Jag har inte fått min diagnos än, men ska till psykolog nu på måndag och starta min utredning. Aspergers med ADD sa tidigare psykolog. (plus en släng av djup depression)

Alltid vetat att det var något mysko med mig, tänkte dock aldrig på att kolla upp det. Antog helt enkelt att jag var någon sorts upphöjd varelse, dömd att aldrig förstås av människor. =D

Men, sen började jag högskolan, och allt gick åt helvete. Kan inte prata med folk, kan inte lyssna på föreläsningar, kan verkligen inte sätta igång med läxor, sover inte.. Till saken hör även det faktum att jag pluggar till sjuksköterska, och allt handlar nu om att man måste vara så empatisk, ha ögonkontakt med de stackars patienterna, trösta och hålla handen, kallprata. Jag menar, shit, vad fan har jag gett mig in på? Var jag tvungen att välja den enda yrkesgrupp som jag verkligen inte har en chans att klara av? Vad gör man, finns det en chans för mig inom sjuksköterskeri?

Sen är det det också. Jag vill inte jobba i framtiden. Alls. Jag vill vara hemma och vända dygnet så som jag vill och slippa träffa människor jag inte vill träffa. Att sitta fast i ett schema med ett livslångt krav att alltid dyka upp är helläskigt. Men samtidigt vägrar jag att vara låginkomsttagare. Jag ska fan vara rik, det måste jag. De enda jobb jag kan tänka mig är hunduppfödare (vilket man inte blir rik på), profilerare, som i Criminal Minds (finns det ens i Sverige?) eller sådan där katastrofsamordnare som Tommy Lee Jones är i Vulcano. Och eftersom Sverige är utråkigt så behövs det nog inte heller direkt.

Måste även tillägga att innan studier så var jag nog världens lyckligaste person, ärligt, och att jag inte brukar vara så här tragiskt cynisk och emoig.

Ville bara skriva av mig lite, samt få lite snälla råd av folk som fattar.

/guill

Hej och välkommen hit!

Kanske kan du bli operationssjuksköterska? På tv verkar de bara assistera kirurgerna vid operation när patienten är nedsövd.

Gunilla Brattberg var läkare. Hon skrev att det var inte patienterna som var problemet, utan personalen, intriger och mobbning.

I Stockholm finns iaf en gärningsmannaprofilgrupp: http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=137&module_instance=12

Hej och välkommen!

Om du vill vara vaken på natten finns det ju gott om nattskift inom vården. De patienter som sover behöver man väl inte vara så empatisk mot så man kan kanske koncentrera sig på de andra? Och det är kanske lite lugnare när cheferna har gått hem.

Alien skrev:Gunilla Brattberg var läkare. Hon skrev att det var inte patienterna som var problemet, utan personalen, intriger och mobbning.

Hon är väl fortfarande läkare (narkos-). Driver företaget "Värkstaden".

guilliotine skrev:Jag har inte fått min diagnos än, men ska till psykolog nu på måndag och starta min utredning. Aspergers med ADD sa tidigare psykolog. (plus en släng av djup depression)

Alltid vetat att det var något mysko med mig, tänkte dock aldrig på att kolla upp det. Antog helt enkelt att jag var någon sorts upphöjd varelse, dömd att aldrig förstås av människor. =D

Men, sen började jag högskolan, och allt gick åt helvete. Kan inte prata med folk, kan inte lyssna på föreläsningar, kan verkligen inte sätta igång med läxor, sover inte.. Till saken hör även det faktum att jag pluggar till sjuksköterska, och allt handlar nu om att man måste vara så empatisk, ha ögonkontakt med de stackars patienterna, trösta och hålla handen, kallprata. Jag menar, shit, vad fan har jag gett mig in på? Var jag tvungen att välja den enda yrkesgrupp som jag verkligen inte har en chans att klara av? Vad gör man, finns det en chans för mig inom sjuksköterskeri?

Sen är det det också. Jag vill inte jobba i framtiden. Alls. Jag vill vara hemma och vända dygnet så som jag vill och slippa träffa människor jag inte vill träffa. Att sitta fast i ett schema med ett livslångt krav att alltid dyka upp är helläskigt. Men samtidigt vägrar jag att vara låginkomsttagare. Jag ska fan vara rik, det måste jag. De enda jobb jag kan tänka mig är hunduppfödare (vilket man inte blir rik på), profilerare, som i Criminal Minds (finns det ens i Sverige?) eller sådan där katastrofsamordnare som Tommy Lee Jones är i Vulcano. Och eftersom Sverige är utråkigt så behövs det nog inte heller direkt.

