Fetma - ett ensamhetsproblem? Hur stoppa tröstätande?
63 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
Speciellt bland tjejer.Den förfärlige snömannen skrev:Parvlon skrev:Självbilden kanske är fet.
Ett vanligt fenomen, ja.
Jag tror inte heller fetma beror på ensamhet, mer så låter det som ett missbruk och ett ev. moment 22 fast då mest p.ga självbilden. Det är nog vanligare att missbrukare lever ensammna, än de som är extremt överviktiga, om man jämför. Ensam är jag men jag har aldrig tröstätit, och jag är smal. Fast när jag var upp till något år gammal, så var jag så fet att det syntes bilringar på armarna på fotografier. Blond oxå, fastän jag är mörk.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
Folk som får en partner brukar bli mulliga eller rejält feta, så jag tror att motsatsen till ensamhet också kan påverka.
Jag har sett flera exempel på par-fetma med egna ögon, så det är inte bara något man säger.
Jag har sett flera exempel på par-fetma med egna ögon, så det är inte bara något man säger.
Senast redigerad av Mördarsnigel 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- Mördarsnigel
- Inlägg: 928
- Anslöt: 2007-11-30
- Ort: Alnarp
Titti skrev:Jag skulle vilja påstå att du har fel. Det kan säkert vara så att en del feta är ensamma liksom det finns en del magra som är det. Men något samband tvivlar jag på och i vart fall inget absolut. Vad säger att den som är ensam måste tröstäta? Många ensamma äter dåligt och kanske mycket mindre än de borde. Sant är att många som mår dåligt också äter dåligt, dvs de äter inte det de behöver och mår bra av.
Inte heller måste det vara så att man är ensam av att vara fet. Jag har varit mer eller mindre fet alltid, förr mindre fet än jag är nu men ändå alltid överviktig. Jag har visserligen haft svårt att hålla ihop de förhållanden jag levt i och tur är väl det eftersom de varit sådana att jag hade mått sämre av att stanna kvar. Ändå har jag fem barn födda mellan 1985 och 2002, jag har varit gift en gång och levt i relationer som sträckt sig över flera år fyra gånger till, mestadels som sambo. Barnen har två fäder - de äldsta två har en och de yngsta tre en annan.
Jag är rätt svår att leva ihop med... går i baklås och kortsluter, målar in mig i hörn och kan bli alldeles ohanterlig för min omgivning... Men att jag på något sätt skulle vara diskvalificerad som partner som fet har aldrig ens föresvävat mig.
Hur livet gestaltar sig för oss var och en har så oerhört lite att göra med vilket midjemått man har eller vad vågen stannar på. I de fall det har det så beror det på vilken roll du själv låter det spela i ditt liv. Liksom allt annat.
Wow, vilket inlägg! Vilken självinsikt och klokskap du förmedlar!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Ja, fetma är ett så komplext problem så det beror nog sällan på ens civilstånd. En del går upp i vikt när de får partner. Andra går ner. En del går upp i vikt när de är singlar. Åter andra gör tvärtom. Personer som är deprimerade kan tröstäta alternativt sluta äta.
I grunden handlar det för de allra flesta bara om att få i sej för många kalorier jämfört med ens fysiska aktivitetsnivå. En del kan ha ämnesomsättningsstörningar och några har genetiska förutsättningar för att lagra energi mycket effektivt. Inget av detta har att göra med ens civilstånd.
I grunden handlar det för de allra flesta bara om att få i sej för många kalorier jämfört med ens fysiska aktivitetsnivå. En del kan ha ämnesomsättningsstörningar och några har genetiska förutsättningar för att lagra energi mycket effektivt. Inget av detta har att göra med ens civilstånd.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
Jag ska gå ner i vikt nu, men inte för makens skull utan för hästens!
Han blev trött av att bära mig igår (hästen alltså, inte maken), så nu tänkte jag att det får bli en skärpning. Inga mer snabba kolhydrater här!
Jag tror att man blir ofta tjock av att vara olycklig, tröstäter eller hamnar till och med i matmissbruk. Olycklig och deprimerad kan man vara både som singel och i ett förhållande.
Jag har gått upp 10 kg pga att jag blivit deppig av att gå hemma nu till exempel. Då blir det godis varje dag för att härda ut. Så nu ska jag plåga mig igenom några dagars abstinens och komma på rätt köl.
