Här är ett utdrag ur DSM-IV-TR där man tar upp olika diagnoskriterier för respektive diagnos:

Asperger
B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:

1.omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
2.oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
3.stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
4.enträgen fascination inför delar av saker

Autistiskt syndrom
3. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:

•(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
•(b) oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
•(c) stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
•(d) enträgen fascination inför delar av saker

Om man tiitar på just det så är det ingen skillnad. Måste alltså inte vara så.

Nä, det ser ganska lika ut.
Fast vad är då den stora skillnaden?

Du har frågat det, och jag skrev det från början. Språk är en del, sedan att symptomen ska ha funnits före eller kring tre års ålder för autistiskt syndrom. Vid asperger syndrom så finns det ingen egentlig ålder för när symptomen ska ha börjat, de flesta får sina diagnoser ganska sent. Just diagnosen autistiskt syndrom anses svårare än asperger syndorm.

Även att de med asperger syndrom inte får ha någon försening i andra vardagliga aktiviteter som är åldersadekvat.

Fast aspergers ska också ha funnits sen födseln eller så pass tidig barndom som tre års ålder. Aspergers är ju inget som drabbar en senare i livet precis.

Då kvarstår bara sent tal/språkutveckling?

Det är inget diagnoskriterie för asperger att symptomen funnits med före tre års ålder.

Asperger har ingen försening av vardagliga färdigheter gällande åldersadekvat eller adaptivt beteende(förutom socialt samspel). Även så har de en nyfikenhet på omgivningen när de är små. Dessa finns med som diagnoskriterier för AS men inte för autistiskt syndrom.

shibedibato skrev:Det är inget diagnoskriterie för asperger att symptomen funnits med före tre års ålder.

Asperger har ingen försening av vardagliga färdigheter gällande åldersadekvat eller adaptivt beteende(förutom socialt samspel). Även så har de en nyfikenhet på omgivningen när de är små. Dessa finns med som diagnoskriterier för AS men inte för autistiskt syndrom.

Det är kanske inget kriterium att ditten datten ska ha varit si och så då och då, men det där med diagnoskriterier kan man ta med några flaklass salt, det gör vissa läkare och utredare i alla fall.

Där en skulle sätta diagnosen autistiskt syndrom skulle en annan sätta diagnosen AS, det har jag sett med egna ögon och hört om gång efter annan. Liksom att måååååånga går utan diagnos för att läkaren stirrat sig blind på ett kriterium och bokstavstolkat, eller övertolkat det. Istället för att se helheten.

Låt oss försöka stå över sånt, menar jag. Aspergers syndrom hör till autismspektrumdiagnoserna och AS kan se väldigt olika ut, liksom klassisk autism också kan det. Vidare kan man få ena diagnosen för att se få den utbytt mot en annan, när svårigheterna mildras eller tilltar. Inget ovanligt med det.

Dessutom ändras diagnoskriterierna. Det som står i DSM IV är inte det som stod i förra och inte det som kommer att stå i DSM V. Med ICD är det samma sak.

Håller med A-mamma.

Vill också tillägga att kriterierna bara avser det en ytlig utredare, okunnig förälder osv. kan se, tolka in eller tilltro en utifrån, varför man också borde vara observant på att det kan vara helt annorlunda inifrån den som diagnosticeras själv. Det kan till exempel gälla nyfikenhet på omgivningen, en lågfungerande autists förstånd eller säkert drösvis med egenskaper utanför en stressande test- eller annan social situation.

En allmän kommentar: Jag kan också lättare förstå dem som höjer aspergare till skyarna (vilket jag anser lika destruktivt som att nedvärdera oss) när jag gång på gång läser aspergare hantera diagnoskriterierna så distanslöst och med så litet balansering inifrån sig själva att jag frestas undra över introjicering och självförtryck.

Något som jag hatar är när man kan få en diagnos utbytt. Det gör mig så arg att jag vill göra något dumt.

Antingen ska man ha något, eller också inte. Och om man har något, då ska det inte bytas ut eller ändras.

Albulena skrev:
Antingen ska man ha något, eller också inte. Och om man har något, då ska det inte bytas ut eller ändras.

Fast man kan ju inte säga "ha nåt" om nåt som är en BETEENDEDIAGNOS. Det är ju inget man tar blodprov för att konstatera, det handlar om hur man är, agerar och reagerar.

