Hej!
Är 30 år, kvinna och har AS och ADHD. Nydiagnosticerad.
Gillar detta Aspergerforumet skarpt!

Jag har två barn med AS och har länge vetat att jag antagligen också har AS, och det är ju nu bekräftat efter en grundlig utredning.

Min psykiater säger att det fösta hon märker är bristen på ögonkontakt och att jag pratar lite tyst. Förövrigt tycker hon inte att det märks alls! Läkaren säger också att det inte märks, sköterskorna kommenterar gärna också att jag klär mig snyggt, sminkar mig och ler så hjärtligt - Att inget märks...
Nu undrar jag vad det är de vill märka?! Vad är det som ska synas? Hur märker man på någon att de har AS? Jag blir lite förvirrad av detta. Undrar om det är alldeles för mycket fördomar kring AS? Jag gör ju allt i min makt för att smälta in, inte vara till besvär och inte bete mig annorlunda. Det har jag kämpat för hela mitt liv. Är det fel?

MVH
Mickha

Hej och välkommen!

Nej, det är förstås inte fel - såvida du inte själv mår dåligt av att anpassa dig för mycket.

På vissa kan AS synas utanpå eller märkas på sättet, på andra inte alls. Har läst att det ofta är svårare att diagnosticera kvinnor då man som kvinna ofta har lite större förmåga att anpassa sig socialt. Lyckligtvis verkar de i Sverige ganska bra numera på att hitta AS hos vuxna, även om man utvecklats, lärt sig kompensera eller dölja sina avvikelser så att de inte längre är tydliga eller direkt handikappande.

Sen är det långt ifrån alla som har tillräcklig kunskap om Asperger och ADHD.
Vissa försöker t.o.m. motarbeta patientens önskan till utredning, bara för att dom själva inte kan någonting om det.

Läkaryrket är stort, och kunskapen är olika bland dom.

Sen är det inte ovanligt att mötas av den reaktionen:
- Va, jag har inte märkt något fel på dig ?!
- Nä, det är fortfarande "inget fel" på mig.

Eftersom du, liksom jag, fått diagnosen senare i livet så har du antagligen försökt och lyckats smälta in i samhället.
Man får inte en zebra bara för man målar ränder på en häst.
Men det kan nog lura en hel del på håll iallafall.

Välkommen i gänget, och gratulerar till diagnoserna.

Hej Inger!
Tack!
Har också läst att kvinnor med AS har lättare att anpassa sig socialt.
Jag har på senare år börjat lida av min kamp att passa in. Det tar för mycket energi. Det har gjort att jag nu avskärmar mig en hel del. Jag känner mig också falsk när jag ler och svarar trevligt på frågor eller låtsas som om jag förstår vad allt handlar om, när jag egentligen inte fattar någonting.

Mina diagnoser känns som en befrielse, men samtidigt fruktansvärt jobbigt. Det känns som om AS diagnosen är mitt livs sanning men jag har levt i en lögn för länge.

Jag tror att jag kommer träffa många liknande själar här
Har du AS, Inger?

Tack Danne!
Bra uttryckt! "man får inte en Zebra för att man målar ränder på en häst" alldeles sant!

Ja, det var jäkligt skarpt uttryckt! Så enkelt...

Hälsar välkommen i den här tråden också. Välkommen!

Tack pemer

Välkommen hit!

Finns mycket om sådant här i forumet, tyvärr har jag dålig ork att upprepa mig.
Håller med Inger och Danne (m.fl.).

Jag har också diagnosticerats som vuxen efter att ha kört slut på mig för att passa in-och-allt-det-där. Jag var vid vägs ände och utan diagnosen vet jag inte hur jag hade kunnat leva vidare. Det är bättre nu, men det går inte så fort som man vill...

Tack Zombie!
Känns som om jag inte är så ensam trots allt... och det är ju bra

Jag blir mer o mer aspig för varje dag som går - eftersom jag inte längre orkar spela NT. Det är otroligt skönt, och mer hållbart i längden att inte arbeta mot mig själv bara för att jag ska passa in.

MickhaelaAngelino skrev:Har också läst att kvinnor med AS har lättare att anpassa sig socialt.
Jag har på senare år börjat lida av min kamp att passa in. Det tar för mycket energi. Det har gjort att jag nu avskärmar mig en hel del. Jag känner mig också falsk när jag ler och svarar trevligt på frågor eller låtsas som om jag förstår vad allt handlar om, när jag egentligen inte fattar någonting.

Ja, det är ju det som är problemet för de mer anpassningsbara. Att det går men tar för mycket energi. Många här har beskrivit exakt samma sak.

Själv är har jag nog inte varit så intresserad av att passa in och därför inte ansträngt mig särskilt mycket utan mest varit mig själv bara. I vissa sällskap har det funkat bra, i andra mindre bra...

Mina diagnoser känns som en befrielse, men samtidigt fruktansvärt jobbigt. Det känns som om AS diagnosen är mitt livs sanning men jag har levt i en lögn för länge.

Det är också förståeligt.

Har du AS, Inger?

Japp. Fick diagnos vid 35. För mig var det enbart en lättnad.

