Hur märkte du?
54 inlägg
• Sida 1 av 3 • 1, 2, 3
Hur märkte du?
Hej allihop!
Jag är väldigt nyfiken på hur alla ni med asperger diagnos uppdagade att ni hade asperger. Eller var det andra i er omgivning som listade ut det? Accepterade ni det liksom direkt eller gick ni länge och vägde det ena med det andra för att helt våga lita på att det stämde?
Jag är så otroligt förvirrad just nu och kan inte komma till ro med mig själv. Ena stunden är jag helt säker på att jag har asperger och andra föröker jag intala mig själv om att jag bara överdriver. Men om det hade varit så att jag har det så skulle det vara förklaring på så många problem jag har. Jag kämpar förgäves med att försöka få distans på min situation. Men hur vet jag hur det egentligen är? Borde inte mina förändrar ha märkt något, även om dem till sin natur är väldigt ouppmärksamma (enligt mig). De har ju alltid sagt att jag är väldigt speciell (det gör alla), men vad säger ju det egentligen? Kanske man säger till alla?
Jag vågar inte prata med någon om mina funderingar på grund av risken att de reagerar häftigt på något sätt.
Väldigt tacksam för svar om hur du upplevde det hela i början, i försök om att få lite nya infallsvinklar.
Jag är väldigt nyfiken på hur alla ni med asperger diagnos uppdagade att ni hade asperger. Eller var det andra i er omgivning som listade ut det? Accepterade ni det liksom direkt eller gick ni länge och vägde det ena med det andra för att helt våga lita på att det stämde?
Jag är så otroligt förvirrad just nu och kan inte komma till ro med mig själv. Ena stunden är jag helt säker på att jag har asperger och andra föröker jag intala mig själv om att jag bara överdriver. Men om det hade varit så att jag har det så skulle det vara förklaring på så många problem jag har. Jag kämpar förgäves med att försöka få distans på min situation. Men hur vet jag hur det egentligen är? Borde inte mina förändrar ha märkt något, även om dem till sin natur är väldigt ouppmärksamma (enligt mig). De har ju alltid sagt att jag är väldigt speciell (det gör alla), men vad säger ju det egentligen? Kanske man säger till alla?
Jag vågar inte prata med någon om mina funderingar på grund av risken att de reagerar häftigt på något sätt.
Väldigt tacksam för svar om hur du upplevde det hela i början, i försök om att få lite nya infallsvinklar.
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Det var min mellanstadielärarinna som först påpekade för mamma att det kunde löna sig att göra ett test, tror jag var 12 at the time. Nu såhär i efterhand är det så uppenbart, kunde hela historieboken och engelskaboken efter en vecka, men varje matteläxa var försenad, aldrig med på gympan, umgicks aldrig med nån under skoltid etc etc.
Själv då?
Själv då?
Senast redigerad av Markstern 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur märkte du?
Hästen skrev:Ena stunden är jag helt säker på att jag har asperger och andra föröker jag intala mig själv om att jag bara överdriver.
Precis.
Hittade en kul definition på störning[1] i en text från gårdagens högskoleprov:
En viktig skillnad mellan personlighet och störning är sammanhanget.
Är det bara ett personlighetsdrag så kan personen anpassa sig till rådande omständigheter utan att skapa problem.
1 = översatt från disorder, texten var på engelska
Senast redigerad av imperativ 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 2 gånger.
Jag har nästan alltid tänkt att jag var annorlunda, för mycket eller för lite, för tidig eller för sen osv.. men jag hade inte tanken att det kunde HETA nåt.
Det var inte förrän mina barn skulle utredas jag insåg det, när jag hörde kommentarer om att lillan t ex hade superlätt för sig när saker var roliga och absolut inte kunde göra nåt när det inte var intressant.
Är det konstigt tänkte jag och sa Jaha, men sån är jag ju också...? Och det hände en massa fler gånger. Sen läste jag 115 böcker i neuropsykiatri och visste redan (eller antog) att jag skulle få diagnoserna AS och ADHD när jag väl fick min utredning (som jag bad om i samma veva).
Och så blev det ju också.
Välkommen hit!!
Det var inte förrän mina barn skulle utredas jag insåg det, när jag hörde kommentarer om att lillan t ex hade superlätt för sig när saker var roliga och absolut inte kunde göra nåt när det inte var intressant.
Är det konstigt tänkte jag och sa Jaha, men sån är jag ju också...? Och det hände en massa fler gånger. Sen läste jag 115 böcker i neuropsykiatri och visste redan (eller antog) att jag skulle få diagnoserna AS och ADHD när jag väl fick min utredning (som jag bad om i samma veva).
Och så blev det ju också.
Välkommen hit!!
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Markstern skrev:Det var min mellanstadielärarinna som först påpekade för mamma att det kunde löna sig att göra ett test, tror jag var 12 at the time. Nu såhär i efterhand är det så uppenbart, kunde hela historieboken och engelskaboken efter en vecka, men varje matteläxa var försenad, aldrig med på gympan, umgicks aldrig med nån under skoltid etc etc.
