Jo anledningen till att jag skapar denna tråd är för att jag vill belysa detta faktum att mobbning har varit en del av mitt liv, inte som mobbare utan som offer......ja är 19 år och har varit mobbad sen jag gick i lekis.

jag vill belyssa det att vi är alla samma mäniskor, men med en gåva som andra kan tänkas bli avundsjuka på.


Mvh Adam

Hej och välkommen!

Ja, det är tråkigt nog många med AS blir mobbade och utfrysta. En del blir verkligen knäckta av det men man kan också bli starkare i sig själv och mer oberoende av vad andra tycker om en.

Tycker skolan borde göra mer för att förhindra mobbing.

Skolan är i sig själv en form av mobbning, där vuxna mobbar barn. Sen är väl mobbningen barn emellan vad politiker- och kapitalistpacket kallar för social kompetens. Ljuga, luras, manipulera och trycka ner de avvikande, det är vad social kompetens innebär. Det är mobbare som styr vårt samhälle. Lärarna sitter i lärarrummet och skrattar rått när aspergare och andra avvikare blir trakasserade utanför. Och sen undrar de varför folk tänder eld på skolan... Jag ångrar att jag aldrig gjorde det, jag bara slog sönder saker

Den förfärlige snömannen skrev:Skolan är i sig själv en form av mobbning, där vuxna mobbar barn. Sen är väl mobbningen barn emellan vad politiker- och kapitalistpacket kallar för social kompetens. Ljuga, luras, manipulera och trycka ner de avvikande, det är vad social kompetens innebär. Det är mobbare som styr vårt samhälle. Lärarna sitter i lärarrummet och skrattar rått när aspergare och andra avvikare blir trakasserade utanför. Och sen undrar de varför folk tänder eld på skolan... Jag ångrar att jag aldrig gjorde det, jag bara slog sönder saker

Jag slog sönder mig själv istället. Ditt sätt var nog mer konstruktivt.
I övrigt medhåll.

Den förfärlige snömannen skrev:Skolan är i sig själv en form av mobbning, där vuxna mobbar barn.

Mitt i prick. Och mobbingen av mig hade ingenting med avundsjuka alls att göra. Både lärare och elever var äcklade av mig för att jag var den arga lilla knäpptysta flickan som satt i hörnet och vägrade spela med i deras mobbinglekar.

Jag förstår varför de hatade mig. Men de skulle ha låtit mig vara ifred bara, varken mer eller mindre. Jag hatade dem också, så det var ömsesidigt.

Skolplikten förde oss samman, ingenting annat.

oavsett vad som sägs, den ensamma utstötta personen är den starka. mobbning innebär att hålla alla på en nivå under sig. man ska visa sig tuffast och störst genom att trycka ner dem som är mindre.

hemligheten? dem som inte mobbar andra är så säkra på sig själva så dem inte ens behöver bevisa det för andra. de vet att de är bra och starka, och avstår från att bevisa det. det är likväl dessa personer som oftast blir mobbade, just för den andledningen att de är bättre än dem som mobar.

jag var mobbad, men jag sket fullständigt i vad dem sa, gjorde och liknande. det var bara kul för min del, eftersom det var DEM som var de svaga idiotera som spelade coola, och jag skulle vinna i slutet. vilket jag gjorde.

de försökte bryta ner mig, få mig att gå på knä och vara svag. jag står rak i ryggen och beredd på strid fortfarande, om någon av dem skulle komma tillbaka. jag VET att jag är stark, och jag VET att alla som är mobbade är så för att de inte passar den allmäna formulan "mobba andra"

AK skrev:oavsett vad som sägs, den ensamma utstötta personen är den starka.

Så kan det ha varit för dig, men det är inte alls så för alla. Det finns mängder med barn som tar sitt eget liv för att de inte orkar med mobbingen. Det finns de som aldrig hämtar sig utan mår dåligt resten av livet. Vad är styrka i det sammanhanget? Jag tycker inte att ordet hör hemma i diskussionen öht!

Sen kan man dela din grundåsikt, att det är mobbarna som är svaga/dåliga människor, men det gör inte de mobbade till starka/bra människor per definition.

IckyFlix skrev:

AK skrev:oavsett vad som sägs, den ensamma utstötta personen är den starka.

Så kan det ha varit för dig, men det är inte alls så för alla. Det finns mängder med barn som tar sitt eget liv för att de inte orkar med mobbingen. Det finns de som aldrig hämtar sig utan mår dåligt resten av livet. Vad är styrka i det sammanhanget? Jag tycker inte att ordet hör hemma i diskussionen öht!

Sen kan man dela din grundåsikt, att det är mobbarna som är svaga/dåliga människor, men det gör inte de mobbade till starka/bra människor per definition.