Jag är också nydiagnosticerad. Jag har haft två mogna förhållanden, en lång utbildning, jag har haft ett kvalificerat arbete.
Och nu är jag bara körd. Kaputt, slut.
Jag undrar hur jag orkade alla de där åren. Jag skaffade dubbla examen, bodde här och där, flaxade runt, rutiner var för veklingar. Och nu, utan mina rutiner vet jag inte vad jag heter. Den dåliga lokalkännedomen och tidsuppfattningen jag hade tidigare är nu ännu värre.
Och jag tar hand om mig till det yttre, kläder passar, fixar hår etc., så jag är inte sinnebilden av en Asperger. Vad det nu är.
Jag fick diagnosen bipolär sjd 2006 efter en serie depressioner. Det här kompletterar bilden om varför jag kunde hålla bilden av normalitet uppe så länge för att sedan ha det kollapsa fullständigt.
Utredningen tog några månader och var uttömmande. Det handlar ju lika mycket om kognitiva funktioner, sensoriska upplevelser etc som det handlar om helhetsintrycket. Ändå kan mina anhöriga, t ex, inte tro sina öron. Du? Asperger? Jo.
Mycket mer ligger i saken än vad ögat kan se. Jag hoppas att den neuropsykiatriska utredningen är uttömmande och kan ge dig svar!

Edit.
En grej till. När man påbörjar en utredning så stöter man på saker som man trodde var "normalt". Jag har en mini-variant av synestesi, det är när man i viss mån ser t ex siffror och bokstäver i färg. Jag ser siffror i olika färger, veckodagar i olika färger och så är hur året uppdelat inte efter januari, februari etc., utan på ett helt annat sätt, ibland per 2 veckorsperiod. Svårt och komplicerad att förklara. Jag trodde i varje fall att ALLA hade favoritbokstaver, -siffror. Att ALLA såg saker i färger på det sättet. Um nej sa psykologen. Har frågat alla i bekantskapskretsen och ingen där heller
Man har bara ett huvud att tänka med och därför är det inte så enkelt att veta vad som är normalt eller inte. Men från sjukvård etc., ska man inte heller göra såna svepande kommentarer. Mitt NP-team var fantastiska. De hade hört och sett allt så jag blev lugn bara av att se dom.

Diskussioner om synestesi här på forumet:

synestesi-t12800.html
synestesis- ... t8469.html
fodd-en-bla ... t6027.html
samband-mel ... t3511.html

(Fortsätt gärna synestesidiskussionen in nån av dem ifall någon annan är intresserad av att haka på.)

Välkomna hit, både MickhaelaAngelino och Juddy!

Välkommen!

Inger skrev:Diskussioner om synestesi här på forumet:

synestesi-t12800.html
synestesis- ... t8469.html
fodd-en-bla ... t6027.html
samband-mel ... t3511.html

(Fortsätt gärna synestesidiskussionen in nån av dem ifall någon annan är intresserad av att haka på.)

Jag tänkte mer utifrån det där med att man undrar vad som är normalt eller inte. Man upptäcker att jaha, jag ser kanske inte lika på världen som andra. Och jag trodde definitivt att färger var en del av världen.

Svartamolnet, Tack

Tack alla för det varma välkomnandet!

Hoppas man får träffa er bägge nya när det hittas på något, det ofta återkommande är Vasa's i Stockholm.
Vi brukar gå dit o äta, oftast arrangerat av Sam och hon startar trådar i ämnet när det är dags och oftast fungerar det som så att man anmäler sin intention att komma i tråden eller direkt till arrangören i mail eller PM.

Vem som helst får såklart ta initiativ till en träff
Och man måste inte göra traditionella saker som de flesta gör heller, allt brukar komma fram i träfftrådarna.
Själv sitter jag o funderar på att göra en träff med brasa ute i skogen.
Skulle nämligen vilja se hur en av mina ideer brinner, korslagda korta reglar i en systematisk hög.

nano

Tack! (för det var väl mig med du menade va? )
Bor lååångt ner i södra Sverige, men kan absolut tänka mig och resa till Sthlm för att gå på en sådan träff

Ja och en till i tråden, Juddy.
Egentligen vill jag träffa alla möjliga

Kul att du vill komma, jag hoppas jag har möjlighet att komma när du kommer
Förresten, är det två personer bakom ditt nick?
Mickhaela och Angelino?

Jo, man märker på saker som att man har stel ansiktsmimik, man ler inte, tittar inte i ögonen och sånt. Det sa min läkare iallafall.

Albulena skrev:Jo, man märker på saker som att man har stel ansiktsmimik, man ler inte, tittar inte i ögonen och sånt. Det sa min läkare iallafall.

Jag har inte de där uppenbara tecknen på AS som de ovanstående. Jag har dock en massa sociala svårigheter. Teorin är att jag kompenserade i att "spela" normal så länge att jag till slut bara kapsejsade.
Jag är bipolär också och det med återkommande depressioner har varit ett stort problem. Jag kan se folk i ögonen och sådär men i övrigt har slöjan fallit om man kan kalla det så. Det blev en låååång utredning där de övervägde många diagnoser och uteslöt en efter en. AS ÄR korrekt, jag vet och känner att det är rätt och att jag verkligen spelade med och härmade det "normala" sociala spelet så långt det nu gick.

Albulena skrev:Jo, man märker på saker som att man har stel ansiktsmimik, man ler inte, tittar inte i ögonen och sånt. Det sa min läkare iallafall.

Inget av det stämmer in på mig, eller på min ena unge. Och vi har AS-diagnos, båda två. Som sagt.

När ska npf-kompetens bli ett krav för utredare..?

alfapetsmamma skrev:

Albulena skrev:Jo, man märker på saker som att man har stel ansiktsmimik, man ler inte, tittar inte i ögonen och sånt. Det sa min läkare iallafall.

Inget av det stämmer in på mig, eller på min ena unge. Och vi har AS-diagnos, båda två. Som sagt.

Och inget på mig. Och har aldrig gjort.

alfapetsmamma skrev:När ska npf-kompetens bli ett krav för utredare..?

Undrar jag också.

*borde skaffa mig ett antal standardinlägg med bemötandena av dessa NPF-expertfördomar som alltid alltid alltid återkommer*