Själv då?
Jag har fått höra genom hela grundskolan att "du kan mer än vad du tror, våga visa det, var mer aktiv på lektionerna" osv. Alla har upplevt mig som blyg men jag själv har aldrig reflekterat över det. Jag har bara upplevt det som att jag kan mer än vad dem tror. Och aldrig att någon har tänkt att jag kanske faktiskt inte kan visa vad jag kan. Antingen har de skyllt på att jag varit lat, eller på att jag haft dåligt självförtroende. Jag har aldrig upplevt att jag haft dåligt självförtroende. Jag har aldrig brytt mig om ifall folk tycker jag är konstig. Men däremot har varit rädd för att visa känslor. Så om jag varit rädd för att göra bort mig så har skräcken legat på att folk ser vad jag känner men folk får gärna tro att jag är hur dum och korkad som hälst. Jag tycker om att känna mig annorlunda.
Jag tror att alla jag känner skulle skratta eller klappa mig på huvudet om jag sa att jag ens spekulerar i om jag har asperger. Men det är ju fakta trots allt! Att jag känner de problem jag gör och att aspberger förklarar det för mig. Jag kunde också allting som sades på lektionerna ((det jag tyckte var intressant) även om jag aldrig räckte upp handen), mina läxor minns jag inte ens existerade, tror inte jag gjorde dem i tid alla fall, gympan var pest stod i ett hörn och led tills jag slutade vara med över huvud taget , på fritiden umgicks jag med min sköthäst och hängde aldrig med kompisar. Men aldrig att någon la ihop det ena med det andra, nej, jag ansträngde mig inte tillräckligt bara.
Ojsan. Det blev visst ett långt inlägg. Sorry.
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Känner igen mig själv mycket i det du säger, fast i mitt fall har jag alltid haft svårt för den där tystnaden som faller över ett klassrum när ingen vill svara på frågan, och eftersom jag ofelbart kunde allt läraren frågade om (folk tror att det är helt underbart att kunna läsa en bok en gång och sen minnas allt, men är det något man blir hatad och utstött för så är det skarpt intellekt, sorgligt men sant) så blev det att jag fick svara. Delade typ min tid i klassrummet mellan att vara clownen (alltid haft lätt för situationskomedi så det blev många kommentarer etc) och att vara allvetaren, ingen bra kombo om man vill att nån ska gilla en men det fattade jag inte förrän nu såhär efteråt. Det är nog alltid så, man ser inte skogen för alla träd liksom.
Senast redigerad av Markstern 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur märkte du?
imperativ skrev:Hästen skrev:Ena stunden är jag helt säker på att jag har asperger och andra föröker jag intala mig själv om att jag bara överdriver.
Precis.
Hittade en kul definition på störning[1] i en text från gårdagens högskoleprov:
En viktig skillnad mellan personlighet och störning är sammanhanget.
Är det bara ett personlighetsdrag så kan personen anpassa sig till rådande omständigheter utan att skapa problem.
1 = översatt från disorder, texten var på engelska
Ända sedan jag började reflektera över saker har känt sådant starkt hat för samhället. Det började i åttan. Jag skolkade jämt, började snatta och hänga med "dåliga" männsikor, i en slags protest mot samhället. Jag tyckte (tycker) allt är så fel och olämpligt för en människa att leva efter. Jag ser alla problem vi har i samhället som direkta konsekvenser av hur samhället fungerar. Och om man fungerar på ett visst sätt så kan man inte ljuga och låtsas att allt är finemang! Man hamnar i obalans och får ingenting att gå runt. Ingenting blir gjort, fast man vet hur otroligt viktigt det är (samhällsmässigt sätt) att få skolan klar, så blir listan med uppgifter som ska in längre och längre samtidigt som orken att ta tag i det blir mindre och mindre. Jag vill bra lägga mig och dra täcket över huvudet men det hjälper inte. Någon gång måste man upp, och då ligger alla problem kvar. Och ÄNDÅ gör jag ingenting, fast denna vetskap! Istället sitter jag och läser om asperger, beteendevetenskap och gud vet vad samtidigt som ångesten växer.
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur märkte du?
Hästen skrev:imperativ skrev:Hästen skrev:Ena stunden är jag helt säker på att jag har asperger och andra föröker jag intala mig själv om att jag bara överdriver.
Precis.
Hittade en kul definition på störning[1] i en text från gårdagens högskoleprov:
En viktig skillnad mellan personlighet och störning är sammanhanget.
Är det bara ett personlighetsdrag så kan personen anpassa sig till rådande omständigheter utan att skapa problem.
