Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Intressant att läsa.

Det här med att känna sig annorlunda. Många har märkt att de framstått annorlunda utifrån andras reaktioner av dem, om jag förstått rätt? Många har känt sig missförstådda och blivit uppfattade fel. De har känt en sak inombords som de velat uttrycka men så har omvärlden istället tagit det på ett helt annat sätt? Är det ingen som kännt sig annorlunda utifrån vad omvärlden har uttryckt till dem? Ingen som känt att allting liksom bara är en självklarhet? Att man inte kan förstå varför folk bara tar upp saker som är självklara.

Jag menar samhället är uppbyggt utifrån en "typisk" människas synvinkel. Autustiska människor har jag förstått det som upplever mycket mer små intryck av omvärlden. Starkare sinnesintryck och en mer detaljbaserad verklighet. Detta måste väl spela stor roll i att man känner sig annorlunda?

Har du någongång haft det känslan när du står och ser på någoning, något välbekant kanske, eller nytt. Kanske din lägenhet (eller hur du nu bor), och plötsligt ser den på ett annorlunda sätt än vad du alltid tidigare gjort. Du ser liksom rummen. Du känner in hela lägenheten på en gång. Det var inte längesen jag fick denna känslan för första gången. Och igårkväll när jag var ute med hunden och gick förbi min gamla skola bytade jag om de de här "helhets glasögonen". Plötsligt såg jag liksom skolan i förhållande till fotbollsplanen, i förhållande till husen runt om kring, skolbyggnaden som en helhet i sig. Det är svårt att beskriva. Det är underligt, känns nästan obehagligt. Det är så överväldigande.

Jag har nog känt nåt sånt. Att bilden förändras.

MsTibbs skrev:Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Hur gammal var du då? Verkar väldigt oansvarigt av personalen..

carl skrev:

MsTibbs skrev:Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Hur gammal var du då? Verkar väldigt oansvarigt av personalen..

Minns inte 12 år kanske? Bara gissar vilt.

MsTibbs skrev:

carl skrev:

MsTibbs skrev:Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Hur gammal var du då? Verkar väldigt oansvarigt av personalen..

Minns inte 12 år kanske? Bara gissar vilt.

Taskigt att göra mot en tolvåring. Kul att få ett gäng vuxna att klassificera en.

Jag visste inte att jag hade nån autismspektrumstörning innan jag blev utredd.

Har tyckt andra varit konstiga och jag normal.

Blir ofta behandlad som jag inte fattar riktigt och det stämmer nog ibland, att jag inte fattar som andra.

Har även lite egna små världar som jag kan gå in och ur ibland. Eller så är de flesta så men håller tyst om det

AAA skrev:Jag visste inte att jag hade nån autismspektrumstörning innan jag blev utredd.

Har tyckt andra varit konstiga och jag normal.

Blir ofta behandlad som jag inte fattar riktigt och det stämmer nog ibland, att jag inte fattar som andra.

Har även lite egna små världar som jag kan gå in och ur ibland. Eller så är de flesta så men håller tyst om det

Stämmer på mig också. Vad andra tänkte om mig visste jag inte, men att det inte var något positivt märkte jag, eftersom jag var mobbad och utanför.

Men jag såg det som att andra var obegripligt elaka, det var jag som var normal. Det är inte fel på mobboffret, utan på mobbarna.

Personerna i böckerna jag läste kändes både trevligare och verkligare än mina "kamrater". Jag föredrog den världen och gick helst in i den och försökte ignorera omvärlden.

När jag blev äldre insåg jag att jag var ensam och annorlunda, men (bort)förklarade det med samma mobbning. Jag hade helt enkelt inte fått den träning i att umgås med vänner som andra fått.

Jag blev inte utredd på eget iniativ utan på arbetsgivarens. Så diagnosen blev en chock för mig. Jag insåg att jag varit rätt autistisk som barn. Men nu hade jag lärt mig, nu var jag normal. Nej, AS var som ett livslångt straff, det kunde man aldrig bli av med. Och dessutom blev man straffad med utanförskap för det straff man redan fått. Jag hade ju inte valt att ha AS.