Måste även tillägga att innan studier så var jag nog världens lyckligaste person, ärligt, och att jag inte brukar vara så här tragiskt cynisk och emoig.

Ville bara skriva av mig lite, samt få lite snälla råd av folk som fattar.

/guill

Otroligt vad jag känner igen mig! Jag satt först och funderade på om jag hade skrivit inlägget själv

Jag har ett fast jobb just nu och drar in lite mer pengar än vad jag förtjänar.. Men helst av allt hade jag faktiskt bara vridit på dygnet, satt mig framför datorn och tv-serier och låtit tiden ha sin gång...

Men bidrag hade aldrig täckt mina räkningar :/

Så fort min utredning är avklarad så skall jag försöka att göra en riktig djupdykning i mina intressen.. Hitta det spetsintresse som jag haft längst och känns stabilast så kommer jag sikta på en karriär där...

Jag har testat att göra saker jag inte trivs med nu tillräckligt länge, och om jag skall fortsätta att dalta runt med ett så kallat liv så måste det vara med någonting som jag trivs med helhjärtat...
Funderar på att ställa mig i en Datorspels butik eller arbeta med spelutveckling på något sätt.

Mitt tips är att hitta det som du tycker är utan tvekan roligast.. och ta den utbildningen istället för att försöka motarbeta naturens gång med att hålla blivande döda levande

Oj, svar, det var oväntat. =D Först av allt, tack för välkomnadet allihopa.
Sedan:

För det andra så har jag aldrig varit dragen till sjuksköterskeyrket. Utbildningen har alltid verkar astråkig, likaså yrket, men jag ville/vill bli barnmorska, så det var liksom ett nödvändigt ont. Men nu undrar jag om jag skulle klara av att vara barnmorska. Om jag har vad som krävs för att ens ta mig igenom utbildningen, både vad det gäller det empatiska/sociala samt att faktiskt plugga och skriva uppsatser. Jag har två jätteuppsatser som ska vara inne på fredag, och jag har inte ens börjat. Och jag är på min första termin.

Och precis som dig Cera så vill jag fördjupa mig i mina intressen. Jag vill lära mig spanska, jugoslaviska, latin och japanska. Jag vill lära mig spela gitarr, piano och ocarina, jag vill sy medeltidskläder och göra kodamas i lera. Jag vill sitta en flera veckors tid och ta mig igenom alla klassiska litterära verk, jag vill lära mig teckna, skaffa hund och barn och bli snygg och smal och stark. Men nu hinner jag inte för att jag pluggar, och sen kommer jag inte hinna för att jag jobbar. Usch, jag gnäller. Nu ska jag sluta gnälla.

Men ja, planen just nu är: Hitta ett område jag vill jobba i som inte är sämre betalt än sjuksköterska (det bli knepigt) och bli det. Först då kan jag sluta plugga till något jag inte vill bli.

Så, mitt dilemma är att jag måste finna ett sätt att göra precis det jag vill, och tjäna pengar och leva gott på det. Därav depression. =)

Förlåt för all text och allt gnäll, har aldrig faktiskt sagt detta utanför mitt huvud förut.

/guill

Jag känner igen mig. Jag känner att i samhället så ska man lida, enligt andra. Tydligen så lider "alla" av att jobba/gå upp på morgonen/aldrig ha fritid, men man MÅSTE lida, man MÅSTE jobba med sånt man inte vill. För om man inte gör det, så är det orättvist mot alla de som gör det, och då "snyltar man på dem".

Har ärligt inget bra svar, då jag är i något av samma sits själv. Jag vill inte jobba med ett monotont yrke, ser inte varför jag skulle vara skyldig att dra in pengar till stora företag och lida för att kunna överleva. Och jag har inte dåligt samvete över att leva på andras skattepengar. Över huvud taget.

Som jag ser det är det hela en fråga om val. Alla dessa måsten som människor har, kan man ändra på. Prova att ändra alla 'måsten' till 'vill' och finns det något som inte går att ändra på, så låt det vara/ta bort det ur ditt liv! Ett liv utan 'måsten' är enkelt att leva. Välj att göra det du vill!