Jag håller med fullständigt. Det är också mycket tveksamt vilka kriterier man använder om man kallar mobbarna för "svaga". Det finns nog mobbare på vilka den beteckningen skulle kunna sättas, men generellt verkar man bara vilja hitta förklaringar på ett dåligt beteende som stämmer överens med hur man vill att det skall vara (tex att mobbare har dålig självkänsla eller dylikt). "Styrka" och "svaghet" i de här sammanhangen är helt betydelselösa, så de blir närmast nonsensord.

Vi har diskuterat mobbning i andra trådar och konstaterat ganska frankt att väldigt många mobbare är väldigt starka och stabila människor som väljer att sparka på svagare bara för att de är så jävla elakt lagda. Antisociala små kräk, helt enkelt.

Och i Internets tidevarv finns många ljusskygga psykopattyper som utan att blinka missbrukar alla lite mer anonyma sammanhang (eller som de trodde var tillräckligt anonyma) till samma beteende i vuxen ålder.

Fast visst, det är väl en svaghet i sig att inte ha i sig att stå emot så låga och usla drifter. Det får man väl onekligen säga.

Tror mobbare ser det mobbande som bagatellartat eller som "skoj", i vilket fall inte som insikt i skadan som sker utom i möjligen psykopatfallet, tror att psykopaten oftast struntar i konsekvenser för andra än sig själv gissar jag.

Så är det nog. Avsaknad av empati. Vem sätter diagnos på förövarna??

När de åker fast för något icke verbalt brott oftast gissar jag, typ som ger fängelse.

Inger skrev:Så är det nog. Avsaknad av empati. Vem sätter diagnos på förövarna??

Det gör Krigarn. Jag kallar dem Pan troglodytes.

Schimpanserna lever i grupper om 4 till 40 djur.
Gruppens sammansättning skiftar ideligen, vilket beror på att djuren vandrar mellan grupper inom ett visst område. Inom varje grupp finns en viss rangordning, beroende på kön, fysisk styrka, ålder och personlighet. Högst i rang står en vuxen hane. I övrigt är inte rangordningen speciellt strikt, men man kan notera att en brunstig hona stiger i rang. Samma sak när honan blir mor.

AK skrev:jag var mobbad, men jag sket fullständigt i vad dem sa, gjorde och liknande. det var bara kul för min del, eftersom det var DEM som var de svaga idiotera som spelade coola, och jag skulle vinna i slutet. vilket jag gjorde.

de försökte bryta ner mig, få mig att gå på knä och vara svag. jag står rak i ryggen och beredd på strid fortfarande, om någon av dem skulle komma tillbaka. jag VET att jag är stark, och jag VET att alla som är mobbade är så för att de inte passar den allmäna formulan "mobba andra"

Nästan sådär... men tog åt mig av misstag ett par gånger.
(jag var iofs inte mobbad pga AS, men jag var mobbad pga min person som de inte gillade... gissar jag)

Jag har trott att de gör det för att de förstår hur de ska göra och tycker det är en bagatell.

Eftersom ämnet kommer upp...
Kanske svär jag i kyrkan nu, då AS antas vara medfött.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera på om miljön, t ex skolmiljön som den beskrivits ovan, med mobbning etc, orsakar att en del utvecklar personligheter med AS-drag på ett sätt som skulle ha varit mindre markant än i en god miljö.

Arv/medfödda defekter eller miljö, kanske har det mindre betydelse. De delar av nervsystemet som får felaktig eller ingen stimulans förtvinar.
Jag själv ser ibland en AS-persons liv i förhållande till gruppen med bilden av en vedklyv. Det börjar med små eller medelstora kommunikationsproblem, som orsakar missförstånd, misstro och isolering, vilket förstärker - belönar? - AS-dragen hos personen. Ju längre tiden går desto djupare blir åtskillnaden mellan personen och gruppen. Som ett vedträ som klyvs.

"Till slut ska vi alla brinna i samma jävla brasa ändå"


Edit: Mobbad ganska kontinuerligt i nio år samt stötvis därefter även som yngre vuxen

Verkar som många (de flesta?) här har blivit mobbade. Själv har jag aldrig blivit det, fast än jag har många AS-drag.

Jag har haft en enorm tur egentligen. Har alltid varit tystlåten och borta i min egen värld och aldrig vetat hur man ska ta kontakt med folk. Har heller inte haft särskilt stort behov av det. Det är alltid andra som har tagit kontakt med mig först.

Jag hade bara en kompis åt gången under hela låg- och mellanstadiet. Då ville jag bara vara med den personen. Sen när de tröttnade på mig så lyckades jag nästan direkt få en ny kompis, trots min oförmåga (och ovilja) att ta kontakt.

På högstadiet hade jag nån mer, men det var inte jag som tog kontakt med dem utan min kompis från mellanstadiet. Kände mig dock oftast som femte hjulet under vagnen när jag var med dem.

Jag har varit själv under korta perioder ibland, men som sagt aldrig blivit mobbad. Då jag var själv så gick jag undan nånstans där ingen såg mig eller gick hem tills rasten var slut.

