Är det någon här som är mer utåt än tillbakadragen?

Jag vet två med AS som är väldigt busiga eller vad man ska säga. Alltså inte alls korrekta och försiktiga. Den ena är ganska moody och den andra skrattar mycket och driver med folk genom att göra höga ljud så att dom vänder sig om.

schitzoid personligetsstörning får man väl av trauman i tidig barndom.

1. Nej man blir inlagd för sch. ps men vanligt man rekommenderas någon slags terapi. Uppenbarligen (per fakta dock orkar jag inte gräva fram länkar) är det mycket vanligt med kombo diagnos med detta.
2. Som jag också förstått påstås det att inte gå att få både AS och sch ps samtidigt då de överlappar, dock är det något som också förekommer.

3. Gällande feldiagnoseringen är det tydligen också vanligt med As diagnosering istället för sh ps eller/och sh ps istället för AS.

Av personlig erfarenhet fick jag just det, sch ps samt lite andra "flummat fram" diagnoser och gick i "felaktig" terapi i ett år. Det enda bra i det var ju att, i och med den typ av terapi ansågs som lite av återvändsgränd eller snarare, sista utväg, var den vårdgrupp mer specialiserade (läs kunnigare) och därmed fattade lite snabbare att det var något annat som inte riktigt stämde. Följt till att jag slutligen blev utredd mer på djup och fick en mer fast och slutlig diagnos som var just As...


sanny: Personlighetsstörningar får man inte enbart av trauman utan kan uppstå av flera skäl. Det är en medicinsk fält som, precis som med asperger, är för litet utforskat och med alltför många kryphål om dess uppkomster.
Det är dock mycket vanligt förekommet av personlighetsstörningar uppstått i samband med traumor.

Grimuald skrev:

atoms skrev:Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det är denna typ av slöhet som irriterar mig. Man får en misstanke, men släpper den vind för våg när någon pensioneras. Jag menar inte att det kan vara svårt att vara läkare men hur blir det med samvetet när man släpper patienter vind för våg med kanske felaktiga diagnoser ?

Lite OT men kanske ändå inte...
...saken är den, tror jag, det handlar om en generell mentalitet hos nordisk vård, inte minst hos den svenska vården. Vi har inte ett system som är uppbyggt på förebyggande och uppföljning utan snarare på lösa problem som är just nu. Sådant system ger vårdpersonal mindre stress generellt sätt och för ögonblicket mindre arbetsbörda som i sin tur medför de kan fokusera på den för ögonblickligen behandlande patienten.
Å andra sidan, medför det också problematiken med återkommande fall, fördjupande och förvårande av fall, för att inte tala om multikonsekvenser det troligast ger.

Det som också många känner igen när man beskriver att vården oftast bara behandlar symptom och inte roten till symptomen.
I medicinska problematik såsom mer profilerade/specifika diagnoser, får då vårdutförare svårare att upptäcka vad felet beror på, då det inte är ett vanligare förekommet men.

Då shizoid eller egentligen schizofreni är något aningen mer känt, då personlighetsstörning också är, vilket så småningom smältes samman och var något lättare identifierbar, tror jag blev också orsak att feldiagnosering mellan As och detta blev/är vanligt/vanligare.

Tyvärr är dessa två diagnoser inte de enda som är snarlika i beskrivning och är advekat oerhört olika i sin grund och allt omkring. Utan en grundlig kontakt (förebyggande) och uppföljning, förblir tyvärr alltför vanligt att det "inte hinns med".
Man kan då vidare fråga sig vems fel det är förstås: läkarens? forskarnas?Lagen? Annan beslutande organ?
Det skulle bli alltför stor diskussion och OT tror jag

Vidare, som reflektion till tidigare nämnts om läkare som struntar i misstankar, tror jag man kan konstatera just det jag nyss skrev; läkare kan tyvärr inte agera på enbara misstankar om denne inte har resurser (såväl som kunskap eller budget/tid) utan måste ta till de medel som finns till hands. Självklart finns det undantag där läkare/annan vårdutövare skiter i det i ren arrogans men jag tror startkt på grunden till icke agerande vid misstanke är helt enkelt okunskap och tillgång till kunskap.

