Den förfärlige snömannen skrev:

Parvlon skrev:Självbilden kanske är fet.

Ett vanligt fenomen, ja.

Titti skrev:Jag skulle vilja påstå att du har fel. Det kan säkert vara så att en del feta är ensamma liksom det finns en del magra som är det. Men något samband tvivlar jag på och i vart fall inget absolut. Vad säger att den som är ensam måste tröstäta? Många ensamma äter dåligt och kanske mycket mindre än de borde. Sant är att många som mår dåligt också äter dåligt, dvs de äter inte det de behöver och mår bra av.

Inte heller måste det vara så att man är ensam av att vara fet. Jag har varit mer eller mindre fet alltid, förr mindre fet än jag är nu men ändå alltid överviktig. Jag har visserligen haft svårt att hålla ihop de förhållanden jag levt i och tur är väl det eftersom de varit sådana att jag hade mått sämre av att stanna kvar. Ändå har jag fem barn födda mellan 1985 och 2002, jag har varit gift en gång och levt i relationer som sträckt sig över flera år fyra gånger till, mestadels som sambo. Barnen har två fäder - de äldsta två har en och de yngsta tre en annan.

Jag är rätt svår att leva ihop med... går i baklås och kortsluter, målar in mig i hörn och kan bli alldeles ohanterlig för min omgivning... Men att jag på något sätt skulle vara diskvalificerad som partner som fet har aldrig ens föresvävat mig.

Hur livet gestaltar sig för oss var och en har så oerhört lite att göra med vilket midjemått man har eller vad vågen stannar på. I de fall det har det så beror det på vilken roll du själv låter det spela i ditt liv. Liksom allt annat.

svartamolnet skrev: När jag mår bra klarar jag mig ur matmissbruket och går ner i vikt och när livet blir för tufft halkar jag dit igen.

alfapetsmamma skrev:

Titti skrev:Jag skulle vilja påstå att du har fel. Det kan säkert vara så att en del feta är ensamma liksom det finns en del magra som är det. Men något samband tvivlar jag på och i vart fall inget absolut. Vad säger att den som är ensam måste tröstäta? Många ensamma äter dåligt och kanske mycket mindre än de borde. Sant är att många som mår dåligt också äter dåligt, dvs de äter inte det de behöver och mår bra av.

Inte heller måste det vara så att man är ensam av att vara fet. Jag har varit mer eller mindre fet alltid, förr mindre fet än jag är nu men ändå alltid överviktig. Jag har visserligen haft svårt att hålla ihop de förhållanden jag levt i och tur är väl det eftersom de varit sådana att jag hade mått sämre av att stanna kvar. Ändå har jag fem barn födda mellan 1985 och 2002, jag har varit gift en gång och levt i relationer som sträckt sig över flera år fyra gånger till, mestadels som sambo. Barnen har två fäder - de äldsta två har en och de yngsta tre en annan.

Jag är rätt svår att leva ihop med... går i baklås och kortsluter, målar in mig i hörn och kan bli alldeles ohanterlig för min omgivning... Men att jag på något sätt skulle vara diskvalificerad som partner som fet har aldrig ens föresvävat mig.

Hur livet gestaltar sig för oss var och en har så oerhört lite att göra med vilket midjemått man har eller vad vågen stannar på. I de fall det har det så beror det på vilken roll du själv låter det spela i ditt liv. Liksom allt annat.

Wow, vilket inlägg! Vilken självinsikt och klokskap du förmedlar!

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Trådstartarens eventuella övervikt är mycket måttlig!!!

Heliora skrev:Jag börjar undra om inte fetma har samband med ensamhet. Av ensamhet blir man olycklig, och är man olycklig tröstäter man. Ligger det inte något i detta?

Jag har en viss fetma, men det verkar närmast omöjligt att göra något åt eftersom jag måste tröstäta pga min ensamhet. Och är man fet så blir det ju också svårare att hitta någon, så det verkar som man lever i ett moment22 när man är ensam. Dömd till ett liv i fetma och olycka?

Finns det någon annan väg ut än själmord, tro? Jag är tveksam.

MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!

Flinta skrev:

MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!

Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga

(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).

MsTibbs skrev:

Flinta skrev:

MsTibbs skrev:Jag har det problemet, jag har gått ner i vikt nu när jag varit ute och rest med andra. Rastlöshet, ha tråkigt, tröst... alla säger börja ut och gå, men hur lätt är det att dra med ens egna deprimerade jag ut i löparspåret? Jag kollapsar ändå efter 50m i en gråtande hög i diket. Sporta med en kompis! Säger alla, men om man inte har en kompis som kan pusha då? Sport påminner mig om de kompisar jag inte har!

Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga

(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).

Har första mötet med ledsagare i promenadsyfte i morgon.

Flinta skrev:

MsTibbs skrev:

Flinta skrev:
Det är ju en sak som boendestöd kan göra tillsammans med en - promenera! Man kan använda dom som träningskompis/träningsledsagare - om man vill och orkar med den kontakten samtidigt som man ska hålla på med ngt fysiskt vill säga

(Jag tror mkt på vardagsmotion där fokus ligger på rörelse och på att få i gång blodcirkulation i första hand. Cykla/promma dit man ska t ex. Börja smått o sakta o tänka långsiktigt o känna att man är bra och ok som gör NGT).

Har första mötet med ledsagare i promenadsyfte i morgon.

Hoppas att du kan njuta lite och att ni kan gå i någon behaglig omgivning! Inte bland bilar (kan ju iofs va trevligt om man gillar bilar och även ett måste p g a ev transportsträcka fram o tba från området man ska gå i -eller så har man bara som mål att gå fram o tba till ett visst mål oavsett väg och så...). Vissa gillar ju att hålla på o mäta tiden man e ute o går, för andra är det bara stressande.

Flinta skrev:Mina tankar:

En del psykofarmaka, t ex antipsykotiska läkemedel, kan ju ha som biverkan att man får igångsättnings- och planeringsproblem vilket kan innebära t ex svårigheter/ ointresse av att komma ut ur bostaden och t ex motionera (precis som det kan göra att man ej planerar sin mat, städar eller träffar folk etc). Många blir kvar ensamma i hemmet och kommer ej ut, igång eller iväg på något, med någon. En hel del är trots detta relativt nöjda med den -i vissa utomståendes ögon - isolerade tillvaron dom för. Man behöver ju faktiskt "bara" ha AS för att ha det så här, man behöver inte lida av t ex schizofreni.

Inte sagt att man ska sluta med dessa läkemedel då situationen ofta kan se ännu värre ut om man går omedicinerad