Anledningen till att jag har lyckats slippa mobbning under hela grundskolan är nog för att jag i stort sett aldrig har varit helt ensam. Det är ofta de som inte har någon som mobbarna ger sig på.

Oj det blev visst ett ganska långt inlägg. Är på skrivhumör. Har så svårt att sammanfatta.

Jag gjorde en omröstningstråd om mobbing förut:
har-du-blivit-mobbad-omrostning-t8620.html
Hela 86% av dem som svarat hade blivit mobbade.
(Fortsätt gärna fylla på statistiken, det går fortfarande att rösta.)

Ja, aspergare är nog vanliga mobbningsoffer tyvärr. Att någon går sin egen väg är sällan populärt. Håller med om att frågan om vem som är svag eller stark är ganska meningslös. Det beror på vad man lägger in i orden. Att de inte vet vad de håller på med, eller bara tror det är skoj eller bagateller köper jag inte riktigt. Tror de flesta barn från mellanstadieåldern, eller i varje fall upp i högstadiet, vet rätt väl att de gör någon annan illa när de slår eller på andra sätt är elaka.

Skolan borde verkligen göra mer åt problemet. De är för tafatta och mesiga, och oftast är det mobboffret som flyttas istället för mobbaren. Blir lika upprörd varje gång jag hör om folk som blivit utsatta. Tänker sällan tillbaka på skoltiden annars, men när jag läser om någon annan så kommer minnena. Önskar ingen det helvete det kan vara att få stryk och gliringar varje dag bara för att du är du...

Välkommen Classe!

pointblank skrev:Håller med om att frågan om vem som är svag eller stark är ganska meningslös.

Jag med. Jag var svag på så sätt att jag samtidigt som jag hatade mina klasskamrater, behövde dem. Jag saknade nämligen lokalsinne och var ansiktsblind. Så jag behövde vara lite halvtjenis med dem för att hitta till klassrummen och sådant. Tyvärr.
Hade det inte varit för min plikttrogenhet (skolkade aldrig) och detta behov av ledsagare hade jag nog bett dem alla fara åt helvete. Ja, inte precis alla, kanske 5 stycken av 31 elever som var ok människor.

pointblank skrev:Att de inte vet vad de håller på med, eller bara tror det är skoj eller bagateller köper jag inte riktigt. Tror de flesta barn från mellanstadieåldern, eller i varje fall upp i högstadiet, vet rätt väl att de gör någon annan illa när de slår eller på andra sätt är elaka.

Definitivt! Nog fan vet de vad de gör. Jag tycker detta med skolplikt och hot om polishämtning av skolkare borde ses över ordentligt. Och så borde det vara straffbart för lärare att delta i mobbing och/eller se mellan fingrarna när något barn trakasseras.

Kanske ska förtydliga att jag tänker på sådana här saker som att en del ger undeliga ljud ifrån sig när man går förbi, kallar en för olika saker, snor ens mössa....
Fysiskt våld hade jag inte i åtanke men antar att det förekommer

Det sägs att mobbaren själv blir utsatt för trakasserier av en närstående eller annan som mobbaren inte har en chans att ge igen mot. Kanske en förälder eller en annan vuxen. Men ilskan måste få utlopp någonstans och då tas den ut på ett offer som mobbaren har övertag mot.

Jag tror inte alla mobbare är asociala ynkliga kräk eller att det är fel på dem eller att de är störda på något sätt. De utmålas ofta som sådana. Det finns nog gott om mobbare eller i allafall medmobbare eller passiva mobbare som kommer från trygga stabila förhållanden och som själva är normala, ja vanliga människor.

Barn kan vara otroligt elaka och selektiva och gruppbildande. Där finns en hierarki som kan vara kompromisslös. Men det finns också godhet och solidaritet. Bland mobbarna finns givetvis störda individer som det kommer gå utför i livet för men de är ingen majoritet.

Vuxna har ett ansvar för att lära barnen bättre och hindra dem från ett negativt beteende gentemot andra. Visas det inga åtgärder och de vuxna tittar bort så får det tråkiga konsekvenser. Men är det barnens fel? Jag tycker det är väldigt illa av lärare t.ex. att visa ett sådant undflyende beteende, när de ska vara förebilder.

Den förfärlige snömannen skrev:Ljuga, luras, manipulera och trycka ner de avvikande, det är vad social kompetens innebär.

Har blivit smärtsamt påmind om detta hela livet. Fy fan.

Fast när jag blev mobbad, eller snarare utsatt för försök till mobbning i högstadiet, så skrattade jag bara åt dem och tyckte de var svaga nollor som var tvugna att ge sig på någon annan, så jag tog inte åt mig, tack och lov. Brukade t o m spöka ut mig lite extra ibland bara för att ge dem något att kommentera, det fungerade lika bra som att trycka på en knapp, för att få uppmärksamheten.