Nuvarande svenskt system ger tyvärr lite rum för vetgiriga läkare och för dem att följa upp tex misstankar om det ena eller det andra. Det är så idag och varit så i troligast 50år bakåt. En läkare utan resurser som ändå väljer engagera sig i en enskilds fråga när det inte finns resurser (tid/pengar mm) kan få konsekvens till att riskera andra patienters hälsa, till och med liv på kuppen. Då det är behandla-det-som-är-just-nu-system, måste de också hålla sig till det. Tyvärr.

clivia skrev:

Grimuald skrev:

atoms skrev:Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det är denna typ av slöhet som irriterar mig. Man får en misstanke, men släpper den vind för våg när någon pensioneras. Jag menar inte att det kan vara svårt att vara läkare men hur blir det med samvetet när man släpper patienter vind för våg med kanske felaktiga diagnoser ?

Lite OT men kanske ändå inte...
...saken är den, tror jag, det handlar om en generell mentalitet hos nordisk vård, inte minst hos den svenska vården. Vi har inte ett system som är uppbyggt på förebyggande och uppföljning utan snarare på lösa problem som är just nu. Sådant system ger vårdpersonal mindre stress generellt sätt och för ögonblicket mindre arbetsbörda som i sin tur medför de kan fokusera på den för ögonblickligen behandlande patienten.
Å andra sidan, medför det också problematiken med återkommande fall, fördjupande och förvårande av fall, för att inte tala om multikonsekvenser det troligast ger.

Det som också många känner igen när man beskriver att vården oftast bara behandlar symptom och inte roten till symptomen.
I medicinska problematik såsom mer profilerade/specifika diagnoser, får då vårdutförare svårare att upptäcka vad felet beror på, då det inte är ett vanligare förekommet men.

Då shizoid eller egentligen schizofreni är något aningen mer känt, då personlighetsstörning också är, vilket så småningom smältes samman och var något lättare identifierbar, tror jag blev också orsak att feldiagnosering mellan As och detta blev/är vanligt/vanligare.

Tyvärr är dessa två diagnoser inte de enda som är snarlika i beskrivning och är advekat oerhört olika i sin grund och allt omkring. Utan en grundlig kontakt (förebyggande) och uppföljning, förblir tyvärr alltför vanligt att det "inte hinns med".
Man kan då vidare fråga sig vems fel det är förstås: läkarens? forskarnas?Lagen? Annan beslutande organ?
Det skulle bli alltför stor diskussion och OT tror jag

Vidare, som reflektion till tidigare nämnts om läkare som struntar i misstankar, tror jag man kan konstatera just det jag nyss skrev; läkare kan tyvärr inte agera på enbara misstankar om denne inte har resurser (såväl som kunskap eller budget/tid) utan måste ta till de medel som finns till hands. Självklart finns det undantag där läkare/annan vårdutövare skiter i det i ren arrogans men jag tror startkt på grunden till icke agerande vid misstanke är helt enkelt okunskap och tillgång till kunskap.

Nuvarande svenskt system ger tyvärr lite rum för vetgiriga läkare och för dem att följa upp tex misstankar om det ena eller det andra. Det är så idag och varit så i troligast 50år bakåt. En läkare utan resurser som ändå väljer engagera sig i en enskilds fråga när det inte finns resurser (tid/pengar mm) kan få konsekvens till att riskera andra patienters hälsa, till och med liv på kuppen. Då det är behandla-det-som-är-just-nu-system, måste de också hålla sig till det. Tyvärr.

Så slutsatsen är kanske den att man måste finna sig i att leva resten av sitt liv med en helt felaktig diagnos....

Varför bygger man ut system med mängder av diagnoskriterier om de är alldeles för avancerade i praktiken ? Verkar helt obegripligt ...

