Min läkare sa till mig, när jag berättade hur jag mådde; - det är många som känner så! Du är inte ensam.

Nähä, och vad vill hon ha sagt??

Kändes som om jag inte blev trodd.

Och det kanske inte är så som många verkar tro att jag vill lata mig och slippa göra något i mitt liv.
Men det känns som om man bara stressas runt och folk kräver att man har färdiga svar på allt.

Jag ska kanske kontakta henne igen om sjukskrivning för arbetsförmedlingen har bokat tid hos en psykolog som ska hjälpa mig med ny praktikplats, sen den senaste inte fungerade.
Men jag vet inte om jag orkar det och det känns som det kan bli samma sak igen att jag stressas ut i ett arbete, som skiter sig.

Så sa min handläggare på af ,-då gäller det ju att du känner tillit och att du kan så att det inte blir samma sak igen.

jag fattar vad hon menade med det, men jag känner inte att jag förmå mig att förstå meningen med att jag ska ta till mig och samarbeta med henne.
Jag skulle känna mig som en slav.
Det är ungefär så det kändes på förra praktiken.
Eller som när man praoade i 8:an och kände sig värdelös.

Ja, jag vet att jag verkar negativ, men jag är trött på att bli missförstådd.

Jag vet ju inte ens vad mina behov är..
När jag förklarar är det ingen som fattar.
Nu postar jag det här.

sanny skrev:Så sa min handläggare på af ,-då gäller det ju att du känner tillit och att du kan så att det inte blir samma sak igen.

Men...man kan ju inte bara känna något visst på beställning.
Det är ju som om man skulle försöka ändra vad ens favoritfärg är, det går ju inte bara för att man vill eller behöver.

Man känner tillit för att man känner det, inte för att man behöver känna det.
Jag skulle istället gå o besöka några olika jobb utan att ta beslut i förväg om något alls, bara titta.

Utan att tvinga sig så kan man ju sedan iaf välja det bästa men att inte ha tvånget är nog viktigt.
Personligen tror jag det är tillräckligt mycket intressant att få en riktig lön istället för små bidrag.

Edit:
Börjar tro att nytt folk stannade kvar på ett tidigare jobb jag hade på grund av att jag gick o berättade när folk gjort något bra.
Tyckte det var roligt o göra folk glada

sanny skrev:Min läkare sa till mig, när jag berättade hur jag mådde; - det är många som känner så! Du är inte ensam.

Nähä, och vad vill hon ha sagt??

Kändes som om jag inte blev trodd.

Tror du misstolkar där. Jag tycker det låter som om hon ville visa sin sympati och inget annat. Hon hoppades nog du skulle känna dig förstådd och mindre ensam eller konstig om du fick veta att andra har såna känslor också.

arbetsförmedlingen har bokat tid hos en psykolog som ska hjälpa mig med ny praktikplats, sen den senaste inte fungerade.
Men jag vet inte om jag orkar det och det känns som det kan bli samma sak igen att jag stressas ut i ett arbete, som skiter sig.

Så sa min handläggare på af ,-då gäller det ju att du känner tillit och att du kan så att det inte blir samma sak igen.

Som nano säger, så är tillit något man känner när man har anledning att göra det. Är du lättstressad eller lätt uttröttad så kan det ju vara det som gör att det skiter sig snarare än att du inte 'känner tillit'. Men svårt att veta på så lite information.

Att kräva en avtalsenlig lön är första steget om du överhuvudtaget ska arbeta/praktisera oavsett vilken gång i ordningen. De flesta företag och alla kommuner har avtalsenliga löner. Nu för tiden kallas arbete dessvärre för praktik trots att praktikanter fungerar som fullgod arbetskraft och det ännu inte är tillåtet att kalla det arbete eftersom slaveriet är avskaffat sedan länge i sverige. Dock får arbetsgivarna betalt för att ta in praktikanter oavsett om de har ett funktionshinder eller ej. Ge dem inte det nöjet.
Ska du arbeta/praktisera så ska du ha lön och stå på dig. Då står du upp för alla andra också.

Jag tror också läkaren försökte lugna dig, att hon menade bra med det hon sa. Letar psykologen praktikplats åt dig? Kanske det fungerar bättre om du själv kommer med olika förslag på vad du kan tänka dig? Skulle jag hamna på ett telefonsäljbolag skulle jag gå sönder, medan jag trivs utmärkt på förskola! (Leka med barnen, yey!! ).

