Jag tycker oftast inte om förändringar. Är särskilt skeptiskt inställd till om någon vill införa nya teknikprylar i mitt hem eller mitt liv. Jag är alltid den sista att skaffa mobil, mp3, dvd, bärbar dator m.m. Min inställning till förändringar handlar i hög grad om att jag inte drivs av tankesättet "nytt är bättre". Blir också väldigt förvirrad och nervös vid flytt, separationer, renoveringar, ombyggnader, nya möbler m.m. och har ett behov av att klamra mig fast vid det gamla. Lite larvigt kan tyckas, eftersom det nya faktiskt kan fylla en bra funktion. Men min känsla av trygghet rubbas liksom vid förändringar.

Hej Svarabhaktivokal m.fl.
Jag känner igen mig lite i det som du skriver. För att slippa upprepa mig så har jag skrivit tidigare i en annan tråd med rubriken: "Tänka utanför ramarna" länken dit är

tanka-utanfor-ramarna-t12929.html

Vill bara tillägga att jag fortfarande använder freestylekasettbandspelare när jag vill lyssna på prat och musik i kassettband för jag har ännu inte skaffat mp3-spelare ännu. och så har jag fortfarande en gammal mobil och har ännu inte skaffat kameramobil ännu.

Du är inte ensam om att vara sist i tekniska utvecklingen.

Egentligen borde folk välja om de vill ha freestylekassettbandspelare med inbyggd radio eller mp3-spelare med inbyggd radio m.fl. utan att marknaden ska behöva bestämma över oss kunder på det viset tycker jag.

Marknaden borde ta mer hänsyn till oss nostalgiker och förändringsobenägna människor och inte bara förändringsbenägna människor anser jag.

mvh Noli

Mitt sätt att se på förändringar
Förändringar gillar jag inte, speciellt om de kommer plötsligt. De skapar ett kaos inom mig som håller i med varierad längd innan jag återfår balansen.
Jag avskyr t ex att möblera om. Om jag måste flytta på något kan jag stå och vända och vrida på saken en lång stund tvångsmässigt innan ångesten släpper och jag accepterar förändringen.

Jag ogillar förändringar väldigt mycket. Det känns inte bra med nya situationer där jag inte vet hur jag ska reagera..

Haha även jag ogillar nya saker. Jag har en mobil för att jag fick den i present. Men jag hatar den! Så jag använder den bara som väckarklocka. Och inte särskilt ny är den heller, den har kamera som det blir asfula bilder med, och då är jag ändå 15 år
Dom flesta i den här åldern har det allra senaste, iaf där jag bor

Baevern skrev:Haha även jag ogillar nya saker. Jag har en mobil för att jag fick den i present. Men jag hatar den! Så jag använder den bara som väckarklocka. Och inte särskilt ny är den heller, den har kamera som det blir asfula bilder med, och då är jag ändå 15 år

Hmm, hade inte dina föräldrar mobiltelefoner när du var liten? Jag fick min första när jag flyttade hemifrån för 10 år sedan, tyckte att de flesta hade mobil redan då.

Förändring som nån annan initierat eller som man själv valt? Stora eller små förändringar. Beständiga eller tillfälliga? Tror inte det går att prata så generellt som att man gillar eller ogillar förändringar.

I mitt fall så dämpas det rigida aspiga av det nyhetsälskande ADHD-iga, för att uttrycka sig i klyschor om tillstånden. Jag gillar förändring, men jag gillar inte att andra bestämmer dem åt mig..

tveskägg skrev:

Baevern skrev:Haha även jag ogillar nya saker. Jag har en mobil för att jag fick den i present. Men jag hatar den! Så jag använder den bara som väckarklocka. Och inte särskilt ny är den heller, den har kamera som det blir asfula bilder med, och då är jag ändå 15 år

Hmm, hade inte dina föräldrar mobiltelefoner när du var liten? Jag fick min första när jag flyttade hemifrån för 10 år sedan, tyckte att de flesta hade mobil redan då.

Jo klart dom hade mobiler dom har haft MASSOR av olika mobiler, det där är heller inte min första mobil xD. Jag gillar ändå inte mobiler, mobiler betyder att jag måste prata med människor.. och man vet aldrig vad personerna ska säga till mig, alltså inget som går att förbereda sig för redan innan..

Jag har inga som helst problem med förändringar så länge jag har någon sorts kontroll över dom. Händer det saker som jag inte får/kan vara med och påverka eller plötsliga oförutsedda saker, då blir det riktigt jobbigt.

Till och med de mest banala sakerna som att en viss ingrediens jag har bestämt mig för att ha på min pizza inte finns kan leda till ångest.

