Heliora skrev:

Meppe skrev:

Heliora skrev:[quote="Meppe"]Berätta för personen du tycker om att du tycker om h@n.

Det vågar jag inte!

Hur väntar du då att du ska få partner och barn? Som det låter har du inget att förlora.

Jag förväntar mig inte. Jag har gett upp. För jag vågar inte. [/quote]

Vad är det värsta som skulle kunna hända om du berättade?

Sitter o funderar på att erbjuda att berätta min life story för dig Heliora, jag undrar om inte den kanske kan ge dig lite ideer som skulle kunna hjälpa dig i jakten på kille åtminståne.
Helst irl så du kan fråga det jag glömmer o berätta.
Om inte annat tycker iaf jag om djupa diskussioner.

Kanske ger detta ingenting annat än en trevlig stund att prata
Svårt att veta på förhand.

weasley skrev:

Heliora skrev:Har inte orkat skriva någonting på mailet på ett tag. Vill bara ta livet av mig när jag sätter mig vid det. Och hon får vänta ännu längre på svar.

Ni parmänniskor har det bra, ni. Ni behöver aldrig ta livet av er. Ni kan leva och må bra, ni.

Det finns två saker som gör mej beklämd när jag läser det här.

1) Att du känner ett sådant tvång att skriva detta till henne fast du uppenbarligen mår dåligt av det och egentligen inte vill heller, om jag fattat det hela rätt.

2) Att du har fått för dej att själva parförhållandet gör att alla problem löses av sej själv och att alla som lever i par är lyckliga och slipper må dåligt.

Vet inte vad någon kan säga eller göra för att få allt att bli bättre. Vad var det som var skillnaden den där perioden du inte hade sådan saknad efter relation?

Det finns många som lever i föhållanden som inte mår bra ändå,det är tyvärr ett trist faktum.

Meppe skrev:

Heliora skrev:

Meppe skrev:[quote="Heliora"][quote="Meppe"]Berätta för personen du tycker om att du tycker om h@n.

Det vågar jag inte!

Hur väntar du då att du ska få partner och barn? Som det låter har du inget att förlora.

Jag förväntar mig inte. Jag har gett upp. För jag vågar inte. [/quote]
Vad är det värsta som skulle kunna hända om du berättade?[/quote]

Att jag skrämmer bort honom! Han är VÄLDIGT blyg och har väldigt svårt att släppa folk inpå sig. Och han har svårt att prata känslor och allvarliga saker, utan allt skall bara skojas hela tiden och man skall vara rolig.

Heliora skrev:Att jag skrämmer bort honom! Han är VÄLDIGT blyg och har väldigt svårt att släppa folk inpå sig. Och han har svårt att prata känslor och allvarliga saker, utan allt skall bara skojas hela tiden och man skall vara rolig.

Jag önskar att du ändå vågade närma dej så mycket att du vågar berätta för honom. Det känns verkligen som att du inte har något att förlora.

Hittar man rätt person (vilket som bekant inte är lätt) kan säkert parförhållande vara underbart många gånger men samtidigt krävs det mycket av en men är det rätt person tror jag fördelarna överväger.

Dock tror jag på att hitta sig själv först och vara stabil för då har man troligen lättare att hitta rätt person för en. Fast man kan ha tur och springa på en person när man mår dåligt men jag tror det är svårare.

Tyvärr är det (nog) inte helt ovanligt (inte minst i dagens upspkruvade samhälle) att det gnisslar i parförhållanden när förälskelsestadiet gått över. Därmed inte sagt att man ska sk*ta idet men tänka på att det krävs uppoffringar bl.a. vad gäller frihet, vilket man kanske glömmer bort när man blir kär eller förälskad kanske jag snarare ska skriva och när man känner saknad efter en partner. Ibland tror man kanske att det är det man behöver när det kanske egentligen är något annat.

Lycka till med kompisen Heliora! Tyvärr vågar jag inte råda dig med rädsla för att det kan bli snett efter som jag inte har helhetsbilden och har aldrig träffat dig.

Heliora skrev:

Meppe skrev:

Heliora skrev:[quote="Meppe"][quote="Heliora"][quote="Meppe"]Berätta för personen du tycker om att du tycker om h@n.

Det vågar jag inte!

Hur väntar du då att du ska få partner och barn? Som det låter har du inget att förlora.