MsTibbs skrev:Jag tror också läkaren försökte lugna dig, att hon menade bra med det hon sa. Letar psykologen praktikplats åt dig? Kanske det fungerar bättre om du själv kommer med olika förslag på vad du kan tänka dig? Skulle jag hamna på ett telefonsäljbolag skulle jag gå sönder, medan jag trivs utmärkt på förskola! (Leka med barnen, yey!! ).

Det handlar om avtalsenlig lön och inte om att slängas runt som praktikant i all oändlighet. Jobbar du på förskola Ms Tibbs? Vad roligt i såna fall. Då har du avtalsenlig lön antar jag som fritidsledare vilket de är som arbetar på förskolan. Om du inte har det så får du gärna berätta varför.

Jag tror att dom vill att man ska ha en praktikplats för att man ska få chansen att komma in på arbetsmarknaden och få rutiner, träffa folk osv.

Fast betalt får man ju inte

quote="Inger"]

sanny skrev:Min läkare sa till mig, när jag berättade hur jag mådde; - det är många som känner så! Du är inte ensam.
Nähä, och vad vill hon ha sagt??
Kändes som om jag inte blev trodd.

Tror du misstolkar där. Jag tycker det låter som om hon ville visa sin sympati och inget annat. Hon hoppades nog du skulle känna dig förstådd och mindre ensam eller konstig om du fick veta att andra har såna känslor också.

arbetsförmedlingen har bokat tid hos en psykolog som ska hjälpa mig med ny praktikplats, sen den senaste inte fungerade.
Men jag vet inte om jag orkar det och det känns som det kan bli samma sak igen att jag stressas ut i ett arbete, som skiter sig.
Så sa min handläggare på af ,-då gäller det ju att du känner tillit och att du kan så att det inte blir samma sak igen.

Som nano säger, så är tillit något man känner när man har anledning att göra det. Är du lättstressad eller lätt uttröttad så kan det ju vara det som gör att det skiter sig snarare än att du inte 'känner tillit'. Men svårt att veta på så lite information.[/quote]

Inger: Ja, så är det! jag har svårt att vara lugn och det är pressen jag inte klarar av.

Eller jag känner mig dålig för att jag inte känner exakt vad jag vill göra trots att jag är 31 år.
Jag har ju mina mål, med mig själv och med hur och vad jag vill göra.

Det har inte med sjävförtroendet och göra.

Människors bild av mig är nästan aldrig den jag är.
Hur kommer man runt det fakta att man inte kan kommunicera med människor??
Jag känner mig lite orolig för vad psykologhjälpen innebär.
Vad är era erfarenheter av af. arbetspsykologer??



För för mig är det överväldigande att titta i ögonen, hälsa, redan där känner jag mig fångad i nått eller bara sitta mitt emot någon.
När jag tittar i ögonen, som jag alltid gjort, så känns det som om den jag titta på kan bestämma över mig. Sjukt, men så är det.
Om jag inte tittar blir det väl konstig stämmning och det är ju inte bättre..
Fast jag kanske kan komma på knep så jag kommer igenom det.

Jag kan ju säga att jag har varit förkyld, nyss!! det kan jag säga.
Att ta in vad personen faktiskt säger och att samtidigt bevara mig själv.
jag kan lätt sitta och oroa mig.
Detta kan nog minska tror jag om jag undviker ögonkontakten i början.

jag försöker tänka ut saker som kan lugna mig inför mötet.
Typ vara där extra tidig till mötet, är bra.
Ta reda på vart exakt det ska vara.
Försöka tänka på vad jag vill och inte vill.
Olika strategier för att klara av kommunikation...
Sen var det ju det här med motivation och vad jag vill syssla med..som jag känner är låg för tillfället.

Jag kan vara entusiastisk i ungefär 10 sekunder, sen kommer tvivlen och att även om jag fick komma till en rolig arbetsplats, så skulle jag inte klara av det eller de skulle typ missförstå mig och jag tappar lusten.

Det enda som jag kan se konkret just nu är hur jag går och påtar i jorden och håller på. det gillade jag och gjorde mycket som barn. Att ha en egen trädgård eller en granne som man kan vara hos.
Men då vill jag göra det när jag har lust och egentligen vet jag inte om det är det jag VERKLIGEN vill..

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dom (af) när de frågar mig saker som vad jag vill med framtiden och sådant!





Det är väldigt skönt att skriva här tycker jag.

MsTibbs skrev:Jag tror också läkaren försökte lugna dig, att hon menade bra med det hon sa. Letar psykologen praktikplats åt dig? Kanske det fungerar bättre om du själv kommer med olika förslag på vad du kan tänka dig? Skulle jag hamna på ett telefonsäljbolag skulle jag gå sönder, medan jag trivs utmärkt på förskola! (Leka med barnen, yey!! ).

