I ett par trådar i olika avdelningar har det på sistone diskuterats om kramar & annan närkontakt, relationer och dylikt och eftersom det är något av det som intresserar mig mest (inte bara att en gång förhoppningsvis hitta en partner utan även diskutera ämnet i stort) så startar jag denna tråd.

Jag undrar vad ni andra tycker i frågorna skaffa/få en partner (på olika sätt), leva i förhållande av olika slag, leva som singel, närhet, barn, osv? Även diagnosens ev. påverkan, både positivt och negativt är intressant.

Jag tycker att all socialinteraktion mellan människor är ytterst fascinerande och intressant. Kärlek och sex är ju bland det viktigaste bland majoriteten så det är särskilt intressant. Sen att få höra hur såna som en själv uppfattar tillvaron är ovärdeligt.

Usch, det svåraste ämnet jag vet... Läskigaste också.

Det är väl trevligt med ha en nära relation. Att vara ihop med någon man verkligen tycker om och uppskattar. Men det är ju också något som är svårt. Det kräver ju närhet, närvaro och interaktion och allt det där... Just nu är mitt liv en katastrof och jag är väl lika relationsbar som jag är anställningsbar. När jag träffar gamla vänner och bekanta och de frågar hur det står till, och jag sätter igång och berättar mitt liv, kan jag se hur ångesten lyser i deras ögon. Just nu ligger jag lite lågt och anstränger mig inte för att hitta någon. Jag har trots allt en hund och jag klarar mig långt med min hunds sällskap.

äälskar kramar och hmm "berättigad närhet" (tex kram från folk som man alldrig sett förut på en krog = inte okej, kram från kompis = okej)

är själv förlovad och bor ihop med min fästman och vi vill gifta oss och skaffa barn när vi har råd (dvs nån av oss fast jobb). bodde väl ensam i ca 1 år innan jag flyttade ihop med fästmannen (ok vi var inte förlovade då)

har faktiskt sällan varit singel sen 8:an och mitt nuvarande förhållande (fästmannen) har pågått i 4 ½ år (förlovad ca ½ år och bott ihop i kanske 4 år). vi bodde först i en 1:a men det blev för lite plats för oss ifall någon av oss behövde vara ifred så att flytta till en 2:a var behövligt. det, mina städproblem, nere perioder och kommunikationsproblemen är väl det enda negativa men vi hittar sätt, tex så pratar vi om saker istället för att prata med andra om dom sakerna som många andra verkar göra som tur är gillar han inte heller "småprat" utan vi pratar om sånt som vi vill eller sånt som är viktigt.

kan inte ge tips om hur man får/skaffar partner däremot då folk till och med står i kö för mig även fast jag säger åt som att jag är upptagen/förlovad

Vi börjar med den formen av kärlek och närhet som är viktigast i mitt liv. Det handlar självklart om mina barn. Jag är en sådan som spontant lägger handen på deras huvud, eller stryker dem över armen när jag går förbi dem. Med min äldsta måste jag dock pejla läget först (dvs ta reda på hur hon mår för tillfället vilket alltid står skrivet i hennes ansikte och kroppshållning), hon har också diagnosen Aspergers och har svårt för "påtvingad" beröring.
Min yngsta tjej är otroligt kramig, sitter gärna nära, i knä och vill ofta hålla i handen och liknande. Jag skulle garanterat kvävas utan den fysiska närheten till mina barn. Den faller sig lika naturlig som att andas och är precis lika viktig både för dem som för mig.

Om vi sedan tittar på den här "partner"-delen... Jag oroar mig en del för det. Först och främst har jag börjat undra om jag ens är kapabel att förälska mig längre. Vidare är jag orolig för att jag, om jag inleder en relation igen, åter kommer att hamna i den situationen där jag börjar tycka att min partner är jobbig och klängig för att denne vill kramas en gång i veckan.

Jag har haft en handfull förhållanden, inget kortare än 12 månader, det längsta 8 år. Jag är i dagsläget osäker på om jag kommer att ge mig på en sådan relation igen dock.

Jag skulle gärna vara tillsammans med någon (eller några) som vill/kan vara tillsammans med mig - uppnå synergieffekter om inte annat..
Har försökt några gånger, har blivit korta relationer - mest med fokus på sex vilket inte intresserar mig så mycket efter att ha provat. (Stimulerande för stunden, och trevligt med bekräftelsen om/när man så att säga "lyckats" att tillfredställa den andra personen men mer än så är det inte tycker jag. Och nackdelarna tenderar att efter ett ganska kort tag överväga)

Kanske rör det sig om att trivas med personen som man är tillsammans med - och helst sig själv också (!) Jag gör inte det senare tillräckligt mycket just nu (working on it) och har lite svårt att lära känna/trivas med andra (working on this too )
Kanske letar jag på fel ställen eller egentligen inte alls. (Detta har jag för mig tagits upp i någon annan tråd?)

