Som många andra har jag väldigt lätt för att snöa in på saker, det behöver inte vara stora saker utan random ämnen jag hittat på wikipedia och sen läst massor om och kan "allt" om. (Åtminstone känns det så.)

Men när någon sedan kommer med ett felaktigt påstående om ämnet i fråga, ett faktafel, eller vad det nu kan vara, så blir jag orimligt upprörd. Nästan gråtfärdig av maktlöshet om personen inte vill ge med sig utan fortsätter med sina falska påståenden. Jag gör det till min mission att få personen att inse att jag har rätt och h*n har fel och blir nitisk och kan vara bitter på personen länge efteråt. Vilket andra såklart finner olustigt.

Jag hatar även när folk bryter mot regler i sällskapsfel, även om det bara är "på skoj". Hör nog lite ihop med varandra.

Någon som känner igen sig?

Ja, definitivt. Jag försöker stå ut med det faktum att många är korkade, för så ser verkligheten ut. Det är inte alla förunnat att kunna se logiska samband eller ens känna till de mest elementära fakta.

Det var en lirare som envisades med att cykel stavades med ck.
En vuxen människa utan utvecklingsstörning. Man blir rätt trött av såna...

Jag skulle bli galen. Skulle nog utsätta personen för en viss, enligt denne, omotiverad vrede om den påstod något så korkat... MORR.

Att gnälla på någon som inte vet om att den har fel, rätta och sedan fortsätta gnälla ändå är dåligt. Men om någon vet om att den har fel och ändå fortsätter göra fel så kan bli jäkligt drygt, då kan man börja gnälla.

Sällskapsfel? Du skrev fel i ett inlägg om hur sur du blir när folk felar?

Kan inte hjälpa det, överreagerar när folk har fel men vägrar ändra uppfattning bara.

Slarvfel kallas det

Jag är fruktansvärt obstinat om jag bestämt mig för en sak. Om jag då vet att något är fel så kan jag känna mig tvungen att rätta dem.
-Klistra in TS inlägg här- (typ,inte bokstavligt)

Det är en nackdel för man framstår som besserwisser och kan råka ut för väldigt uttröttande strider. Jag har börjat välja mina strider, men det är fruktansvärt svårt.

honeysquid skrev:Som många andra har jag väldigt lätt för att snöa in på saker, det behöver inte vara stora saker utan random ämnen jag hittat på wikipedia och sen läst massor om och kan "allt" om. (Åtminstone känns det så.)

Men när någon sedan kommer med ett felaktigt påstående om ämnet i fråga, ett faktafel, eller vad det nu kan vara, så blir jag orimligt upprörd. Nästan gråtfärdig av maktlöshet om personen inte vill ge med sig utan fortsätter med sina falska påståenden. Jag gör det till min mission att få personen att inse att jag har rätt och h*n har fel och blir nitisk och kan vara bitter på personen länge efteråt. Vilket andra såklart finner olustigt.

Känner igen mig väldigt. Få saker upprör mig så mycket som just faktafel.

Jag hatar även när folk bryter mot regler i sällskapsfel, även om det bara är "på skoj".

Freudiansk felskrivning för att illustrera vad du tycker om folk som inte följer reglerna? Jag spelar sällan sällskapsspel och definitivt inte med folk som ändrar reglerna. Skulle ev kunna bli lite småirriterad över sånt men det är inget jag funderat över.

Känner igen mig totalt.

Fast jag har slutat gå i närstrid i många fall, främst av energibrist. Jag hellre , suckar lätt och säger "jaja, vi tar det en annan gång". Oftast lyckas jag få dem att inte bli ilskna.

Oavsett hur säker jag kan vara på någonting så har jag alltid inställningen att "det är min uppfattning", eller " är var jag fått lära mig".
Jag är alltid extremt noggrann med detta, då jag själv inte kan garantera att den jag hört det ifrån inte haft fel, eller förvanskat faktan på något sätt.

Jag försöker oftast alltid få fram det i både tal och skrift, vilket kan göra att motståndare i argumentationer ser det som ett svaghetstecken, att jag inte är säker på min sak. Detta är dock ett misstag från deras sida.
Jag har inte långt ifrån fotografiskt minne när det gäller saker jag ser och hör (lär mig), det är inte perfekt (minnet) men i regel så minns jag anektdoter och info på samma sätt som det blev beskrivet för mig en gång i tiden.
Så allra oftast så har jag väldigt torrt på fötterna, även om jag lämnar en dörr öppen för motståndaren på det sättet.

Detta är en inställning som är djupt rotad i mig, och aspergare som jag är så vill jag, nästan förväntar jag mig att alla andra ska ha samma självkritik.
Så när någon säger något som "dom vet", som jag vet inte stämmer, då vlir jag upprörd.
Jag avskyr när folk har inställningen att det dom vet MÅSTE vara rätt, för dom har hört det någonstans.
Det finns alltid någon som är mer påläst någonstans, eller har haft en bättre och färskare källa.
Sen finns det ofta också flera sanningar, beroende på synsätt.