Jag förväntar mig inte. Jag har gett upp. För jag vågar inte. [/quote]
Vad är det värsta som skulle kunna hända om du berättade?[/quote]

Att jag skrämmer bort honom! Han är VÄLDIGT blyg och har väldigt svårt att släppa folk inpå sig. Och han har svårt att prata känslor och allvarliga saker, utan allt skall bara skojas hela tiden och man skall vara rolig.[/quote]

Hitta på ett roligt sätt stt föra fram att du gillar honom.

Meppe skrev:

Heliora skrev:

Meppe skrev:[quote="Heliora"][quote="Meppe"][quote="Heliora"][quote="Meppe"]Berätta för personen du tycker om att du tycker om h@n.

Det vågar jag inte!

Hur väntar du då att du ska få partner och barn? Som det låter har du inget att förlora.

Jag förväntar mig inte. Jag har gett upp. För jag vågar inte. [/quote]
Vad är det värsta som skulle kunna hända om du berättade?[/quote]
Att jag skrämmer bort honom! Han är VÄLDIGT blyg och har väldigt svårt att släppa folk inpå sig. Och han har svårt att prata känslor och allvarliga saker, utan allt skall bara skojas hela tiden och man skall vara rolig.[/quote]
Hitta på ett roligt sätt stt föra fram att du gillar honom.[/quote]

Hur kan man göra då då? Några tips?

Jag kan berätta min life story för honom med samtidigt men jag vet inte hur det skulle få er ihop.
Tänkte att om du skulle bjuda in honom och mig så kommer nog tillfälle att kunna ordnas med att berätta deep stories för varandra

Jag känner precis likandant inför gamla kompisar som Heliora gör. Jag brukar då och då stöta ihop med en gammal "kompis" mamma. "Kompisen" K var ofta ganska taskig mot mig. Hon tiggde till sig saker av mig och skulle alltid ha glass och kakor. I mellanstadiet hängde hon på min f.d. bästis Thorunn och utsatte mig för mobbning.
I högstadiet skaffade jag mig tre nya bästisar, medan K fick hålla ihop med en av klassens "töntar". Hon försökte så split mellan mig och mina nya vänner, försökte sprida ut ett rykte om att jag var gravid, samt hånskrattade när någon hade skrivit på väggen att jag var en jävla hora (jag hade vid den här tiden inte ens KRAMAT en kille). Till slut lyckades hon erövra en av tjejerna i mitt gäng.
På den här tiden var jag smal, söt och hade väldigt fint hår som folk var avundsjuka på. Jag sjöng i kör, fick uppträda på avslutningen i nian och folk trodde tydligen att jag skulle lyckas bli musikalartist, som jag ville bli.

Men hur gick det? K är lycklig med man och två ursöta ungar, vilket hennes mamma älskar att påpeka. Jag tar på mig NT-masken och ler i mjugg: "ÅÅÅÅH vad ROOOLIGT!" fast jag tänker "din jävla mobbarunge förtjänar inte ett sådant öde!"
En kompis är lyckligt gift.
En bor i Skottland och är konstnär.
En har visserligen ADHD och ett skitjobbigt liv, men hon har en urgullig liten dotter.
En är lyckligt gift och har precis blivit mamma till en liten docksöt tjej.
Klassens mest misslyckade tönt har två ungar.
Värstingen har också två ungar.

Och jag, som skulle bli operasångerska och flytta till London, bor hemma hos pappa, är förtidspensionär med Daglig Meningslöshet, är stor och fet, har fått glest Svinto-hår av all medicin, har aldrig haft ett riktigt fast förhållande (bara några flirtar), öser i mig anxiolytika, har fått sparken två gånger, har storbölat inför ungefär 2/3 av alla mina universitetslärare och har en utbildning jag aldrig fick nytta av.
Om någon kille över huvud taget någon gång tycker att jag låter intressant, tappar han intresset så fort han ser hur fet och ful jag är. DET ÄR SANT! JAG LJUGER INTE! Jag har fått höra hur ful jag är!

För några år sedan fick jag papper om en klassåterträff, joller, joller, GUUUUU' va' kul.
Jag gick naturligtvis inte. Jag kom fram till att jag hellre skulle ha sex med Bert Karlsson, knäskura Ströget eller bada i en reaktorbassäng på Forsmark än att gå dit.