För min egen del handlar ett förhållande bland annat också om att ha tillräckligt mycket frihet, att vara helt beroende av den andra har jag svårt för..

Även om jag oftast inte tycker det är obehagligt är jag inte mycket för att spontant röra på eller bli berörd av andra människor (har för övrigt hittat en rätt kul text om behovet av ett personlig zon runt om sig: http://www.vamp.org/Gothic/Text/anthropaper.html)

Nåja, nog med ostrukturerade tankar från mig nu...

Föredrar pojkvänner framför vänner. Har svårt för att känna psykisk intimitet till andra människor och upplever att det är lättare för mig att känna mig nära någon om relationen är fysisk.

Ja, har också svårt att få nära relationer till vänner. Om man inte är nära med dem så blir man inte så nära, hur man skall säga't...men jag tycker inte vanlig vänskap är oviktigt heller.

Jag vill kanske hitta en partner ibland... jo, visst vill man det. Men jag klarar mig ganska bra själv också. Jag klarade inte ensamhet lika bra förr som jag gör nu. Det är jättemysigt att vara kär. Att kramas och pussas jag älskar sånt.

Det är tryggt och skönt att sova med någon, det gör bra grejer med själen.
Jag har inte haft jättelånga relationer tidigare i livet men ett par ganska långa har det blivit. Det är något väldigt fint tycker jag och livet känns rikare på något sätt för plötsligt får man en till "värld" genom sin partner som man får ta del av.

Nu är nästan den bästa tiden på året att ha en liten kärlek, om än bara en "sms-flirt" Är inte det mysigt? Jag tycker det är jätteroligt att höra sms-signalen och veta att det är från en hjärtevän. Nu i ylletröjornas och stearinljusens tid med blåst utanför och gula och röda löv som virvlar. Nu vill man ha en till person i soffan.

Man är fri som singel och jag uppskattar faktiskt den friheten. Det ser jäkligt ut hemma, som sig bör i ett ungkarlshem, och ingen annan än jag behöver se röran eller reta sig på den *L*.

Ja det var mina tankar

Nackdelarna som jag ser det är känsligheten och sociala svårigheterna MEN med en annan med samma problem eller en person med förståelse och acceptans för svårigheterna så behöver det inte vara problem.

Håller med Kakis att - "Det är tryggt och skönt att sova med någon, det gör bra grejer med själen. Jag har inte haft jättelånga relationer tidigare i livet men ett par ganska långa har det blivit. Det är något väldigt fint tycker jag och livet känns rikare på något sätt för plötsligt får man en till "värld" genom sin partner som man får ta del av."

Jag levde ensam i nästan 20år när jag flyttade hemifrån för ingen annan skulle få mig att må dåligt. Brände på och jobbade som en galning istället tills det inte höll längre. Till min förvåning när jag minskade ner på jobbandet så kom en liten lust att umgås med andra människor. Träffade en fantastisk kille 2006 som visade mig vad en relation kan ge (för mig är ingenting 'verkligt' innan jag upplevt det själv) och nu vill jag inte leva ensam längre. Som det visade sig sen så hade han allvarliga problem med närhet och tillit så det höll inte men jag är glad och tacksam för de bra stunderna! När jag tänker efter så borde det varit jag som hade de problemen med tanke på mina tidigare erfarenheter av andra människor, men de där åren ensam gjorde mig starkare och gav mig insikt om vad som är viktigt och värdefullt och vill inte låta rädslor styra mitt liv mer.

När jag är med en tjej som jag vet vill vara med mig är en av få gånger jag känner mig fullständigt bekväm, har inga komplex över utseende eller anatomi eller dylikt så sålänge jag vet att hon vill att jag är med henne så hade jag kunnat gå naken hand i hand med henne ner till byn typ. Och då är jag ändå såpass pedantisk med kläder att jag inte ens har shorts om jag inte ska bada. Det är helt enkelt något med en vacker kvinnas tillgivenhet som får något sår inne i mig att sluta sig tillfälligt.

