Hej snälla ni. Jag känner att det här kommer bli lite långt men jag hoppas innerligt att någon orkar läsa, för mitt hjärta skriker efter någon som förstår, (något så när allafall). Förmodligen låter jag galen? Fast jag undrar om det inte är precis vad jag är? I alla fall så har jag läst mycket här på forumet och jag känner igen mig i så otroligt mycket, i själva grunden av hur folk verkar tänka här i allmänhet.

Jag är 19 år, har ingen Asperger fast på många sätt undrar jag om jag inte har det, andra inte. Vad tror ni efter att ha läst mitt inlägg? Jag fick däremot diagnosen social fobi för ett par år sedan. Men jag börjar undra om det inte ligger djupare än en fobi. Det är mer som att det är mitt sätt att vara. I takt med att jag blir mindre och mindre rädd för att säga saker så märker jag att jag inte har något att säga. Jag är egentligen inte ute efter någon slags lekmannadiagnos på asperger genom att skriva det här. Jag vill bara få lite nya infallsvinklar på bilden av mig själv. Ingen är kanske intresserad av att lägga ner energi på att analysera mig, en främmande galning, men jag hoppas någon har lust... kanske som ett specialintresse, tihi. Sådant kan jag allfall lägga ner allt för mycket tid på somliga tider.

Jag hittade hit för ett par dagar sedan efter att ha sökt över internets vida vidder efter någon förklaring, någon slags kategori som kan få mig att på något sätt förhålla mig till samhället. Eller förhålla samhället till mig. Jag känner mig så fruktansvärt annorlunda och missförstådd. Jag behöver verkligen hjälp, har jag tvingats inse. Jag avskyr egentligen att dela upp allting i kategorier, det känns fel. Men i och för sig känns hela samhället fel och det är ju trots allt, tyvärr, där jag befinner mig.

Jag pratar inte med någon om vad som rör sig i mitt huvud längre, pratar knappt med någon över huvud taget. Om jag säger någonting till min mamma, till exempel, så är risken stor att hon blir irriterad. Hon verkar känna frustration så fort jag säger någonting hämtat från en djupare källa inom mig. Och jag får panik direkt jag ser minsta gnutta till irritation i hennes ansikte. Och så brister jag ut i något liknande "NEJ DET VAR INGET" och så brister hon ut "VADÅ!? Jag bara tänkte på vad du sa!?"

För ett tag sedan bestämde jag mig för att sluta prata. För att varje gång jag sa någonting i familjen blev det bråk. Men det är inte hållbart för mig att gå med dessa tankar helt isolerad. Nu har det gått ett tag utan att jag delat med mig av mina tankar och jag har aldrig tänkt så mycket som under denna tid. Känns som om mina tankar blivit för stora! De har skapat sin egen värld inuti mitt huvud och det finns inte möjlighet att uttrycka dem. Dessa stora tankar består liksom bara av bilder och känslor. Kedjor av dessa.

Om jag till exempel får en fråga om något som jag egentligen vet att jag vet så otroligt väl. På något som jag har tänkt jätte djupt på vid något meditativt tillstånd, så istället för att svara så ser jag liksom som en länk på någon slags dataskärm. Och så bara vet jag att alla dem tankarna finns där inne. Men jag vet inte vad jag ska börja, för det finns där inte formulerat som ord. Och om jag börjar tänka på det så hinner ju den andra personen tröttna, eller ännu vanligare, h*n tror att jag inte förstår frågan och börjar förklara på en nivå så lätt att musten bara går ur mig. Jag vet inte men frågon liksom förblindar mig.

Jag kan aldrig svara på frågor, jag känner mig som en tre åring i situationer då jag ska uttrycka mig. Och ändå upplevs jag så väldigt intelligent och förnuftig av alla. Jag förstår inte det. Kanske bara som dom säger? Hur som hälst så slutar det med att jag säger jag vet inte, istället, fast jag brinner för att svara eftersom jag lagt ner så mycket tid på att bearbeta ämnet och jag VET att jag vet så mycket mer om det än vad dem gör många gånger. Men det är som om mina svar är skriva i ett annat filformat än vad deras dator kan öppna.

Så har det i och för sig varit hela mitt liv, i skolan då främst, men på senaste tiden har de som sagt blivit så stort allting. Kanske har jag tänkt för mycket. Men jag tänker för att jag mår dåligt och vill komma på anledningen till varför.