1 = översatt från disorder, texten var på engelska
Ända sedan jag började reflektera över saker har känt sådant starkt hat för samhället. Det började i åttan. Jag skolkade jämt, började snatta och hänga med "dåliga" männsikor, i en slags protest mot samhället. Jag tyckte (tycker) allt är så fel och olämpligt för en människa att leva efter. Jag ser alla problem vi har i samhället som direkta konsekvenser av hur samhället fungerar. Och om man fungerar på ett visst sätt så kan man inte ljuga och låtsas att allt är finemang! Man hamnar i obalans och får ingenting att gå runt. Ingenting blir gjort, fast man vet hur otroligt viktigt det är (samhällsmässigt sätt) att få skolan klar, så blir listan med uppgifter som ska in längre och längre samtidigt som orken att ta tag i det blir mindre och mindre. Jag vill bra lägga mig och dra täcket över huvudet men det hjälper inte. Någon gång måste man upp, och då ligger alla problem kvar. Och ÄNDÅ gör jag ingenting, fast denna vetskap! Istället sitter jag och läser om asperger, beteendevetenskap och gud vet vad samtidigt som ångesten växer.
Vänta bara tills du inser att det är inte bara samhället, det är ens existens. Vad man än gör, om man så går till historien som personen som sprängde planeten jorden i 1000 bitar så är tom det inte ens viktigt nog att kallas för piss i stilla havet All you know, everything you do. Pointless... Och ungefär där är jag just nu, den som önskar sig intellekt önskar sig olycka =/
Senast redigerad av Markstern 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Markstern skrev:Känner igen mig själv mycket i det du säger, fast i mitt fall har jag alltid haft svårt för den där tystnaden som faller över ett klassrum när ingen vill svara på frågan, och eftersom jag ofelbart kunde allt läraren frågade om (folk tror att det är helt underbart att kunna läsa en bok en gång och sen minnas allt, men är det något man blir hatad och utstött för så är det skarpt intellekt, sorgligt men sant) så blev det att jag fick svara. Delade typ min tid i klassrummet mellan att vara clownen (alltid haft lätt för situationskomedi så det blev många kommentarer etc) och att vara allvetaren, ingen bra kombo om man vill att nån ska gilla en men det fattade jag inte förrän nu såhär efteråt. Det är nog alltid så, man ser inte skogen för alla träd liksom.
Den där tystnaden du nämnde... jag känner den inom mig och frustrationen den skapade i mig när jag läser det. Men där gjorde min sociala fobi att jag bara inte klarade av att svara på frågan. Dock så märker jag nu när fobin försvinner att jag ändå inte vet hur jag ska formulera svaren. De liksom bara finns där som känslor, (om det är lite djupare frågor).
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur märkte du?
Markstern skrev:Vänta bara tills du inser att det är inte bara samhället, det är ens existens. Vad man än gör, om man så går till historien som personen som sprängde planeten jorden i 1000 bitar så är tom det inte ens viktigt nog att kallas för piss i stilla havet All you know, everything you do. Pointless... Och ungefär där är jag just nu, den som önskar sig intellekt önskar sig olycka =/
Usch, jag hoppas inte jag kommer så långt i insikten. Själv känner jag för tillfället att om jag bara fick leva med naturen, i min egen takt och göra det jag känner är viktigt och meningsfullt och tillsammans med dem jag älskar och som förstår mig någorlunda (eller förstår att de inte förstår mig) så kan jag känna att livet är som det ska vara. Fast så länge alla samhällsproblem finns så vet jag inte. Kan liksom inte bara skita i att de finns. Vill ändra på saker, men sitter fast i klistret.
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Citerar Alfapetsmamma; "Jag har nästan alltid tänkt att jag var annorlunda, för mycket eller för lite, för tidig eller för sen osv.. men jag hade inte tanken att det kunde HETA nåt."
Träffade 2006 en kille med diagnosen AS och läste på lite och till min förvåning passade diagnosen in bättre på mig än på honom. Får även höga poäng i internettester men min NPF utredning gav bara autistiska drag. Jag tror att jag inte kunde berätta om mina svårigheter på ett bra sätt för att jag hade levt ensam (självvalt) i nästan 20 år och innan det i en dysfunktionell familj där jag heller inte hade kunnat spegla mig i ngn annan, så jag visste helt enkelt inte vad eller hur jag avvek och vad som inte var norm för alla då jag gjorde utredningen. Jag var ju min egen norm bara. Dessutom jobbar jag och då är det ju inget FEL på mig har jag märkt är en vanlig uppfattning. Känner mig som en AS Wannabe:) Fast numera säger jag bara att jag har en autismspektrum störning, vilket stämmer.
Många undrar då att VARFÖR vill du ha en AS diagnos? Jag vill ha korrekt diagnos för korrekt hjälp och efter att ha lärt känna andra Aspergare genom träffar här i Sthlm och varit på 2 föreläsningar med AS personer så gillar jag stilen. Ärliga, raka och vettiga personer som är trevliga och lätta att umgås med. Skulle inte kalla mig stolt men glad över att ni/vi finns:)
Träffade 2006 en kille med diagnosen AS och läste på lite och till min förvåning passade diagnosen in bättre på mig än på honom. Får även höga poäng i internettester men min NPF utredning gav bara autistiska drag. Jag tror att jag inte kunde berätta om mina svårigheter på ett bra sätt för att jag hade levt ensam (självvalt) i nästan 20 år och innan det i en dysfunktionell familj där jag heller inte hade kunnat spegla mig i ngn annan, så jag visste helt enkelt inte vad eller hur jag avvek och vad som inte var norm för alla då jag gjorde utredningen. Jag var ju min egen norm bara. Dessutom jobbar jag och då är det ju inget FEL på mig har jag märkt är en vanlig uppfattning. Känner mig som en AS Wannabe:) Fast numera säger jag bara att jag har en autismspektrum störning, vilket stämmer.