Vad det gäller närhet så kan jag bara säga att jag ÄLSKAR det, har hänt att jag har tagit hem tjejer och redan innan sagt att jag bara vill ligga och hålla om henne tills vi somnar, och sen vakna bredvid henne med ett leende på läpparna för en gångs skull. Närhet överlag (önskad närhet då självklart, om samma beteende uppvisas av en främling resulterar det oftast i ett knä i solar plexus) är något av det bästa här i livet kort och gott.

mondo beyondo skrev:Träffade en fantastisk kille 2006 som visade mig vad en relation kan ge (för mig är ingenting 'verkligt' innan jag upplevt det själv) och nu vill jag inte leva ensam längre.

Min förra flickvän var exakt likadan, jag var hennes första riktiga pojkvän. Men det kan tydligen svänga åt helt fel håll också för enligt henne har jag typ förstört henne för andra killar, hur nu det är möjligt. :S

Jo, jag förstår vad hon menar. Man kan inte räkna med att träffa många fantastiska killar, man kan bara hoppas att det finns fler....

Markstern skrev:

mondo beyondo skrev:Träffade en fantastisk kille 2006 som visade mig vad en relation kan ge (för mig är ingenting 'verkligt' innan jag upplevt det själv) och nu vill jag inte leva ensam längre.

Min förra flickvän var exakt likadan, jag var hennes första riktiga pojkvän. Men det kan tydligen svänga åt helt fel håll också för enligt henne har jag typ förstört henne för andra killar, hur nu det är möjligt. :S

"I stand on the edge of destruction, emotionally ruined by the warmth I most desire." - Love Is The Fall of Every Man, Shai Hulud.

Jag hatar mig själv mer än något annat på vår jord för vad jag har gjorde den dagen jag gick ifrån mitt livs största kärlek. Jag tror inte att jag någonsin kommer hitta någon igen. Jag vill inte ha barn och jag vill inte gifta mig. Så jag fantiserar om kärlek, jag höjer den till skyarna för att inte dö av sorg. Men jag hatar egentligen att prata om kärlek. Det förstör mig varje gång.

Jag fattar inte ens hejdån i denna värld. De tvingar en att göra likadant men man bara bläh, måste man göra såhär? Skitsamma. Jag hatar mig själv också. För jag fattar ingenting av nånting. Jag har inte samma sätt som världen. Ändå så har man försökt göra så också men..
Önskar man haft närmare vänkontakter tidigare. Känner bara hur folk äcklas av mig. Man kan tex. inte ge kramar till folk om de inte vill ha osv. . Sen kan jag inte till folk jag inte känner. Om jag nu ens känner nånting längre. Har bara lärt mig att alla kommer att vilja bli av med mig, lönlöst. För det vill jag bara också nu.

Jag har bråkat med min sambo hela dan, om jag blir solo tänker jag satsa på ett förhållande där jag slipper svara på konstiga frågot om mitt känsloliv som jag inte har en jävla aning om!

Hatar att känna mig värdelös och skamfylld för att jag inte vet hur jag ska svara och bete mig i relationsfrågor - känner mig bara dum och tillintetgjord. Och så blir jag helförbannad för jag känner mig attackerad och då får jag höra att jag beter mig som ett barn... Fy fan, lösnummer vore hela grejen.

Den grejen fattar jag inte. Vilken respons man väljer har väl för fasiken inte att göra med om man är barn eller vuxen. Utplåna alla normer, folk måste sluta tro att alla fungerar likadant.

Kärlek/relation och sånna krångliga saker är nog inget för mig. Även om jag kanske skulle klara själva kärleken i sig, så skulle omständigheterna bli för mycket. Typ köpa presenter, gå ut och göra saker tillsammans, träffa släktingar och folk...

Ush.. USH!! Jag som *HATAR* att gå ut och hålla på med skit.

Jag vågar fan inte ens gå på bio för allt folk (därför jag ännu inte sett nya Terminator 4, fast jag gärna vill se den) xD

Och jag tror ingen tjej skulle vilja ha nån som är så tråkig som mig, som mår bäst av att uggla hemma.

Eller så träffar man nån som är likadan själv.. Då kanske det funkar.

Nu har jag varit på parterapi igen, nu gick det bättre! Jag kunde förklara hyfsat hur jag känner och stå upp för mig själv, terapeuten är inte så hotfull så då går det att säga det som är svårt att uttrycka utan att behöva skämmas för att det låter konstigt. Offerkoftorna är uppeldade och högfärdstofflorna har åkt ned i grovsopen... Jag är på gång, helt klart.

Kul & intressant att läsa er andras syn på relationer av olika slag. Hoppas fler vill skriva! Så skriver jag min syn sedan.