Jag har varit kraftigt överviktig från och till hela mitt liv. När jag mår bra klarar jag mig ur matmissbruket och går ner i vikt och när livet blir för tufft halkar jag dit igen.
Han blev trött av att bära mig igår (hästen alltså, inte maken), så nu tänkte jag att det får bli en skärpning. Inga mer snabba kolhydrater här!
Jag tror att man blir ofta tjock av att vara olycklig, tröstäter eller hamnar till och med i matmissbruk. Olycklig och deprimerad kan man vara både som singel och i ett förhållande.
Jag har gått upp 10 kg pga att jag blivit deppig av att gå hemma nu till exempel. Då blir det godis varje dag för att härda ut. Så nu ska jag plåga mig igenom några dagars abstinens och komma på rätt köl.
Jag har varit kraftigt överviktig från och till hela mitt liv. När jag mår bra klarar jag mig ur matmissbruket och går ner i vikt och när livet blir för tufft halkar jag dit igen.
Senast redigerad av svartamolnet 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- svartamolnet
- Inlägg: 1232
- Anslöt: 2009-09-25
Tycker att Weasley beskrev det väldigt bra. Så tror jag också att det är.
För mig är det nästan tvärtom. När jag mår bra, d.v.s. fungerar, så äter jag betydligt mer och går upp i vikt. När jag inte förbrukar så mycket energi, när jag mår dåligt så äter jag inte så mycket heller.svartamolnet skrev: När jag mår bra klarar jag mig ur matmissbruket och går ner i vikt och när livet blir för tufft halkar jag dit igen.
Senast redigerad av Jossan 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma skrev:Titti skrev:Jag skulle vilja påstå att du har fel. Det kan säkert vara så att en del feta är ensamma liksom det finns en del magra som är det. Men något samband tvivlar jag på och i vart fall inget absolut. Vad säger att den som är ensam måste tröstäta? Många ensamma äter dåligt och kanske mycket mindre än de borde. Sant är att många som mår dåligt också äter dåligt, dvs de äter inte det de behöver och mår bra av.
Inte heller måste det vara så att man är ensam av att vara fet. Jag har varit mer eller mindre fet alltid, förr mindre fet än jag är nu men ändå alltid överviktig. Jag har visserligen haft svårt att hålla ihop de förhållanden jag levt i och tur är väl det eftersom de varit sådana att jag hade mått sämre av att stanna kvar. Ändå har jag fem barn födda mellan 1985 och 2002, jag har varit gift en gång och levt i relationer som sträckt sig över flera år fyra gånger till, mestadels som sambo. Barnen har två fäder - de äldsta två har en och de yngsta tre en annan.
Jag är rätt svår att leva ihop med... går i baklås och kortsluter, målar in mig i hörn och kan bli alldeles ohanterlig för min omgivning... Men att jag på något sätt skulle vara diskvalificerad som partner som fet har aldrig ens föresvävat mig.
Hur livet gestaltar sig för oss var och en har så oerhört lite att göra med vilket midjemått man har eller vad vågen stannar på. I de fall det har det så beror det på vilken roll du själv låter det spela i ditt liv. Liksom allt annat.
Wow, vilket inlägg! Vilken självinsikt och klokskap du förmedlar!
Håller med,mycket bra skrivet.
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8654
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Det här är inte heller en aspergerfråga.
Sover moddarna eller varför flyttar ni inte trådar som postats i fel avdelning?
Sover moddarna eller varför flyttar ni inte trådar som postats i fel avdelning?
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Ensamhet är ofta ett AS-problem, om än inte alltid eller för alla. Tröstäter man av ensamhet och ensamheten beror på AS så är det väl indirekt AS-relaterat i just de fallen.
Sen kan man tröstäta av en massa andra skäl, och gå upp i vikt oavsett om man är ensam eller ej, vilket andra redan påpekat.
Uppfattar det som om TS främst ville beskriva sin egen situation och höra om det fanns fler som gått upp i vikt av just AS-inducerad ensamhet, men jag kan ju ha fattat fel.
(Själv tröstäter jag så gott som aldrig och har ökat lika mycket med som utan sällskap så för just mig är vikt inte kopplat till relationer.)
Sen kan man tröstäta av en massa andra skäl, och gå upp i vikt oavsett om man är ensam eller ej, vilket andra redan påpekat.
