Sockiplast: http://www.sockiplast.nu/

En anledning god som någon att hata gympan. Fula var de oxå. Och fula. Sade jag att de var fula?

Gympan tycker jag var okej, fanns mycket värre ämnen att sova sig igenom om jag inte var frånvarande av annan orsak än trötthet.

Jag var så oerhört rädd när det var dags för gympa. Jag saknar lokalsinne och har svåra problem med rumsuppfattning, grava perceptionsstörningar.

Jag var rädd för att gå vilse i lokalen, lärde mig aldrig vilken dörr som gick till omklädningsrummet. Jag var oerhört beroende av att någon annan elev, vars ansikten jag inte kunde tyda pga ansiktsblindhet gick in först både när vi skulle byta om och efter gympapasset när vi skulle byta om till vanliga kläder.

Så mina gympalektioner gick till stor del åt till att försöka känna igen mina klasskamrater och följa efter en tjej till rätt omklädningsrum. Hade jag råkat följa efter en kille hade det ju blivit väldigt fel .

Jag behöver väl knappast nämna att lagsporter gick åt helvete pga att jag inte fattade vilka som tillhörde mitt lag.

Folk knuffade mig, sparkade fotbollar rätt i ansiktet på mig, sulade basketbollar rätt i ansiktet på mig. Det jävligaste var på en brännbollslektion när jag fick en tennisboll avfyrad rätt i pannan. Var rätt yr resten av den dagen. Inte så snällt att sikta på mig så där, men det var en kul grej då de visste att jag inte hade reaktionsförmåga nog att hinna ducka.

Sedan var det ju det här med att gå vilse i skogen när det var orientering och skidåkning. Jag var så fruktansvärt rädd. Och sedan blev ju lärarna jättearga när jag gick vilse i skogen och inte kom tillbaka i tid. Så de fick ge sig ut i skogen för att leta efter mig.

Jag förstod inte reglerna för olika sporter heller, hur man skulle passa bollarna och hur man skulle skjuta dem vidare. När man skulle springa i brännboll osv. Fattade nada.

Trauma deluxe, verkligen. Jag har men för livet av att ha varit livrädd i 12 års tid. Även om det var lite mer avslappnat på gymnasiet, där var jag inte mobbad.

Alla ni som har taskigt bollsinne, kanske ni skulle kolla upp er öga-hand-koordination?

Jag fick lära mej, på gamla dar, att jag är vänsterögd. Men eftersom jag är högerhänt blir det lite problem med avståndsbedömning när bollar kommer i hög hastighet mot mej. Vilket har resulterat i ett antal näsblödningar, blåtiror och havererade glasögon.
Det var faktiskt en läkarstudent jag känner som upplyste mej om det efter att vi spelat badminton. Jag tog bollarna bra när de var långt från mej men när de kom nära så slog jag alltid stora hål i luften. Det var då hon undersökte öga-hand-koordinationen och sade att det är vanligt men väldigt okänt att dåligt bollsinne oftast bara beror på detta!

Jag gillade alltid gympan när det var vattenlekar och simning. I vattnet har jag alltid trivits. Men bollspel hatade jag. Tyvärr var jag ensam om denna uppfattning. Alla andra tyckte tvärtom.

Jag ska återkomma med en längre berättelse senare, men ikväll kommer jag fatta mig kort.

Det finns bara en person här i världen som jag vill slå. Min gympalärare från mellanstadiet. Inte heller blev det bättre efter att jag fått en MBD-diagnos (som det hette på den tiden), han missbrukade den för att mobba och tortera mig psykiskt. Inga detaljer som leder till möjligheter att identifiera personer kommer lämnas ut. Jag ämnar inte heller göra verklighet av mina planer.

Ja, gympan var ett lidande! Jag minns inte att jag led i omklädningsrummet (där fanns ju inga killar), men under själva gympan.

Jag var en av de minsta i klassen och dessutom klumpig och utan bollsinne. Jag var typ sämst på allt. Värst var förstås när vi skulle spela t ex brännboll. När jag skulle slå, så slog jag för korta bollar, så motståndarlaget tog lyra. Jag blev sist "vald", jag var en belastning. Alla var arga på mig och det var inte kul (tänkte tyst och trotstigt, "jag skiter väl i erat spel, varför skulle jag bry mig om er").

