Som jag ser det nu är det fullkomligt meningslöst för mig att göra någonting. Ingenting spelar lixom någon roll. Jag har ingen vettig funktion att fylla.

Kristofer skrev:Jag har idag ett rutinarbete. Men det är för stressigt.

Är själva stressen i sig svårhanterbar eller är det arbetsmiljön - du nämnde ju ljud och folk som kommer o går m.m. - som gör att den blir svårhanterbar?

Om du hade en lugnare miljö - eget rum - kanske det skulle lösa sig?

Jag har svårt att se varför Asperger hos en person (obs nu diskuterar jag en högfungerande Aspergare) skulle hindra från att klara ett visserligen periodvis stressigt, men klart definierat arbete (=rutinarbete). Just stressmomentet gör ju dock att arbetsmiljön är så viktig att ta hänsyn till.

Alltså:

Stressigt och rutiner - det fixar vi.

Stressigt och rörigt - det skulle inte jag heller klara. Men rörigt ser jag som motsatsen till rutin.

EDIT: Ser att detta handlar om jobb. Antigen döps tråden om något eller så flyttas diskussionen till en jobbtråd.

Jag är timvikarie. Att inte jobba passar mig utmärkt. Jag fattar inte varför alla säger att det ska vara så bra för en att jobba. Man kan må utmärkt med att bara ha rutiner i hemmet.
Jag ägnar mig åt mina intressen här hemma. Syr och tittar på film. Hatar hela idén att jobba och "tjäna samhället", känner mig inte skyldig till det och mår inte bättre av det.

Kristofer skrev:Problemet är att jag inte har chans att utbilda mig något mer, så även om jag haft praktik så blir jag nog inte en fråga för anställning. Jag kommer ju sakna yrkesutbildningen.

Dessutom. Jag är snart 30 och har inte lyckats med någonting i yrkesväg. Det gör förmodligen i sig att ingen kommer vilja anställa mig.

H-e vad jag börjar bli trött på din extrema negativitet. Varför ställer du ö h t några frågor när du redan bestämt dig för att det är kört och bara dissar alla konstruktiva förslag och görbara alternativ? Vad vill du egentligen? Vill du ha hjälp eller vill du bara får ur dig hur jävligt allting är? Om det är det senare så var vänlig meddela att du inte är intresserad av förslag så att alla kan bespara sig besväret.

Många här bryr sig verkligen om dig Kristofer, lider med dig och vill verkligen hjälpa. Men fattar du hur mycket energi det suger att hela tiden försöka tänka ut lösningar åt dig som bara åker direkt i papperskorgen p g a din patologiska svartsyn? Det är den du borde söka hjälp för i första hand eftersom det är den som hindrar dig från att ens försöka förändra ditt liv till det bättre. KBT kan säkert hjälpa, eller antidepp.

Vad sa de när du blev sjukskriven? Fick du inget förslag på mediciner eller behandling?

Jag är benägen att hålla med Inger.
Och försök nu se det positiva i det hon skriver, Kristofer, för det finns där.

Men du Kristofer! Om du inte ens har fyllt trettio så är det ingenting. Många jag känner har inte kommit på vad de vill med livet innan de har fyllt trettio. Dessutom är det här med utbildning överskattat. Men det beror förståss på vad man vill syssla med. Vill man jobba som läkare måste ha en behörig utbildning. Det finns jobb där man klarar sig utan utbildning.

nisse skrev:Men du Kristofer! Om du inte ens har fyllt trettio så är det ingenting. Många jag känner har inte kommit på vad de vill med livet innan de har fyllt trettio. Dessutom är det här med utbildning överskattat. Men det beror förståss på vad man vill syssla med. Vill man jobba som läkare måste ha en behörig utbildning. Det finns jobb där man klarar sig utan utbildning.

Men om man redan har en hög utbildning så vill man ju gärna få nytta av den också.

Jag förstår Kristofers svåra sits och negativism, det är inte så roligt att tvingas ge upp det jobb man hoppats så mycket på och pluggat länge och tagit studielån för! Jag har själv varit i samma läge, kunde inte jobba med något av det jag ville bli och läste till. Det är en jäkligt sur sits! Och det är inte lätt att se några lösningar då även om folk kommer med förslag.

