Denna frågan har säkert varit uppe förut, men jag är ju som sagt ny här...

Det sägs att Aspergare inte "kan" ljuga?
Jag har själv AS, men kan inte hålla med. Jag kan ljuga. Däremot har jag en jobbig förmåga att tala sanning när jag inte ska
Vita lögner använder jag mig av ibland.
Frågar någon efter ett ärligt svar, så ger jag det. Även om det sårar personen.
Men ljuga, det kan jag!

Jag är bara "halv-aspie" (atypisk autism), men jag ljuger sällan. Jag kom på nu att jag inte gillar min diagnos. De flesta som får den är utvecklingsstörda. Det känns som jag måste förtydliga att jag har hög IQ. Irriterande....

Jag har ljugit vid ett par tillfällen, för att slippa obehag från min mamma, då hon var väldigt överbeskyddande förr. Det räknar jag som vita lögner. Både hon och jag slapp onödigt obehag!

MickhaelaAngelino skrev:Jag har själv AS, men kan inte hålla med. Jag kan ljuga. Däremot har jag en jobbig förmåga att tala sanning när jag inte ska
Vita lögner använder jag mig av ibland.
Frågar någon efter ett ärligt svar, så ger jag det. Även om det sårar personen.
Men ljuga, det kan jag!

Samma med mig.

Däremot är jag ganska usel på att berätta "fiskarhistorier", där man ska överdriva och förvanska sanningen. Jag försöker alltid att håla mig så nära orginalet som möjligt, ofta så pass mycket att det blir krystat.

Överdrifter kan jag dock använda mig av vid andra tillfällen, för att poängtera något i en argumentation t.ex.

Haha... det är inte konstigt att läkarna har svårt att skriva generella sätt en aspergare ska vara på, det är ju inte helt lätt att hitta någon röd tråd i vårt beteende och våra personer.

Jag kan komma på mig själv i vissa situationer (under eller efter) att jag borde dra till med en vit lögn, men någonting inom mig tar emot. T.ex. när min pojkvän varit bortrest och jag kanske inte saknat honom särskilt mycket eftersom jag tycker det är skönt att vara för mig själv, då kan han fråga "har du saknat mig?" varpå jag svarar "nja..lite grann bara". Haha. Då brukar han bli lite ledsen. Nu börjar han dock lära sig att han inte skall ställa frågor som han inte vill ha ärliga svar på

Frågan är om man ska bokstavstolka "kan ej ljuga". I princip alla kan nog fara med osanning, men vissa kan ju ej hålla masken och det hörs att det är en lögn, andra har svårare att ljuga systematiskt då man ska hålla koll på alla lögner man berättat.

Om man får för sig att man bör ljuga är en annan sak.

Själv har jag svårt att komma på lögner för stunden. Så mina vita lögner är mer abstrakta som "tyvärr, jag har annat för mig då". Men det fungerar då jag är reserverad och aldrig pratar om vad jag gör om dagarna (de flesta skulle inte fatta ändå).

Konstigt nog ljuger jag aldrig om nån t.ex frågar ifall håret är snyggt. Jag har en förmåga att hitta positiva aspekter hos det mesta och pekar då ut det även om helhetsintrycket brister.

Hur mkt ljuger NT? Vad e vanligt?

Jag ljög ganska mkt när jag hade anorexi för sjukdomen gjorde att jag inte ville att någon skulle märka att jag mådde dåligt. Jag ville ha min sjukdom för mig själv. Det är ju typiskt för olika missbruks- /beroendesjukdomar att man ljuger mkt om hur mkt man spelar, tränar, handlar, äter eller inte äter osv.

Att bli tvungen att ljuga för att skydda sin familj är också vanligt för många som växer upp i dysfunktionella familjer.

Jag är inte så bra på och ljuga men det förekommer någongång när det känns extra viktigt att skydda mig själv. Ofta har jag handlat i överlevnadssyfte. Det känns aldrig bra att ljuga!!!!!!

Som AS-person tror jag inte det är ovanligt att gå omkring och känna sig som en lögnare, eftersom många tvingas pressa sig så hårt för att smälta in i miljöer där NT är överrepresenterade. En del går på sätt o vis o bär på en hemlighet och anstränger sig hårt för att inte verka för avvikande. En hel del spelar en sorts roll som eg inte överensstämmer med hur dom eg själva är, och tar sig fram så till dom kapsejsar.

Saninaé skrev:Frågan är om man ska bokstavstolka "kan ej ljuga". I princip alla kan nog fara med osanning, men vissa kan ju ej hålla masken och det hörs att det är en lögn, andra har svårare att ljuga systematiskt då man ska hålla koll på alla lögner man berättat.

