rdos skrev:En myt. Aspies har svårt att tolka andras känslor, och visar då inte empati som NTs förväntar. När det handlar om saker där man inte behöver tolka något, t.ex. kring djur eller enkla situationer, typ om någon gråter, så är det ingen skillnad.

Det är oxå en myt att Aspies är mer styrda av logik. Sorry, Danne.

Utifrån personlig erfarenhet skulle jag vilja säga att det snarare förhåller sig enligt följande:
AS personer tar inte hänsyn till eventuella känslor när vi fattar beslut i skarpa lägen, vi klarar helt enkelt av att sortera allt i plus och minus och dra logiska slutsatser utifrån detta! Att detta sedan kan betraktas som känslokallt har jag full förståelse för!
Sedan kan jag också protestera lite emot tanken att det bara är logik som styr vårt liv, snarast är det en (positiv) förmåga att klara av att se logiska för och emot och kunna sortera bort allt oväsentligt när vi ska fatta beslut.
Hos mig själv är mycket resultatet av ren träning när man synar det lite, jag har ju en litet speciell militär bakgrund och är tränad till att i alla lägen vara kapabel till att ta beslut. Ibland mycket svåra beslut som man ändå inte får rygga inför eftersom både mitt eget och andras liv kan hänga på att jag har modet, viljan och förmågan att fatta ett ibland svårt men nödvändigt beslut.

"-Det är alltid bättre att ta ett beslut och handla efter det än att inte göra någonting alls."

Masterpiece skrev:Utifrån personlig erfarenhet skulle jag vilja säga att det snarare förhåller sig enligt följande:
AS personer tar inte hänsyn till eventuella känslor när vi fattar beslut i skarpa lägen, vi klarar helt enkelt av att sortera allt i plus och minus och dra logiska slutsatser utifrån detta! Att detta sedan kan betraktas som känslokallt har jag full förståelse för!

Jag känner faktiskt inte igen vare sig mig själv eller andra personer med AS som jag lärt känna i detta. Men visst, det finns säkert de som fungerar så, alla är vi olika. Men i så fall har det - enligt vad jag tror - inte med AS att göra.

"Känslokall" och "empatilös" är inte samma sak. Jag har i allra högsta grad ett överflöd av känslor men har svårt att uttrycka dem och svårt att hantera andras känsloyttringar.

Däremot så ja, jag saknar i många fall empati. Eller snarare - jag har svårt att börja känna empati då det förväntas av mig, men i andra fall kommer det av sig självt. Har stor empati för min familj, men jag har svårt för att tycka synd om bekanta och ytligare kompisar, mår inte dåligt om något hemskt händer någon som inte är i min direkta närhet. Läser jag om t.ex en våldtäkt så är jag mer intresserad av tekniska detaljer kring brottsfallet än av offret. Känner i ärlighetens namn ingen medömkan, sorg eller empati för någon som inte står mig nära.

Vet inte om det är lite psykopatvarning

honeysquid skrev:Vet inte om det är lite psykopatvarning

Det är ett bra sätt att handskas med känslorna tycker jag. Varför ska man empatisera över saker man inte har makt att påverka. Väldigt slöseri med energi. Knappast psykopati.

honeysquid skrev:"Känslokall" och "empatilös" är inte samma sak. Jag har i allra högsta grad ett överflöd av känslor men har svårt att uttrycka dem och svårt att hantera andras känsloyttringar.

Däremot så ja, jag saknar i många fall empati. Eller snarare - jag har svårt att börja känna empati då det förväntas av mig, men i andra fall kommer det av sig självt. Har stor empati för min familj, men jag har svårt för att tycka synd om bekanta och ytligare kompisar, mår inte dåligt om något hemskt händer någon som inte är i min direkta närhet. Läser jag om t.ex en våldtäkt så är jag mer intresserad av tekniska detaljer kring brottsfallet än av offret. Känner i ärlighetens namn ingen medömkan, sorg eller empati för någon som inte står mig nära.

Vet inte om det är lite psykopatvarning

Nej det tror jag verkligen inte, att det är psykopatvarning på dig. Många människor skulle kunna instämma i det du säger. En majoritet av befolkningen skulle jag tro. Vi blir matade med elände som händer, genom tidningarna, och personligen kan jag tänka åh vad gräsligt men jag mår inte dåligt personligen över andras (människor jag inte känner) missöden. Flödet av tragiska nyheter gör en slutligen avtrubbad tror jag.

