Hej!

Ja som trådrubriken lyder. Hur gör ni för att få vardagen att rulla med dagis, ev. jobb, relationen till den andra föräldern?

Rutiner, hur gör ni? Inspirationskällor? Föräldracoacher? Böcker?

Själv begagnar jag mig mycket av Elizabeth Pantley's "No Cry"-böcker: http://www.pantley.com/elizabeth/

Berätta!

olgis skrev:Hej!

Ja som trådrubriken lyder. Hur gör ni för att få vardagen att rulla med dagis, ev. jobb, relationen till den andra föräldern?

Rutiner, hur gör ni? Inspirationskällor? Föräldracoacher? Böcker?

Själv begagnar jag mig mycket av Elizabeth Pantley's "No Cry"-böcker: http://www.pantley.com/elizabeth/

Berätta!

Jag är hemmamamma och har varit det sen barn nummer två av tre föddes. Vet inte hur jag skulle klarat av att både jobba och ha småbarn.
Med första barnet var jag också mycket hemma, men då på grund av arbetslöshet.

För att komma ihåg allt som ska göras så antecknar jag i en stor röd almanacka som alltid ligger framme. Jag kollar i den flera gånger om dagen ibland. Och jag antecknar alltid (oftast) så fort barnen kommer hem med lappar från skolan om utflykter och annat. (Men jag gör mina missar och glömmer ibland ändå.)

En "föräldracoach" eller något hade jag nog inte klarat mej utan om jag jobbat när jag har småbarn

Jag går på en studiecirkel med Attention, där är det flera föräldrar med som tipsar varandra. Jag har inga barn (än), men kanske en studiecirkel vore bra för dig också? För att träffa andra i samma situation?

Sencha skrev: Jag är hemmamamma och har varit det sen barn nummer två av tre föddes. Vet inte hur jag skulle klarat av att både jobba och ha småbarn.
Med första barnet var jag också mycket hemma, men då på grund av arbetslöshet.

För att komma ihåg allt som ska göras så antecknar jag i en stor röd almanacka som alltid ligger framme. Jag kollar i den flera gånger om dagen ibland. Och jag antecknar alltid (oftast) så fort barnen kommer hem med lappar från skolan om utflykter och annat. (Men jag gör mina missar och glömmer ibland ändå.)

Jag har fetmarkerat det som jag tyckte lät intressant i citatet.

Jag är föräldraledig student för tillfället med bara några få restpoäng kvar till examen. Jag har funderat en del över om jag skulle palla både jobb och barn. Eftersom min son är under AS-utredning och jag förmodligen har AS så blir det där med mig + arbetsmarknad = frågetecken. Jag och min man har diskuterat halvtidsarbeten och eget företag(ande).

Gud vad smart med Almanackan! Jag använder Googlekalendern och mobiltelefonkalendern mycket. Men en väl synlig och tillgänglig almis verkar ju nästan bättre. Förutsatt att man inte råkar städa bort den.

Sencha: Får man fråga hur gamla dina barn är? Har du barnomsorg och hur fungerar kontakten med den isf?

Vi har 15-timmars dagis åt mellantösen som är 2 och fritids åt grabben som är 8 år. Jag upplever att det är lättare att upprätthålla rutiner när barnen är i barnomsorg och skola.

Tösen börjar kl 8.00 och slutar kl 11.00. När hon kommer hem äter hon tillsammans med pappa och mig. Pappa kommer hem på lunchen. Sen går hon och sover tillsammans med våran bebis som är 7 månader. Tjejerna sover mellan ca 13-14.30. Då går vi och möter brorsan som kommer hem från skolan också är vi ute i någon lekpark eller i skogen (om det inte ösregnar som idag) ungefär en timme. Sen går vi hem och lagar mat.

I veckorna är det ganska skräpigt och rörigt här hemma. Vi hjälps åt att städa på helgen. Men vi har delat upp veckogörandet så här:

Min man jobbar, handlar hem mat och hänger blöt tvätt.
Sonen plockar ur diskmaskinen och går ut med soporna.
Jag plockar i diskmaskinen torkar av bänkar och bord, lagar mat samt tvättar kläder.

På helgerna städar vi som sagt och grejar på trädgårdsplätten (radhus) om vi måste. Annars tar vi det väldigt lugnt. Gör vi inte det kapsejsar hela nästkommande vecka.