Många undrar då att VARFÖR vill du ha en AS diagnos? Jag vill ha korrekt diagnos för korrekt hjälp och efter att ha lärt känna andra Aspergare genom träffar här i Sthlm och varit på 2 föreläsningar med AS personer så gillar jag stilen. Ärliga, raka och vettiga personer som är trevliga och lätta att umgås med. Skulle inte kalla mig stolt men glad över att ni/vi finns:)
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
Mina föräldrar ansåg att jag var blyg och så var det inte mer med det.
Min bror upplevde mig som en "idiot" och det är det ordet jag är uppväxt med och jag plågas fortfarande av det ordet. Jag har bara halkat och snubblat runt i tillvaron och letat hjälp som jag nu inser inte har hjälp så värst mycket. Om det är i hjärnan As sitter så blir det självklart konstigt beteende eftersom jag tänker annorlunda än "NT". Nu är jag bara less på min situation och har slutat bry mig om hur det blir framöver. Jag orkar inte leta orsaker längre utan gör min tillvaro så dräglig jag kan för mig själv. Jag tänker inte förändra mig och passa in, det är det inte värt. Jag har redan provat och det gick inte så bra.
Min bror upplevde mig som en "idiot" och det är det ordet jag är uppväxt med och jag plågas fortfarande av det ordet. Jag har bara halkat och snubblat runt i tillvaron och letat hjälp som jag nu inser inte har hjälp så värst mycket. Om det är i hjärnan As sitter så blir det självklart konstigt beteende eftersom jag tänker annorlunda än "NT". Nu är jag bara less på min situation och har slutat bry mig om hur det blir framöver. Jag orkar inte leta orsaker längre utan gör min tillvaro så dräglig jag kan för mig själv. Jag tänker inte förändra mig och passa in, det är det inte värt. Jag har redan provat och det gick inte så bra.
Senast redigerad av milve 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma skrev:Jag har nästan alltid tänkt att jag var annorlunda, för mycket eller för lite, för tidig eller för sen osv.. men jag hade inte tanken att det kunde HETA nåt.
Det var inte förrän mina barn skulle utredas jag insåg det, när jag hörde kommentarer om att lillan t ex hade superlätt för sig när saker var roliga och absolut inte kunde göra nåt när det inte var intressant.
Är det konstigt tänkte jag och sa Jaha, men sån är jag ju också...? Och det hände en massa fler gånger. Sen läste jag 115 böcker i neuropsykiatri och visste redan (eller antog) att jag skulle få diagnoserna AS och ADHD när jag väl fick min utredning (som jag bad om i samma veva).
Och så blev det ju också.
Välkommen hit!!
Tack så mycket! Jag måste medge att jag känner mig hemma här.
Just det där känner jag igen så väl, "är det konstigt?", när jag läser någon beskrivning av detta sättet att vara. jag har ockå gått och samlat ihop en bunte tillfällen då jag känt mig så annorlunda. I mitt fall så fick jag boken "Horse boy" (om du vet?) av några vänner till familjen, som handlar om en man som får en autisktisk son. Jag kände igen mig i sonen. I hans grundsätt liksom. Och så slogs sambanden ihop, att jag könde mig annorlunda kanske hade något med det här att göra. Så nämndes Temple Grandin i boken och så kollade jag upp henne och började läsa om hennes sätt att se i bilder. (Det trodde jag alla gjorde.) Och på den vägen har jag fått mer och mer insikt i mig själv.
Men jag har fortfarande jätte svårt att veta vad som är anorlunda med mig och mitt sätt att fungera jämfört med andra. Jag känner så ofta när jag är bland folk att de inte märker saker som jag märker, särskilt när det gäller djur. Det är som om jag kan förespå vad djuren ska göra medan de går och delar upp hundens språk i "vifta på svansen" och "visa tänderna". Jag säger så ofta "men ja, det är väl självklart?" och folk ser fundersamma ut, och min vän säger lite irriterat "du tycker det är självklart, men andra gör inte det!".
Fast jag tycker alltid att jag håller det för mig själv, med den frustration som det skapar, av att aldrig få visa vad jag förstår mendan andra får beröm efter beröm när jag sitter där tyst och tycker att samma saker är självklara och inte förstår varöfr de ens tar upp saken.
Det här blev rörigt. Men det är rörigt i mitt huvud för tillfället.
Det är intressant att läsa hur andra upplever det.
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur märkte du?