Jag har slutat läsa om grova våldsbrott i tidningarna därför att jag påverkas så att jag blir deppig och nedstämd, men det mer utav att jag finner samhället så depraverat i vissa avseenden. Att det ges utrymme för sådana illdåd. Ett exempel är om en notorisk sexualbrottsling får möjlighet att begå upprepade brott pga slappa straffåtgärder. Då känner jag mig förbannad, nedstämd och maktlös.

Men du kan sätta dig in i hur en annan människa kan känna över ett övergrepp mot denne? Kan man det så räcker det anser jag. Har man inte fantasi och inlevelse nog att kunna föreställa sig hur en annan människa far illa genom grova våldsbrott då är det en varning tror jag. Ingen väntar sig att du ska brista i gråt och känna hjärtesorg över en för dig okänd människas öde. Men man bör kunna känna medkänsla på så sätt att man inser vilken tragedi detta måste vara för den/de drabbade.

En riktig psykopat vägrar ta detta till sig tror jag. Att andra människor har behov och känslor.

jag blir nog nästan mer berörd av tv/tidningar än NT
t.ex. såna reklamer då dom visar massa svältande barn etc i olika länder så gråter jag nästan alltid.
när man läser om överfallsvåldtäkter så önskar man att man varit där med stålhätta etc etc

men ändå sitter logiken där någonstans, tex så vet jag det är för många människor på planeten (fast det är inte rätt att dom som skadat den minst är dom som får betala) eller att om någon verkligen vill skada nån är det i princip omöjligt att hindra h*n

Masterpiece skrev:Utifrån personlig erfarenhet skulle jag vilja säga att det snarare förhåller sig enligt följande:
AS personer tar inte hänsyn till eventuella känslor när vi fattar beslut i skarpa lägen, vi klarar helt enkelt av att sortera allt i plus och minus och dra logiska slutsatser utifrån detta!

Jag känner igen mig i det här. När det händer grejer har jag alltid kunnat hålla huvudet kallt och agera logiskt. Utan att ha ngn militär erfarenhet.

Masterpiece skrev:Utifrån personlig erfarenhet skulle jag vilja säga att det snarare förhåller sig enligt följande:
AS personer tar inte hänsyn till eventuella känslor när vi fattar beslut i skarpa lägen, vi klarar helt enkelt av att sortera allt i plus och minus och dra logiska slutsatser utifrån detta!

'... inte hänsyn till eventuella känslor' stämmer inte; känslor är alltid inblandade på något sätt vid tänkande och beslutsfattade. Finns ingen människa som inte har känslor; däremot vissa kan stänga av sina känslor.

Skillnaden mellan ett logiskt och ett ologiskt resonemang är att i det senare tar (ologiska) känslor överhanden över tänkandet. Detta tror jag är väldigt vanligt bland NT-personer. Som ej är i balans, vill jag lägga till.

Om man går mest på känslor eller tankar när man fattar beslut är en temperamentsfråga. Det finns aspergare såväl som icke-aspergare av båda sorterna.

Sen blir även jag liksom Saninaé frestad att påpeka att det finns hyfsat kyliga och genuint oempatiska aspergare också, även om de inte verkar utgöra någon majoritet.

AS är en empatistörning, och inte, som många tror, en sympatistörning. En AS:are kan, skenbart, verka osympatisk pga missförstånd i kommunkationen, men är i grunden lika omtänksam som alla andra. En psykopat, däremot, kan avläsa människor riktigt, men skiter i att de trampar ner och sårar folk.

Sedan finns det ju vissa männsikor, t.ex David Sjöblom, som har båda, vilket naturligtvis är väldigt allvarligt. Att både ha svårare att tolka andra och dessutom vara helt likgiltig inför andras lidande är ingen lovande kombination och en grav personlighetsstörning. Samma sak med djurplågaren i Lerum, som både hade AS och en kluster B-störning (narcissism). Men dessa fall är som sagt i minoritet. Ren AS innebär inte någon ökad känslokyla.

Jag kan uppleva vissa aspergare som känslokalla men jag tror att det har att göra med att dessa personer ser annorlunda på känslor, inte att de faktiskt är känslokalla eller elaka. Dock är dessa människor i minoritet bland de aspies jag mött.

prntscr skrev:AS är en empatistörning, och inte, som många tror, en sympatistörning.