Orientering hade problemet att vi skulle vara två och två. Alla parade ihop sig utom jag. "Vem har ingen att gå med", frågade läraren. Jag tyckte det var så pinsamt att räcka upp handen. Egentligen hade jag ingen lust att gå med någon. Läraren visste ju också det, han behövde inte fråga. "Nå, Alien, varför räcker inte du upp handen? Har du plötsligt blivit två?"

Så blev jag hopföst med nån ovillig tjej (el med två om vi var ojämnt antal). Minns en speciell gång. Ingen mobbare men ingen stjärna heller. Vi kom tillbaka långt efter att alla andra gjort det. Men en liten triumf var att vi var de enda som hittat alla kontroller. Det var min förtjänst, jag ville inte ge upp, och tjejen (som var ännu sämre än jag på att läsa karta) lät mig bestämma.

När jag pratade med en gymnastiklärare i mind dotters skola sa hon att det är konstigt att alla vuxna minns gymnastiken som så negativ. Ja, det är väl de få som inte gjorde det som blir gymnastiklärare.

Hoppas det är bättre idag. Jag har tänkt att jag skulle ha uppskattat det om jag fått göra det jag ville, sluppit lagsport och att ständigt behöva jämföra mig med andra. Tänk om man kunnat koncentrera sig på att bara tävla mot sig själv, dvs bli bättre och bättre.

Som vuxen har jag gått på lättgympa och startgympa och allt vad de heter. Problemet där är min dåliga koordination. Man ska göra saker med ena benet och andra armen. Ta snabba danssteg. Eftersom jag är långsammare än andra kommer jag i otakt. Ideligen ändras rörelserna också, när jag väl lärt mig dem är det dags för nya.

Styrketräning är lättare, man sitter för sig själv i maskinen, även om man är omgiven av andra.

Minns att det var olika vem som blev vald sist beroende på sport, brännboll så blev jag vald sist eftersom jag aldrig träffade bollen i princip.
I fotboll blev jag vald mitt i för jag var bra som back, jag var nämligen oberäknelig sade de andra och jag var mästare på att ha bort bollen, både för oss själva och för motståndarna så det var lika bra att jag fick ha bort den när motståndarna kom
Fast egentligen ville jag göra mål men jag hade svårt att sparka bollen i någon speciell riktning.

Off-topic, men med liten anknytning:
Idag är jag vanligtvis sansad och cool, vet mina begränsningar och försöker undvika snarare än utmana dessa.
Men ibland blixtrar det till.
Nyligen lovade jag min son att vi skulle flyga drake. Tyvärr visade det sig vara en sån där trickdrake som rör sig snabbt hit och dit. Bara att reda ut dessa typ 116 linor var första utmaningen. Sedan skulle linorna till båda spolarna vara lika sträckta. Sedan skulle fanskapet hålla ihop medans man försökte få upp det i luften. Eftersom den byter riktning mycket snabbt får det ständiga kraschlandningar som följd, lagning, linjustering osv osv.

Jag behöll humöret en dryg timme för det hade varit så underbart att se sonens glädje över att ha den i luften. Men till slut fick jag en akut attack av grav depression och aggressivitet för att jag inte hade klarat det alls, inget spår av framgång vilket jag tar som att "makterna" hånar mig för mina begränsningar. Eftersom jag kämpar med självbilden av och till var det inte detta jag behövde. Hade jag varit i närheten av den ondskefulle lille person som (bara för att knäcka mig) konstruerat fanstyget så hade jag gjort mig olycklig.

Varför reagerade jag så här? Gissningsvis:
1) Att jag trodde mig klara något men självbilden fick sig en törn
2) Att jag lade ner tid och ansträngning på något som skulle bli en seger men som bara slutade i något destruktivt
3) Att jag ville väl för sonens räkning men han fick bara se min svaghet.
4) Känner på mig att NT-folk med god spatial perception och allmän fysisk fattningsförmåga hade kunnat lära sig det.

