Hej! Jag är lite bekymrad för min äldsta dotter som är 16. Varken hon eller syskonen har någon diagnos. Och jag tror inte det behövs heller.

Men det känns bekymmersamt att se hur ensam hon är för det var jag också långt upp i vuxen ålder. Det kan ju vara självvalt, men jag tror inte att det är det för henne och det var inte det för mej heller. I klassen har hon några som hon umgås med under skoltid och verkar trivas med det. Men efter skoltid är det aldrig tal om att träffa någon av dom. Och så har det varit de senaste 2 åren åtminstone. (Innan dess hade hon en som hon träffade även efter skoltid.)

Frågar jag om kompisar så vill hon inte prata om det. Hon har sina intressen och det går ingen nöd på henne när hon är ledig. Men ändå....att ha någon enda vän i klassen som man träffar även utanför skolan borde väl kännas bra? Jag hade velat ha det. Även om varken hon eller jag är särskilt sociala av oss och inte har något emot att vara för oss själva. Jag är orolig för att hon ska bli lika ensam som jag varit. Men vad gör man? Oroar jag mej i onödan? Någon som känner igen sej?

Det skulle kunna vara så att hon har Asperger och behöver vila upp sig efter en dag i skolan och behöver därför vara ensam (när man har Asperger och klarar sig bra socialt brukar det betyda att tolkningen av de sociala koderna tar så mycket energi i anspråk att man helt enkelt inte orkar med mer efter en dag med umgänge).

Det kan även vara så att ingen av skolkamraterna är någon som passar hennes specifika mognadsgrad, hon kanske tycker att de andra är väldigt omogna (vilka ofta visar sig i den åldern genom att de försöker vara mer vuxna än de egentligen är genom bl.a. smink, kläder, sexuell utstrålning som skulle passa en flera år äldre tjej). Om din dotter är klok och har genomskådat det så vill hon inte umgås med de andra.

Jag tycker inte att du ska oroa dig för hennes avsaknad av kompisar, hon kanske bara inte hittat personer som hon kan lita på. Hon kanske behöver lite äldre, mognare kompisar som är trygga i sig själva.

Miche skrev:Det skulle kunna vara så att hon har Asperger och behöver vila upp sig efter en dag i skolan och behöver därför vara ensam (när man har Asperger och klarar sig bra socialt brukar det betyda att tolkningen av de sociala koderna tar så mycket energi i anspråk att man helt enkelt inte orkar med mer efter en dag med umgänge).

Det kan även vara så att ingen av skolkamraterna är någon som passar hennes specifika mognadsgrad, hon kanske tycker att de andra är väldigt omogna (vilka ofta visar sig i den åldern genom att de försöker vara mer vuxna än de egentligen är genom bl.a. smink, kläder, sexuell utstrålning som skulle passa en flera år äldre tjej). Om din dotter är klok och har genomskådat det så vill hon inte umgås med de andra.

Jag tycker inte att du ska oroa dig för hennes avsaknad av kompisar, hon kanske bara inte hittat personer som hon kan lita på. Hon kanske behöver lite äldre, mognare kompisar som är trygga i sig själva.

Tack, Miche. Det var ett bra svar. Nu är det inte skoldagarna som jag oroar mej över, för det har jag full förståelse över at

t hon inte orkar umgås med kompisar mer då. Utan det är mer helger och lov det handlar om. Och ja, det tycks vara så att hon har svårt att hitta rätt vänner. Men kanske kan man hellre ha någon vän som inte är precis den man vill ha hellre än att vara helt ensam? Bara någon att hitta på saker ihop med ibland...Visst har hon en vän, men inte som går på samma skola och dom träffas väldigt sällan. Just det där att ha någon i klassen som man även gör något tillsammans med på fritiden tror jag får det att kännas bättre i skolan, på något vis. Alla andra tycks ju oftast ha någon kompis i klassen och efter helgen så pratar dom kanske om vad dom gjort osv. Då kan man känna sej utanför.

I den förra skolan (hon går på gymnasiet nu) så drog hon sej undan en period och gick för sej själv men verkade inte må bättre av det. Jag tror att hon kände sej utanför vilket hon än gjorde, om hon var med dom andra eller inte. Men jag ska fråga henne om hon tycker att de andra är för omogna. Sen så ska hon få en tid hos en kurator på ungdomsmottagninen för det har hon sagt att hon vill. Om det här med kompisar är ett problem för henne så kommer hon antagligen att ta upp det med kuratorn, förhoppningsvis. Hoppas det är en bra kurator.