MsTibbs skrev: Jag går på en studiecirkel med Attention, där är det flera föräldrar med som tipsar varandra. Jag har inga barn (än), men kanske en studiecirkel vore bra för dig också? För att träffa andra i samma situation?

Nej, studiecirklar tillhör sådant som går fetbort för min del. Jag är för individualistisk och jag har för litet med tid.

Jag läser gärna böcker och utbyter tankar och idéer på forum och skapar mig en egen väg av mina kunskaper. Det brukar bli bra. Så länge jag håller mig till rutinerna och inte spårar ur (vilket det dessvärre händer titt som tätt att jag gör, går upp i något och glömmer bort tid och rum).

Det lät nog som att jag har småbarn, men det har jag inte. De är 9, 11 och 16 år. Har inte velat ha barnen på dagis. Eftersom jag var hemma så kunde dom få gå där 3 timmar/dag. Vi testade det ett tag och det var inget som kändes bra för någon av oss.

Håller ändå med dej om att det är lättare att upprätthålla rutiner när barnen går i t.ex skola några timmar om dagen. Men samtidigt funkade det ändå på något vis att ha dom hemma när dom var små. Man fick acceptera ett visst kaos. Och jag slapp ju passa dagis-tider och lämna/hämta och allt vad det innebär att ha barn på dagis.

Det som var så bra var att vi kunde ta det hur lugnt vi ville på morgnarna och ja hela dagarna. Göra vad vi ville i det stora hela. Klart att jag måste sköta hushållet, men det tyckte ju barnen var roligt att vara med på och hjälpa till, eller så hittade dom på något själva. Jag minns inte tiden som särskilt jobbig. Fast det beror säkert på hur ens barn är och hur man själv är osv. Har många gånger i efterhand tänkt att det var nog räddningen för mej att jag fick vara hemma med barnen som små, och det känns fortrarande tveksamt att börja jobba.

Tanken på att komma hem till röran (efter morgonstöket) samtidigt som barnen kommer hem från skolan, eller efter (och då ännu mera stök).
Trött och stressad inför de hushållsuppgifter som väntar.
Trött på att vara social. (Om man måste vara det på sitt jobb.)
Men man vill ju vara en bra mamma och älskar ju sina barn.
Jag vet bara inte om jag skulle kunna vara den mamma jag vill vara om jag jobbade? Så tanken att behöva jobba lockar mej fortfarande inte.
Vi har det bra som vi har det nu.

Jag tycker det låter som att det fungarar bra för er med era rutiner

olgis skrev:Hej!

Ja som trådrubriken lyder. Hur gör ni för att få vardagen att rulla med dagis, ev. jobb, relationen till den andra föräldern?

Rutiner, hur gör ni? Inspirationskällor? Föräldracoacher? Böcker?

Själv begagnar jag mig mycket av Elizabeth Pantley's "No Cry"-böcker: http://www.pantley.com/elizabeth/

Berätta!

Min dotter är på förskola dagligen 8-15. Jag är ensamstående och mitt barn har ingen pappa. Det är stressigt att vara ensamförälder. Jobbigt att orka med att alltid finnas till hands. Jag har ingen egentid och det är nästan omöjligt ekonomiskt. Men vi har överlevt och min dotter är en välmående, trygg och harmonisk tvååring som pratar på, sjunger leker, bråkar och kramas mycket.

Jag har en handdator där jag lägger in viktiga möten eller andra tider som avviker från det vardagliga. Allt är rutiner rutiner. Matrutiner, sovrutiner, badrutiner osv. Det fina med det är att det bara är bra för barn med rutiner. För mig är det nästan nödvändigt.

Det skulle bli för långt att gå in i detalj men jag har lagt ner mycket tid på planering. Jag kan ta som exempel att om det är onsdag och jag funderar på vad jag sa laga till middag så har jag en lista där det står vad för slags mat som ska lagas respektive veckodag. "Onsdag, köttfärsrätt." Då blir det lite lättare att hitta en maträtt. Jag brukar göra en veckomeny men ibland missar jag.

Vi har egen tvättmaskin men jag tvättar ändå oftast samma tvätt samma dag i veckan för att jag tycker det fungerar bra och passar med tex renbäddning av sängar osv.

Jag har läst en hel del böcker men det var främst när min dotter var lite yngre och svårare att förstå sig på. Hon skrek så mycket och jag visste till slut inte vad jag skulle göra för att lugna henne. Jesper Juul fick jag några tips av även om jag inte gillar allt han skriver.

