Heltidsjobb är det och visst är det ett roligt jobb, men är inte så AS-vänligt alla gånger, risk för utbrändhet kanske men jag har en liten dotter som tar tid och räddar mig från jobbet ibland...

Ska ju finnas nåt företag som endast anställer Aspergare för korrekturläsning mm...? nån som vet nåt om det?

JL skrev:Ska ju finnas nåt företag som endast anställer Aspergare för korrekturläsning mm...? nån som vet nåt om det?

Om vi vet. De hette (ska man nog säga) Left is Right och har nyligen gått i konken under bedrövliga omständigheter. Läs om det här:

Left is Right kastar in handduken...

och här:

<a href="http://www.aspergerforum.se/konsulter-pa-left-is-right-jobbade-for-stadarloner-t11938.html?highlight=left%20is%20right">Konsulter på Left is Right jobbade för städarlöner</a>

bland annat. Se även:

http://minosa.wordpress.com/2009/08/26/ ... adarloner/
http://minosa.wordpress.com/2009/08/15/ ... handduken/

Så Left is Right-sagan gick i kras om inget inträffar som förändrar något. Därmed inte sagt att deras affärsidé var fel. Men i LiRs fall blev allting så fel som det bara kunde, om man läser vad som kommit fram hittills.

JL skrev:Heltidsjobb är det och visst är det ett roligt jobb, men är inte så AS-vänligt alla gånger, risk för utbrändhet kanske men jag har en liten dotter som tar tid och räddar mig från jobbet ibland...

Hoppas du har en modern chef.

barracuber skrev:

JL skrev:Heltidsjobb är det och visst är det ett roligt jobb, men är inte så AS-vänligt alla gånger, risk för utbrändhet kanske men jag har en liten dotter som tar tid och räddar mig från jobbet ibland...

Hoppas du har en modern chef.

Hej igen!

Det är nog inte en modern chef som är räddaren i nöden, utan föräldrapengar från FK när det är pengabrist i firman...

Jag fick min AS diagnos vid 45. Har inte jobbat på 20 år, då jag fick barn nr 1. Innan dess arbetade jag inom vården funkade aldrig någon längre tid . Hoppade runt mkt. Väntar nu på ett svar på ett överklagande om sjukers.

Jag var 41 år när jag fick min AS diagnos. Jag har arbetat med många olika arbetet, men aldrig längre än 2 år på samma ställe. Nu har jag halv sjukersättning och praktik på halvtid som vaktmästare. Jag hoppas det leder till en anställning.

annikaj68 skrev:Jag var 41 år när jag fick min AS diagnos. Jag har arbetat med många olika arbetet, men aldrig längre än 2 år på samma ställe. Nu har jag halv sjukersättning och praktik på halvtid som vaktmästare. Jag hoppas det leder till en anställning.

Hej annikaj68 och välkommen, hoppas att du ska känna dig hemma här!

Tänkte fråga, vad har det varit för problem (rent allmänt om du inte vill få in på detaljer) på dina arbetsplatser som gjort att du inte fortsatt?

Har du slutat på eget initiativ eller ag:s?

Ser du någon röd tråd mellan problemen på arbetsplatserna, typ viss typ av ledning, chefer, kollegor, arbetsuppgifter, branch?

Har du någon speciell branch/yrke du är inom eller har du jobbat med lite av varje?

Ursäkta om jag verkar frågvis. Svara självklart bara på det du vill. Arbetslivet är något som diskuteras mycket här och det finns många liknande historier som din.

På 80-talet var det lätt att få ett nytt arbete, som när jag hoppade av gymnasiet så hade jag tre arbeten att välja mellan efter en vecka. Jag valde att packetera utlandsexport på en gasolfabrik. Det arbetet varade i 8 månader och facket stred för att få behålla mig, men pga bristande orderingång så fick jag sluta. Men jag fick en gasolflaska och gasolgrill som "avgångsvederlag" 16 år gammal.

Sedan var jag borta från arbetslivet i flera år pga psykiskt illamående. Efter det arbetade jag på Samhall i två år och blev jätterädd när min fostermamma peppade mig att gå vidare och plugga. Jag var så rädd för vanligt folk. Men jag läste in gymnasiekompetens på Komvux och insåg att jag hade en hjärna. Sedan sökte jag och kom in på högskolan, på socionomutbildningen och fick mer eller mindre för första gånger i mitt liv vänner. Det var omtumlande. Fast jag avskydde allt grupparbetande.

Jag studerade 7 år på raken och jobbade med diverse olika jobb på loven.
Men jag kände att det var tufft att klara heltidsjobb. Jag var helt slut efter somrarna.
Väl klar med studierna arbetade jag 9 månader som socionom, men slutade i samband med mitt första barns födelse. Detta var 1999.

Fram till nu hade jag enbart positiva arbetslivserfarenheter, men nu började problemen. Det var jättetufft att bli och är fortfarande jättesvårt att vara förälder Och i kombinationen familjeliv och arbetsliv så kämpar jag med att orka med halvtidsjobb.