Jag hatar när någon jag inte känner ringer på min mobil. Jag har därför inte mitt mobilnummer på Eniro och försöker inte lämna ut det i onödan. Det är ett bra sätt att undvika oönskade samtal.

alfapetsmamma skrev:Förändring som nån annan initierat eller som man själv valt? Stora eller små förändringar. Beständiga eller tillfälliga? Tror inte det går att prata så generellt som att man gillar eller ogillar förändringar.

Klokt som vanligt, alfapetsmamma!

Jag gillar vissa mindre förändringar, om de skapar mer konkreta/logiska resultat, och om det är jag som tar initiativ till, bestämmer om och utför förändringen

anneli. Jag har blivit bättre på att ta förändringar , i min ungdom hade jag svårt för det..har både blivit mindre "fyrkantig" och mera flexibel de senaste åren tack vare mig själv och att ha hittat arbeten och arbetsgivare som blivit insatta i min diagnos

svarabhaktivokal skrev:Jag tycker oftast inte om förändringar. Är särskilt skeptiskt inställd till om någon vill införa nya teknikprylar i mitt hem eller mitt liv. Jag är alltid den sista att skaffa mobil, mp3, dvd, bärbar dator m.m. Min inställning till förändringar handlar i hög grad om att jag inte drivs av tankesättet "nytt är bättre". Blir också väldigt förvirrad och nervös vid flytt, separationer, renoveringar, ombyggnader, nya möbler m.m. och har ett behov av att klamra mig fast vid det gamla. Lite larvigt kan tyckas, eftersom det nya faktiskt kan fylla en bra funktion. Men min känsla av trygghet rubbas liksom vid förändringar.

Oh så jag känner igen mig:)! Skönt att höra att det är flera. Just när det gäller teknikprylar kan jag ändå vara rätt framme med sådant. Men allt det där andra.... det stämde bra med mig det:)! Inte ett dugg larvigt. Inget vi kan rå för över riktigt. Nästan en skön inställning i dagens slit och släng samhälle. Man kan använda många saker både länge och väl utan att behöva ha nytt hela tiden. Så mkt pengar vi tjänar på det dessutom. Har förvisso lärt mig att ta förändringar bättre med åren men ändå.... hastiga förändringar gillar jag absolut inte.

IckyFlix skrev:

alfapetsmamma skrev:Förändring som nån annan initierat eller som man själv valt? Stora eller små förändringar. Beständiga eller tillfälliga? Tror inte det går att prata så generellt som att man gillar eller ogillar förändringar.

Jag gillar vissa mindre förändringar, om de skapar mer konkreta/logiska resultat, och om det är jag som tar initiativ till, bestämmer om och utför förändringen

Precis. Fast för mig kan det vara hur stora förändringar som helst, bara jag ser vitsen med det och gärna varit den som tänkt eller känt fram behovet.

Det är lustigt det här med förändringar. Trots att jag ofta beskylls för att vara en en traditionell bakåtsträvande bromskloss och surpotta, så kan jag har ytterst nyskapande idéer på vissa områden. Dessa idéer gäller iofs i första hand hur samhället bör se ut, gällande skola, yrkesliv, politik m.m. medan jag är en bromskloss när det gäller rent praktiska förändringar på ett privat plan.

Gillar det inte. Grät i flera dagar när mina föräldrar köpte en ny soffa och "hatade" den nya som om den vore en person. Har haft samma kamera i 5 år och hade antagligen haft samma mobil sedan åttan om den inte gått sönder. RIP.

honeysquid skrev:Gillar det inte. Grät i flera dagar när mina föräldrar köpte en ny soffa och "hatade" den nya som om den vore en person. Har haft samma kamera i 5 år och hade antagligen haft samma mobil sedan åttan om den inte gått sönder. RIP.

Det där har jag upplevt många gånger. Att jag inte klarat av att ting försvunnit eller gått sönder. Fast det har blivit bättre ju äldre jag blivit. Jag försöker att undvika fästa mig vid saker så mycket.
Har även hänt att jag blivit sorgsen över att historier i filmer och böcker tagit slut så att "grundförutsättningarna för karaktären" inte är likadana när historien är slut.

Vissa förändringar har jag svårt med. Inte lika mycket numera - det har bättrat sig men åren. Fast viktig information på jobbet behöver jag veta i förväg tex. om min handledare ska vara borta av någon anledning eller om en person i ansvarsroll ska sluta.

När jag fick veta att jag skulle bli moster (snart två år sedan) blev jag helt perplex och först några dagar senare kunde jag glädjas (blev tyvärr otrevlig mot min syster först) för det kom som ett blixtnedslag för mig. Autismteamet påstod att det inte berodde på min As. för andra med As. kan minsann hantera att få sådant "kastat" i ansiktet. Men vi är ju också individer. Denna typen av överraskningar behöver jag också få en föraning om. När min syster och sambo köpt hus kom beskedet lugnare - kom via mail med några förvarnande rader. Då kunde jag lättare och bättre ta in beskedet.