Dina boktips var nog inte dåliga men jag läser för långsamt på engelska så jag håller mig till böcker på svenska.

Den här morgonen blev det pannkaka av allt ihop. Jag hade lyckats glömma att ställa klockan igår kväll och vi vaknade 8.30... Sonen börjar i skolan 8.15 och lillan ska vara på dagis kl 8.00...

Sencha: Jo jag har läst din tråd "Ensamt barn" här på forumet så jag förstod att dina barn var lite äldre.

Hemma hos oss behöver vi rutiner för att må och fungera bra. Vår tvååring är väldigt extrovert (tillskillnad från mig då) och behöver träffa andra vuxna och barn för att må bra. Därför är dagis bra för oss. Hon var 18 mån när hon började på dagis och då hade de senaste halvåret innan varit jättejobbigt! När hon började på dagis föll många bitar på plats.

Innan försökte jag att regelbundet besöka Öppna Förskolan med henne, men jag blev så trött i huvudet att jag inte fick något vettigt gjort på resten av dagen sådana dagar.

serpentin skrev: Min dotter är på förskola dagligen 8-15. Jag är ensamstående och mitt barn har ingen pappa. Det är stressigt att vara ensamförälder. Jobbigt att orka med att alltid finnas till hands. Jag har ingen egentid och det är nästan omöjligt ekonomiskt. Men vi har överlevt och min dotter är en välmående, trygg och harmonisk tvååring som pratar på, sjunger leker, bråkar och kramas mycket.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver. Jag var ensamstående med min äldste son i fem år innan jag träffade min man. Även min pojke fick gå på dagis och då gick han mellan 9-15 och jag studerade. Ekonomin ja.... Herrregud vilket pussel! Men samtidigt är jag tacksam för det har lärt mig att vara rädd om pengarna.

Den här morgonen blev det pannkaka av allt ihop. Jag hade lyckats glömma att ställa klockan igår kväll och vi vaknade 8.30... Sonen börjar i skolan 8.15 och lillan ska vara på dagis kl 8.00...

Vi hade dessutom haft en urjobbig natt med flera uppvak då vår minstaste börjar bli förkyld. Vi sover i samma rum som tjejerna för att vi bor lite för trångt och för att största tjejen är ganska mörkrädd. Och bebisen... Ja hon är ju bebis.

Så bebis vaknar och hojtar... Väcker storasyrran som börjar att hojta och sen är karusellen igång... Det slutar med att tjejerna läggs hos oss i vår 160 cm säng. Sen sover jag och pappan redigt illa med varsin sparkande liten intill oss resten av natten...

Sjukdom = kaos de luxe! Alltid hos oss.

Inputs?

Ni låter så himla duktiga! Ingen som är mer som jag, som INTE får det att fungera?

Min man har fått ta över mycket i perioder, men det kan bero på att jag haft depressioner och att mina autistiska sidor kommer fram ännu mer då och jag knappt klarar något alls i vardagssituationer.

När jag mår bra klarar jag mer och kan faktiskt ofta hantera barnen bättre än min man, enligt mig själv. Jag förstår barnen och kan lirka med dem och inte provocera dem (när jag mår bra) eftersom de liknar mig. De är odiagnosticerade, men det funderar jag på att ändra på nu när jag fått min diagnos och ser barnens problem allt tydligare ju äldre de blir.

Det som är svårt för mig är att kraven på mig varierar mycket nu när jag är arbetslös och min man arbetar oregelbundna tider. Vissa dagar ska jag klara allt hemma själv och vissa dagar nästan inget och det finns ingen förutsägbarhet i det. Jag hatar det!

När vi båda jobbade med regelbundna arbetstider och hade tydliga uppgifter fungerade det förhållandevis bra.

svartamolnet skrev:Ni låter så himla duktiga! Ingen som är mer som jag, som INTE får det att fungera?

Jodå, här är en! Vi har en dotter på två år, som går på dagis fem timmar om dagen, min man är distansstuderande på heltid, och jag jobbar ca 80 %. I teorin borde vi klara av saker rätt bra. I praktiken är det fullständigt kaos, iaf för mig.

Min man tar väl 75 % av ansvaret för dottern, jag orkar väldigt sällan ha hand om henne ensam i mer än några timmar, sen behöver jag stöd. Jag blir helt utmattad på nolltid.