Det känns helt sjukt, allting, som om jag inte vet vem jag är eller hur jag är längre. Som om min personlighet inte har någon struktur längre. Antagligen bör jag prata med en psykolog eller "något" men det känns så långt borta. Och enligt min erfarenhet har alla saker jag tänker göra eller planerar en tendens att aldrig bli av. Så en del av mig har inget hopp om att det kommer att hända. Men det har gått för långt nu och jag kan inte ha det så här.

Det känns som att jag lever i en mardröm jag inte kan vakna upp ifrån. Att min verklighet, ja hela min världsbild och uppfattning om världen, om mig själv, om alla, har förändrats. Före sommaren fick jag känslan av att allt språk bara bröt ner allting i bitar. Jag har börjat förstå att jag tänker annorlunda. Jag känner mig alltid så missförstådd. Och det känns som om jag lägger märke till saker som andra inte gör. Som ett exempel (och det är här det är jobbigast) så märker jag det när jag är i skolsituationer. Jag läser djurvård och alltid på alla lektioner och föreläsningar så sitter jag där knäpptyst och spänd och hör på lärarens röst. Men allt hon berättar är liksom obetydligt. Självklarheter. Inte värt att disutera. Jag kan knappt sitta still och jag får ångest över att sitta där och känna hur mitt liv rusar iväg, hur min kropp förstörs av allt stilla sittande. och alltsammans bara för att lyssna på ingenting! Jag vill fly! Och för att inte tala om alla dessa skoluppgifter! Nej... ett annat kapitel!

Jag har en vän. En! Som jag på den senaste tiden sedan innan sommarlovet, knappt umgåtts med alls. Det kändes som om vi var en gemensam person innan och upplevdes av omgivningen som så. Och jag stod inte ut med det. Men hon gav mig inget andrum, fast jag förklarade, till slut. Hon har svårigheter som jag måste lära mig inse, acceptera. Hon har ADHD. Hon är den enda personen som jag känner jag kan dela mina tankar med, hon bygger på mina bilder och vise versa. Men hon, och våran relation, är ett kapitel för sig. Jag ska inte gå in på det mer.

Jag måste väl avrunda. Ingen kommer orka läsa detta. Jag har inte formulerat allt det här på det här sättet, alltså på ett forum förut så allting blir så tätt, rörigt och osammanhängande. Och språket som jag allid är så noga med är hemskt. Jag brukar radera allt när jag får den här känslan efter någonting jag skrivit. Men nu känns det bara så viktigt att få det ut ur mitt system! Och gärna in i något annat system också.

Jag måste bara säga att jag är så tacksam för att detta forumet finns. Jag har nästan gråtit av överväldigande känslor då jag läst att någon annan uttryckt precis exakt sådant som jag känt mig väldigt ensam och oförstådd om att känna.

Mycket kärlek, Hästen (Haha vilket namn jag valde!)

Ok. Nu skickar jag detta. Varför tycker jag det är läskigt?

Jag känner igen mig en massa i den där texten.

Jag känner igen det där med att låta bli att prata för att slippa göra fel. Det är ju vad som kallas social fobi, eller kanske fobisk personlighetsstörning. Det är rätt vanligt bland aspergare.

Jag har varit nästan totalt isolerad från andra människor i en rätt lång period och då kände jag att jag höll på att bli galen.

Jag misstänker att du har hittat rätt forum. Välkommen!

Jag orkade läsa och jag säger Välkommen till Hästen.

Den förfärlige snömannen skrev:Jag känner igen mig en massa i den där texten.

Jag känner igen det där med att låta bli att prata för att slippa göra fel. Det är ju vad som kallas social fobi, eller kanske fobisk personlighetsstörning. Det är rätt vanligt bland aspergare.

Jag har varit nästan totalt isolerad från andra människor i en rätt lång period och då kände jag att jag höll på att bli galen.

Jag misstänker att du har hittat rätt forum. Välkommen!

Tack så mycket. Vad fint det käns

atoms skrev:Jag orkade läsa och jag säger Välkommen till Hästen.

Väldans tack!

Hästen skrev: För ett tag sedan bestämde jag mig för att sluta prata. För att varje gång jag sa någonting i familjen blev det bråk. Men det är inte hållbart för mig att gå med dessa tankar helt isolerad. Nu har det gått ett tag utan att jag delat med mig av mina tankar och jag har aldrig tänkt så mycket som under denna tid. Känns som om mina tankar blivit för stora! De har skapat sin egen värld inuti mitt huvud och det finns inte möjlighet att uttrycka dem. Dessa stora tankar består liksom bara av bilder och känslor. Kedjor av dessa.