Det är extra jobbigt när mamma säger att hon så gärna skulle vilja bli mormor! Hon var 22 när hon fick mig, så jag borde ha en åttaåring nu.
Inte för att jag tror att man automatiskt blir LYCKLIG av att ha partner och barn, men man är LYCKAD. Man har ett bevis på att någon älskar en så mycket att hen vill ha barn med en. Man har fört sina gener vidare, låt vara att de generna är trasiga.
Krasst sett ÄR det ju därför vi är på jorden, för att fortplanta oss. Om man sedan inte KAN få barn är det ju en sak, men jag är fullständigt normalt skapt "därinne" så vitt jag vet, med livmoder och hela kitet.
Ibland tänker jag faktiskt att jag skall sterilisera mig och bli nunna. Vad fan har jag för nytta av min fertilitet, liksom. Tror knappast jag skulle sakna att menstruera, om man säger...

Kahlokatt! Jag skrattade så jag kiknade av din första redogörelse, men jag tycker du ska ta din mamma åt sidan och tala om för henne att du inte vill höra om det där med mormorsdrömmarna.

Det är nu som det är och endera så får du barn eller också får du inte barn men i vilket fall så är det ditt liv, och inget som hon har med att göra. Hon borde begripa vilken press hon sätter genom att säga på det där sättet.

Barn var knappast något som ens föresvävade mig när jag var i din ålder. På den punkten mognade jag sent, och med stor sannolikhet för sent.

För 30 år sen fick man barn i genomsnitt tidigare än idag på grund av att folk inte gick på lika långa utbildningar. Mina föräldrar fick också barn tidigt.

Med ditt sätt att mäta skulle jag ha haft en vuxen dotter nu. Det är jag fan så tacksam över att jag inte har.

Till min mammas försvar sätter hon ingen press på mig (det är jag som tycker att jag borde ha en åttaåring). Hon säger att det är som det är och att hon är lycklig bara jag är lycklig. Men när jag frågade henne om hon inte skulle vilja bli mormor, sade hon förstås att jo, det är det enda hon är ledsen över. Hon är inte besviken på mig eller tycker att jag har misslyckats i livet (det tycker inte pappa heller), men det är klart att hon önskar sig barnbarn. Hon får väl hoppas på min brorsa, men han är bara tretton ännu.
Pappa, han har bara mig att hoppas på, han har inga fler barn!
Det är väl snarare jag som känner en enorm press att få barn, "snart är det för sent", liksom. Tidningarna skriker ut att efter 25 är det inte bra att få barn och efter 40 kan man glömma det. Så jag har bara tio år på mig.
Men min fröken i mellanstadiet fick sin första (och förmodligen enda) unge när hon var 42 (!) och det blev mig veterligen en fullt frisk grabb.

Haha, Kahlokatt. Jag skulle heller inte gå på nå jäkla klassträffar om jag fick välja.
Jag är lite avis över din signatur. Jag vill också ha den..
Men vad jag inte vill ha är barn. Men alla tror jämt att man skall vilja det på nåt sätt. Och det stressar istället mig. Vilken jäkla tvångsregel för livet, liksom.

Khalokatt, att man har barn betyder att man har barn, inte att man har något lyckligt förhållande.
Tror det finns både lyckliga och inte så lyckliga singelmammor, andra vill inte ha någon kille men vill ha barn ändå.
Hur det blir i framtiden är svårt att veta i förväg.

Kan någon förklara vad ni tycker det är för skillnad på lyckad och lycklig?!

Och Kahlokatt, om du inte har nytta av din utbildning och försökt ha nytta av den råder jag dig att omskola dig.

På tal om signaturen... *är glad att jag inte är en han*

Meppe skrev:Kan någon förklara vad ni tycker det är för skillnad på lyckad och lycklig?!

Och Kahlokatt, om du inte har nytta av din utbildning och försökt ha nytta av den råder jag dig att omskola dig.
På tal om signaturen... *är glad att jag inte är en han*

Mycket enkelt skulle jag beskriva det så här:

Lyckad är hur du själv upplever och värderar din livssituation och hur andra ser på dig, utifrån en förväntad norm och värderingar i samhället. Där man utgår från en helhets bild av sitt/ditt liv.
Du kan framstå som lyckad av andra, men ändå känna dig misslyckad eller tvärtom.


Lycklig är flera olika grader av känslor på din insida av välbefinnande och nöjdhet. Ibland som en känsla av ett rus. Du kan vara lycklig i en situation, men olycklig i en annan.
Andra kan däremot uppleva dig som lycklig.

Sam: Teoretiskt jättebra.
Hur omvandlar man det till praktiken? Mycket handlar väl om att ta avstånd från samhället? eftersom värderingarna är en del av det.