Dvs, om man plötsligt befinner sig i en extremt aspie-vänlig omgivning så kanske INGENTING märks, som märktes när man försökte vränga ner sig i en fyrkantig mall, fast man är rund, eller tvärsom. Förstår du?

Alltså, man kan visst få en ADHD-diagnos, för att man ter sig mest ADHD-ig som liten, och så småningom så ter man sig mer aspig. Eller gå från Klassisk autism/Kanners syndrom/autistiskt syndrom (högfungerande) till Asperger.

Det handlar dels om utveckling hos individen, dels om den som tolkar individen, och denna persons känslighet, kompetens, helhetssyn osv.

Men jag förstår att det är jobbigt med att saker inte är stadigt bestämda en gång för alla... Det hör liksom till vår problematik att vilja att saker ska vara det...

Zombie skrev:Vill också tillägga att kriterierna bara avser det en ytlig utredare, okunnig förälder osv. kan se, tolka in eller tilltro en utifrån, varför man också borde vara observant på att det kan vara helt annorlunda inifrån den som diagnosticeras själv. Det kan till exempel gälla nyfikenhet på omgivningen eller en lågfungerande autists förstånd.

Du tar ett par exempel men jag tänker helt generellt. Rimligen borde man kunna lita mer på en yrkesman än en lekman. Men i detta sammanhang har vi ju lärt oss att yrkesmännen kan göra högst skiftande bedömningar och ha högst skiftande uppfattningar.

Själv har man ju också en egen uppfattning. Eller? Men den uppfattningen grundar sig ju på så många olika saker förutom ens (lekmanna)-fakta och -kunskap - önskningar, drömmar, förhoppningar, mål, yttre krav, förväntningar, realiteter osv osv osv.

Sedan måste man väl stämma av sig själv mot yrkesmannen. Eller kanske det är yrkesmannen som vill stämma av?

Zombie skrev:En allmän kommentar: Jag kan också lättare förstå dem som höjer aspergare till skyarna (vilket jag anser lika destruktivt som att nedvärdera oss) när jag gång på gång läser aspergare hantera diagnoskriterierna så distanslöst och med så litet balansering inifrån sig själva att jag frestas undra över introjicering och självförtryck.

Lite som jag skrev om drömmar, förhoppningar osv (i fallet introjicering) alternativt uppgivenhet, hopplöshet?

Kan du konkretisera "hantera" ovan? Ser du det här på forumet eller?

Albulena skrev:Något som jag hatar är när man kan få en diagnos utbytt. Det gör mig så arg att jag vill göra något dumt.

Antingen ska man ha något, eller också inte. Och om man har något, då ska det inte bytas ut eller ändras.

Det säger en del om vårdapparaten.

EDIT: Såg inte att a-mamman redan svarat....

EDIT 2: Läste a-mammansinlägg och hon skrev det jag tänkte också: de här tillstånden är inte konstanta utan kan förändras både en och flera gånger över en livscykel.

Ändå sägs det att Aspergers syndrom är obotlig och kronisk.....Hmmm.......

Jag är på gränsen att få ett utbrott nu.

Kan informationen få sluta ändras hela tiden?
Antingen är det kroniskt som jag också har hört och som barracuber skriver, eller också "går det över".

Albulena skrev:Jag är på gränsen att få ett utbrott nu.

Kan informationen få sluta ändras hela tiden?
Antingen är det kroniskt som jag också har hört och som barracuber skriver, eller också "går det över".

Det är medfött (oftast) och kroniskt att vara npf-ig, eller mer npf-ig än NT, men vad man får diagnos behöver inte vara detsamma, eftersom det inte handlar om halter av den och den substansen i blodet osv, och inte kollas via röntgen eller så (och även där finns det säkert utrymme för tolkningar, och feltolkningar).

Har du fått en autismspektrumdiagnos lär du inte bli av med den, men det KAN vara en feltolkning. På samma sätt som många tidigare fick diagnos schizoid personlighetsstörning eller social fobi, fast de borde haft diagnosen AS. Förstår du?

Det är livslångt. ("Kroniskt" är oegentligt att säga eftersom det inte är en sjukdom.) Men man kan utvecklas med åren precis som alla andra människor, om än inte nödvändigtvis i samma takt och ordning som "vanliga". Man kan också lära sig kompensera för det som är ens brister i relation till de "normala" - till ett pris för en själv liksom allt skådespeleri.