Du säger att du inte vill jobba i framtiden. Om du inte jobbar, tjänar du inga pengar och då blir det svårt att bli rik, som du också vill! Men om du verkligen INTE VILL jobba, så kan du låta bli! Om du VILL bli rik, så VILL du jobba för att bli det! Du har hela tiden ett val.

Du säger att du MÅSTE finna ett sätt att göra precis det du vill. Om du ändrar det till VILL finna ett sätt att göar precis det du vill, blir det lättare att nå.

Du skriver också en massa som du VILL: lära dig spanska, jugoslaviska, latin och japanska, lära dig spela gitarr, piano och ocarina, sy medeltidskläder o s v. Visst hinner du det om du verkligen VILL!

Sjuksköterska är väl inte så välbetalt att man vill bli det bara för lönens skull? Det är ju också ett jobb där man blir tvungen att jobba en del helger kan jag tänka mig och där man kan få byta pass med kort varsel när andra är sjuka, vilket betyder mindre möjligheter att lägga koncentrerad tid på dina intressen. Jag vet inte. Jag kan inte tillräckligt om arbetsvillkoren inom vården.

Du lär inte vara den första i världshistorien som hoppar av efter att påbörjat en utbildning mot barnmorska! Det är visst ganska tufft. Personligen förstår jag inte varför man kan tänka sig att bli barnmorska över huvud taget men det finns tydligen en massa tjejer som vill det.

Vill du jobba och lägga tid på dina intressen så bör du hitta ett jobb där du endera kan förutse exakt hur du ska jobba och sedan gå hem och släppa allt eller också jobba mycket under vissa perioder med möjlighet att ta längre ledigheter. Är det språk däremot som du vill lära dig så kan du väl mycket väl bli sjuksyrra som behövs lite varstans i världen, och sedan söka jobb utomlands?

honeysquid skrev:Tydligen så lider "alla" av att jobba/gå upp på morgonen/aldrig ha fritid, men man MÅSTE lida, man MÅSTE jobba med sånt man inte vill. För om man inte gör det, så är det orättvist mot alla de som gör det, och då "snyltar man på dem".

Nej man måste verkligen inte lida och det är inte heller meningen med jobb.
Man kan välja/hitta jobb man gillar.

Hoppas alla hittar jobb de gillar.
Barnmorska innebär väl lika mycket social interaktion som övriga vårdyrken?
Antar att det blir annorlunda om man jobbar som röntgenbildsanalytiker.
Personligen gillar jag elektronik och jobbar med det och mekanik som jag också gillar

Grejen med barnmorska för mig är att det känns rätt. Jag är inte nervös för skrikande mammor, svimmande pappor, akutkejsarsnitt, blod, bajs och tårar, utan det enda som jag är livrädd för är de andra barnmorskorna och övrig personal. Det är dem jag måste in i fikarummet med och liknande.
Och som sagt så vet jag inte om jag har vad som krävs för att bli sjuksköterska, eller barnmorska, om man kan bli ett omsorgsbaserat yrke utan social förmåga eller liknande.

Och jag vet att det finns andra saker som är mer rätt för mig, men vet inte vilka än. Och jag tänker inte hoppa av skolan innan jag vet.
Så planen är: Plugga klart, jobba minst ett år som ssk, bli barnmorska. Sen om jag mot all förmodan hittar mitt kall där emellan, so go Gabbie. =)
Men kan man studera något i tre år som man inte är intresserad av? Jag kan verkligen inte göra saker som inte intresserar mig, speciellt inte studera eller göra arbeten eller liknande, och det är det som oroar mig. Om jag ens kan ta mig igenom skolan, det är problem numero uno just nu.

Finns det medicin som får en att sätta igång med grejer? Som hjälper med koncentrationssvårigheterna? Eller de sociala svårigheterna? Planen är att medicinera mig så mycket som krävs för att ta mig igenom skolan, sen kan jag bli mig själv igen efteråt. Men då krävs det att rätt medicin finns.

Känns som att jag bara svamlar och folk börjar bli irriterade på mig, ber om ursäkt i förhand.

Välkommen!

Om du ska använda tre år av ditt liv på saker du inte intresserar dig för bör du nog försöka övertyga din hjärna om att det ändå finns något intressant med det för att orka samt hitta något riktigt roligt att kompensera med på fritiden, samt inte jobba för mycket extra eller dylikt för att du ska kunna orka.

Jag fick sluta på jobbet för att ha tid med studierna, så det är inget problem.