Jag anmäler skepsis mot att det är en "empatistörning" heller. Som jag har antytt i annan tråd någonstans, jag ska börja tro på forskningen när den har börjat ta hänsyn till hela bredden åldrar (= mognadsstadier), kön och personlighetstyper bland oss och när forskarna har börjat finna hållpunkter för att göra sig av med sin "NT"-centrism (i bland annat just kriterierna för "empati").

Till dess (just nu) tycker jag mig se att de ser rätt litet och tolkar mycket av det fel. Och tror mer på nyckelord som "avvikelser" eller problem i kommunikationen (inre och med omvärlden, aktiv och passiv, och inklusive varseblivningen i många fall); "störningar" i utvecklingen (ofta ojämn, långsam eller ryckig); ojämn begåvningsprofil (och dålig automatisering av diverse färdigheter); och (åtminstone ofta associerat) känsligheter i konstitutionen.

Några av de sakerna i kombination, och kanske för den delen blotta stressen av de problem de kan orsaka, kan naturligtvis också yttra sig som empatistörning hos en del individer, särskilt under uppväxten.

prntscr skrev:AS är en empatistörning, och inte, som många tror, en sympatistörning. En AS:are kan, skenbart, verka osympatisk pga missförstånd i kommunkationen, men är i grunden lika omtänksam som alla andra. En psykopat, däremot, kan avläsa människor riktigt, men skiter i att de trampar ner och sårar folk.

En evig följdkommentar:

I vanligt språkbruk säger man att det som psykopater saknar är empati. Det som de dock har finns nog inget allmänfolkligt ord för.

Om man använder vetenskaparnas termer där allmänheten kan läsa/höra, så får alltså allmänheten uppfattningen att aspisar i gemen har bristande förmåga till känslor och omtanke.

Om man vill undvika att sprida fördomar ska man alltså akta sig för vetenskaparnas termer, istället bör man skriva ut vad som avses med termerna - under användning av så ickeladdade ord ur det vanliga språkbrukets vokabulär som möjligt. Detta alltså i sammanhang där allmänheten kan läsa/höra - som här, exempelvis.

[EDIT] Zombies argument tar jag inte ställning till just denna gång.

Jo, oavsett hur det förhåller sig med vad AS är så borde ordet "empati" i samband med något ord som betyder "brist" "förbjudas" i sammanhanget. Fortsätter vi själva använda det så om oss så tigger vi om fortsatt dåligt rykte.

Har för mig någon här nämnde härförleden att forskare (eller var det myndigheter?) någonstans också hade börjat avråda från ordet av den anledningen.

Vilket ord vill du ha istället då?

Early, måste man ha ett enskilt ord för ett komplext fenomen vars natur vi endast är överens om att vi inte har koll på?

jonsch skrev:Early, måste man ha ett enskilt ord för ett komplext fenomen vars natur vi endast är överens om att vi inte har koll på?

Nej, det är inte så jag menar. Jag undrar vilket ord han vill ha istället för något som betyder "brist".

Har man verkligen anledning att anföra empatibrist (t.ex. för att man tror på att det är en grundkarakteristik av oss, tycker det gäller en själv, tycker det gällde en (och andra) som yngre, ...) så kanske man kan göra som andra har föreslagit när det gäller att gå ut ur garderoben som aspergare: nämn de konkreta yttringarna i vardagliga ord - ge alltså den riktiga bilden direkt, även om det blir några ord mera, utan att gå omvägen över ett kortare akademiskt ord som är dömt att missförstås.

Kanske jag skulle komma på något enstaka ord om jag vore piggare, men det är jag inte. Kanske den som nämnde det där direktivet eller vad det var också vet vad de föreslog att man skulle säga.

Beskrivningen av en autistisk pojke i Mark Haddons bok
The Curious Incident of the Dog in the Night-time
tycker jag väldigt mycket om.

Den är ungefär så här: att inte förstå andra människor så bra.
Jag skulle vilja lägga till: att känna det som om andra människor
inte förstår en.

Detta har ju ingenting med empati att göra.