Moderator: Delade in texten så den blir mer lättläst.

Jag håller tummarna för er båda (blir svårt att skriva iofs när man håller båda tummarna... )

Du ska kontakta Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och be om en utredning, information om hur du/ni ska gå tillväga.

Eftersom din dotter är 16 år så är det BUP som gör utredningen.

Jag har en son som är 18år och han fick sin diagnos när han var 15 år. Jag har upplevt det jättejobbigt och ledsamt att han inte har kompisar på fritiden, men har lärt mig att han trivs bäst som det är nu.
Då orkar han med skolan och den sociala samvaron på skoltid och praktik, han går en praktisk gymnasielinje och praktiserar på ett företag 3 dagar i veckan.

Innan utredningen så blev han helt apatisk och bara satt hemma, jag fick inte iväg honom till skolan. För honom blev det för mycket när han började högstadiet på en störreskola. Idag fungerar det fantastiskt bra trodde aldrig att det skulle kunna bli så här bra när vi var mitt i det. Men med utredningen fick framför allt jag svar på en massa saker och verktyg för att bemöta på rätt sätt, sätta gränser, planera framåt.

Lycka till!

Miches första svar tog orden ur min mun från mitt tangentbord.

Eftersom meningarna i ditt andra inlägg är långa och det helt saknas styckeindelning hängde jag inte riktigt med. Skriver du om dina eller dotterns känslor? Eller gissar du hennes känslor?

Angående helger och lov vill jag oftast inte umgås med jämnåriga. Enligt mig är det sista man ska göra försöka tvinga någon att umgås (av egen erfarenhet, det slutar inte bra).

Det här behöver inte stämma på din dotter, men jag (17 år) kunde inte bry mig mindre vad de andra i skolan gjort på helgerna. Det verkar bara vara samma prat om fester och pojk/flickvänner vecka ut och vecka in. (Jo, jag tycker att de flesta är på lågstadienivå med mognaden.)

Jag har en kompis som jag trivs med, men när vi umgås vill jag att det ska vara för att vi vill umgås och inte för att det hör till så att man har något att prata om.

Så, mina råd är att fråga om hon tycker de andra är omogna och att dela texten i stycken och skriva kortare meningar.

Lycka till.

Emlett skrev:Innan utredningen så blev han helt apatisk och bara satt hemma, jag fick inte iväg honom till skolan. För honom blev det för mycket när han började högstadiet på en störreskola. Idag fungerar det fantastiskt bra trodde aldrig att det skulle kunna bli så här bra när vi var mitt i det. Men med utredningen fick framför allt jag svar på en massa saker och verktyg för att bemöta på rätt sätt, sätta gränser, planera framåt.

Lycka till!

Tack! Utredning för min dotter är inte aktuellt. Men jag har full förståelse för att din son utreddes och fick diagnos.

Jag har själv diagnos så jag vet vad det är att ha as. När och om en utredning behövs får vi se med tiden.

Min dotter har egentligen inga andra större svårigheter än det här med att få vänner. Men hur mycket det är ett problem för henne vet jag inte.

Meppe skrev:Miches första svar tog orden ur min mun från mitt tangentbord.

Eftersom meningarna i ditt andra inlägg är långa och det helt saknas styckeindelning hängde jag inte riktigt med. Skriver du om dina eller dotterns känslor? Eller gissar du hennes känslor?

Angående helger och lov vill jag oftast inte umgås med jämnåriga. Enligt mig är det sista man ska göra försöka tvinga någon att umgås (av egen erfarenhet, det slutar inte bra).

Det här behöver inte stämma på din dotter, men jag (17 år) kunde inte bry mig mindre vad de andra i skolan gjort på helgerna. Det verkar bara vara samma prat om fester och pojk/flickvänner vecka ut och vecka in. (Jo, jag tycker att de flesta är på lågstadienivå med mognaden.)

Jag har en kompis som jag trivs med, men när vi umgås vill jag att det ska vara för att vi vill umgås och inte för att det hör till så att man har något att prata om.

Så, mina råd är att fråga om hon tycker de andra är omogna och att dela texten i stycken och skriva kortare meningar.

Lycka till.

Tack för dina tips och synpunkter. Självklart tvingar man inte någon.