Om jag till exempel får en fråga om något som jag egentligen vet att jag vet så otroligt väl. På något som jag har tänkt jätte djupt på vid något meditativt tillstånd, så istället för att svara så ser jag liksom som en länk på någon slags dataskärm. Och så bara vet jag att alla dem tankarna finns där inne. Men jag vet inte vad jag ska börja, för det finns där inte formulerat som ord. Och om jag börjar tänka på det så hinner ju den andra personen tröttna, eller ännu vanligare, h*n tror att jag inte förstår frågan och börjar förklara på en nivå så lätt att musten bara går ur mig. Jag vet inte men frågon liksom förblindar mig.

Jag kan aldrig svara på frågor, jag känner mig som en tre åring i situationer då jag ska uttrycka mig. Och ändå upplevs jag så väldigt intelligent och förnuftig av alla. Jag förstår inte det. Kanske bara som dom säger? Hur som hälst så slutar det med att jag säger jag vet inte, istället, fast jag brinner för att svara eftersom jag lagt ner så mycket tid på att bearbeta ämnet och jag VET att jag vet så mycket mer om det än vad dem gör många gånger. Men det är som om mina svar är skriva i ett annat filformat än vad deras dator kan öppna.

Så har det i och för sig varit hela mitt liv, i skolan då främst, men på senaste tiden har de som sagt blivit så stort allting. Kanske har jag tänkt för mycket. Men jag tänker för att jag mår dåligt och vill komma på anledningen till varför.
Det känns helt sjukt, allting, som om jag inte vet vem jag är eller hur jag är längre. Som om min personlighet inte har någon struktur längre.

Antagligen bör jag prata med en psykolog eller "något" men det känns så långt borta. Och enligt min erfarenhet har alla saker jag tänker göra eller planerar en tendens att aldrig bli av. Så en del av mig har inget hopp om att det kommer att hända. Men det har gått för långt nu och jag kan inte ha det så här.

Det känns som att jag lever i en mardröm jag inte kan vakna upp ifrån. Att min verklighet, ja hela min världsbild och uppfattning om världen, om mig själv, om alla, har förändrats. Före sommaren fick jag känslan av att allt språk bara bröt ner allting i bitar. Jag har börjat förstå att jag tänker annorlunda. Jag känner mig alltid så missförstådd. Och det känns som om jag lägger märke till saker som andra inte gör. Som ett exempel (och det är här det är jobbigast) så märker jag det när jag är i skolsituationer. Jag läser djurvård och alltid på alla lektioner och föreläsningar så sitter jag där knäpptyst och spänd och hör på lärarens röst. Men allt hon berättar är liksom obetydligt. Självklarheter. Inte värt att disutera. Jag kan knappt sitta still och jag får ångest över att sitta där och känna hur mitt liv rusar iväg, hur min kropp förstörs av allt stilla sittande. och alltsammans bara för att lyssna på ingenting! Jag vill fly! Och för att inte tala om alla dessa skoluppgifter! Nej... ett annat kapitel!

Jag har en vän. En! Som jag på den senaste tiden sedan innan sommarlovet, knappt umgåtts med alls. Det kändes som om vi var en gemensam person innan och upplevdes av omgivningen som så. Och jag stod inte ut med det. Men hon gav mig inget andrum, fast jag förklarade, till slut. Hon har svårigheter som jag måste lära mig inse, acceptera. Hon har ADHD. Hon är den enda personen som jag känner jag kan dela mina tankar med, hon bygger på mina bilder och vise versa. Men hon, och våran relation, är ett kapitel för sig. Jag ska inte gå in på det mer.

Jag måste väl avrunda. Ingen kommer orka läsa detta. Jag har inte formulerat allt det här på det här sättet, alltså på ett forum förut så allting blir så tätt, rörigt och osammanhängande. Och språket som jag allid är så noga med är hemskt. Jag brukar radera allt när jag får den här känslan efter någonting jag skrivit. Men nu känns det bara så viktigt att få det ut ur mitt system! Och gärna in i något annat system också.

Jag måste bara säga att jag är så tacksam för att detta forumet finns. Jag har nästan gråtit av överväldigande känslor då jag läst att någon annan uttryckt precis exakt sådant som jag känt mig väldigt ensam och oförstådd om att känna.