Nu har jag förlikat mig med diagnosen och försöker lära känna "mitt folk". Men det är då tusan vad de är svåra att förstå sig på, alla är ju annorlunda än jag.

Vad är det som får dig att tvivla?
Själv tvivlar jag för att jag känner att jag inte alls har problem med att läsa av ansiktsuttryck. Jag tycker snarare jag är bra på att se små skillnader i mimiken och förstå vad det innebär.

Däremot kan jag hänga upp mig på de små skillnaderna och inbilla mig att jag vet precis vad personen känner fast det är helt fel.

Det som får mig att tvivla är bl.a att jag inte har särskilt svårt för ansiktsuttryck (tror jag i alla fall), precis som du. Det som oftast gör att det blir fel är att jag inte tittar tillräckligt mycket på personen för att uppfatta uttrycken.
Jag tolkar heller inte saker bokstavligt. Ironi kan jag ha lite svårt med ibland, men förtår för det mesta. Sen har jag också börjat tänka som så att det kanske är min uppväxt/barndom som har gjort mig så här och inte att jag har aspergers syndrom. Har funderat på schizoid personlighetsstörning också.

Det är mycket som stämmer men även sådant som inte stämmer. Jag vet ju inte hur jag är om man jämför med alla andra här på forumet, i verkligheten. Skulle jag ha märkt det tidigare om det var så att jag skulle haft asperger? Skulle andra märkt?

Jag är kanske helt olik dem med asperger precis som jag är olik dem utan apserger. Eller tror jag bara att jag är olik NTare och inbillar mig att jag har asperger bara för att jag känner igen mig i det alla beskriver? Jag är rädd att jag bara ser mig själv som speciell fast att jag är helt vanlig, bara ovanligt egocentrisk.

Usch det är så svårt!

Usch ja, så tänker jag också hela tiden. Känner mig helt förvirrad och är inte säker på nånting längre. Vill bara att den där jäkla utredningen ska bli klar så jag får veta vilket.

Jag önskar dig alla fall all lycka. Och hoppas hoppas att din mamma börjar handskas med sina fördommar. Kanske det inte var dumt att du sa det ändå...? Nu har hon alla fall den bilden också av vad du tänker. Fast vad vet jag, jag ska inte snacka. Jag har en tendens att alltid se alting utifrån min egen situation. Fast det kanske alla gör? Vad vet jag.. Jag vet ingenting. Men lycka önskar jag dig alla fall...

Tack. Hoppas jag med. Jo det var kanske lika bra att säga det. Hon kommer ju ändå få reda på det när hon ska dit och prata. Önskar dig också lycka till. Du kanske också skulle få be om en utredning? Jag tycker i alla fall det kommer kännas bra att veta vilket, både om jag har det och inte har det.

Peace skrev:För några dagar sen sa jag till mamma att jag kanske har aspergers syndrom och att det är det jag utreds för. (Nej hon vet inte vad jag utreds för, fastän jag är under 18. Så intresserad är hon). Hon blev helt paff. "Skulle du ha aspergers syndrom!?. Det är ju såna där känslokalla typer som plågar djur." Det var hennes reaktion. Jag ångrar så himla mycket att jag sa det.

Din mor vet inte så mycket om AS, det är tydligt. Men var får hon detta med att plåga djur ifrån? Tänker hon på djurplågaren i Lerum? Men även om han har AS, har han säkert psykopatiska och sadistiska drag också, djurplågeri är inget typiskt för aspergare.

Har alltid varit lite udda, haft svårt med ögonkontakt, att hälsa på folk plus haft en del andra egenheter som jag inte har någon lust att delge forumet just för ögonblicket iallafall.