Det känns förskräckligt att sätta ord på det såhär, men det är så det är. Hon far inte illa på något vis, hon har en fantastisk pappa, och jag gör mitt allra bästa, men det är verkligen inte en omtimal situation.

Huset får vi ta hand om när tillfälla bjuds. Oftast är här för jävla stökigt hela veckorna, och så storstädar vi på helgen. Att vila på helgen är också ett måste om jag ska orka jobba veckan efter...

Icky och Molnet: Ni gör ju det enda rätta, talar om hur det känns. Annars sitter man där själv med skammen och undrar varför allt känns så överjävligt (det gör det ju ändå, för allt annat som man känner misslyckande över).

Ah, skönt! Ibland låter det som alla är så ordentliga och präktiga med sina rutiner att jag känner mig usel.

Jag menar inget illa. Ni som klarar det på det viset ska naturligtvis vara stolta över det och har kommit långt. Men jag är verkligen inte där ännu.

Huset är ett kaos, men jag vill ordna upp det och har en del idéer. Habiliteringen som jag är remitterad till kanske kommer att kunna hjälpa mig att få lite mer ordning på kaoset som råder, både när det gäller det materiella och saker som ska göras.

Ibland kanske man inte riktigt vågar prata om det som inte fungerar. Jag har ju turen att ha en NT-pappa till barnen, så ingen lär ju komma och ta barnen ifrån oss för att jag är autistisk och ibland en ganska dålig mamma. När jag fungerar sämre tar han ett större ansvar och på det viset har vi överlevt, även om det varit väldigt kämpigt ibland för oss båda.

Jag har också känt mig dålig, jag har inte tyckt jag varit värd något om jag inte gett något åt någon annan. Och sedan har jag agerat på sätt som fått konsekvenser som jag inte alls varit beredd på.

Har inte haft någon riktining alls i livet. Det har jag fått de senaste åren.

Skapa relationer har jag haft lätt för, behålla dem har jag inte haft förmågan att klara. Är ganska nyfiken av mig, hjälper nog till.

Varför skulle nån tycka om mig? Gjorde de det i början så avtog det ju alltid rätt snabbt, om jag inte skapade katastrof på en gång. Vissa kanske beundrade min spontanitet och gränslöshet, men det är ju inte det en förvirrad person som vill försöka passa in vill bli uppskattad för.

Det är svårt att acceptera sig själv om man inte vet vem man är.

Nu har ni ju god självinsikt och tillit till omgivningen, så jag tror det kommer bli bara bättre och bättre ju äldre barnen blir och ni får kunskap hur ni kan fungera.

Och kom ihåg: Småbarnsåren är jobbiga, för nästan alla! Det är snarare en normalitet än ett undantag. Att ha en kärleksrelation är inte heller lätt.

Tibbsan kom med ett bra tibs, tips, borde finns nåt för er... När vi hade småbarn så var jag hyperaktiv med både det ena och det tredje då gick min sambo på nån verksamhet för halvt utbrända föräldrar.

Nån som vet nåt om 1-2 åringar som dunkar huvudet i marken eller väggen trots att det blöder och blir stora bulor?

Studiecirklar är verkligen inget för mig. Typexempel på social situation jag inte klarar av. Tyvärr!

Just nu är min situation extra dålig, eftersom det strular med jobb och sånt, ovanpå allt annat. Men jag hoppas att jag kommer att få hjälp med praktiska saker, samtalsterapi har jag inget behov av alls, om jag nu någonsin kommer fram i kön till utredning - och de ställer en AS-diagnos förstås.

svartamolnet: jag är ständigt, och irrationellt, rädd för just det du skriver, att någon ska ta vår dotter ifrån oss. Jag vet att det inte finns grund för det, men jag tror att dagis tex tycker att jag är väldigt konstig. I kombination med dotterns ibland märkliga uppträdande (om jag nu har AS; vilket jag är nästan säker på själv, så har hon nog nåt inom npf också), så tror jag att de liksom har oss på sin svarta lista.

Lite paraniod är jag kanske, jag hoppas nästan att det bara är noja...

AAA: Tack. Vet dock inget om att banka med huvudet, mer än att det väl kan vara indikation på autism?

Jag blev utredd när jag var gravid. På grund av att jag har Aspergers syndrom. Jag placerades på ett mycket underligt utredningshem med en personalstab som var något av de märkligaste människor jag träffat. Märkligast var väl just det att alla var så extrema fast åt lite olika håll.