Hästen skrev:Markstern skrev:Vänta bara tills du inser att det är inte bara samhället, det är ens existens. Vad man än gör, om man så går till historien som personen som sprängde planeten jorden i 1000 bitar så är tom det inte ens viktigt nog att kallas för piss i stilla havet All you know, everything you do. Pointless... Och ungefär där är jag just nu, den som önskar sig intellekt önskar sig olycka =/
Usch, jag hoppas inte jag kommer så långt i insikten. Själv känner jag för tillfället att om jag bara fick leva med naturen, i min egen takt och göra det jag känner är viktigt och meningsfullt och tillsammans med dem jag älskar och som förstår mig någorlunda (eller förstår att de inte förstår mig) så kan jag känna att livet är som det ska vara. Fast så länge alla samhällsproblem finns så vet jag inte. Kan liksom inte bara skita i att de finns. Vill ändra på saker, men sitter fast i klistret.
Håll hårt i den övertygelsen min vän, jag kan KÄNNA tystnaden, känna hur löjligt liten jag är så fort det är tyst omkring mig. Känna hur den trycker neråt. Usch fan inget behagligt samtalsämne.
Senast redigerad av Markstern 2011-05-04 22:22:35, redigerad totalt 1 gång.
Åh jag känner igen mig så mycket.
Håller på med utredning, men är inte alls säker längre. Jag börjar tro att jag inbillar mig och har blivit hypokondrisk.
Vet inte ens om jag vill ha diagnos heller längre. Ena stunden ser jag allt positivt med det, att både jag och andra får mer förståelse osv. Sen helt plötsligt så ser jag bara negativt, att jag kanske kommer ses som en idiot om jag får diagnos.
För några dagar sen sa jag till mamma att jag kanske har aspergers syndrom och att det är det jag utreds för. (Nej hon vet inte vad jag utreds för, fastän jag är under 18. Så intresserad är hon). Hon blev helt paff. "Skulle du ha aspergers syndrom!?. Det är ju såna där känslokalla typer som plågar djur." Det var hennes reaktion. Jag ångrar så himla mycket att jag sa det.
Håller på med utredning, men är inte alls säker längre. Jag börjar tro att jag inbillar mig och har blivit hypokondrisk.
Vet inte ens om jag vill ha diagnos heller längre. Ena stunden ser jag allt positivt med det, att både jag och andra får mer förståelse osv. Sen helt plötsligt så ser jag bara negativt, att jag kanske kommer ses som en idiot om jag får diagnos.
För några dagar sen sa jag till mamma att jag kanske har aspergers syndrom och att det är det jag utreds för. (Nej hon vet inte vad jag utreds för, fastän jag är under 18. Så intresserad är hon). Hon blev helt paff. "Skulle du ha aspergers syndrom!?. Det är ju såna där känslokalla typer som plågar djur." Det var hennes reaktion. Jag ångrar så himla mycket att jag sa det.
Senast redigerad av Peace 2011-05-04 22:22:41, redigerad totalt 1 gång.
Peace skrev:Åh jag känner igen mig så mycket.
Håller på med utredning, men är inte alls säker längre. Jag börjar tro att jag inbillar mig och har blivit hypokondrisk.
Vet inte ens om jag vill ha diagnos heller längre. Ena stunden ser jag allt positivt med det, att både jag och andra får mer förståelse osv. Sen helt plötsligt så ser jag bara negativt, att jag kanske kommer ses som en idiot om jag får diagnos.
För några dagar sen sa jag till mamma att jag kanske har aspergers syndrom och att det är det jag utreds för. (Nej hon vet inte vad jag utreds för, fastän jag är under 18. Så intresserad är hon). Hon blev helt paff. "Skulle du ha aspergers syndrom!?. Det är ju såna där känslokalla typer som plågar djur." Det var hennes reaktion. Jag ångrar så himla mycket att jag sa det.
Gud vad jobbigt när någon inte tar det man har i huvudet på allvar. Och särskilt när det är ens förälder. Jag har ingen aning om hur min mamma skulle reagera. Hon skulle nog ta för givet att jag inte inser vad jag pratar om.
Känns som vi annars är i rätt lika situationer.
Vad är det som får dig att tvivla?
Själv tvivlar jag för att jag känner att jag inte alls har problem med att läsa av ansiktsuttryck. Jag tycker snarare jag är bra på att se små skillnader i mimiken och förstå vad det innebär.
Däremot kan jag hänga upp mig på de små skillnaderna och inbilla mig att jag vet precis vad personen känner fast det är helt fel.
Det är mycket som stämmer men även sådant som inte stämmer. Jag vet ju inte hur jag är om man jämför med alla andra här på forumet, i verkligheten. Skulle jag ha märkt det tidigare om det var så att jag skulle haft asperger? Skulle andra märkt?
Jag är kanske helt olik dem med asperger precis som jag är olik dem utan apserger. Eller tror jag bara att jag är olik NTare och inbillar mig att jag har asperger bara för att jag känner igen mig i det alla beskriver? Jag är rädd att jag bara ser mig själv som speciell fast att jag är helt vanlig, bara ovanligt egocentrisk.
Usch det är så svårt!