Denna inställning jag har är något jag jobbar på, och efter jag fått mina diagnoser för 1½ år sedan har jag blivit mycket mer "förlåtande" sådana mänskliga beteenden som övertron på sin kunskap.
Jag påminner mig om att min granskning av mig själv inte är något jag kan förvänta av andra, hur mycket jag än skulle vilja att det var så.
Det är inte lätt, men jag försöker.

Så svar på frågan är, JA, jag AVSKYR när någon kommer med oriktigheter och faktafel, och sen dessutom framhärdar sin åsikt med inställningen att dom har rätt och alla andra måste därmed ha fel.
Självklart avskyr jag när jag upptäcker att jag haft fel i något, men blir samtidigt glad att jag får en chans att korrigera mitt misstag.
Och eftersom jag lämnar dörren öppen för det, så är jag alltid beredd på det.

barracuber skrev:Fast jag har slutat gå i närstrid i många fall, främst av energibrist. Jag hellre , suckar lätt och säger "jaja, vi tar det en annan gång". Oftast lyckas jag få dem att inte bli ilskna.

Som sagt, det finns ofta flera sanningar och ståndpunkter, beroende på synsätt och källa.
Och bara för man kan köpa delar av motståndarens ståndpunkt, så behöver man inte överge sin för det.
En närstrid måste inte alltid sluta med en total kapitalution av den ene parten. Man kan komma överens om att vara icke-överens.
Ofta är det enda sättet att kunna gå vidare.

Ps. För att ingen ska hänga upp sig på det:

Min inställning är inget som funkar felfritt heller.
Jag missar också i min självkritik ibland, men är oftast medveten om det och försöker jobba på det.
(Även om det inte alltid syns för andra.)

Danne skrev:Oavsett hur säker jag kan vara på någonting så har jag alltid inställningen att "det är min uppfattning", eller " är var jag fått lära mig".
Jag är alltid extremt noggrann med detta, då jag själv inte kan garantera att den jag hört det ifrån inte haft fel, eller förvanskat faktan på något sätt.

Jag försöker oftast alltid få fram det i både tal och skrift, vilket kan göra att motståndare i argumentationer ser det som ett svaghetstecken, att jag inte är säker på min sak. Detta är dock ett misstag från deras sida.

Det här kunde jag ha skrivit själv. Resten av inlägget också.

Håller också med Danne.

Tycker många man möter är så tvärsäkra på allting. "Det är klart att det måste vara så". "Det är väl självklart att det är så". Ändå till man slutligen lyckas penetrera ämnets alla vinklar och vrår. Antingen skäms de ögonen ur sig eller också så ger de med sig...

Även jag kan ha fel naturligtvis och har det ofta. Men jag inleder oftast inte en diskussion med "det måste vara så". Det kanske är ett sätt folk har att "väcka debatt", höja känsloläget.

Jag misstänker att det är vanligt bland aspergare att vara tvärsäker för att man har läst något, men att man saknar källkritik och inte inser att just den källa man själv har läst kan ha fel, eller inte är hela sanningen. Jag var sådan när jag var yngre, och ska jag rannsaka mig själv så levde det nog kvar till stor del ända till jag började på forskarutbildning och började inse mera handfast hur olika auktoriteter och källor ofta är motstridiga eller kompletterar varandra. Även under grundutbildningen på universitetet hade man ju ofta bara en källa till de fakta man lärde sig, och då uppstod sällan anledning att ifrågasätta den källan.

Jag brukar fortfarande ofta stå på mig när andra har fel, men jag är numera oftast inte lika påstridig om jag inte är säker på att mina källor är tillräckligt tillförlitliga. Dessutom har jag fått acceptera att mitt minne inte är riktigt lika osvikligt som när jag var yngre. (Eller så har jag bara blivit vuxen nog att inse att minnet aldrig har varit osvikligt? ).

Kvasir skrev:Jag misstänker att det är vanligt bland aspergare att vara tvärsäker för att man har läst något, men att man saknar källkritik och inte inser att just den källa man själv har läst kan ha fel, eller inte är hela sanningen. Jag var sådan när jag var yngre, och ska jag rannsaka mig själv så levde det nog kvar till stor del ända till jag började på forskarutbildning och började inse mera handfast hur olika auktoriteter och källor ofta är motstridiga eller kompletterar varandra.

Källkritik är något jag hyllar. Överhuvudtaget har detta varit en inställning sedan oerhört länge. Jag begrep aldrig varför jag skulle göra tonårsuppror och skrika åt morsan att "du begriper ju ingenting" och att det skulle vara så himla särskilt att vara i tonåren.