Socionomyrket har jag försökt komma tillbaks till, men efter ett halvårs praktik ville arbetsgivaren inte veta av mig. Det var helt fel plats för mig. Jag blir aldrig någon vinnare på en arbetsplats där jag behöver arbeta så mycket med papper, utredningar, beräkningar, etc. Dessutom kräver socionomyrket en hög grad av social kompetens med förmåga att arbeta i grupp samt många mötet och samtal med människor.

Jag har efter det varit anställd ett år på kommunens second hand där jag iordningsstälde möbler till försäljningsbart skick. Arbetet passade mig perfekt där min praktiska läggning kom till sin rätt. Tyvärr var det ideliga strider mellan mig och en arbetskamrat om hans radio. Jag är enormt ljudkänsligt och klarar inte av att arbeta med en radio på. Jag fick inte heller något stöd från arbetsledningen. Det jobbet fick jag sluta pga kommunens kärva ekonomi. Rent arbetsmässigt var de nöjda med mig, men det fanns inget ekonomiskt utrymme att förlänga anställningen.

Nu praktiserar jag som vaktmästare på en liten friskola med tillhörande daghem. Här sköter jag mig själv och gör det som personalen har skrivit upp i speciella block. Just nu målar jag en förrådsbygnad och sätter in lås i innerdörrar. Jag får mycket uppskattning och trivs väldigt bra. Jag hoppas jag kan få en anställning efter jul.

Jag blev klar med utredningen och fick diagnos as/add när jag var 52, då hade jag redan varit sjukskriven några år för hjärtproblem. Och nu i våras fick jag besked från fsk att jag hade fått sjukersättning för gott. Nu försöker jag att arbetsträna på arbetscenter här i kommunen. Får se om det leder vidare till något, mycket beror ju även på dagsform och sånt.

Jag fick min ADHD-diagnos för ett år sen vid 52 års ålder, och väntar nu på AS-utredning.

Vid 40 rusade jag in i jätteväggen och var riktigt sjuk i 4 år. Innan dess har jag jobbat med administration och som sekreterare (ADHD och sekreterarjobb... )

Jag hade tur att ha ett fysiskt funktionshinder också, och fick förtidspension för det och för utmattningsdepressionen 2002.

villfungera skrev:Jag fick min ADHD diagnos vid 55 år. Har även inslag av AS, men är inte utredd för det. Trots att jag förutom NP-diagnos lider av mycket svår ångest, med starka tvångsmässiga drag, så är det vårdens mening att jag ska kunna jobba åtminstone halvtid. Saknar arbete f n. Men ska göra ett nytt försök att komma in på arb.markn. igen. Flera i min familj har AS-diagnos och ärftligheten är ju mycket hög. Men nej, man (sjukvården) tycker inte att jag "behöver" en dylik utredn.

Ångesten och tvångsmässigheten behöver inte ligga "utanför" npf-diagnoserna.
Ångest får alla med ADHD och AS. Hos mig är tvångsmässigheten troligen rutinskapande, och därmed en del av AS.

Flia skrev:Ångest får alla med ADHD och AS.

Hmm? Vad har du för belägg för det? Annat än att ångest är vanligt vid npf, antingen som en inbyggd skörhet och mottaglighet och som en reaktion på missförstånd och saker som går fel pga npf-igheten?

alfapetsmamma skrev:

Flia skrev:Ångest får alla med ADHD och AS.

Hmm? Vad har du för belägg för det? Annat än att ångest är vanligt vid npf, antingen som en inbyggd skörhet och mottaglighet och som en reaktion på missförstånd och saker som går fel pga npf-igheten?

Mina belägg är väl just det, att ångest är vanligt vid npf. Har du hört någon med ADHD och/eller AS som inte har ångest?

Flia skrev:

alfapetsmamma skrev:

Flia skrev:Ångest får alla med ADHD och AS.

Hmm? Vad har du för belägg för det? Annat än att ångest är vanligt vid npf, antingen som en inbyggd skörhet och mottaglighet och som en reaktion på missförstånd och saker som går fel pga npf-igheten?

Mina belägg är väl just det, att ångest är vanligt vid npf. Har du hört någon med ADHD och/eller AS som inte har ångest?

Ångest får alla med ADHD och AS är INTE samma sak som att många har det. Det var väl det jag menade mest.

Jag har inte frågat om folk har bokstäver när de talar om att de har ångestproblematik, och jag har inte frågat om folk har ångest om de talat om att de har bokstavsdiagnos.

Tycker det statistika underlaget för ditt uttalande är skralt alltså. Men vi kan ju mejla till Phelps och några och fråga om de lider av anxiety attacks?

Nej okej, jag går med på att jag inte har belägg för att alla har ångest.
Jag reagerar nog på att så många får en diagnos och behandling mot ångest, utan att det utreds vad det beror på.
I mitt (och många, många andras) fall är ångesten ett symptom på npf, och kan i en del fall lindras om man kan anpassa sitt liv efter sitt funktionshinder.