Skolgympan; ja det var tur att man inte brydde sig lika mycket om att lyckas i den, det var redan uppenbart att man låg i nedersta skiktet...

däremot tyckte jag om gympan i gymnasiet, bland annat för att det var mkt teori, bland annat för att jag hade börjat karaten = bättre kordination m.m

men den största anledningen var för att läraren ville hålla på med alternativa sporter (cirkus, yoga, gym m.m) inte lagsporter då "alla ändå fått hålla på med lagsporter i grundskolan".

tyvärr blev den läraren mobbad av eleverna (förutom typ jag och min kompisar som inte tyckte om lagsport) så hon slutade

Windfarne:
Jahaja, så det var en sådan drake jag hade som liten, du beskrev den väl, den krachade då med.
Pappa och grannen försökte hjälpa mig men det gick inte, så pappa byggde en drake, den flög men jag lyckade krasha den med efter någon dag.

tveskägg skrev:Är det pga situationen i omklädningsrummet? Eller pga att det blir stökigt och uppstår många sinnesintryck när man håller på och idrottar? Eller är det pga svårigheter med motoriken? Eller är det socialt krävande med lagsporter?

Där var mitt problem iallafall, har alltid haft bra motorik, hand-eye coordination likaså, mest för att jag cyklade, åkte inlines och sen började med cross ganska tidigt tror jag. Det enda problemet jag hade med gympan var atmosfären i omklädningsrummet, tror inte jag hade ombyteskläder med mig en enda gång på hela högstadiet pga det.

Var faktiskt så illa att nårra gånger när man hade fyllt 15 och fick framföra moppen lagligt så körde jag hem, bytte till gympakläder, gympade och sen körde hem och duschade och bytte kläder igen. Och då bodde jag ändå nästan 8 km från skolan

Ryser av medlidande med sugis. Låter riktigt överjävligt.

weasley skrev:Alla ni som har taskigt bollsinne, kanske ni skulle kolla upp er öga-hand-koordination?

Jag fick lära mej, på gamla dar, att jag är vänsterögd. Men eftersom jag är högerhänt blir det lite problem med avståndsbedömning när bollar kommer i hög hastighet mot mej. Vilket har resulterat i ett antal näsblödningar, blåtiror och havererade glasögon.
Det var faktiskt en läkarstudent jag känner som upplyste mej om det efter att vi spelat badminton. Jag tog bollarna bra när de var långt från mej men när de kom nära så slog jag alltid stora hål i luften. Det var då hon undersökte öga-hand-koordinationen och sade att det är vanligt men väldigt okänt att dåligt bollsinne oftast bara beror på detta!

Jag gillade alltid gympan när det var vattenlekar och simning. I vattnet har jag alltid trivits. Men bollspel hatade jag. Tyvärr var jag ensam om denna uppfattning. Alla andra tyckte tvärtom.

Jag är också högerhänt och vänsterögd. Noll bollsinne, svårt att ta lyra. Serva i basket gick hyfsat men ta emot en boll var tämligen kört.

Får läkarstudenter lära sig sånt i skolan numera alltså? Eller var det nåt hon hade råkat snappa upp nån annanstans?

Ja, just ja. Jag var lite rädd att få in glasögonen i ögonen, om det kommer en boll på dem. Att man får splitter i ögonen. Är väl också lite bollrädd. Behöver väl inte vara först 8 i ett lag eller hur många det var, sen 8 till i ett annat. Hade kanske rätt att sparka boll med en, två till eller nåt.

Vad är slå hål i luften? Att man träffar luften ist. f bollen?
Det är ett helsike att tvingas på sånt där med folk som hatar en och tycker man är dålig, usch. Där man är nervös för de andra personerna på ett dåligt sätt.

nano skrev:

regnif skrev:Sockiplast?