Spontana besök och att folk kommer före utsatt tid hem till mig har jag i regel svårt för. Om det sker någon stor förändring när jag ska komma till mina föräldrar behöver jag veta det i förväg.
Jag kan vara spontan ibland men det går lättast om det är jag själv som tar initiativet för då har jag den kontrollen jag behöver. Dock kan jag hänga med andra på något spontant men det är beroende på vad det är, hur jag mår den dagen och ev. vad jag har för mig.

När det blir nåt nytt eller man ändra på rutiner så blir jag arg och osäker. Men det går över efter ett tag.

Jag vet att det är ganska genomgående problem för folk med AS, men jag har alltid haft så otroligt svårt att acceptera förändringar. Förändringar kan göra mig både ledsen så jag nära på börjar gråta och arg så jag nästan kokar. Jag kan ta några exempel:

Vi har ett köpcentrum som har sett likadant ut i över 15 år med alla varor på samma ställen, en liten restaurang inomhus och mestadels röd inredning. Idag var jag där med jobbet för jag skulle hjälpa till med en sak och märkte hur dom har byggt om allting. Ingenting är sig likt längre och de skar något oerhört i bröstet på mig på något sätt. Det var ganska obehagligt på något sätt och sorgset, som om man slitit bort en del av mitt liv.

När jag börjar nya jobb har jag alltid en period av konstant sorg och ångest som går över efter ungefär 1-4 veckor, pga att jag nu måste spendera mestadels av dagarna på en för mig helt okänd plats med okända människor.

När jag sålde min gamla bil som nästan jämt har krånglat och kostat massor med pengar grät jag ändå jättelite över att inte få se den igen, trots att jag skulle köpa en mycket bättre och nyare bil.

Vi har en sommarstuga som har sett likadan ut sen jag föddes som vi alltid spenderar några veckor i vid somrarna. På senare tid har min far börjat göra om och fräscha upp den lite i rum för rum och för varje sak han ändrar eller gör om känner jag hur frustrationerna växer starkare och starkare inom mig. Han ser allt som skräp utan värde men för mig har varje liten prydnadssak, oavsett prisvärde, ett betydande emotionellt värde för mig som jag vill spara så länge det går.

Sen är det här med att flytta hemifrån sitt barndomshem som jag inte lyckats med än. Jag har tittat runt lite på lägenheter men tycker tanken är alldeles för främmande för mig, kan inte tänka mig att behöva gå i trapphus och bo så nära inpå mina grannar. Min psykolog föredrog att jag skulle söka alternativ till lägenhet, tex. hyra eller köpa en liten stuga på landet, vilket jag själv tycker skulle vara toppen då det är där jag är uppväxt. Har tittat runt på lite stugor men efter att ha funderat ett tag så börjar jag må illa och få ångest över att jag måste ta farväl till hela det liv jag är van vid om jag flyttar. Jag känner inte att jag skulle klara en sådan förändring, inte så stor...

Hur många är det som har svårt för förändringar i livet och vill behålla saker och rutiner precis som dom är?

Jag vill förändra allt för jag hatar detta men jag gör ändå inget åt det..

Jag blir allmänt nervös av nya saker. Klamrar mig fast vid det gamla in i det sista. Hatar plötsliga överraskningar/förändringar som t.ex. att en matvara är slut i affären om jag bestämt att jag skall äta just det. Då kan jag flippa totalt.

Kan dock tycka det är skönt med större förändringar som jag själv bestämmer över, t.ex. en flytt, en ommöblering, en ny soffa osv. Jag har nån slags kronisk inre konflikt mellan min rastlöshet och mitt behov av att allt skall vara som det alltid har varit.

Jag får säga att jag känner igen mycket i det du skriver Svarabhaktivokal. Jag brukar tycka det är spännande att möblera om eller göra om någonting litegrann. Men en stor förändring som ändrar livet lite på något sätt gör mig illamående. En förändring som man inte kan ändra tillbaka på.

Hur menar du med att du vill förändra allt Albulena?

Jag hatar också om matvara är slut eller om dom bara har viss kötter i affären eller andra saker som jag planerat då skriker jag i affären typ "jääävla skit fy fan jag hatar allt h*ra" o sånt fast att folk är nära. Då är jag verkligen sur. Men jag VILL HA förändringar som en ny lägenhet eller ny stad o sånt

Ofrivillige skrev:Hur menar du med att du vill förändra allt Albulena?

Jo asså jag vill ha ett jobb, pengar, inte gå till psyket, bättre mitt liv, flytta till en finare lägenhet, bättre område, jag vill ha vänner o ha kul, jag vill kanske hitta en som jag blir kär i, jag vill ha nya kläder o resa, jag vill helst bo i annat land, jag vill se nya människor o andas in en ny luft och se nya saker o jag hatar mitt liv som det är nu.