Är det inte bättre att använda skattemedel till att hjälpa människor så att de kan känna sig trygga i tillvaron istället för att de ska känna att de för all framtid ska känna sig missförstådda, felbehandlade och leva i otrygghet ?

Det är säkert inte helt omöjligt att ha asperger och senare utveckla en schizoid personlighetstörning ovan på det.

Tack för svaren. Tror ni att överbeskyddande föräldrar kan göra så att man får asperger-drag?

Moderator: Diskussionen om överbeskyddande föräldrar som orsak till AS har flyttats hit: vad-tror-ni-har-orsakat-att-ni-har-a-s-omrostning-t3255-72.html

hej, jag har gått lite hos psykolog, arbets psykolog. De gjorde test på mig, asperger screening, jag fick precis lite över gränsen för att ha asperger men min psykolog trodde inte att jag hade asperger, jag gjorde nättestet på rds och hade höga asperger poäng men hon har helt rätt att jag inte har vissa asperger egenskaper. Jag trodde då att jag hade mer liknande någon form av atypisk autism tills jag hittade schizoid beskrivningen och insåg att det stämde väldigt bra på mig. Det stämmer så bra att det är skrämmande.

Men å andra sidan de här med diagnos etc och med psykiatri är ingenting som man ska hänga upp sig på för det leder inte till någonting, de kan definera saker hur de vill och i slutändan kan all information användas mot dig av de som styr i systemet. Du blir bara en själlös liten nolla om du litar på dem. Var fri , oberoende och se världen som den är. Inse att schizoid personlighet inte är en störning utan den sanna personligheten som skapelsen skapade dig att ha och därmed gav dig ett uppdrag i skapelsen för att göra något.

Det där är så tröttsamt! Jag är för känslomässig och socialt kompetent för att vara normal.

Och välkommen amy! Jag har personligen lärt mig mer om asperger här än någon annanstans. Bland annat har jag lärt mig att det som skiljer mig från andra människor inte främst är asperger. Det är min personlighet som gör mig unik. Det är så lätt att reducera människor till en diagnos. Först när man själv fått syn på sitt "funktionshinder" så blir det uppenbart. Ingen av oss här är Aspergers syndrom. Lika lite som någon är de ben som inte bär, de ögon som inte ser eller öronen som inte hör.


Jag är inte bättre. Jag förstår mig själv som Aspergers syndrom ibland, gråter och förbannar mina funktionshinder. Snyftar att det inte är rättvist. Men så snackar jag lite med folk här och så lättar det. De är ju som folk. Jag är ju som folk.

Jag drev iväg där, men ville få det sagt.

Tråkigt att höra Delusion. Jag hade nog reagerat som du, jag är känslig för sådana uttalanden, särskilt från vårdpersonal då. Jag hade blivit nedstämd som du och tänkt jaha är jag schizoid? Det hade rubbat min världsuppfattning och gjort mig förvirrad, känt mig berövad på något viktigt.

Jag är fullproppad med känslor. Nu går jag på en del tunga meds men är fortfarande känslosam. Jag är utåtriktad, social, ser i ögonen, läser av. Men jag är funtad på ett sätt som åtminstone talar för starka drag av AS. Väntar på en diagnos nu, har stått i kö ett bra tag. Jag blev hänvisad hit och har hunnit läsa på mycket och fått mycket hjälp genom att vistas här.

Det går att vara känslosam och ha AS. Det är glädjande tycker jag att se den respons du får här i alla fall. Från Pemer och alla fina. Bara en sådan sak att alla svarar som de gör här i tråden visar på känslosamhet (DÄR INGEN SÅDAN BORDE FINNAS!) tycker jag.

