstaltar att detta är sanningen. Därför blir det så mycket svårare att kämpa emot detta synsätt eftersom själva upproret ses som något fel.
Återgå till Aspergare och vården