Problemet med att ha intressen eller hobbies vid sidan om studierna är att jag aldrig kommer igång. Kan jag inte lägga all min energi på något så är det ingen idé att börja, för jag kan bara koncentrera mig på en sak i taget, så att säga. Hade jag börjat med något efter/innan skolan skulle jag förmodligen sluta gå till skolan helt och hållet.

Samt, att göra saker efter skolan fungerar inte alls, då jag är helt utmattad resten av dagen, även om jag bara varit i skolan 2-3 timmar. Tunnelbana, tåg, buss och allt folk på skolan gör mig helt jävla utmattad, sätter mig i soffan eller framför tvn och stannar där tills jag ska lägga mig.

Och att göra något innan skolan (De dagar jag börjar sent) går inte heller, för då går jag bara och "väntar", så att säga..

Men hoppas på att det blir bättre när jag vant mig, för då ska jag definitivt följa ditt råd. =) Eller att det finns medicin som hjälper eller något. =)

Nej det är inte säkert att det fungerar. Jag har ju inte AS och jag har förstått att vissa har det sådär.

Själv känner jag nog bara igen det från vissa perioder när det känts extra jobbigt. Och när man inte orkar med något utanför jobbet så blir i varje fall jag mentalt nedstämd.

Det kan ju hända att det blir lite lättare när det inte är så nytt???

Att förbinda sig för att göra det flera år av sitt liv för att utbilda sig till något som man känner sig så osäker på som du gör - det suger.

Åas bör man ju ge sig tid att pröva på saker medan man fortfarande är ung.

Känner igen mig mycket - jag var exakt likadan när jag studerade på universitet. Jag valde också "fel", och gjorde alltid minsta möjliga jobb för att få godkänt (jag var inte lat - bara extremt omotiverad). Under 4 år så tog jag poäng för 3 år, och gjorde ett exjobb som bara kräver 2 års studier.

Jag vill inte heller jobba, och har under flera år haft vad jag kallar "framtidsångest" när jag tänker på de saker du tar upp: att man efter studier är DÖMD till att vara en löneslav och tvingas vara runt människor och hantera andra jobbiga situationer - oroa sig över ekonomin etc. Jag ser inte ner på dom som arbetar, utan ser helt enkelt inte hur jag passar in i den där medelsvensson-mallen.

Nu studerar jag något annat, med ämne inom mitt favoritintresse som jag haft sedan jag var 4-5 år. Förhoppningsvis kommer jag klara av att vara en löneslav om jag får arbeta inom detta ämne - annars vet jag inte vad jag tar mig till

Jag har ej heller fått någon diagnos men väntar på utredning

morsan skrev:Som jag ser det är det hela en fråga om val. Alla dessa måsten som människor har, kan man ändra på. Prova att ändra alla 'måsten' till 'vill' och finns det något som inte går att ändra på, så låt det vara/ta bort det ur ditt liv! Ett liv utan 'måsten' är enkelt att leva. Välj att göra det du vill!

Detta är flummigt skitsnack. För många med Asperger är det bara inte sant. Om jag släpper alla måsten går jag in i apati och bryr mig inte om någonting, knappt ens min egen överlevnad. Att tala om att du klarar det om du bara vill, som du säger, är ju det klassiska: Jaha, klarar du det inte. Nähä, då VILL du inte tillräckligt. Ett lätt sätt för terapeuter att slippa erkänna att de inte kan lösa personens problem.

Med risk att bli ifrågasatt för att jag skriver i den här tråden kommenterar jag igen. Jag tycker du har rätt Peter, fast det gäller inte bara folk med AS utan de flesta människor.

Man har ett begränsat antal saker man hinner eller orkar göra under sitt liv. Och visst kan man bestämma sig för att man bara MÅSTE genomföra någon eller några av dem men även om man lyckas, vilken man givetvis inte alltid gör så har det ett pris. Och det priset är blir ibland för högt att betala.

Det förefaller mig som att för personer med AS kan det priset infalla långt tidigare än för de flesta andra människor på grund av stresskänslighet, perceptionsproblem, andra sätt att sålla intryck och ta in saker i medvetandet osv och det är väl det som är den stora skillnaden???

Men det innebär inte att inte priset kan bli för högt för en mängd andra individer oavsett diagnos även om det kanske tar lite längre tid och kräver lite större påfrestningar.