Jag önskar dig alla fall all lycka. Och hoppas hoppas att din mamma börjar handskas med sina fördommar. Kanske det inte var dumt att du sa det ändå...? Nu har hon alla fall den bilden också av vad du tänker. Fast vad vet jag, jag ska inte snacka. Jag har en tendens att alltid se alting utifrån min egen situation. Fast det kanske alla gör? Vad vet jag.. Jag vet ingenting. Men lycka önskar jag dig alla fall...
Senast redigerad av Hästen 2011-05-04 22:22:41, redigerad totalt 1 gång.
Jag har alltid haft problem med att vara icke omtyckt av människor generellt, var jag än befinner mig, och med att bli ovän med folk utan att veta varför. Har aldrig kunnat få vänner så snabbt som alla andra kunnat och folk har ofta blivit arga eller sura pga saker jag sagt, eller reagerat konstigt när jag bara försökt vara trevlig.
Jag blev aldrig utredd som liten utan ansågs bara vara blyg och reserverad, trots att jag precis som många före mig i den här tråden var klar med alla skolböcker långt före alla andra men hade problem med inlämningsuppgifter eftersom de gjorde mig lamslagen av tristess.
Jag blev aldrig utredd som liten utan ansågs bara vara blyg och reserverad, trots att jag precis som många före mig i den här tråden var klar med alla skolböcker långt före alla andra men hade problem med inlämningsuppgifter eftersom de gjorde mig lamslagen av tristess.
Senast redigerad av honeysquid 2011-05-04 22:22:41, redigerad totalt 1 gång.
- honeysquid
- Inlägg: 219
- Anslöt: 2009-07-31
- Ort: göteborg
Jag har alltid vetat att jag var komplett annorlunda än andra människor. Ingen annan såg det dock.
Blyg, sade folk, tafatt, ta för dig mer, var inte så mesig!
En läkare som själv har en dotter med AS kom av en slump på idén om att jag kanske borde utredas för AS när jag var på ett slags utrednings/terapiställe där man pratade om sitt plågade stackars inre barn, hade bildterapi och det där vanliga tugget.
Då var jag väl typ 24 eller nåt.
Blyg, sade folk, tafatt, ta för dig mer, var inte så mesig!
En läkare som själv har en dotter med AS kom av en slump på idén om att jag kanske borde utredas för AS när jag var på ett slags utrednings/terapiställe där man pratade om sitt plågade stackars inre barn, hade bildterapi och det där vanliga tugget.
Då var jag väl typ 24 eller nåt.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-04 22:22:41, redigerad totalt 1 gång.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
En läkare påtalade det för mig och jag avfärdade det först och blev rätt upprörd faktiskt inombords. Sedan gjorde jag som jag blivit uppmanad och började läsa på om AS. Det gick upp för mig mer och mer att denne läkare kanske hade helt rätt. Det var som att pusselbitar i livet föll på plats. Jag gjorde ett test som visade utslag, även om jag tar sådana tester med en nypa salt. Sedan hittade jag hit och det här är nog den plats som övertygat mig mest. Här blev övertygelsen fullständig.
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-04 22:22:42, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
JAg har alltid ansetts som "udda", man ville utreda mig när jag gick på dagis, men det blev inte så. Jag gick till arbetsterapeut och sjukgymnast, på grund av mina motoriska problem, när jag var 6 år och gick sedan på kontroller av motoriken då och då.
Jag gjorde även en neurologisk utredning eftersom jag hade tics, man misstänkte att jag hade Tourettes, men sedan man kom fram till att jag inte hade det nämnde man Asperger.
När jag var 15, tror jag, började jag bli intresserad av autism och tyckte att det stämde bra. Det fanns redan kraftiga misstankar hos andra att jag hade Asperger, men ingenting gjordes, mitt liv gick ju bra ändå.
Ungefär ett halvår efter att jag börjat intressera mig för autism blev jag kopplad till BUP på grund av psykiska problem (tvångstankar, hypokondri och dödsskräck), och där drogs Aspergermisstankarna upp redan andra gången jag var där. Det ansågs nästan helt säkert att jag åtmistone hade drag av det.
Själv förnekade jag att jag skulle ha Asperger, det var för mig inte tillräckligt "fint", jag ville ha någon psykisk sjukdom eller renodlad autism, dessa "diagnoser" ansåg jag mer "spännande". Innerst inne kanske jag visste att jag hade Asperger, jag hade ju så tydliga symptom.
Jag fick göra en utredning, och fyra dagar efter att jag fyllt 16 fick jag min diagnos.
Först försökte jag få fram att jag fått fel diagnos, men snart accepterade jag den och såg hur bra den stämde.
Som en "bonus" visade det sig att jag faktiskt också faktiskt med stor sannolik är psykiskt sjuk, som jag ville vara. Dock är det en sjukdom jag inte ville ha, tvångssyndrom. Den ansåg jag inte "fin". Jag kan tilllägga att jag har varit ganska frisk i ett halvår nu
Så om vi bara hade velat hade jag blivit diagnosticerad mycket tidigare, kanske redan som barn. Fast jag ser någon slags mening i att jag fick leva ett "vanligt" liv så länge, trots att det kan ha varit det som gjorde mig sjuk. Jag kan även se en mening i att ha varit sjuk; nu vet jag att jag måste ha struktur i livet, det hade jag inte fått veta utan att bli sjuk.