Dessa människor skulle bedöma min lämplighet som förälder. Ibland undrade jag om det var dolda kameran eller möjligen Twilight Zone.

En var antroposof och hade aldrig någonsin varken låtit vaccinera sina barn eller ens gjort ett enda besök på BVC. Trots detta säger man till föräldrar att "om ni inte går till era obligatoriska besök på BVC så kan ert barn komma att omhändertas".

När jag upplyste dem om att det inte finns något som heter obligatoriska BVC-besök eftersom hela den verksamheten är frivillig då slutade man att åtminstone så länge jag fanns i närheten hota med detta.

En personal hade inte låtit sina barn titta på TV förrän de var tonåringar. Barnen trodde att de inte hade någon TV. Men det fanns en TV, gömd i en garderob i föräldrarnas sovrum. Föräldrarna tittade på TV när barnen inte fanns i närheten/låg och sov etc.

En personal var extra påstridig om att alla barn skulle ges modersmjölksersättning och nästan krävde att inga mammor skulle amma alternativt att de genast skulle sluta amma för bröstmjölken var inte bra eftersom man då inte kan mäta exakt hur många ml som barnet äter.

Samma personal påstod när jag gav ersättning att jag hade för stort alternativt för litet hål i flaskan, allt vatten måste kokas först, flaskorna måste kokas osv för att göra det så besvärligt som möjligt att få ihop.

Det visade sig att den amningsfientliga personalen själv aldrig ammat sina barn.

En personal skulle ge mitt barn ersättning medan jag skulle på möte med kommunen och personal på hemmet. Barn fick inte tas med på möten utan passas under tiden av annan personal. Då frågar hon mig om det ska vara standardmjölk (underförstått: eller lättmjölk) när man blandar ersättning?(!!!)

För er som inte vet kan jag berätta att man får abslolut inte ge vanlig komjölk till barn under ett år. Min dotter var kanske en eller två månader gammal. Så små barn kan i värsta fall dö av komjölk. Och hon skulle vara anställd där och tänkt att passa mitt barn! (Det visade sig att hon var vikarie.) Hon hade själv inga egna barn=ingen personlig erfarenhet av barn.

Jag uppmanades att be om avlastning nattetid så att jag fick sova. Min dotter skrek nästan oavbrutet med korta uppehåll för sömn. När jag utnyttjade möjligheten att lämna min dotter till nattpersonalen vände man det emot mig och menade att jag kunde ju inte åka hem för hur skulle jag orka ta hand om mitt barn själv om jag inte får sova?

Så länge jag låtsades göra som de ville var allt perfekt och allt fungerade bra men så fort jag nämnde att jag inte ville vara kvar så sa man på kommande möte med kommunen att jag nog inte kunde ta hand om mitt barn utan borde placeras tillsammans med min dotter i familjehem.

Kommunen hade en annan uppfattning. Saken var den att de redan utrett mig innan jag kom dit och jag skulle bara vara där "för säkerhets skull så man såg att allt gick bra och för att få lite avlastning i början".

Flera barn omhändertogs medan jag var där. Något barn var alldeles nyfött medan andra var några månader gamla eller kanske upp till 1,5 år. Gemensamt för alla var väl någon form av funktionsnedsättning eller sjukdom.

En mamma som var döv var där för andra gången. Även det barnet omhändertogs bara ett par dygn gammalt och placerades i samma familjehem som sin storebror.

Hennes sista natt med sitt barn blev en nästan sömnlös natt även för mig. Eftersom hon är döv så kan hon inte höra sin egen röst. Men för mig som hör väldigt bra var hennes klagolåt som att höra en varg yla. Jag grät mig till sömns där jag låg med mitt barn tätt intill mig i sängen.

Efter knappa fyra månader skrevs vi ut därifrån och kunde åka hem med noll stöd/insatser. Detta trots att utredningshemmet kommit fram till att det krävdes omfattande stöd och att man inte kunde utesluta att min dotter skulle fara illa på sikt. Varför kunde man aldrig förklara. När jag pratade med kommunen om detta sa min handläggare att "äsch strunta i det, jag har inte ens läst det".

serpentin skrev:Flera barn omhändertogs medan jag var där. Något barn var alldeles nyfött medan andra var några månader gamla eller kanske upp till 1,5 år. Gemensamt för alla föräldrar var väl någon form av funktionsnedsättning eller sjukdom.