Alien skrev:

Peace skrev:För några dagar sen sa jag till mamma att jag kanske har aspergers syndrom och att det är det jag utreds för. (Nej hon vet inte vad jag utreds för, fastän jag är under 18. Så intresserad är hon). Hon blev helt paff. "Skulle du ha aspergers syndrom!?. Det är ju såna där känslokalla typer som plågar djur." Det var hennes reaktion. Jag ångrar så himla mycket att jag sa det.

Din mor vet inte så mycket om AS, det är tydligt. Men var får hon detta med att plåga djur ifrån? Tänker hon på djurplågaren i Lerum? Men även om han har AS, har han säkert psykopatiska och sadistiska drag också, djurplågeri är inget typiskt för aspergare.

Jag vet inte var hon har fått det ifrån. Men förmodligen är det han i Lerum hon tänker på.

Jag har varit här och läst på forumet ett tag och har fått för mig att de flesta inte är känslokalla alls. Konstigt var ändå att några av frågorna på ett test jag har gjort under utredningen var "Är du stygg mot djur?" och "Tycker du om att vara elak mot andra?"

Jag hade hela livet märkt att det var något udda med mig men inte så mycket men "en röd tråd" löper men jag hade aldrig tankar på As. och det hade inte min familj heller. Hösten -05 sökte jag terapi pga. att jag mådde dåligt (hade förnekat det länge), undersökning med negativt resultat våren-06 och ny terapi (självvalt). Ny terapi igen juni- 06 (självvalt) och remiss till autismteamet skickades in ht-06 med mitt godkännande. Kuratorn väckte tanken. Kuratorn trodde inte på diagnos men menade att det var bra att kolla upp varför jag inte klarade av att lära mig vissa saker.

Jag kom till utredning för As. okt-07 och fick diagnos nov-07, vilket var väldigt skönt. Gränsfall (och jag var väldigt svår bedömd sa utredningtseamet så kuratorns tro är förstålig och hon är inte direkt utbildad på As), men de ansåg ändå att diagnos kunde sättas (mest läkaren) trots att kriterierna nätt & jämt var uppfyllda eller nog snarare några av kriterierna. Jag fick svar på varför det ibland inte fungerade och varför jag ibland beter mig annorlunda.

carl skrev:

MsTibbs skrev:

carl skrev:[quote="MsTibbs"]Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Hur gammal var du då? Verkar väldigt oansvarigt av personalen..

Minns inte 12 år kanske? Bara gissar vilt.

Taskigt att göra mot en tolvåring. Kul att få ett gäng vuxna att klassificera en. [/quote]

Jag protesterade. De sa jag "borde vara tacksam, hade du fått reda på det här inom vården skulle det bli svindyrt!"

Saltgurkan skrev: jag kan prata ihjäl dem jag VILL prata med (eller, det här vet jag inte om man såg som ett tecken på mitt funktionshinder)

sommar skrev: Samma här! Och jag vet inte heller om det beror på As eller ej.

Markstern skrev:Vänta bara tills du inser att det är inte bara samhället, det är ens existens. Vad man än gör, om man så går till historien som personen som sprängde planeten jorden i 1000 bitar så är tom det inte ens viktigt nog att kallas för piss i stilla havet All you know, everything you do. Pointless... Och ungefär där är jag just nu, den som önskar sig intellekt önskar sig olycka =/

Det där har jag också funderat över men jag ser inte samma nattsvarthet.
Är inte religös över huvud taget men såg på tv om att religösa männisor oftast lever längre, jag tror det beror på hur de mår på grund av att de hittat en mening i livet och känner nytta.
Förmodligen går det lika bra att uppleva sig som behövd, uppskattad, nyttig även för andra.

Man uppskattas av andra, man upplevs och kramas med, njuter av att pratas med.
Jag blir iaf glad av sådant.
Har massor av spekulationer av vilka sinnestillstånd som leder vart, mest njutbara och trevliga sådana

nano/Markstern: Been there, done that, still doing it

MsTibbs skrev:Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Ärligt talat, det låter som en Monty Python-sketch...helt vansinnigt

Håller med carl om att det inte var särskilt bussigt gjort.