Jag formulerade mej nog inte så bra i det andra inlägget, förrutom att jag även slarvade med styckeindelning. Ska försöka skärpa mej.

Jag skriver om mina funderingar och min oro kring min dotter. Vad min dotter egentligen känner vet jag inte eftersom hon inte vill prata om det här med kompisar.

Min oro grundar sej säkert till stor del i att jag själv har upplevt ofrivillig ensamhet större delen av mitt liv. Jag har as men jag vill ändå har kompisar och det har jag alltid velat ha.

Sencha skrev:Min oro grundar sej säkert till stor del i att jag själv har upplevt ofrivillig ensamhet större delen av mitt liv. Jag har as men jag vill ändå har kompisar och det har jag alltid velat ha.

Det kan ju faktiskt vara så att din dotter INTE vill ha kompisar, en del personer fungerar bättre så för att de slipper en del sociala krav, men å andra sidan kan det vara ett val hon gjort för att hon inte lyckas få några...
å andra sidan vet hon säkert inte hur bra det kan vara att ha en riktigt bra kompis!

Själv hör jag bara: Det är ditt fel som inte har vänner, inte konstigt att du inga har/att du blivit mobbad. Så personligen snackar jag aldrig mer om det med mina föräldrar. Det har räckt redan det de sagt. Om det inte stämmer i vissa fall att det är ens fel. Eller nån annan som inte förstår. Önskar jag hade något vettigt råd.

regnif skrev:Själv hör jag bara: Det är ditt fel som inte har vänner, inte konstigt att du inga har/att du blivit mobbad. Så personligen snackar jag aldrig mer om det med mina föräldrar. Det har räckt redan det de sagt. Om det inte stämmer i vissa fall att det är ens fel. Eller nån annan som inte förstår. Önskar jag hade något vettigt råd.

Det var mycket tråkigt att höra hur dina föräldrar behandlar dej.
Det kan väl aldrig bara vara en själv det beror på att man inte har några vänner? Det finns säkert ett och annat undantagsfall, men då vet man nog om det själv att man är svår att ha som vän.

Jag förstår att du inte vill prata om det med dina föräldrar.

Och som du ser så finns det fler som har svårt att få vänner.
Jag är en av dom. Min dotter tycks vara en av dom.
Så många gånger jag har undrat om det är min lott i livet att vara utan vänner. Så många gånger jag har undrat varför jag aldrig tycks duga som vän någon längre tid. Jag har inget vettigt råd att ge dej, tyvärr.
Mer än att man får försöka glädjas åt andra saker i livet. Kanske ett husdjur, kanske syskon, kanske kamratskapen i en förening. Så länge, tills det dyker upp någon i ens liv som blir ens vän - för en tid eller för alltid. Sluta inte hoppas! Jag är ledsen, men det är mitt vettigaste råd som jag kommer på just nu.

Sencha skrev:
Min oro grundar sej säkert till stor del i att jag själv har upplevt ofrivillig ensamhet större delen av mitt liv. Jag har as men jag vill ändå har kompisar och det har jag alltid velat ha.

Det är lätt att projicera sina egna nojor på sitt barn. (Det gjorde jag med min dotter, jag var livrädd för att hon skulle bli lika utanför som jag.) Hon kanske känner att hon hellre är utan kompisar än har "kompisar" som hon inte har något gemensamt med och som hon inte kan vara sig själv med.

Har du berättat för henne om din AS och de problem det medfört för dig? Även om din dotter "bara" har problem med kompisar, så kan det bli ett större problem senare (vid universitetsstudier och i arbetslivet). Det kan vara en fördel med en diagnos, man förstår sig själv bättre och kan hitta folk som man passar bättre ihop med, dvs andra aspergare.

Alien skrev:Det är lätt att projicera sina egna nojor på sitt barn.

Har du berättat för henne om din AS och de problem det medfört för dig? Även om din dotter "bara" har problem med kompisar, så kan det bli ett större problem senare (vid universitetsstudier och i arbetslivet). Det kan vara en fördel med en diagnos, man förstår sig själv bättre och kan hitta folk som man passar bättre ihop med, dvs andra aspergare.

Ja, visst är det så "Alien". Att man lätt projicerar sina egna nojor på sina barn.

Jag har inget emot diagnoser. Efter att jag fått min diagnos så funderade jag väldigt mycke på om mina barn också borde utredas. Jag skrev här på forumet om min funderingar. Och ingen av de som svarade tyckte att man skulle utreda sina barn om det inte fanns starka skäl till det.