Om man inte kan ta mer studielån så kan man ju kanske läsa på distans samtidigt som man har något enklare jobb för brödfödan. Om man orkar läsa samtidigt förstås. Eller om man har några få terminer kvar att ta studielån på så kan man ju göra som jag gjorde några år. Ta fullt studielån en termin och klara sig på det i två terminer genom att leva snålt. Jag lyckades t.o.m klara mig tre terminer en gång på en termins studielån. Och om man sen bara har någon enstaka termin kvar på studierna så kan man ju också få dispens från CSN och få pengar tiden ut.

nisse skrev:Det finns jobb där man klarar sig utan utbildning.

Exempel på sådana, tack, som kan funka för aspiga/NPF-typer.

Det är ändå så att majoriteten av alla jobb tillsätts genom kontakter, inte genom annonsering, rekrytering, bemanning, ansökningar osv. Och kontakter är just det som aspergare har problem med.

Zombie skrev:Jag är benägen att hålla med Inger.
Och försök nu se det positiva i det hon skriver, Kristofer, för det finns där.

Ställer mig och doar. (Har sagt det Inger säger många gånger förut, så jag tar genvägen nu...)

Kristofer skrev:Så min fråga till er blir: Vad gör ni andra som är sjukskrivna/har sjukpenning/inte arbetar på dagarna?

Du och jag skiljer oss så totalt grundläggande åt att min version av "vad gör du som är sjukskriven (i mitt fall har permanent sjukersättning" inte skulle hjälpa dig ett dugg.
Jag finner ditt sätt att vara oerhört fascinerande dock. Du är ett praktexempel på den sortens människa många hävdar är den enda sorten som finns. Dvs den sorten som känner sig värdelös när de inte har ett jobb, som känner att de är mer värda när det arbetar och som ser sjukskrivning som en dödsdom (typ). Jag trodde helt ärligt inte att ni fanns.

När man talat om "utanförskap" har jag hela tiden vrålat "jävla skitsnack". Jag känner mig nämligen inte ett dugg värdelös när jag inte kan arbeta, inte ett dugg utanför och inte en gnutta onyttig. Ett arbete är, för mig, enbart ett sätt att tjäna pengar. Begrepp som "känna att man bidrar till samhället och gör rätt för sig" förstår jag inte alls. Jag bidrar till samhället var gång jag handlar något, t.ex.


Varför skulle jag vara värd mindre än grannen bara för att den personen lägger 9-10 timmar om dagen på att packa lådor och ta sig till och från det arbetet? Min livskvalitet ses som sänkt eller lägre än arbetande individers. Det är ren lögn. Om något är det precis tvärt om. Jag har, in fact, tid att ha livskvalitet. Om man däremot graderar livskvalitet i inkomst så är jag i princip utan.

Så... jag har ingen lösning på ditt problem. Ett arbete i mina ögon är inget som jag ser som "givande", "trevligt", "utvecklande" eller ens "meningsfullt" utan bara ett sätt att få råd att leva bättre. De nämnda begreppen skulle dock kunna passa in i ett fåtal fall... så som på ett arbete som gör att jag räddar liv varje dag. I det avseende skulle jag dock inte se det som bara ett "arbete" utan snarare som ett kall eller en livsuppgift.

Här har jag samma syn på arbete som Tahlia. Sedan är nog vi också bra olika.

Har man en handfull stora hobbies är det inga problem alls att få tiden att gå. Problemet är att få den att räcka till. Och komma ihåg att gå och lägga sig i vettig tid i förhållande till när man kommer att vara tvungen att gå upp nästa dag...

Alltid skönast om man kan gå och lägga sig och veta att man kan kosta på sig att ställa in en väckningstid tio timmar senare, så får det bli ren bonus hur snart under dessa tio timmar man orkar masa sig upp...

På sistone har jag haft en förmåga att virra till dygnsrytmer åt alla möjliga håll, och plötsligt känner man sig jättetrött och borde verkligen gå och lägga sig, och får se att det är mitt på dagen och man ska vara någonstans om tre timmar.

Vad jag har om jag behöver alternera med en utbildning till är att ta ut en gammal examen som jag om jag hade gjort det planenligt skulle varit klar med till sommaren 2002. Tvivlar dock på att det kommer gå med tanke på den tid som gått. Saknar 18 poäng (gamla systemets poäng) för att den ska bli klar.

Apropå arbeten där man inte behöver någon utbildning. När jag tänker efter så kanske det inte är så lätt idag som det var när jag hoppade av mina gymnasiestuder på 80-talet.