Jag har alltid betraktats som udda. Jag minns i stort inget av min barndom annat än just det och så har jag haft en massa egenheter. Smala intressen, och en massa andra saker som kännetecknar en aspie. Det var inte jag som insisterade på en utredning utan min läkare eftersom den bipolära sjukdom som jag också har inte förklarade alla de problem jag hade.

MsTibbs skrev:

carl skrev:

MsTibbs skrev:[quote="carl"][quote="MsTibbs"]Första gången någon kallade mig autistisk som jag vet om, var när jag var med min mor på psykiatrikonferens för en himla massa år sedan, då jag stod och väntade ensam på en plats, blev jag psykiatrifolkets övningsobjekt, de började fråga ut mig och kom fram till att jag var autistisk och/eller hade schizofreni.

Tillfället som ledde direkt till diagnosen var en arbetspsykolog på AF. Jag blev i princip tvingad att utreda mig.

Hur gammal var du då? Verkar väldigt oansvarigt av personalen..

Minns inte 12 år kanske? Bara gissar vilt.

Taskigt att göra mot en tolvåring. Kul att få ett gäng vuxna att klassificera en. [/quote]

Jag protesterade. De sa jag "borde vara tacksam, hade du fått reda på det här inom vården skulle det bli svindyrt!"[/quote]
Visserligen vet jag att det finns bra folk också i vården, men ju mer jag hör om ju flera slags elementär inkompetens desto mer inser jag vilken okontrollerad bransch det måste vara.

Och det man då ska säga för att låta trovärdig är "Ett konkurrensutsatt privatföretag skulle aldrig klara sig på den kvaliteten", medan just politiken att odla konkurrensutsatta privatföretag ger inkompetensen riktig skjuts.

Har alltid känt mig DUM i huvudet rent ut sagt. Alltid känt mig annorlunda på något sätt. Men samtidigt har jag haft förmågan att smälta in i min omgivning på ett relativt accepterat sätt. Har ändå känt mig väldigt ensam, trots att jag haft människor runt mig. När jag var i tidig tonår hittade jag en artikel i en tidning om ADHD. Jag fattade med en gång att det var det jag hade, men kom aldrig på tanken att prata med någon om det.

Jag fick barn tidigt och när jag fick min son (som är barn nr 2) blev jag så fantastiskt fängslad av hans beteende! Det fanns en människa till som var som jag!! Han blev tidigt utredd och fick till en början diagnosen "autism i barndomen" som vid sju års ålder ändrades till AS.

Efter några händelser och lite strul sökte jag äntligen hjälp för mig själv. Jag fick som väntat diagnosen ADHD, men också AS. AS diagnosen var jag inte lika beredd på, trodde att de skulle sätta AS liknande drag eller atypisk autism. Men det faktum att jag uppfyllde alla kriterier som barn, gjorde att de satte en full AS diagnos på mig. Vet inte om det känns rätt eller fel.... Finns så många som har det mycket svårare än vad jag har!!!

Minns att johan von holstein berättade att han kände sig dum i huvudet ända tills ahn var runt 30.
Men det var iofs också så att han kom på mycket saker, mycket blev fel men det som blev rätt gjorde han mer av och det beteendet gjorde att han kunde tjäna bra med pengar åt sin arbetsgivare.
Det har ju gått tokbra för killen.

Detta inlägg blev inte som jag tänkt men är ändå faktakorrekt, nu ska jag fixa lite härborta.

Jag har alltid varit medveten om mitt sociala "handikapp" men aldrig förstått varför jag aldrig riktigt kommit med i gemenskapen utan alltid stått utanför och tittat in. Jag har alltid mått dåligt och känt mig dum och underlägsen.
Det var nu i samband med min äldsta dotters utredning när psykologen trodde att det kunde röra sig om AS som jag började läsa på om AS och kände igen mig och mina svårigheter. Jag är inte utredd men har kontaktat vårdcentralen för att få en remiss till psyk.

Jag hade inte en susning förrän jag fick diagnosen i handen.