Peter skrev:

morsan skrev:Som jag ser det är det hela en fråga om val. Alla dessa måsten som människor har, kan man ändra på. Prova att ändra alla 'måsten' till 'vill' och finns det något som inte går att ändra på, så låt det vara/ta bort det ur ditt liv! Ett liv utan 'måsten' är enkelt att leva. Välj att göra det du vill!

Detta är flummigt skitsnack. För många med Asperger är det bara inte sant. Om jag släpper alla måsten går jag in i apati och bryr mig inte om någonting, knappt ens min egen överlevnad. Att tala om att du klarar det om du bara vill, som du säger, är ju det klassiska: Jaha, klarar du det inte. Nähä, då VILL du inte tillräckligt. Ett lätt sätt för terapeuter att slippa erkänna att de inte kan lösa personens problem.

Jag säger inte att du klarar det om du bara vill, utan istället att du kanske behöver tänka över vad du egentligen vill. Du säger att du går in i apati om du tar bort alla måsten, det är kanske så att alla dina måsten har du för att du VILL göra dem, för att överleva?!

Det känns faktiskt positivare att säga jag VILL än jag MÅSTE!

morsan skrev:Jag säger inte att du klarar det om du bara vill, utan istället att du kanske behöver tänka över vad du egentligen vill. Du säger att du går in i apati om du tar bort alla måsten, det är kanske så att alla dina måsten har du för att du VILL göra dem, för att överleva?!

Det känns faktiskt positivare att säga jag VILL än jag MÅSTE!

Jag köper resonemanget, men uttryckt så så är det inte längre fråga om något som gör någon praktisk skillnad. Kanske låter det bättre att säga "vill" än "måste", men så länge detta alternativa uttryckssätt inte får en att klara saker bättre verkar det på sin höjd vara estetiskt.

Det är skönt att se att jag inte är ensam om att inte klara av att jobba med ett tråkigt jobb bara för pengarna. Jag lider så mycket att inga pengar i världen räcker för att motivera mig. Jag vet inte om det har med annorlunda tidsuppfattning att göra eller vad det är, men ett tråkigt jobb känns som en evig tid av lidande och jag härdar bara inte ut! Det måste hända saker hela tiden och det måste intressera mig, annars blir jag deprimerad.

Jag har hört folk som driver olika företag och som lyckats ruskigt bra i livet materiellt sett, deras bakomliggande psyke vet jag inget eller väldigt lite om.
Men de tjänar pengar medans de gör det de gillar, inte först tjäna pengar för att "sedan" leva upp dem.

Jag tror det är viktigt för ens eget välmående att göra saker man gillar att göra.
Ok, om resultatet har förödande konsekvenser så är det ju inte längre bra, men oftast så TROR jag det är viktigt att gilla det man gör för att må bra.

Jag kan rekomendera elektronik och maskinkonstruktion.
Det är inte alltid nödvändigt att ha så mycket med de andra att göra, ibland kan man sitta flera dagar på sitt rum o jobba med det man gillar bäst (sett ur min synvinkel med att konstruera saker )

Kan tänka mig att en hel del ingenjörsjobb är på liknande vis, oftast har man iaf eget rum att sitta i o jobba, försäljningsingenjör torde vara ett undantag dock.

Mötte en tjej på tekniska mässan som gillade robotar och hennes studier hade som jag förstår varit intressanta, hon gillade det hela skarpt.
Hon kunde en hel del mer än mig, vi hade en lång och mycket intressant diskussion
Tror intresset gör det hela intressant och något man vill är nog oftast kul och således infinner sig sällan jobbighetskänslan.

nano skrev:Tror intresset gör det hela intressant och något man vill är nog oftast kul och således infinner sig sällan jobbighetskänslan.

Det här kanske gäller dig (eller du tror åtminstone det), men det är inte generellt sant, definitivt inte för folk med Asperger. För åtminstone mig så är "jobbighetskänslan" INTE relaterad till huruvida jag vill göra något eller huruvida jag tycker det är intressant. Tvärtom så är den oftast starkare för sådant som jag tycker är intressant än för sådant jag inte bryr mig om. Det vore trevligt om det vore sant, men det finns gott om folk för vilka det inte är sant.

Åh, jag trodde det var typ universellt att man gärna gjorde det man ville.
Kanske jag inte är AS-människa då utan bara helt utmattad.
Jag som mer eller mindre tyckt att AS mer eller mindre är en kvalitetsstämpel, intresserad av intressanta saker och blir jäkligt bra på dem på bekostnad av annat.