Ändring för att förtydliga, se rödmarkerat tillägg ovan.

serpentin, du har aldrig tänkt på att anmäla det här du berättar ovan? Tycker det låter som medeltid och häxjakt faktiskt. Plus att så många var så uppenbart på fel ställe... Fy fan.

Och jo, en fråga. Hur fick mödravården veta att du har AS?

serpentin: Hemskt! Som Kafka Vet inte vad jag ska skriva. Men det gör mig nervös att sånt händer.
Var du ensamstående? Jag har någon slags (dum?) förhoppning om att något sånt iaf inte kan hända mig så länge min NT-man är inblandad....

Men de hade rotat upp gud vet vad för journaler när min dotter föddes. Jag var inlagd en kortare period på BUP-klinik i tonåren, och en kort sväng på en psykklinik något år senare, och det var ett evigt prat och journalantecknande om just det på förlossningsavdelningen...

alfapetsmamma skrev:serpentin, du har aldrig tänkt på att anmäla det här du berättar ovan? Tycker det låter som medeltid och häxjakt faktiskt. Plus att så många var så uppenbart på fel ställe... Fy fan.

Och jo, en fråga. Hur fick mödravården veta att du har AS?

Jo nog har jag tänkt på att anmäla men aldrig tagit mig tid till det.

Mödravården känner inte till att jag har AS men eftersom jag bor i en förhållandevis liten kommun blev det snart via LSS-handläggaren känt hos socialförvaltningen att jag var gravid och då inleddes en utredning.

Man menade på allvar att personer med Asperger inte kan knyta an till ett barn eller en annan människa överhuvudtaget.

IckyFlix skrev:serpentin: Hemskt! Som Kafka Vet inte vad jag ska skriva. Men det gör mig nervös att sånt händer.
Var du ensamstående? Jag har någon slags (dum?) förhoppning om att något sånt iaf inte kan hända mig så länge min NT-man är inblandad....

Men de hade rotat upp gud vet vad för journaler när min dotter föddes. Jag var inlagd en kortare period på BUP-klinik i tonåren, och en kort sväng på en psykklinik något år senare, och det var ett evigt prat och journalantecknande om just det på förlossningsavdelningen...

Ja jag var ensamstående. Det var inte en planerad graviditet.

Låter jobbigt med pratet på förlossningen. Jag kände också oro över bemötandet eftersom jag placerats på hemmet redan före förlossningen och de visste väl att jag skulle tillbaka dit.

Men jag märkte inte av någon särbehandling alls. Kände mig väl omhändertagen och ompysslad. Fick mycket beröm för mitt tålamod, eller snarare var det mitt stöd (en väninna) som de sa till att de tyckte det var så fantastikst att jag var så tålmodig trots alla "ordrar" om ligg si, ligg så och katetrar och nålar och jag vet inte vad. (Jag får väl tacka lustgasen för att jag inte klädde på mig och gick hem haha.)

För att återknyta lite mer till ämnet så kan jag berätta att jag har ett obeskrivligt viljestarkt barn och minst varje vecka händer det att jag bara vill lämna henne och gå eller ringa socialen och be dem hämta henne.

Något får mig ändå att stanna kvar. Jag tror det kallas kärlek och starka band.

Men fy så jobbigt det kan vara. Det hade jag inte föreställt mig. Jag hade nog tänkt mig en snäll och rar liten flicka. Men så fick jag en klok och envis dotter som verkligen vet vad hon vill och inte vill. När jag nattat henne så är jag helt slut. Jag skulle själv behöva lite råd om hur jag ska hantera hennes humör.

Men hon kan också vara väldigt mysig, kramig och kärleksfull så det är inte bara bråk. På förskolan är det inget bråk alls även om hon säkert kan hitta på lite bus där också.

serpentin skrev:

alfapetsmamma skrev:serpentin, du har aldrig tänkt på att anmäla det här du berättar ovan? Tycker det låter som medeltid och häxjakt faktiskt. Plus att så många var så uppenbart på fel ställe... Fy fan.

Och jo, en fråga. Hur fick mödravården veta att du har AS?

Jo nog har jag tänkt på att anmäla men aldrig tagit mig tid till det.

Mödravården känner inte till att jag har AS men eftersom jag bor i en förhållandevis liten kommun blev det snart via LSS-handläggaren känt hos socialförvaltningen att jag var gravid och då inleddes en utredning.

Man menade på allvar att personer med Asperger inte kan knyta an till ett barn eller en annan människa överhuvudtaget.