Uppfattar det som om TS främst ville beskriva sin egen situation och höra om det fanns fler som gått upp i vikt av just AS-inducerad ensamhet, men jag kan ju ha fattat fel.
(Själv tröstäter jag så gott som aldrig och har ökat lika mycket med som utan sällskap så för just mig är vikt inte kopplat till relationer.)
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
när jag läser tråden börjar jag undra om min "normala viktpendling" ka ha med humöret att göra, ok jag brukar inte vara jättesmal men i perioder så har jag dålig aptit = viktförlust (ibland 2 kg/vecka inte bra) eller så går jag ner i vikt pga sjukdom.
(däremot senaste året har jag haft ovanligt hög vikt för att vara mig så jag bodde i hus = mer gym, mer tungt hemmagöra tex bära ver och mer kakor efetrsom fler hälsar på en om man bor 1 km från närmsta hus )
är förresten sambo
(däremot senaste året har jag haft ovanligt hög vikt för att vara mig så jag bodde i hus = mer gym, mer tungt hemmagöra tex bära ver och mer kakor efetrsom fler hälsar på en om man bor 1 km från närmsta hus )
är förresten sambo
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 2 gånger.
Jag är ensam och jag är inte tjock. Är i ganska fint trim trots mina nästan fyra ständiga år framför datorn och skitmat. Medan jag fortfarande behöll min vikt (~80kg, jag är 181-182 cm lång) så peakade en av mina närmsta kompisar upp till lite över 115kg. Men han har träffat tre tjejer (som han haft någon form av förhållande med) och sedan andra one night stands, men jag är ensam och har varit så i fyra år.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!
Håller med om detta!
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 22:13:20, redigerad totalt 2 gånger.
- tvilling99
- Inlägg: 8654
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Tråden flyttas på begäran till Övriga Ämnen från att ha legat i Övriga Aspergerfrågor.
Problem relaterade till vikt har en stor spännvidd i befolkningen och är inte särskilt förknippad med just asperger, åtminstone finns inga vetenskapliga belägg för detta.
Problem relaterade till vikt har en stor spännvidd i befolkningen och är inte särskilt förknippad med just asperger, åtminstone finns inga vetenskapliga belägg för detta.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror fortfarande att fetma är kopplat till ensamhet. Och eftersom ensamhet i sin tur ofta beror på AS-problem så satte jag tråden i "Övriga aspergerfrågor".
Men jag förstår att moderatorn inte kopplar samman problemet med AS eftersom hon själv inte har problemet.
Min mening är att de med partner inte vet hur bra de har det. Bortskämda människor brukar inte det. Jag kan förvisso tänka mig att par gärna myser i soffan tillsammans med godis/chips och kan bli feta av det. Men det problemet är ju ändå lätt att avhjälpa. Paren kan ju alltid arbeta bort sin övervikt tillsammans. Tillsammans är man stark. Mycket lättare när man är två. Ensamma människor har inte den kraften som två människor tillsammans har, så därför är problemet mycket svårare för de ensamma.
Så därför anser jag att fetma i grunden är ett ensamhetsproblem då det är som mest graverande för den gruppen.
Men jag förstår att moderatorn inte kopplar samman problemet med AS eftersom hon själv inte har problemet.
Min mening är att de med partner inte vet hur bra de har det. Bortskämda människor brukar inte det. Jag kan förvisso tänka mig att par gärna myser i soffan tillsammans med godis/chips och kan bli feta av det. Men det problemet är ju ändå lätt att avhjälpa. Paren kan ju alltid arbeta bort sin övervikt tillsammans. Tillsammans är man stark. Mycket lättare när man är två. Ensamma människor har inte den kraften som två människor tillsammans har, så därför är problemet mycket svårare för de ensamma.
Så därför anser jag att fetma i grunden är ett ensamhetsproblem då det är som mest graverande för den gruppen.
Senast redigerad av Heliora 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Jag fick en anmälan på tråden och med tanke på den samt detta inlägg: post306205.html#p306205 fanns det fog nog att flytta den.
Det är på intet sätt menat att förringa de problem som ofrivillig ensamhet orsakar.
Det är på intet sätt menat att förringa de problem som ofrivillig ensamhet orsakar.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
Heliora skrev:Jag börjar undra om inte fetma har samband med ensamhet. Av ensamhet blir man olycklig, och är man olycklig tröstäter man. Ligger det inte något i detta?