(Lite ironi på slutet )

Ställer mig i kören o säger att det är trevligt att ha ett proffs här

Vill också berätta en notering jag gjort med den psykolog jag har börjat gå hos, 4 samtal hittils tror jag.
Det är nästan bara så att jag får berätta en massa saker, visseligen gillar jag att berätta men det vore bra om det ledde till att få tips och förslag på hur man kan hantera olika konkreta saker som händer och har hänt.
Så nu har jag skrivit flera sidor i ett kollegieblock under ungefär en vecka som jag tänker fråga psykologen för att få tips och förslag

Bra saker har hänt och hon är mycket hjälpsam när hon spontant kommer på något hon kan hjälpa till med och det uppskattas såklart
Planerar att styra samtalet till något konkret såvida inte det finns en god anledning att göra som hittils.

Inger skrev:Just schizoid har många drag gemensamt med en viss typ av AS (det finns flera 'undertyper' av AS samt många individuella skillnader mellan aspergare). Jag brukar få höga poäng på på just schizoid på personlighetsstörningstester jag gjort på nätet.

Är undertyperna du nämner något som finns beskrivet i psykologisk litteratur eller var det bara en personlig reflektion?

Personlig reflektion i första hand, men sen lär det finnas uppdelningar som andra gjort (Wing har jag för mig) fast det kanske gällde autism och inte AS (vi har diskuterat det förut men jag minns tyvärr inte i vilken tråd).

Därmed inte sagt att dessa typer går att kvantifiera på något exakt sätt, finns ju många sätt att dela in grupper av människor på. Man kan ju t ex skilja mellan introverta och extroverta, mellan mjukisar och hårdingar, mellan de konstnärliga och de matematiskt lagda, mellan hyperaktiva och inerta etc. Och vissa grupperingar kanske överlappar varandra så att man passar in i flera, eller inte riktigt bra i någon.

Det jag ville få fram är bara att det inte finns EN typ av aspergare utan många av oss är som natt och dag i vissa avseenden även om vi har vissa egenheter, egenskaper eller svårigheter gemensamt. Det torde vara uppenbart bara av att läsa posterna på detta forum t ex.

vadloink skrev:Det där är så tröttsamt! Jag är för känslomässig och socialt kompetent för att vara normal.

Och välkommen amy! Jag har personligen lärt mig mer om asperger här än någon annanstans. Bland annat har jag lärt mig att det som skiljer mig från andra människor inte främst är asperger. Det är min personlighet som gör mig unik. Det är så lätt att reducera människor till en diagnos. Först när man själv fått syn på sitt "funktionshinder" så blir det uppenbart. Ingen av oss här är Aspergers syndrom. Lika lite som någon är de ben som inte bär, de ögon som inte ser eller öronen som inte hör.


Jag är inte bättre. Jag förstår mig själv som Aspergers syndrom ibland, gråter och förbannar mina funktionshinder. Snyftar att det inte är rättvist. Men så snackar jag lite med folk här och så lättar det. De är ju som folk. Jag är ju som folk.

Jag drev iväg där, men ville få det sagt.

Det här tyckte jag var fint skrivet.

matterik skrev:hej, jag har gått lite hos psykolog, arbets psykolog. De gjorde test på mig, asperger screening, jag fick precis lite över gränsen för att ha asperger men min psykolog trodde inte att jag hade asperger, jag gjorde nättestet på rds och hade höga asperger poäng men hon har helt rätt att jag inte har vissa asperger egenskaper. Jag trodde då att jag hade mer liknande någon form av atypisk autism tills jag hittade schizoid beskrivningen och insåg att det stämde väldigt bra på mig. Det stämmer så bra att det är skrämmande.

Men å andra sidan de här med diagnos etc och med psykiatri är ingenting som man ska hänga upp sig på för det leder inte till någonting, de kan definera saker hur de vill och i slutändan kan all information användas mot dig av de som styr i systemet. Du blir bara en själlös liten nolla om du litar på dem. Var fri , oberoende och se världen som den är. Inse att schizoid personlighet inte är en störning utan den sanna personligheten som skapelsen skapade dig att ha och därmed gav dig ett uppdrag i skapelsen för att göra något.