Så jag har lagt det där "på hyllan" ett tag och väntar och ser...
Inte bara på grund av svaren jag fick, utan för att jag känner det själv att någon utredning behövs inte för mina barn som det är nu. Jag är ju insatt i vad det är att ha NPF så jag tror att jag är rätt bra på att bedöma när en utredning behövs.

Har försökt förklara för mina barn att jag har as och vad det är. Ingen av mina barn tror själv att dom har as.

Och när det gäller att hitta vänner så har det inte gått bättre för mej sedan jag fick diagnos...

Sencha skrev:

regnif skrev:Själv hör jag bara: Det är ditt fel som inte har vänner, inte konstigt att du inga har/att du blivit mobbad. Så personligen snackar jag aldrig mer om det med mina föräldrar. Det har räckt redan det de sagt. Om det inte stämmer i vissa fall att det är ens fel. Eller nån annan som inte förstår. Önskar jag hade något vettigt råd.

Det var mycket tråkigt att höra hur dina föräldrar behandlar dej.
Det kan väl aldrig bara vara en själv det beror på att man inte har några vänner? Det finns säkert ett och annat undantagsfall, men då vet man nog om det själv att man är svår att ha som vän.

Jag förstår att du inte vill prata om det med dina föräldrar.

Och som du ser så finns det fler som har svårt att få vänner.
Jag är en av dom. Min dotter tycks vara en av dom.
Så många gånger jag har undrat om det är min lott i livet att vara utan vänner. Så många gånger jag har undrat varför jag aldrig tycks duga som vän någon längre tid. Jag har inget vettigt råd att ge dej, tyvärr.
Mer än att man får försöka glädjas åt andra saker i livet. Kanske ett husdjur, kanske syskon, kanske kamratskapen i en förening. Så länge, tills det dyker upp någon i ens liv som blir ens vän - för en tid eller för alltid. Sluta inte hoppas! Jag är ledsen, men det är mitt vettigaste råd som jag kommer på just nu.

Tack. Ja, jag vet att jag är nog svår/krävande att ha som vän, själv. Ändå så får jag nog inte fram det riktigt som jag tänkt mig. Forumformen känns inte alltid riktigt rätt för mig heller.

Sencha skrev:
Ja, visst är det så "Alien". Att man lätt projicerar sina egna nojor på sina barn.

Jag har inget emot diagnoser. Efter att jag fått min diagnos så funderade jag väldigt mycke på om mina barn också borde utredas. Jag skrev här på forumet om min funderingar. Och ingen av de som svarade tyckte att man skulle utreda sina barn om det inte fanns starka skäl till det.

Så jag har lagt det där "på hyllan" ett tag och väntar och ser...
Inte bara på grund av svaren jag fick, utan för att jag känner det själv att någon utredning behövs inte för mina barn som det är nu. Jag är ju insatt i vad det är att ha NPF så jag tror att jag är rätt bra på att bedöma när en utredning behövs.

Har försökt förklara för mina barn att jag har as och vad det är. Ingen av mina barn tror själv att dom har as.

Och när det gäller att hitta vänner så har det inte gått bättre för mej sedan jag fick diagnos...

Om hon inte vill prata om det där med kompisar så tyder det på att det är för känsligt. Du skulle kunna berätta om din egen ungdomstid, att du inte hade kompisar och led av det, men att det t ex blev bättre sen. (För mig blev det bättre när jag började jobba och fick arbetskamrater. Med en man hemma och arbetskamrater på jobbet, så fick jag tillräckligt med kontakt.)

Det är väl så att man som tonåring absolut vill känna sig normal, och då vill man inte ha någon som helst diagnos.

Betr dig själv, varför inte gå på en aspergerträff? Även om du inte får någon nära vän, så kan du träffa folk du trivs med.

Frågan är varför det alltid finns ett tvång eller en förväntan att man ska ha kompisar i klassen?
Man kan väl socialisera i andra kretsar på fritiden?

Om man är annorlunda och inte passar in i högstadiets nomenklatura är det väl bara sunt att vilja avskärma sig från den världen...?
Om man upplever sina klasskamrater som irrationella tjattrande apor i flock ska man inte behöva känna press att behöva delta i den karusellen.
Ja, nu talar jag kanske främst utifrån egna upplevelser, men det kan hända att ngn annan känner igen sig.

Visst känner vi igen oss, KS.