Om man får för sig att man bör ljuga är en annan sak.

Precis. Man kanske mycket väl KAN ljuga men inte ser vitsen med det, eller gör det på ett annat sätt och av andra skäl än andra som inte bara tycks ha lättare för det utan ser det som bra och eftersträvansvärt, fast det samtidigt sägs en massa floskler om "ärlighet varar längst" osv. Är man ärlig får man oftare skit än cred för det, är min upplevelse.

Själv kan jag ljuga men jag mår ofta sämre av det än av att säga sanningen. Har inga problem med att säga Kul att klippa sig om nån uppenbarligen klippt sig och vill ha komplimanger och jag inte tycker det var så lyckat.

Om nån har på sig en tröja som är missklädsam har jag inga problem med att vända det hela till att jag tycker den där andra tröjan eller färgen eller skärningen mänskan brukar ha på sig är mer klädsam. Inget uppfyllande av bilden av den brutalärliga aspien där alltså.

Men säga att nåt är snyggt som jag är tycker är asfult, för att få nåns gillande, där går gränsen. Då skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln sen.

Däremot kan jag nog uppfattas som skarvande, men det handlar mer om att ha ett drastiskt språk med färgstarka vändningar och mycket känslor.

Mitt yrke inbegriper försäljning och kunderna väntar sig klara och exakta besked. Därför får de en ganska exakt redogörelse av sakförhållandena kring valet/valen de står inför.
Även om detta passar mig som handen i handsken är det inte självklart att det är det sätt som fungerar bäst.

Till detta finns tre anledningar:

1) Vissa vill bara ha enkla svar. Eventuell brist på sanningshalt får bli ett senare problem. Vissa blir så oroade av valsituationerna att för- och nackdelar blir till enbart nackdelar beroende på att de vill att säljaren ska skönmåla produkten

2) Om säljaren inte skönmålar kan en del kunder inte förmå sig att förstå att informationen de ges är vederhäftig och saklig. Följden blir att de tänker "Om han ska sälja en produkt med så många negativa egenskaper, hur mycket mer problem kan jag då inte vänta mig i verkligheten?"

3) Arbetgivare ser ofta hellre till kortsiktiga resultat (försäljningssiffror) än till långsiktiga (gott rykte, köptrohet, reklamationskvot)

Har funnit att halvsanningar och lögner alltid straffar sig.
I privatlivet har jag ändå förståelse för den smörjande effekt vita lögner har, även om jag ytterst sällan tillämpar dem.

Flinta skrev:Hur mkt ljuger NT? Vad e vanligt?

Finns en del som säger att 4ggr/h är det normala.

En lögnexpert säger 1 lögn per var 3:e minut man pratar. Fast huvudsakligen inte för att skada, utan tvärtom, och inte medvetet.

Kunde inte säga det bättre själv Danne, stämmer precis på mig med!

Tack alla för era bra svar!!!

Windfarne skrev:Mitt yrke inbegriper försäljning och kunderna väntar sig klara och exakta besked. Därför får de en ganska exakt redogörelse av sakförhållandena kring valet/valen de står inför.
Även om detta passar mig som handen i handsken är det inte självklart att det är det sätt som fungerar bäst.

Till detta finns tre anledningar:
1) Vissa vill bara ha enkla svar. Eventuell brist på sanningshalt får bli ett senare problem. Vissa blir så oroade av valsituationerna att för- och nackdelar blir till enbart nackdelar beroende på att de vill att säljaren ska skönmåla produkten
2) Om säljaren inte skönmålar kan en del kunder inte förmå sig att förstå att informationen de ges är vederhäftig och saklig. Följden blir att de tänker "Om han ska sälja en produkt med så många negativa egenskaper, hur mycket mer problem kan jag då inte vänta mig i verkligheten?
3) Arbetgivare ser ofta hellre till kortsiktiga resultat (försäljningssiffror) än till långsiktiga (gott rykte, köptrohet, reklamationskvot)

Jag uppskattar i alla fall uppriktiga säljare. Har vid ett par tillfällen råkat på säljare som i stort sett sagt att en viss produkt suger och att jag nog skulle hitta en bättre någon annanstans. När sånt händer blir jag positivt överraskad och gör en mental notering att komma tillbaka till den affären.

Själv är jag väl annars som övriga i tråden. Kan ljuga om jag måste men det brukar kännas obehagligt så jag gör det bara om det är absolut nödvändigt (t ex för att skydda mig själv eller någon annan) och vill då helst att det ska vara nästan sant så att man bara behöver överdriva lite eller utelämna någon väsentlig detalj för att det ska stämma.