Forskare och diagnostiker har gjort mycket nytta för många av oss, säkert räddat liv i flera fall - men är samtidigt bara i början av att kartlägga det här och bedömer ofta subjektivt, tar fel eller förbiser - både att man kan (ha) utveckla(t)s och att man kan ha lärt sig kompensera är det mycket vanligt att de förbiser eller låter sig luras av, till exempel.

Plus det som A-mamma skrev.

*******************************************************

barracuber, vet inte om jag förstår dig rätt och hjärnkontoret är rätt underbemannat. Men jag gör ett försök att svara något:

barracuber skrev:

Zombie skrev:Vill också tillägga att kriterierna bara avser det en ytlig utredare, okunnig förälder osv. kan se, tolka in eller tilltro en utifrån, varför man också borde vara observant på att det kan vara helt annorlunda inifrån den som diagnosticeras själv. Det kan till exempel gälla nyfikenhet på omgivningen eller en lågfungerande autists förstånd.

Du tar ett par exempel men jag tänker helt generellt. Rimligen borde man kunna lita mer på en yrkesman än en lekman. Men i detta sammanhang har vi ju lärt oss att yrkesmännen kan göra högst skiftande bedömningar och ha högst skiftande uppfattningar.

Själv har man ju också en egen uppfattning. Eller? Men den uppfattningen grundar sig ju på så många olika saker förutom ens (lekmanna)-fakta och -kunskap - önskningar, drömmar, förhoppningar, mål, yttre krav, förväntningar, realiteter osv osv osv.

Sedan måste man väl stämma av sig själv mot yrkesmannen. Eller kanske det är yrkesmannen som vill stämma av?

Naturligtvis. Sedan tänkte jag också på vad yrkesmannen kanske inte förstår; på skillnaden mellan vad man är och hur man ter sig utåt, där yrkesmannen delar det allmänmänskliga villkoret med vilken lekman som helst att aldrig kunna vara tillräckligt lyhörd, att alltid vara benägen att frånkänna folk allt man inte själv direkt ser, kan förklara teoretiskt osv. - vilket kan bli rätt dåligt för den underordnade i en makt- eller beroenderelation som det ju är fråga om här. Så får man ju tänka på barndiagnosticering också, där det är ännu tydligare och där barnet saknar varje möjlighet att förmedla mer komplicerade eller abstrakta saker hur relevanta de än är.

barracuber skrev:

Zombie skrev:En allmän kommentar: Jag kan också lättare förstå dem som höjer aspergare till skyarna (vilket jag anser lika destruktivt som att nedvärdera oss) när jag gång på gång läser aspergare hantera diagnoskriterierna så distanslöst och med så litet balansering inifrån sig själva att jag frestas undra över introjicering och självförtryck.

Lite som jag skrev om drömmar, förhoppningar osv (i fallet introjicering) alternativt uppgivenhet, hopplöshet?

Kan du konkretisera "hantera" ovan? Ser du det här på forumet eller?

Ja, jag tycker jag ser det i skrivna resonemang på forumet om både diagnoserna hit-och-dit och hurdan man är.

Okej, fast har man då diagnosen en tid eller för resten av sitt liv?

Känner ni att er diagnos är något tillfälligt som antagligen kommer att tas bort eller ändras snart, eller är det något ni har resten av livet?

Tack a-mamma och Zombie för era svar. Extra tack till Zombie för klargörandet om ordet kronisk.

@Albulena

Jag vet precis hur det kan kännas. Jag höll själv på att gå i taket nyss. Skrev dessutom i flera trådar parallellt.....

Så läs a-mammas och Zombies senaste inlägg och tag ett djupt andetag.

Själv orkar jag inte mer just nu....

Oj då, jag som just lade till en blaffa till mitt inlägg ovan...

Och tack för uppskattningen! Oj då igen...

Autist brukar man ju kallas om man förutom själva autismen är förståndshandikappad på något vis. Så även om vi har en störning som inkluderar autismsymptom bör vi inte kallas autister, eftersom de som brukar kallas autister ofta är både mycket mer autistiska och mer eller mindre utvecklingsstörda så är det ingen passande etikett på oss.