Det var något som man hade när jag gick i skolan och framförallt på dagis, sockar/strumpor doppade delvis i någon sorts plast, såg ut som torkad målafärg ungefär fast den gick inte sönder när man böjde dem därför tror jag det var endera plast eller gummi på underdelen av en socka.
Så spramg man runt i dem o de gav extra fäste i golvet så man inte halkade.
En bild på ett par sockiplast:
http://farm1.static.flickr.com/160/4139 ... 41.jpg?v=0
Jag hade bla ett par rosa

Ja, duschningen tog man väl hemma efter ett tag, eller en fuskdusch där, sen hemma. Nån gång tror jag vi hade gympalektion som senaste lektion. Hehe, Då var det ju bara att svettas lite till på cykeln hemåt, sen kunde man ju ta duschen hemma. Slippa stressa med torkandet osv. allt i egen sömngångartakt. Kul o duscha liksom på vintern, sen gå ut direkt med vatten i öronen etc.. Jag är ingen sån där bastu-isvaksmänniska för f-n heller..

Aha, nu har jag börjat fatta vad folk pratar om. Trodde det var nån kroppsstrumpa man drar på sig...nåt sånt där tight, 80-tal tänkte jag nog på. Cykelbyxa/tights osv. . Jag minns inte om jag hade exakt sådana eller använde men något liknande säkert. Minns bara att skolan senast var närmare tusen år sedan. Då hade jag nog ingen gympa de senare åren heller. Jag undrar om jag hade såna eller om det är en tanke jag har nu..

Hihi, hade du rosa?
Jag tror jag hade blå faktiskt. Jag har ett minne av att jag har använt nåt liknande. Fast jag kan också ha haft rosa...minns inte.

Min granne Marie hade olika sockiplast hon med men jag gillade hennes rosa (hon gillade sina mörkblå bäst) de fanns i hennes byrolåda inne i hennes rum.
Jag väckte henne ibland eftersom hennes mamma var dagmamma o jag gick där o hon sov ofta när jag kom på mornarna.
Är en helt annan känsla att väcka någon nu jämfört med då tycker jag.

Fick iaf mina rosa sockiplast och var mycket stolt över den fina färgen.

Inger skrev:Får läkarstudenter lära sig sånt i skolan numera alltså? Eller var det nåt hon hade råkat snappa upp nån annanstans?

Jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur hon hade reda på det. Detta var dock under hennes preklinperiod (dvs när man fortf "sitter i skolbänken") så antagligen var det information hon hade fått via någon bok eller föreläsare.


*******

regnif skrev:Vad är slå hål i luften? Att man träffar luften ist. f bollen?

Precis. Man satsar och laddar upp för att träffa den rackarns bollen med ett så snyggt slag att Boris Becker skulle bli avundsjuk.... men det enda man träffar är luften - bollen seglar elegant förbi och landar bakom en.

Off-topic, men jag hade vita sockiplast och det hade alla andra också. Antar att de bara fanns i vitt i forntiden.

Jag tänkte aldrig på om de var fula, jag kanske inte var så estetiskt medveten.

weasley skrev:*******

regnif skrev:Vad är slå hål i luften? Att man träffar luften ist. f bollen?

Precis. Man satsar och laddar upp för att träffa den rackarns bollen med ett så snyggt slag ...

... perfekt träff. Bollen träffar nyllet på en annan människa. (spelar upp en kul episod av mitt minne då det spelades softboll inomhus... jag lyckades indirekt ta sönder kastarens näsa av ren slump)

Generellt hatar väl minst hälften av alla skolelever gympan? Det var det enda jag kunde höra efter varje lektion... hur trist lektionen egentligen är och hur meningslös den är. De flesta tiger och lider eller tänker på annat.

Jag gillade gympan i sig. Min hjärna fick varva ner lite och bara fokusera på enkla raka uppgifter, men olikt andra lektioner var jag måltavla för mobbning där. Det blev värre ju äldre alla var, men det var fortfarande avslappnande ganska länge för mig.

Kahlokatt beskriver det klassiska scenariot som även gällde mig. Men lyckligtvis fanns några stunder där de andra eleverna uppskattade det jag faktiskt klarade att göra.

Lagsporter och allt det där var jag dålig på. Var både rädd för bollen och att skada andra eller mig själv, lärde mig aldrig reglerna och var ännu försiktigare för att inte råka bryta reglerna. Gympa som inte var sport, t.ex hinderbanor var jag ofta jättebra på, ibland så så mycket att jag inte ens hade konkurrens. Det berodde helt på hur riskfyllt det var.

Vad jag alltid ogillade var omklädningsrummet. I högstadiet duchade jag helt enkelt inte och i gymnasiet gick jag inte på en enda lektion för att slippa det + skrämmande ny klass.