Jag har en känsla av att "Vi" skulle vara bättre på det då identifierbara typiska lögnar-tecken i kroppspråk borde vara mindre hos oss. Eller borde det?

Varför skulle det vara mindre? Jag har hört att jag har uselt pokerface i kortspel och suger på att dölja vad jag egentligen tycker fast jag själv tror att jag inte visar nånting alls. Fast jag kanske inte är särskilt representativ?

Jag har jättebra pokerfejs. Kan då stänga av precis alla ansiktsuttryck så att man inte kan se någonting alls. Just i det sammanhanget är ju den förmågan väldigt användbar.

Jag är då som Inger, har fått precis samma kommentarer. Det verkar som att jag kan visa känslor genom mimik omedvetet, men inte medvetet och korrekt som en del i konversation etc.

Ljuga och hitta på har jag också svårt för, måste ha en väldigt bra anledning samt förbereda lögnen i förväg. Kan aldrig haspla ur mig osanningar spontant.

För mig har jag talat sanning sen jag växte upp, nu kan jag ljuga även fast det känns dåligt i mig, nånting har förändrats, det har nog att göra med att jag fortfarande har obearbetade saker och ångest ibland. Skulle nån såra mig på jobbet så sväljer jag det hellre än säger nåt taskigt tbx. Det hände i fredags när en arbetskompis skämtade om homosexuella som tittar på varann i duschen ( ibland tycker jag han e lite för "synbar", vill synas och höras mycket utöver de andra ) och jag tyckte det hela var fult sagt, jag hade lite svårt att svälja det och svarade att detta var nåt för Jämo.

Jag är för det mesta skitdålig på att ljuga och känner mig ofta som en dålig människa efteråt.
Slipper jag se personen i ögonen så kan det gå, men annars inte. På sista tiden har jag ljugit mycket. Har skolkat, men sagt att jag har varit där. Jag har blivit trodd. Men det var ju allt annat än kul när nån från skolan ringde hem sen.

Jag börjar ofta stamma när jag ska ljuga och måste tänka ut lögnen i förväg exakt vad jag ska säga.

MickhaelaAngelino skrev:Denna frågan har säkert varit uppe förut, men jag är ju som sagt ny här...
Det sägs att Aspergare inte "kan" ljuga?
Jag har själv AS, men kan inte hålla med. Jag kan ljuga. Däremot har jag en jobbig förmåga att tala sanning när jag inte ska
Vita lögner använder jag mig av ibland.
Frågar någon efter ett ärligt svar, så ger jag det. Även om det sårar personen.
Men ljuga, det kan jag!

Det är likadant för mig förutom att jag ger inte alltid ett ärligt svar om det kan såra personen. Det beror på situationen.

Vita lögner använder jag när jag anses det behövas men tänker på att jag bör vara sparsam med dem, är och att det ska vara en vit lögn och inte riktigt lögn. Gränsen kan vara hårfin. Jag är för det mesta medveten om när jag använder dem - det går sällan per automatik, vilket jag tror är bra.

Jag har också hört att det sägs att personen med As. inte kan ljuga men det lär bara vara halvsanning efter As-personernas egen utsago.

Jag kan ljuga, men om lögnen är för allvarlig mår jag dåligt efteråt så jag föredrar att hålla mig till sanningen.

Det är inte svårt att ljuga om jag har ett mål med det. Om jag spelar ett tillfälligt spel tex. Svårare är det om jag blir tvungen att stå för lögnen senare i en annan situation.
Så jag försöker att undvika lögner så gott det går.

Så svårt att jag har tvingats försöka inrätta mitt liv så att jag kan välja bort det. Även vita lögner, till och med lögner som ger ett ärligare slutresultat än vad det skulle göra att vara "ärlig".

Den svårigheten och vidhängande "sanningssägande" och "impulsivitet" var en typisk sådan sak som orsakade fyra kollisioner med omgivningen av tre möjliga när jag var yngre.

Pontus skrev:Jag kan ljuga, men om lögnen är för allvarlig mår jag dåligt efteråt så jag föredrar att hålla mig till sanningen.

Typ samma här!

Zombie skrev:Så svårt att jag har tvingats försöka inrätta mitt liv så att jag kan välja bort det. Även vita lögner, till och med lögner som ger ett ärligare slutresultat än vad det skulle göra att vara "ärlig".

Den svårigheten och vidhängande "sanningssägande" och "impulsivitet" var en typisk sådan sak som orsakade fyra kollisioner med omgivningen av tre möjliga när jag var yngre.

Hehe. Tror det är samma här