Jag har en viss fetma, men det verkar närmast omöjligt att göra något åt eftersom jag måste tröstäta pga min ensamhet. Och är man fet så blir det ju också svårare att hitta någon, så det verkar som man lever i ett moment22 när man är ensam. Dömd till ett liv i fetma och olycka?
Finns det någon annan väg ut än själmord, tro? Jag är tveksam.
Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!
Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga
(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
Flinta skrev:MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!
Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga
(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).
Har första mötet med ledsagare i promenadsyfte i morgon.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Inte så illa pinkat!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
MsTibbs skrev:Flinta skrev:MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!
Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga
(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).
Har första mötet med ledsagare i promenadsyfte i morgon.
Hoppas att du kan njuta lite och att ni kan gå i någon behaglig omgivning! Inte bland bilar (kan ju iofs va trevligt om man gillar bilar och även ett måste p g a ev transportsträcka fram o tba från området man ska gå i -eller så har man bara som mål att gå fram o tba till ett visst mål oavsett väg och så...). Vissa gillar ju att hålla på o mäta tiden man e ute o går, för andra är det bara stressande.
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Re: Fetma - ett ensamhetsproblem?
Flinta skrev:MsTibbs skrev:Flinta skrev:
Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga
(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).
Har första mötet med ledsagare i promenadsyfte i morgon.
Hoppas att du kan njuta lite och att ni kan gå i någon behaglig omgivning! Inte bland bilar (kan ju iofs va trevligt om man gillar bilar och även ett måste p g a ev transportsträcka fram o tba från området man ska gå i -eller så har man bara som mål att gå fram o tba till ett visst mål oavsett väg och så...). Vissa gillar ju att hålla på o mäta tiden man e ute o går, för andra är det bara stressande.
Jag bor nära skogen!
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Mina tankar:
En del psykofarmaka, t ex antipsykotiska läkemedel, kan ju ha som biverkan att man får igångsättnings- och planeringsproblem vilket kan innebära t ex svårigheter/ ointresse av att komma ut ur bostaden och t ex motionera (precis som det kan göra att man ej planerar sin mat, städar eller träffar folk etc). Många blir kvar ensamma i hemmet och kommer ej ut, igång eller iväg på något, med någon. En hel del är trots detta relativt nöjda med den -i vissa utomståendes ögon - isolerade tillvaron dom för. Man behöver ju faktiskt "bara" ha AS för att ha det så här, man behöver inte lida av t ex schizofreni.
Inte sagt att man ska sluta med dessa läkemedel då situationen ofta kan se ännu värre ut om man går omedicinerad
En del psykofarmaka, t ex antipsykotiska läkemedel, kan ju ha som biverkan att man får igångsättnings- och planeringsproblem vilket kan innebära t ex svårigheter/ ointresse av att komma ut ur bostaden och t ex motionera (precis som det kan göra att man ej planerar sin mat, städar eller träffar folk etc). Många blir kvar ensamma i hemmet och kommer ej ut, igång eller iväg på något, med någon. En hel del är trots detta relativt nöjda med den -i vissa utomståendes ögon - isolerade tillvaron dom för. Man behöver ju faktiskt "bara" ha AS för att ha det så här, man behöver inte lida av t ex schizofreni.
Inte sagt att man ska sluta med dessa läkemedel då situationen ofta kan se ännu värre ut om man går omedicinerad
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Flinta skrev:Mina tankar:
En del psykofarmaka, t ex antipsykotiska läkemedel, kan ju ha som biverkan att man får igångsättnings- och planeringsproblem vilket kan innebära t ex svårigheter/ ointresse av att komma ut ur bostaden och t ex motionera (precis som det kan göra att man ej planerar sin mat, städar eller träffar folk etc). Många blir kvar ensamma i hemmet och kommer ej ut, igång eller iväg på något, med någon. En hel del är trots detta relativt nöjda med den -i vissa utomståendes ögon - isolerade tillvaron dom för. Man behöver ju faktiskt "bara" ha AS för att ha det så här, man behöver inte lida av t ex schizofreni.
Inte sagt att man ska sluta med dessa läkemedel då situationen ofta kan se ännu värre ut om man går omedicinerad
Vissa mediciner som tex Zyprexa kan i vissa fall hjälpa mot negativa symtom (tex igångsättningssvårigheter).
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 22:13:27, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Intressanta intressen