Savanten Svante skrev:Ingen har nånsin förklarat fotbollsregler för mig.

Och i de fallen läraren försökte lära ut reglerna till nåt annat, handboll eller så, så börjar de grabbarna som är BÄST på sånt i klassen gasta JAJAJA VI VET SKAVIBÖRJASNARTELLER!?

Så då lärde man sig inget då heller.

En skicklig lärare skulle då kasta ut bollen på plan och be vederbörande att leka med den medans han/hon förklarar för resten. Jag tror det hände några gånger på min klass, fast på elevernas eget initiativ.

Sådär kände jag att jag gjorde VARJE gympalektion. Och det fick man naturligtvis höra, speciellt när läraren inte var i närheten.

Framför allt att behöva duscha efter jumpan var hemskt. Jag var först i klassen att få mens, och i unga år var inte tampong aktuellt, fatta pinsamt? Jag tvättade mig istället i handfatet istället och blötte håret i duschen. Simbassängen mins jag inte hur jag undvek, kanske jag talade med nån kvinnlig lärare som fick vara mellanhand.

Reglerna till olika bollspel lärde jag mig aldrig och jag blandade ihop regler från olika sporter. Jag visste aldrig vilka som var i mitt lag och hade noll koll på bollen och råkade göra självmål, då ingen berättade att man skulle byta planhalva i halvlek...

Sen var jag mullig, något jag mobbades för (bland annat), något som också syntes i duschen. Jag var absolut inte tjock, men mobbarna letade alltid något att trakassera en för; "vi skämtar ju bara" precis som vissa här på forumet säger...

Ridning, gå långt i fjället, basket, simning, aerobics, åka snabbt på skridskor och skidor var jag bra på, men DE sporterna var ju aldrig aktuella på idrotten. Basket förekom, men blev ofta utröstat och simning (simma långt och dyka djupt framför allt) var bara en gång i månaden ungefär. Skidor var bara slalom och brännboll kunde jag inte fånga bollen då jag bara ser på ett öga samtidigt (skelögd så har ingen 3D-syn) så jag inte kunde beräkna när jag skulle stänga händerna utan att tappa bollen. Skateboard var bara att glömma... twist och hopprep samt fotbollsmålvakt på rasterna gick bra, men det såg ju inte läraren...

Jag vet inte ens (fortfarande) vad är halvlek..

Det här med att bli vald sist eller inte alls hade jag bara en sak att säga om: YES, Seger! Avbytarbänken, hoppas de inte ser mig så jag får sitta hela tiden .

Att jag ogillade gympa i skolan för det mesta berodde främst på att jag nästan alltid blev sist vald i lagen samt var rädd för bollen (dessutom sa en gympalärare det en gång. Annars var hon väl bra) när den kom farande och alla typ buade och skolgympa består ofta av olika sorters bollspel. Det enda bollspel jag gillade i skolan var brännboll (och bollek ibland på rasten med kompisarna) och roligast var att vara innelag (skjuta bollen för det fanns ett platt rack också). Då man var utelag ställde jag mig så långt bak som någon knappast kunde skjuta så slapp jag att råka ut för pinsamheter dvs. fumla med bollen, missa lyror. och dylikt.

Tror dessutom att jag inte tyckte om lagspel redan på den tiden men minns inte. Duscha efteråt var ingen hit det heller.

Friidrott var också ganska pestigt liksom alla långa löparundor. På höjdhoppen inomhus i sjuan kunde vi ljuga om hur högt vi hoppat för läraren hade noll koll på våra namn. Som väl var fick man lov att gå, vilket jag brukade göra. En och annan gren kunde vara rolig någon gång kanske.

Det som sällan åter kom som tex. cirkelträning - stationer med redskap var däremot kul förutom att hoppa rep för det kan jag inte.

Jag och en kompis hade tur på gymnasiet och jag även på högstadiet för vi fick vara ofta i styrketräningsrummet och ofta var där bara vi. Då maskade vi lite grann. Läraren sa att vi inte fick godkänt av att vara där varje gång men någon gång gjorde vi annat och ibland förekom teorilektion!