Det här var också fint, tyckte jag
Jag känner mig personligen som en sån där viss nolla nu när jag har mycket insatser runt mig, så det kan mkt väl stämma det du skriver här.

Nu orkar jag inte kolla igenom pappren min läkare skrev till FK men det stod något i stil med "och är typiskt känslomässigt frånvarande/kall" Tacka f-n för det, jag ville absolut inte vara där och kände mig som en försökskanin med honom = jag blev stel som en pinne och liksom stängde av det mesta. Ska inte gnälla på honom, dom orden plus "uppenbar organisk hjärnskada" gav mig varande sjukersättning så jag inte behöver oroa mig där.

Amy verkar inte ha skrivit något på forumet sedan i somras, hoppas hon finns kvar här ändå.

Jag finns kvar och läser emellanåt för egen skull och för att hitta något som mina patienter kan dra nytta av. Tyvärr hinner jag inte vara aktiv och skriva men jag svarar på frågor jag får så fort jag hinner.

Bra att amy finns kvar. Även om hon bara läser, så har aspergare nytta av henne.

Däremot tycks TS, dvs Delusion ha försvunnit. Skulle vilja veta hur det gick.

Bra om även andra än aspergare har nytta, förhoppningsvis har även amy själv nytta av sig själv
Det man kännner till kan man göra något av eller åt

Pemer skrev:Vi har skrämmande många exempel förmedlade här på forumet på personer som bemötts med att de inte "kan" ha Asperger för att de "är för sociala", för att de kan se människor i ögonen, för att de ju minsann har känslor och/eller empati... eller andra liknande nonsensargument...

Jag har förr haft en förjävlig tid med att vara tvungen att se folk i ögonen
- det var ju bara fullkomligt överansträngande för ögonen kändes det som.

Men jag har lärt mig något att genom att verkligen och verkligen anstränga sig, dag ut och dag in, så kan det bättras någonting.
Att det också krävs en sådan ofantlig vilja till det.

Så dessa dagar kan jag se människor i ögonen på ett bättre vis,
fast Aspergern finns allt fortfarande med mig.

Det låter ju fel att fullkomligt utesluta en person för att den inte överrenskommer med just ett särskilt symptom.

Jag har Asperger, och jag faschineras inte av vetenskapliga ämnen som annars räknas som någonting typiskt för diagnosen.
Utesluts jag då? Nej.

Och så borde det för guds skull inte behöva vara för en människa som "råkar" ha empati som en förmåga.

Man kan faktiskt säga att alla människor bär på alla möjliga slags diagnoser - bara i olika halter av dem~

Jag har hört att det som tidigare fick diagnos schizofreni får numera diagnos As.
Är det någon som vet om det stämmer?
Jag blir så förvirrad i detta diagnostiserande att jag snart inte vet varken in eller ut.

milve skrev:Jag har hört att det som tidigare fick diagnos schizofreni får numera diagnos As.
Är det någon som vet om det stämmer?
Jag blir så förvirrad i detta diagnostiserande att jag snart inte vet varken in eller ut.

Nej, det stämmer inte.

Däremot så händer det att den som felaktigt fått diagnosen schizofreni men som egentligen har AS, får sin diagnos ändrad om man upptäcker att den är fel.
Det har nog hänt många. Men det kan vara svårt att få psykiatrin att inse att en diagnos är fel. På många håll kan de fortf för lite om AS.

ja jag vet inte. Jag tror att det är lite komplicerat. Det där med diagnoser är i sig ett sätt att styra folk, precis som allt annat.

Jag tror på den topologiska teorin om autism.

Jag skulle gärna villja ha en diagnos som hjälper mig. De satte som sagt ett psykiskt funktionshinder på mig och skrev att jag hade autistiska drag och tvångssyndrom och sociala brister. De sa att jag troligtvis inte hade asperger för då skulle jag inte sitta här i detta möte med dem.

Sedan utförsäkrade de mig och anmälde oro för min dotter. Trevliga typer de där på arbetsförmedlingen.