Jag tror inte det finns renodlat "dåliga" händelser, jag tror allt har en mening och kan föra något bra, åtminstone lärdom, med sig
Jag gjorde även en neurologisk utredning eftersom jag hade tics, man misstänkte att jag hade Tourettes, men sedan man kom fram till att jag inte hade det nämnde man Asperger.
När jag var 15, tror jag, började jag bli intresserad av autism och tyckte att det stämde bra. Det fanns redan kraftiga misstankar hos andra att jag hade Asperger, men ingenting gjordes, mitt liv gick ju bra ändå.
Ungefär ett halvår efter att jag börjat intressera mig för autism blev jag kopplad till BUP på grund av psykiska problem (tvångstankar, hypokondri och dödsskräck), och där drogs Aspergermisstankarna upp redan andra gången jag var där. Det ansågs nästan helt säkert att jag åtmistone hade drag av det.
Själv förnekade jag att jag skulle ha Asperger, det var för mig inte tillräckligt "fint", jag ville ha någon psykisk sjukdom eller renodlad autism, dessa "diagnoser" ansåg jag mer "spännande". Innerst inne kanske jag visste att jag hade Asperger, jag hade ju så tydliga symptom.
Jag fick göra en utredning, och fyra dagar efter att jag fyllt 16 fick jag min diagnos.
Först försökte jag få fram att jag fått fel diagnos, men snart accepterade jag den och såg hur bra den stämde.
Som en "bonus" visade det sig att jag faktiskt också faktiskt med stor sannolik är psykiskt sjuk, som jag ville vara. Dock är det en sjukdom jag inte ville ha, tvångssyndrom. Den ansåg jag inte "fin". Jag kan tilllägga att jag har varit ganska frisk i ett halvår nu
Så om vi bara hade velat hade jag blivit diagnosticerad mycket tidigare, kanske redan som barn. Fast jag ser någon slags mening i att jag fick leva ett "vanligt" liv så länge, trots att det kan ha varit det som gjorde mig sjuk. Jag kan även se en mening i att ha varit sjuk; nu vet jag att jag måste ha struktur i livet, det hade jag inte fått veta utan att bli sjuk.
Jag tror inte det finns renodlat "dåliga" händelser, jag tror allt har en mening och kan föra något bra, åtminstone lärdom, med sig
Senast redigerad av saltgurkan 2011-05-04 22:22:42, redigerad totalt 1 gång.
- saltgurkan
- Inlägg: 326
- Anslöt: 2007-07-13
honeysquid skrev:Jag har alltid haft problem med att vara icke omtyckt av människor generellt, var jag än befinner mig, och med att bli ovän med folk utan att veta varför. Har aldrig kunnat få vänner så snabbt som alla andra kunnat och folk har ofta blivit arga eller sura pga saker jag sagt, eller reagerat konstigt när jag bara försökt vara trevlig.
Jag blev aldrig utredd som liten utan ansågs bara vara blyg och reserverad, trots att jag precis som många före mig i den här tråden var klar med alla skolböcker långt före alla andra men hade problem med inlämningsuppgifter eftersom de gjorde mig lamslagen av tristess.
Samma här.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 22:22:42, redigerad totalt 1 gång.
Jag kanske borde nämna VARFÖR man alltid sett mig som udda, såg nu att de andra gjort det...
Jag är inte säker på om de andra såg de här sakerna hos mig, men det är de tecken jag kan se:
1. jag har alltid varit tillbakadragen, som mycket liten satt jag jämt i en buske utanför dagis.
2. jag kan prata ihjäl dem jag VILL prata med (eller, det här vet jag inte om man såg som ett tecken på mitt funktionshinder)
3. Som liten hade jag specialintressen (har kanske det nu med, inte säker), till exempel arkeologi. Jag läste knappt vanliga barnböcker utan läste mer eller mindre avancerade böcker om arkeologi och historia.
4. JAg kan liknas vid en uppslagsbok, har en enorm kunnskapsbank som fylls på bara jag hör saker.
5. Jag har koncentrationsproblem och var som liten även hyperaktiv
6. som liten lekte jag för mig själv, och jag ställde mest iordning mina leksaker, gjorde ingen historia om dem så ofta.
7. Jag har som nämnt haft problem med motoriken. Första gången jagh lärde mig knyta skorna var när jag var 13, sedan glömde jag hur man gjorde och lärde mig det på nytt när jag var 14.
8. Min handstil är på en 9-årings nivå, anser jag, men det jag skriver är ofta på en 25-årings nivå trots att jag är 18(så uppskattar jag det, jag må vara högmodig).
9. Jag pratade i princip aldrig "barnspråk", när jag lärt mig tala ordentligt använde jag ett mer eller mindre fullvuxet problem.