Extremt upprörande tycker jag. Extremt. Om det inte är för så länge sen att det är preskriberat så skulle jag försöka anmäla det på nåt sätt. Åtminstone påtala för nån tillsynsmyndighet att det inte finns nån automatik mellan AS-diagnos och olämplighet som förälder.

Så skulle jag skriva nåt om det här i annan forumdel så fler såg det. Tycker absolut att det här borde uppmärksammas av OA t ex. Fy fan rent ut sagt. Dels att bli misstänkliggjord på det där viset, och så den där inkompetensen på själva stället du var på. Tvi.

alfapetsmamma skrev:Extremt upprörande tycker jag. Extremt. Om det inte är för så länge sen att det är preskriberat så skulle jag försöka anmäla det på nåt sätt. Åtminstone påtala för nån tillsynsmyndighet att det inte finns nån automatik mellan AS-diagnos och olämplighet som förälder.

Så skulle jag skriva nåt om det här i annan forumdel så fler såg det. Tycker absolut att det här borde uppmärksammas av OA t ex. Fy fan rent ut sagt. Dels att bli misstänkliggjord på det där viset, och så den där inkompetensen på själva stället du var på. Tvi.

Jag sitter själv med i styrelsen för OA.

Men det är på något sätt oftast lättare att hjälpa andra. Jag blir bara arg när jag försöker få ihop en anmälan när jag själv är inblandad. De stal min dotters fyra första månader i livet som vi kunde ha fått njuta av tillsammans i lugn och ro. Jag kan berätta att hennes skrik och oro lugnades betydligt så fort vi lämnat stället. Förmodligen för att min stress trappades av.

Jag har inte glömt och jag har inte lagt ner tankarna på anmälan. Kanske skulle jag kunna börja med JO när det gäller utredningen som fortskred i evigheter trots att det aldrig fanns några tecken på att det inte skulle fungera. Sedan kan man fortsätta med hemmet som ju fortsätter stjäla barn.

En märklig händelse var ett barn som var där med sin pappa. Mamman blev utslängd för att hon var psykotisk så pappan fick stanna kvar själv med barnet. Mamman fick lov att komma en gång i veckan och tillsammans med personal träffa sin son i ett litet rum.

Den här pappan var helt olämplig som förälder enligt mig som ju såg honom betydligt mer än personalen som bara tittade in i bodelen lite då och då. Vid ett tillfälle satte han sin son i en babysitter i köket. Bodelen var tom på personal och jag var den enda boende förutom den där pappan vid det här tillfället. Så gick han. Jag höll på med middagen (Vi boende fick själv turas om att laga middag till alla.)

Det gick en stund, kanske en halvtimme. Pappan syntes inte till. Då kom en personal ut från personaldelen och sa hej, tittade på barnet i babysittern och undrade var pappan höll hus. Han är väl på toaletten gissade jag. Tiden gick och ingen pappa syntes till. Personalen gick för att hämta honom. Han fanns ingenstans. När det gått kanske en timme så kom han. Han hade tagit sin bil och kört ner på stan för att handla. Utan att säga ett ord till någon.

Samma pappa skrevs ut från hemmet en kort tid därefter. Han hade då ensam vårdnad om barnet och var bostadslös för den gemensamma bostaden hade sagts upp under hans tid på hemmet. Han skulle bo hos sin moster medan han letade bostad. Han kunde bete sig hur som helst och ingen brydde sig. Man kunde höra hans son gallskrika i badrummet i en halvtimme varje kväll för att barnet avskydde vatten men skulle badas. Personalen hade inte ens hört det när jag frågade varför de inte satte stopp för det.

När min dotter skrek när vi var på vårt rum så slet man upp dörren utan att knacka och tände taklampan fast det var sent och vi försökte komma till ro och sova. "Jag måste ju kolla vad som händer" säger personalen som står där i dörröppningen.

När pappans son låg ensam och skrek på rummet med dörren stängd och pappan såg på TV ute i det gemensamma vardagsrummet var det ingen som sa något.

När jag behövde gå till frisören fick jag ingen barnvakt. När pappan skulle meka med sin bil en hel dag då fick han barnvakt.

Jag kan berätta att jag var frihetsberövad i två veckor. När jag kom tillbaka från BB så fick jag veta att jag inte fick gå ut på 14 dagar. Jag fick inte heller lov att stänga dörren till mitt rum. "Våra rutiner är sådana" hette det.