Tja, just det där med att ha svårt att förstå för att man faktiskt är annorlunda (och därtill kanske inte ens blir insläppt), och att den oförståelsen går åt båda håll (och kanske mer åt det andra, redan av det enkla skälet att de många mäktiga inte har samma behov att att förstå någon enstaka maktlös), och att det sedan tolkas som "bristande empati" utan närmare undersökning redan därför att man alltid tenderar att tolka tillsynelåtande brister hos en minoritet efter ytan och med majoritetens synsätt som förgivettagen "verklighet", är ett utmärkt exempel på vad jag menade med "'NT'-centrism" ovan.

Men nu hamnar vi i den följetongen igen...

Isabell skrev:Beskrivningen av en autistisk pojke i Mark Haddons bok
The Curious Incident of the Dog in the Night-time
tycker jag väldigt mycket om.

Den är ungefär så här: att inte förstå andra människor så bra.
Jag skulle vilja lägga till: att känna det som om andra människor
inte förstår en.

Detta har ju ingenting med empati att göra.

Tja, att inte förstå andra har väl att göra med känslomässigt handikapp - som är ett luddigt men allmännegativt begrepp, ungefär synonymt med vardagsspråkets betydelse av "brist på empati".

Och för somliga AS-diagnosticerade stämmer det kanske att de inte förstår andra människor så bra, men åtminstone inte för min typ. Min typ är ovanligt ofta ovanligt osäkra på om vi förstår, men när vi väl är säkra så finns det inget i förståelse som vi har mer gemensamt med varandra än med andra (lika begåvade).

Kort sagt duger det inte att säga det kort. "Aspisar" är för mångfacetterat.

rapchic skrev:jag blir nog nästan mer berörd av tv/tidningar än NT
t.ex. såna reklamer då dom visar massa svältande barn etc i olika länder så gråter jag nästan alltid.
när man läser om överfallsvåldtäkter så önskar man att man varit där med stålhätta etc etc

men ändå sitter logiken där någonstans, tex så vet jag det är för många människor på planeten (fast det är inte rätt att dom som skadat den minst är dom som får betala) eller att om någon verkligen vill skada nån är det i princip omöjligt att hindra h*n

Panikslagna människor verkar mest vara som lustiga gubbar, tycker jag. Jag klarar knappt av gråtande människor oavsett om det är på Tv eller i verkligheten. Men det ska vara verkligt gråt eller ännu hellre, någon där jag ser att gråten inte är långt ifrån. Det vet tydligen reklammakare om, så de har med människor som verkligen lider när de hade kunnat ändrat mycket till det bättre för den byn som de spelar in i, för reklampengarna, eller varför inte, hälften av det de tjänar på att exploatera? Istället ska de ha galor och annan jävelskap som "den där stora resan", och följer samma skitiga spår som resten av europas Tv kanaler redan gjort, så att vi får frossa i hur det kan vara om man är neger. Självklart så har de med sig våran kultur ner dit. Skulle en neger ifrån en stam där nere på något sätt(extremt otroligt) komma till sverige, hade han blivit tvingad att bära kläder som alla andra gör. Hade han haft med sig något som är okänt skulle det betraktats som magi/trollkonst, Mycket troligt att han hade varit inlåst tills "vetenskapen" kan förklara det om inte dödsstraffet införs temporärt, bara för trollkarlsnegrer då. Jag har inte gått på det än, så skiten borde självförsvinna från min Tv snart, hoppas jag. Som tur är så visar reklamerna att man kan betala in pengar så att negrerna får det vatten de behöver, att ungarna ska få en skolgång och "frihet" till alla osv.. Precis som att vi inte utnyttjar dem för egen vinning.

I böcker jag lånat på bibblan och läst i finns Asperger-människor som både är känslokalla och har en hel del empati och sympati mot andra människor.


I veckan var det intressant på jobbet, för en av chaufförerna och jag pratade om diagnoser, han har lite problem med sin son och vill att han ska få mera hjälp ( han kanske har nån diagnos ) , hans pappa uppvisar ev. oxå Aspergerdiagnos, för han verkar ha levt själv ( den sociala biten ) och rätt isolerad utan så mycket vänner ( nu kom jag inte ihåe vad han sa mer men.hah)..det blev ett mkt intressant samtal, träffar chauffören varje dag så jag ska nog leda in samtalet på diagnoser igen.

KrigarSjäl skrev:Det är en myt att aspergare skulle vara känslokalla.

Indeed. Det gör mig rätt irriterad faktiskt.