Mycket kärlek, Hästen (Haha vilket namn jag valde!)

Ok. Nu skickar jag detta. Varför tycker jag det är läskigt?

Fantastiskt att läsa, Hästen!!
Det här blir också långt.

Jag blev tvungen att citera från ett visst stycke och ända till slut, för jag tror mig känna igen mig så väl i allt det (utom i det stycke jag gav mindre typsnitt)!

Om du är tillräckligt lik mig, så blir det bättre. Dina tankar kommer - på ont* och gott - att börja kunna uttryckas i ord igen. Du kommer (långsamt, befarar jag) att hitta struktur i din identitet igen. Vänner är ett kapitel för sig, grattis så länge (behöver inte kommentera allt i detta svar).

Sånt du får höra i skolan kommer (om du alltså är så pass lik mig) att även fortsatt att i allmänhet kännas självklart eller meningslöst - jag hoppas att du hittar ett högskoleämne du verkligen brinner för (om du inte redan gjort det) men mycket "kunskap" kan nog komma att fortsätta att smaka som om du ätit böckerna. Du får väl, hrrm, svälja det. Då behöver du ett hjälpmedel, jag vill komma med ett förslag:

Perspektiv är vad du behöver, tror jag. Det perspektiv som för mig tagit form tio år efter din ålder. Själv har jag letat i mitt inre tankeuniversum och i yttervärlden, efter ord åp vad jag vill åstadkomma, och mål som överensstämmer med vad orden beskriver. Jag har måst skapa mycket själv, under otaliga justeringar men mina mål är tillfredsställande nu. Så.
Därmed kan jag kompromissa med dem. Om världen vore en ensa skala så har jag hittills inte haft någon hållpunkt på skalan, inget mål. Nu finns målen och när jag försöker skaffa jobb o.d. eller när jag letar egna eller andras tankar och försöker skapa nya, så kan jag se hur långt från målen som det för mig.

När man har mål kan man se om pest är värre än kolera, d.v.s. om pest för en längre från målen, och man kan se om den ena skatten är bättre än den andra. Man har Perspektiv.

Mål är vad jag behövt.
Du kanske behöver något annat. Kan jag, så hjälper jag gärna dig att hitta det /istället/. Söker du mål så duger näppeligen mina men är vi lika nog kan det väl tänkas att jag kan hjälpa dig ändå. Skriv igen här om du vill få flers kommentarer. Pm:a hur gärna du vill i vilket fall.


* Så länge som tankarna är så ... Så länge de har så många anknytningar mellan varandra, låter det som ett sätt att beskriva hur dina ordlösa tankar ser ut? För då kanske de liknar mina. Lösa i konturerna men spännande över "allting" i världen, visande lager "under" lager med samband, i otalet dimensioner... så länge tankarna är sådana så kan man liksom förstå allting, just därför att man inte kan sätta ord på dem.
Småningom orkar man dock inte mer - men man fortsätter att vara samma utåt ordfattiga och inåt överdrivet djupa person medan man börjar spinna på enskilda ändar i sitt inre tankenätverk.

Man själv och tankarna antar fast form till slut. Har man tur är det någon användbar fast form de antar, så har det gått för mig. Är jag övertygad om. Mitt tålamod med det oänndliga nätverket av tankar har minskat starkt, tyvärr, men jag och mitt liv har fått en fast form ändå.

Välkommen Hästen!

Jag tror också att du har hittat till rätt forum. Om du inte har AS, så verkar du iaf aspig.

Jag har många gånger undrat om jag håller på att bli galen också, vilket troligtvis bidrog till att jag tog mig tid att läsa hela texten.

Jag känner igen mig lite i texten, jag har tex slutat prata i vissa perioder för att allt jag sa blev fel.
Jag brukade jämföra mitt huvud med en dator för att förklara för mina föräldrar hur jag mådde och fungerade, din jämförelse med filformat var riktigt smart.

Välkommen, jag hoppas du kommer trivas här.

Läste hela inlägget.

Bra skrivet och modig att skriva ned så mycket tankar om din situation.

Välkommen hit, hoppas du hittar några svar här.

Du ska nog söka dig till psykiatrin. Det finns en risk, om du på senare tid börjat må dåligt, att du håller på att utveckla en depression. Det finns hjälp mot det, men framförallt så ska man INTE försöka behandla det själv.
Gå till en läkare på nån vårdcentral och berätta hur du mår, alternativt ring till psykiatrin.