Jag försökte få sjukskrivning innan jag hade börjat på praktik för jag hade sån ångest, men hon sa att hon inte ville ge mig det innan jag provat praktik. Hon avbröt mig och sa att jag behövde en utmaning.

Jag förstår henne på sätt och vis, men blir ändå sur över hennes sätt att ignorera det jag faktiskt sa. ( en utmaning som innebar socialen eller praktik på kommunen) Inget alternativ kändes speciellt kul. Sen fattar jag väl att hon har press att spara pengar och kanske trodde jag skulle klara det jättebra.

Dessutom sa jag till min handläggare att jag kände det var för mycket folk på praktiken, men hon sa då att det redan var bestämt.

Psykologen på af ska hjälpa mig hitta ny praktik.
Vad det innebär vet jag inte än.

Kanske skulle jag funka om arbetsledaren sa, på det här stället ska inget funka och inget utvecklas.
Då skulle jag nog känna mig lugn och faktiskt utvecklas! näe, det funkar nog inte det.

Hur kom det sig att du började på fritids?
Hur fick du det? Genom af eller?

Mariette skrev:Det handlar om avtalsenlig lön och inte om att slängas runt som praktikant i all oändlighet. Jobbar du på förskola Ms Tibbs? Vad roligt i såna fall. Då har du avtalsenlig lön antar jag som fritidsledare vilket de är som arbetar på förskolan. Om du inte har det så får du gärna berätta varför.

Avtalsenlig lön gäller bara anställda personer. Och som praktikant är man inte anställd. Man får ersättning av försäkringskassan/arbetsförmedlingen/akassan och inte från företaget man är på.

jag tänker också på; finns det någon lag som ger en mer rätt till den hjälp man tror sig behöva om man har As på papper, hos arbetsförmedlingen?

sanny, om du nu som jag fattar gillar o påta i jorden och bodde inärheten av mig och jag alls hade en tomt så skulle jag gladeligen ge dig lön för att fixa iordning en trädgård åt mig och hålla den snygg.

Du råkar inte bo i Stockholm?

Kanske du skulle kunna skriva ihop något som du inte tänker skicka, en textide, inget färdigt.
Något du skulle vilja att en arbetsgivare visste om dig.

Sedan kanske denne arbetsförmedlare kan dels komma på bättre förslag till praktik och komma med sina åsikter om saken.

Skulle en läkare säga till mig att det är många som känner sig som du gör så skulle det inte vara en vänlig och omtänksam kommentar i min värld heller. Mycket möjligt att det var menat med omtanke och vänlighet men det känns förringande. Jag skulle vilja veta vad som hjälpt dem som suttit i samma sits då och ge mig samma hjälp. Eller är läkarens erfarenhet att de som har samma problem sitter i skiten och läkarna vet inte vad som kan göras annat än skickas hem med pillerrecept i näven, som det varit hittills i mitt liv. Och nej, jag gillar inte piller!

Sen om praktiken, är det fel praktik så känns det nog negativt som du skrivit. Hittar du rätt så tror jag du slipper de negativa känslorna. Det svåra är bara att komma på vad man vill satsa på. Kolla möjligheter att jobba med ditt intresse, dina intressen.

Mariette skrev:

MsTibbs skrev:Jag tror också läkaren försökte lugna dig, att hon menade bra med det hon sa. Letar psykologen praktikplats åt dig? Kanske det fungerar bättre om du själv kommer med olika förslag på vad du kan tänka dig? Skulle jag hamna på ett telefonsäljbolag skulle jag gå sönder, medan jag trivs utmärkt på förskola! (Leka med barnen, yey!! ).

Det handlar om avtalsenlig lön och inte om att slängas runt som praktikant i all oändlighet. Jobbar du på förskola Ms Tibbs? Vad roligt i såna fall. Då har du avtalsenlig lön antar jag som fritidsledare vilket de är som arbetar på förskolan. Om du inte har det så får du gärna berätta varför.

Jag har haft praktig på förskola, låg och mellanstadie under högstadie- och gymnasietiden. Då får man inte lön. När jag jobbat som lärarvikarie har jag fått lön.

hur ska man säga då till handläggaren så att han fattar att jag bara kan jobba halvtid?

Är det ens hans sak.
Jag menar kan man praktisera halvtid och få behålla hela sitt bidrag eller ska man i s f ha sjukskrivning resterande halvtiden.
Är det sjukhuset eller arbetsförmedlingen man kontaktar?
Hur har ni det som praktiserar halvtid?