10. Istället för att söka mig till jämnåriga brukar jag söka mig till mina lärare och prata sönder dem...
11. Sedan jag kom i skolåldern har jag varit lugnare än många andra.
12. JAg har nästan aldrig haft samma intressen som jämnåriga, bara delvis. JAg har alltid "kört mitt eget race".
13. jag har blivit mobbad flera gånger, troligen på grund av att jag ofta har haft ett "eget" sätt.
14. Jag har ofta klätt mig annorlunda, jag har nästan aldrig följt modet.
15. Jag har, vad jag på senare år förstått, svårt att förstå att andra kan uppfatta saker annorlunda än jag. Jag kan tillexempel skriva berättelser som för andra är svårtillgängliga men fullt förståeliga för mig.
16. Som liten kunde jag få hysteriska utbrott.
17. Jag kan vara blyg på ett sätt, men totalt oblyg på ett annat sätt; jag kan låta bli kontakt, men tar jag kontakt kan jag berätta min själs innersta, kanske hemliga, saker,(men kanske inte det personen vill höra, jag kan utelämna "självklara" saker).
Det här är de synligaste tecknen på att jag har Asperger.
Jag är inte säker på om de andra såg de här sakerna hos mig, men det är de tecken jag kan se:
1. jag har alltid varit tillbakadragen, som mycket liten satt jag jämt i en buske utanför dagis.
2. jag kan prata ihjäl dem jag VILL prata med (eller, det här vet jag inte om man såg som ett tecken på mitt funktionshinder)
3. Som liten hade jag specialintressen (har kanske det nu med, inte säker), till exempel arkeologi. Jag läste knappt vanliga barnböcker utan läste mer eller mindre avancerade böcker om arkeologi och historia.
4. JAg kan liknas vid en uppslagsbok, har en enorm kunnskapsbank som fylls på bara jag hör saker.
5. Jag har koncentrationsproblem och var som liten även hyperaktiv
6. som liten lekte jag för mig själv, och jag ställde mest iordning mina leksaker, gjorde ingen historia om dem så ofta.
7. Jag har som nämnt haft problem med motoriken. Första gången jagh lärde mig knyta skorna var när jag var 13, sedan glömde jag hur man gjorde och lärde mig det på nytt när jag var 14.
8. Min handstil är på en 9-årings nivå, anser jag, men det jag skriver är ofta på en 25-årings nivå trots att jag är 18(så uppskattar jag det, jag må vara högmodig).
9. Jag pratade i princip aldrig "barnspråk", när jag lärt mig tala ordentligt använde jag ett mer eller mindre fullvuxet problem.
10. Istället för att söka mig till jämnåriga brukar jag söka mig till mina lärare och prata sönder dem...
11. Sedan jag kom i skolåldern har jag varit lugnare än många andra.
12. JAg har nästan aldrig haft samma intressen som jämnåriga, bara delvis. JAg har alltid "kört mitt eget race".
13. jag har blivit mobbad flera gånger, troligen på grund av att jag ofta har haft ett "eget" sätt.
14. Jag har ofta klätt mig annorlunda, jag har nästan aldrig följt modet.
15. Jag har, vad jag på senare år förstått, svårt att förstå att andra kan uppfatta saker annorlunda än jag. Jag kan tillexempel skriva berättelser som för andra är svårtillgängliga men fullt förståeliga för mig.
16. Som liten kunde jag få hysteriska utbrott.
17. Jag kan vara blyg på ett sätt, men totalt oblyg på ett annat sätt; jag kan låta bli kontakt, men tar jag kontakt kan jag berätta min själs innersta, kanske hemliga, saker,(men kanske inte det personen vill höra, jag kan utelämna "självklara" saker).
Det här är de synligaste tecknen på att jag har Asperger.
Senast redigerad av saltgurkan 2011-05-04 22:22:42, redigerad totalt 1 gång.
- saltgurkan
- Inlägg: 326
- Anslöt: 2007-07-13
Höhö, lustigt. Kom på en sak. Först sägs det att aspergare ofta mobbats, sen har man den diagnosen, sen pratar man om att man blivit mobbad och får då: Neej då, du inbillar dig bara.
Hörm? Går det ihop?
Hur jag märkt att jag är annorlunda? Tänkte nog inte så mkt på det som yngre kanske, fast jag klädde mig och verkade kanske annorlunda men jag vet inte vad jag riktigt tänkte om det, nu mera så att alla blir trötta på mig, och därmed blir jag helt annorlunda från alla andra. Väldigt jobbig ensam känsla, tyvärr.
Hörm? Går det ihop?
Hur jag märkt att jag är annorlunda? Tänkte nog inte så mkt på det som yngre kanske, fast jag klädde mig och verkade kanske annorlunda men jag vet inte vad jag riktigt tänkte om det, nu mera så att alla blir trötta på mig, och därmed blir jag helt annorlunda från alla andra. Väldigt jobbig ensam känsla, tyvärr.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 22:22:42, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor