Ibland har har fått höra att jag är oförskämd som inte hälsar och min mamma har klagat på mig att jag måste hälsa och titta folk i ögonen när jag hälsar.
Men ibland är jag så inne i mina egna tankar att jag inte tänker på att hälsa, antagligen ett utslag av min AS

Jag kan inget annat än tolka det som att din mor är obekväm med att umgås med smått asociala eller "pinsamma" människor. Kan även innebära att hon tycker du beter dig för henne störande "sjukt" och vill rätta det.

Finns dock en del människor som ser pinsamheter där de inte finns, så det behöver inte vara "ditt fel".

Saninaé skrev:Jag kan inget annat än tolka det som att din mor är obekväm med att umgås med smått asociala eller "pinsamma" människor. Kan även innebära att hon tycker du beter dig för henne störande "sjukt" och vill rätta det.

Finns dock en del människor som ser pinsamheter där de inte finns, så det behöver inte vara "ditt fel".

Jag tror hon vill mig väl och jag lägger inte in någon illvilja i hennes påpekanden, men jag har en tendens att ofta vara "inne i min egen värld" och därför kanske inte tänker på att hälsa eller lägga märke till min omgivning alla gånger.

Det händer mig ofta, speciellt om jag ska lyssna på ett tal eller andra personer som pratar. Även om jag är intresserad så vandrar mina tankar iväg. Jag har märkt att jag lättare fokuserar om jag har något annat i bakgrunden att pyssla med.

Hmm. Jag tror att jag hälsar ganska normalt på folk. Jag brukar dock inte alltid se folk i ögonen när jag hälsar, men jag fejkar det nog rätt bra eftersom ingen nånsin har klagat.

Det där med att tankarna vandrar iväg känner jag mycket väl till. Det kan hända till och med när jag själv pratar så att jag kommer av mig mitt i en mening. Jag vet inte om det är min AS eller ADHD som ställer till det, men det kan leda till lite pinsamma situationer ibland, i synnerhet när jag pratar med någon av det motsatta könet. Men men, sånt som händer, jag brukar försöka tänka att det är deras problem (när de tolkar det negativt ) om de missupfattar mina intentioner. Inte så lätt alla gånger.

Det där med att hälsa är jobbigt. Jag kan komma på tre dagar efter att jag mött någon att "just det, jag skulle ha hälsat!"

Jag tittar bara folk i ögonen när de tittar bort själva. Om vi sen får ögonkontakt så far mina ögon iväg på en gång, det hugger till i hela kroppen. Jag tittar inte ens min man i ögonen.

Sen känner jag inte igen folk speciellt bra. Kan inte placera dem i rätt kategorier (folk jag känner och bör hälsa på, resp. folk jag inte känner utan bara exvis sett på tv).

Känner också igen att min oförmåga att hälsa kan bero på att jag är borta i tankar, det är också väldigt vanligt.

Jag skulle tro att det här är irriterande för andra, min mamma brukar förekomma med att alltid teaterviska vem någon är innan vi möter dem, det har hon gjort så länge jag kan minnas.

Jag måste tänka aktivt på att jag ska hälsa. Om jag tänker på annat så glömmer jag bort det, men oftast är jag fokuserad på den situation jag ger mig in i.

Jag har svårt för att hälsa på folk jag inte känner väl tex. på jobbet, på bussen, m.fl. ställen. Jag vet att jag ska hälsa men måste tänka aktivt på hur jag ska gå tillväga pga. problem med ögonkontakten (bortsett från familj, släkt och kompisar.) Det blir ofta fel eftersom min ögonkontakt inte är adekvat. De händer att jag inte hälsar av lathet och sedan beror det lite på hur jag mår men ögonkontakten är alltid med och stökar till det och så blir andra osäkra och vågar inte hälsa och jag hälsar inte också är de en ond cirkel. *suck* Många verkar tro att jag är snorkig.

Jag har märkt att det finns personer som är säkra i sig själva + hyfsat glada & positiva tittar på en och hälsar för de verkar tänka att man nog har problem och/eller inte vågar hälsa. De kan ta folk som de är.

Jag har inte så svårt att säga Hej i kassan i en affär och expiditerna brukar göra det först, vilket är bra men det är värre och veta var jag ska titta när jag väntar på att köpet ska bli klart. De flesta kassabiträden verkar tro att jag är snorkig, främst om de inte känner igen mig.

(Pratar jag med en i taget går det mycket bra, 2-3 st. går i regel hyfsat.)

Jag var ute på promenad nu och hälsade på alla jag mötte. Alla utom en sa hej tillbaks.

Jag blir så tacksam över min familj när jag läser sådant här. För jag är typ den som är mest fejkat utåtriktad av alla . När jag glider in hos morsan brukar jag högtidligt utbrista: Godafton i stugan. Och om hon står och bakar eller stökar följer frasen: Här lyser flitens lampa ser jag!

Det hela är en liten drift med hur introverta vi är i vår familj. Tex om morsan har inbjudit till födelsedagsfika så glider alla bara in och sätter sig. Någon kanske lägger sig i soffan och väntar på att kaffet ska bli klart. Alltså det gäller även min å brorsans respektive partners, det är bara att känna sig som hemma, man behöver inte säga hej.

I många situationer anser jag att behovet att tillkännage min ankomst och avgång är otillräckligt.

Om någon hälsar till mig så svarar jag... om jag hör det eller om jag slipper skrika tvärs över en korridor och tre dörrar (som en chef ansåg vara lite "oförskämt" beteende).

Konsten att hälsa på folk korrekt, har alltid varit ett stort mysterium för mig.

Jag stör mig på alla olika hälsnings- och avskedsfraser. Klantig som jag är svarar jag alltid hej hej eller hallå hallå.

För några år sen sa morsans granne god jul till mig. Jag sa bara hej. Morsan var skitsur efteråt.

MsTibbs skrev:Jag var ute på promenad nu och hälsade på alla jag mötte. Alla utom en sa hej tillbaks.

Morsan hälsade tillbaka men farsan var sur...

Faktum är att även jag provat det och som sagt de flesta svarar tillbaka och många av dem ser dessutom glatt överraskade ut (åtminstone så har jag tolkat minspelet på det sättet)!

junkandshit skrev:Jag stör mig på alla olika hälsnings- och avskedsfraser. Klantig som jag är svarar jag alltid hej hej eller hallå hallå.

För några år sen sa morsans granne god jul till mig. Jag sa bara hej. Morsan var skitsur efteråt.

Haha, jag brukar svara med ett glatt "ja" på dylika fraser!
Typ: "trevlig helg" - "ja!". Eller: "vilken snygg tröja du har" - "ja!". "Krya på dig" - "ja!".

Låter säker väldigt arrogant. Försöker komma ihåg tack och detsamma och sånt, men...

MsTibbs skrev:Jag var ute på promenad nu och hälsade på alla jag mötte. Alla utom en sa hej tillbaks.

Vilken ohyfsad person men det kan också vara så att den blev perplex över att en okänd person hälsade på den men den borde ändå hälsa tillbaka. Det hör till god ton. Ibland när jag varit ut och gått och mött en för mig okänd person har den sagt Hej och jag har blivit förvånad men ändå svarat tillbaka.

Ibland tror jag för mig okända människor jag möter säger Hej för att jag glor och de inte riktigt vet hur de ska bete sig då men ibland för att vara artiga för det sistnämnda har jag märkt ibland när jag varit ute och gått med mina föräldrar och då glor jag i regel inte lika mycket för då har jag lite mer att fokusera på.

Man behöver inte hälsa på de okända man möter men det är inte fel, snarare trevligt men man får räkna med att folk blir förvånade.

IckyFlix skrev:

junkandshit skrev:Jag stör mig på alla olika hälsnings- och avskedsfraser. Klantig som jag är svarar jag alltid hej hej eller hallå hallå.

För några år sen sa morsans granne god jul till mig. Jag sa bara hej. Morsan var skitsur efteråt.

Haha, jag brukar svara med ett glatt "ja" på dylika fraser!
Typ: "trevlig helg" - "ja!". Eller: "vilken snygg tröja du har" - "ja!". "Krya på dig" - "ja!".

Låter säker väldigt arrogant. Försöker komma ihåg tack och detsamma och sånt, men...

Ja, försök säga tackdetsamma istället. Det låter trevligare. Jag är bra på att säga tackdetsamma men dålig på att önska någon trevlig helg, krya på dig, säga att de har ett fint plagg när jag tycker det, etc. (Tycker man någon har något fult på sig bör man hålla tyst.)

Jag har nog rätt svårt för okända människor som hälsar på mig. När jag är i mina egna tankar blir jag alldeles ställd om nån främling säger hej. Känns lite lätt obehagligt och ibland lyckas jag krysta ur mig ett hej tillbaks. Om jag däremot är beredd på det är det en annan sak.

Jag brukar tycka det är jobbigt att vara den som säger "hej" först... men säger gärna hej tillbaka. Varje gång jag kommrr in i klassrummet går jag längs väggen, tittar upp en kort sekund sedan på en punkt i väggen tills jag kommit till min plats.
Förmodligen bara min sociala fobi.

Jag brukar gömma mig för människor som jag känner igen men inte är så tjenis med. Jag HATAR det påbjudna snickesnacket eftersom jag nästan alltid känner mig helt ställd inför situationen.

En gång för många år sedan då jag och några andra stog ute på stan med insamlingsbössor stannade en gammal skolkamrat till och frågade hur det var, "Det är lite kallt," svarade jag.

Jag kan aldrig förutse hur långt ett meningsutbyte ska bli och det gör att obehaget rasar över mig. Och vad ska man egentligen säga till en person som man har stött på 1 eller 2 gånger sedan grundskolan? Och vad ska man fråga? Just frågandet är jag urdålig på eftersom jag alltid glömmer bort att göra det.

atoms skrev:Jag kan aldrig förutse hur långt ett meningsutbyte ska bli och det gör att obehaget rasar över mig. Och vad ska man egentligen säga till en person som man har stött på 1 eller 2 gånger sedan grundskolan? Och vad ska man fråga? Just frågandet är jag urdålig på eftersom jag alltid glömmer bort att göra det.

Ett tips kan vara att försöka att fråga hur det är, vad personen gör nuförtiden och sedan ursäkta dig med att du måste vidare eller försök vara kort på det dvs. svara typ enbart ja och nej så fattar troligen personen att du inte har lust och säger Adjö och beger sig iväg( och kommer troligen låta dig vara om den ser dig en annan gång.) De flesta människor förstår när en person inte vill prata längre men inte säger det rakt för det anses ofta oartigt. De som bara maler på är ju svåra att bli av med men då får man försöka vara ännu kortare i tonen eller försöka säga rakt ut att man inte har mer att säga.

atoms skrev:En gång för många år sedan då jag och några andra stog ute på stan med insamlingsbössor stannade en gammal skolkamrat till och frågade hur det var, "Det är lite kallt," svarade jag.

Jag hade nog svarat likadant , om det nu var kallt.

En avlägsen bekant frågade en gång : "-Hur är det ? Är det bra ?"
Jag svarade "-Nej". Tydligen får man inte svara så.

Selma skrev:En avlägsen bekant frågade en gång : "-Hur är det ? Är det bra ?"
Jag svarade "-Nej". Tydligen får man inte svara så.

Den har jag kört med många gånger. Har dock inte gjort det sen jag nästan hamnade i slagsmål pga. det för en massa år sen. Brukar köra med 'sådär' eller nåt liknande nuförtiden. Är någon verkligen intresserad kommer det då en följdfråga.

r00t skrev:

Selma skrev:En avlägsen bekant frågade en gång : "-Hur är det ? Är det bra ?"
Jag svarade "-Nej". Tydligen får man inte svara så.

Den har jag kört med många gånger. Har dock inte gjort det sen jag nästan hamnade i slagsmål pga. det för en massa år sen. Brukar köra med 'sådär' eller nåt liknande nuförtiden. Är någon verkligen intresserad kommer det då en följdfråga.

Hm, jag börjar ana ett mönster i mig själv... Mitt naturliga svar på frågor om mående är "jo". Det låter också konstigt va? Har aldrig reflekterat över det.