Flia skrev:Nej okej, jag går med på att jag inte har belägg för att alla har ångest.

Jag förstår att det är lätt att utgå ifrån det man sett i sitt eget liv och runt omkring sig, det gör jag också, men jag tycker samtidigt det är otroligt viktigt att försöka vara så noggrann man kan när man talar om sånt här, så man inte drar till med svepande generaliseringar.

Folk som är helt nya på det här och särskilt folk som bokstavstolkar och kanske inte ifrågasätter kan få en väldigt olycklig vrångbild av saker, genom att läsa att nån som är äldre och erfarnare säger vad det nu är man kan säga.

Så det handlar mest om att inte vilseföra andra som kanske inte är så bra på att söka information, eller inte orkar. Plus att jag nog är lite universitetsskadad, jag vill gärna att man inte säger saker man inte kan ge referenser till (annat än saker man TYCKER och KÄNNER).

Och det här med om alla, många eller få med npf har ångest kan man ju tycka och känna kring, men när det handlar om siffror och procent och sånt gäller bara stringens, vederhäftighet, trovärdighet osv, inte åsikter och personliga erfarenheter..

Så, nu har jag predikat så det räcker för idag.

Välkommen annikaj68! (Lite försenat men bättre sent än aldrig.

Jag fick min ADHD-diagnos i mogen ålder. Man såg också att jag har tydliga drag av AS men fick ingen diagnos, vilket är helt ok. Jag arbetar heltid och har under utredningens gång samt efter diagnos fått mer ansvar och mer kvalificerade arbetsuppgifter. Chefen har varit informerad hela tiden men verkar inte avskräckt, däremot har jag fått en stor frihet att lägga upp arbetet på ett sätt som passar mig.

Fick diagnos vid 35. Har arbetat.

TACK Sommar för ditt välkomnande!

alfapetsmamma skrev:

MsTibbs skrev:Har ni alla slutat jobba efter diagnos när ni klarat av det innan?

Låter det här bara som ett ifrågasättande eller är det det?

Det undrar jag också.

Själv fick jag diagnosen när jag var 40 år, för drygt två år sedan, efter att under flera år felaktigt varit diagnostiserad som schizofren och fått äta antipsykotisk medicin. Jag sjukskrevs för någon slags utmattning/utbrändhet (främst p g a att jag hade ett alltför krävande arbete, tror jag) vid 33 års ålder och har sedan dess bara haft kortare anställningar, arbetsprövningar/-träningar, praktik eller bara varit sjukskriven rakt av. Annars studerade och arbetade jag mer eller mindre på heltid, tills jag var 33 år. Jag hade inte varit sjukskriven för psykiska besvär/mental utmattning innan dess.

Jag praktiserar nu på halvtid och hoppas på någon form av anställning med stöd av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Men hade jag kunnat fortsätta fungera i arbetsliv och studier, ungefär som jag gjorde fram till 30-årsåldern, hade jag helt klart föredragit det.

(Även om det hade inneburit att jag fått jobba heltid, istället för att "gå hemma och ha det bra", "leva på bidrag" och allt annat som "Arbeit macht frei"-Alliansen verkar tänka om sjukskrivna människors skäl att vara sjukskrivna. Läs gärna: http://adventskalendern.blogsome.com/2009/03/10/arbeit-macht-frei-moter-arbetslinjen/).

Jag tror inte Aspergerdiagnosen bara är något som "lättingar" får. Men jag kan själv fundera på vad det är som gör att jag inte klarar av ett arbete nu, när jag gjort det tidigare. I mitt fall har också min fysiska hälsa blivit avgjort sämre de senaste åren, och det har betydelse. Ibland undrar jag dock om all "hjälp" man får verkligen hjälper en. Att man kanske mera fostras in i någon slags hjälplöshetsposition av vårdapparaten, LSS etc, än att man får känna ett förtroende för att man kan ta tag i sin situation.

Det vore himla intressant att höra vad ni andra tänker om detta. Har jag bara svårt att acceptera min "sjukdom", eller mitt "funktionshinder"? Eller har Reinfeldt rätt när han skriver:

"Vissa mänskliga brister, förstärkta av den socialdemokratiska omhändertagande-filosofin, är idag så framträdande att det får konsekvenser för det politiska beslutsfattandet. Det första är den mänskliga lättjan och strävan efter bekvämlighet."

(Citatet hämtat ur blogginlägget jag länkat till).

Förhoppningsvis utredd innan jag blir 40 (5 år kvar).

Försöker fortfarande att arbeta, har i dagsläget inga planer på att sluta med det om jag nu får en diagnos.

Per Plex skrev:

alfapetsmamma skrev:

MsTibbs skrev:Har ni alla slutat jobba efter diagnos när ni klarat av det innan?

Låter det här bara som ett ifrågasättande eller är det det?

Det undrar jag också.

Väldigt gammal tråd, men nej, det var bara en fråga, delvis då jag själv hamnat på aktivitetsersättning.

Själv blev jag sjukskriven från studier på universitetet, inte från jobb nu senast. Men det var innan diagnos.