På grund av hur man känner sig eller uppfattas eller hur menar du?

carl skrev:Sam: Teoretiskt jättebra.
Hur omvandlar man det till praktiken? Mycket handlar väl om att ta avstånd från samhället? eftersom värderingarna är en del av det.

För min del handlar det inte om att ta avstånd från samhället utan mer om att ta kontroll över mina egna tankar och över hur och vad som ska få påverka, krypa "innanför skinner" och ta en plats.

Tänker att vi själva ofta är den största boven, eftersom vi har en tendens att jämför oss med andra, istället för att vara nöjda med våran egen förmåga och liv.

Vi tror inbillar oss nog ofta utan att veta, att andra värderar oss, mer än vad de gör, efterssom vi utgår från vårt eget sätt att jämföra oss med varandra.
För trots allt så har de flesta nog med sitt eget och sin egen jämförelse i förhållade till andra.

Om man ser sig som lyckad och lycklig handlar för mig om att ha hittat en inre balans i hur man väljer att förhåller sig till det man utsätts för och önskar av livet.

Jag tycker man ska låta andras förväntningar på en ta minsta möjliga plats i det egna livet.
Vill man inte ha ungar är det ens eget val och det ska inte föräldrar klaga över. Man har nämligen inte skyldighet att leva deras liv och deras drömmar ÅT dem.
Vill de ha småbarn omkring sig på nytt kan de söka anställning på dagis.

Klassåterträffar är något fullständigt onödigt för alla oss som inte passade in i högstadiets sociala nomenklatura. Jag skiter i hur stor plasma-tv och hur många ungar de har. Inskränkta skithögar tenderar att förbli inskränkta skithögar.

Det konformistiska idealet villa, volvo, vovve passar inte alla.
Det banala livets utslätade möjligheter och glädjeämnen är för mig plågor att uthärda. Varför ska jag försöka eftersträva något som aldrig ingått i mina planer?
Mors dag, dagishämtningar, bilbesiktningar, födelsedagar, första Maj, dans runt midsommarstången...ni kan behålla skiten.

Jag orkade inte läsa alla inlägg, men jag tycker man ska försöka glömma skrytmånsar som bara vill ha beundrare. Lägg inte en massa energi på en person som förmodligen lägger väldigt lite energi på dig. Skicka ett julkort och glöm henne resten av året!

KrigarSjäl skrev:Jag tycker man ska låta andras förväntningar på en ta minsta möjliga plats i det egna livet.
[...]
Inskränkta skithögar tenderar att förbli inskränkta skithögar.
[...]
Varför ska jag försöka eftersträva något som aldrig ingått i mina planer?

Den sista frågan här är något jag själv inte kan förstå. Jag har själv samma tankesätt kring detta.

Samtidigt kan jag förstå Heliora och Kahlokatt. För jag har känt av den outtalade förväntan att skaffa barn och liknande - sånt antyds gärna av andra med orden "vid din ålder" eller "ja, det börjar ju bli dags snart". Turligt nog har jag en fantastisk mor som aldrig har pressat mej på sådana punkter, det är snarare andra bekanta som kommer med frågor. Frågor de egentligen inte har med att göra men som de ställer för att kunna gotta sej åt sin egen superhjälteförmåga - KALLPRATET!
Jag vet inte vad det är som gör det, men jag lyckas (kanske lite för bra?) med att låta såntdär tjat från andra bara rinna av mej. För det är ju som KS skriver - andras förväntningar ska inte diktera ens eget liv. Alltså är deras snatter om vad jag borde göra helt irrelevant: ergo går det inte ens in genom ena örat till att börja med.

Däremot kan det vara jobbigt om man känner att man är redo för en liten knodd men inte har förutsättningarna, socialt eller ekonomiskt, för att skaffa en. Den inre besvikelsen över sin egen situation kan vara nog så jobbig!
Själv börjar jag precis känna mej mogen och ansvarsfull nog att skaffa husdjur. Så det där med barn kommer nog få vänta några år till.

Sen måste jag bara tillägga att jag höll på att trilla av stolen när jag såg åldersangivelserna i den här tråden! Dra av minst tio år per person så får ni vad JAG trodde var er ålder!

Huh, åldersangivelser?
Några sådana har jag inte sett.

Mina föräldrar har väl frågat en o annan gång, mest pappa, mamma bara någon enstaka gång.
Har bestvarats med "näe".

När de numera kommenterar det så är det mer konstaterande att ingen av deras 3 barn har skaffat barn själva trots att de flyttat hemifrån och har råd.
Annat lockar mer eller så är det inte inplanerat typ.