Själv har jag genom åren arbetat som vaktmästarbiträde, lokalvårdare, diskare, museivärd, biljettkassör på biograf och vårdbidräde inom äldreomsorg.

Idag är jag sjukskriven och har varit detta i några år. Som många andra tål jag inte stress eller när det är rörigt. Jag har ganska sent i livet fått diagnosen ADD och utreds för närvarande om AS.

När det gäller min egen framtid fundrar jag kanske borde syssla med något inom lant- och skogsbruk.

nisse skrev:Apropå arbeten där man inte behöver någon utbildning. När jag tänker efter så kanske det inte är så lätt idag som det var när jag hoppade av mina gymnasiestuder på 80-talet.

Det är just det här som är mitt problem. Jag har inget annat än en yrkesutbildning i ett yrke som inte fungerar. Har inget CSN kvar heller.

barracuber skrev:

Kristofer skrev:Jag har idag ett rutinarbete. Men det är för stressigt.

Är själva stressen i sig svårhanterbar eller är det arbetsmiljön - du nämnde ju ljud och folk som kommer o går m.m. - som gör att den blir svårhanterbar?

Om du hade en lugnare miljö - eget rum - kanske det skulle lösa sig?

Jag har svårt att se varför Asperger hos en person (obs nu diskuterar jag en högfungerande Aspergare) skulle hindra från att klara ett visserligen periodvis stressigt, men klart definierat arbete (=rutinarbete). Just stressmomentet gör ju dock att arbetsmiljön är så viktig att ta hänsyn till.

Alltså:

Stressigt och rutiner - det fixar vi.

Jag fixar inte stressigt med rutiner. Det är det som är mitt huvudproblem nu.

Till saken hör att jag måste söka nytt arbete för att hitta något som fungerar. Tyvärr har jag bara erfarenhet av detta arbete. Det gör att jag har svårt att slå mig in på något annat som min utbildning duger till, men som är lugnare. De jobben finns, men de är inte så många och konkurrensen tycks vara hård. Jag har inte lyckats få komma på intervju till ett sådant någon gång.

Problemen som finns i nuläget är att jag inte fixar saker som ligger i verksamhetens natur. Eftersom detta är en publik tråd så aktar jag mig för att uttala mig mer precist än så här. Mot bakgrund av det kan jag förstå att det låter som jag avfärdar era idéer. Det är ju inte lätt för er att föreslå något utifrån den knapphändiga information jag lämnar heller.

honeysquid skrev:Hatar hela idén att jobba och "tjäna samhället", känner mig inte skyldig till det och mår inte bättre av det.

Vadå "tjäna samhället" jobba gör man för att tjäna sig själv. Alternativet är att leva på någon form av bidrag, då är det samhället som tjänar dig. Det är väl inte så schysst mot alla andra att förvänta sig att de ska betala för ditt liv om du har förmåga att själv jobba för det?

Det är ju precis den inställningen, att lönearbete är något man ägnar sig åt för att vara snäll, men att det är precis lika ok att leva på bidrag om man vill det, som leder till att de som faktiskt behöver bidrag av olika slag får svårare och svårare och blir misstrodda.

Därför tycker det är jättebra om TS fortsätter försöka hitta jobb. Dessutom tror jag de flesta mår bra av arbete helt enkelt för att det ger struktur och viss mening till vardagen. För tillfället jobbar jag personligen inte för pengarna, får ju csn annars, jag jobbar för samvaron och sysselsättningen.

Det är också ev ett förslag som kanske kan fungera för TS, om du hittar ett jobb där du kan jobba halvtid under terminer och heltid under sommaren och håller koll på ekonomin kanske det kan fungera att plugga det du vill, och jobba samtidigt? Inte helt lätt att få till och klara, men kan vara värt en tanke.

Jag är sjukskriven i en månad, har underbensgips och kan börja toucha / belasta så smått nu. Halkade i mitt trapphus dagen innan Midsommarafton, så jag ställde till det, det blev ingen dans den veckan...hah


Mvh
Christer

Kristofer skrev:Jag har idag ett rutinarbete. Men det är för stressigt.

Stressigt som i mycket att göra och lite tid?
Eller stressigt som i dåliga förutsättningar att göra jobbet av andra anledningar?
Eller nån tredje variant?