Jag menar, JAG resonerade såhär: Mor är äldre än jag. Hon har alltså en gång varit lika gammal som jag och borde alltså veta hur det är. Nu är hon äldre än jag och borde alltså vara visare, klokare och mer erfaren än jag. Alltså är det en klar poäng i att lyssna på vad hon säger. Eventuellt kan jag sedan omforma detta till mina egna förutsättningar men det finns ingen anledning att INTE lyssna!

Det här är, har jag förstått, ett väldigt ovanligt resonemang av två anledningar. För det första inbegriper det självkritik och förmågan att se att man själv inte är universums medelpunkt som besitter alla sanningar. För det andra handlar det om att tillägna andra förtroendet att agera som kunskapskällor - och med detta kommer förmågan till källkritik in. Om man vill basera sin kunskap på det andra har framlagt MÅSTE man granska informationen och undersöka om den är rimlig eller inte. Man MÅSTE försöka upptäcka felkällor och förvanskande eller utlämnande av information.

Därför blir jag så otroligt häpen och bestört när jag blir anklagad för att ingå i någon sorts PK-maffia. Jag vet inte ens om jag KAN ansluta mej till något utan att ha skärskådat det ordentligt först.

Kvasir skrev:Jag misstänker att det är vanligt bland aspergare att vara tvärsäker för att man har läst något, men att man saknar källkritik och inte inser att just den källa man själv har läst kan ha fel, eller inte är hela sanningen. Jag var sådan när jag var yngre, och ska jag rannsaka mig själv så levde det nog kvar till stor del ända till jag började på forskarutbildning och började inse mera handfast hur olika auktoriteter och källor ofta är motstridiga eller kompletterar varandra. Även under grundutbildningen på universitetet hade man ju ofta bara en källa till de fakta man lärde sig, och då uppstod sällan anledning att ifrågasätta den källan.

Det är väl möjligt att det är en ungdomlig grej. Jag tror dock inte det är vanligt att aspergare är självsäkra - vi är oftast för "brända" av livet för det (kommer inte på rätt ord), även unga aspergare. (Fast här på forumet finns dock en som oftast är säker och snabb i åsikten, även enligt h*n själv. )

Att man som person med As. kan bli rosenrasaande när någon annan påstår motsatsen förmodar jag har att göra med att många av oss (om inte rentav alla) ibland har svårt att se det från den andres perspektiv (utkikstorn). Detta har folk generellt sett svårt med ibland men vi med As. har ofta mer problem med det. Här tror jag man ibland ska backa ett steg tillbaka dvs. när man saknar tillräckligt med fakta, framförallt om man är medveten om sin brist. Själv har jag ganska stora problem med detta och hoppas bli bättre på det med tiden. Men naturligtvis är det drygt ibland när folk tex. påstår att cykel stavas med ck som Krigarsjäl nämnde och man själv vet att det inte är så och då har man ju rätt att stå på sig.

Sen måste man ju också försöka skilja på åsikt och fakta.
Dom flesta vet ju hur påstridig jag kan vara, t.ex. här på forumet.
Det beror dock på två saker som inte har med felaktiga källor att göra.

Dels är det en "aspig" sida hos mig, som gillar argumentation och uppskattar när en sådan sker på ett snyggt/intressant sätt.
Där man framställer sina åsikter och ståndpunkter, utan att sänka sig till pajkastning och personangrepp.
En "snygg" debatt tycker jag kan vara mycket lärorik och underhållande, även om man tycker olika, och inte kommer fram till något konsensus i slutet.

Det andra är att jag absolut vägrar acceptera "Jag har rätt" som ett argument.
Vissa brukar ju missa det här med att övertyga motståndaren med fakta eller vettiga argument, och enbart kräva att man ska köpa den den personen säger för att han/hon VERKLIGEN tycker så.

Samma sak när någon, i brist på argument, drar upp någon form av meritförteckning istället.
Att man ska köpa dennes åsikt bara för den varit med länge på forumet, har ett visst jobb, eller en viss utbildning.
Sånt går heller inte hem hos mig. Om man nu har sådan bra kompetens så borde det inte vara några problem att komma med kvalificerade fakta eller argument för att bevisa sin sak. Men oftast brukar det visa sig vara en rökridå, en bluff för man kört slut på argument.
Självutnämnda experter tål jag inte, och brukar få möta min mest offensiva sida i diskussioner.

En värdig motståndare, som ger hårt men ändå sakligt motstånd, brukar jag däremot känna stor respekt för.

Men som sagt, det här handlade mer om åsikter och argumentationsteknik än faktafel.
Jag tyckte dock det var rätt relevant i ämnet.

Jo, det är klart att man ska försöka skilja på åsikt och fakta. Där bommade jag.

Danne skrev:Samma sak när någon, i brist på argument, drar upp någon form av meritförteckning istället.
Att man ska köpa dennes åsikt bara för den varit med länge på forumet, har ett visst jobb, eller en viss utbildning.

"Bara för att ni gjort så i 10 år betyder inte att ni gjort rätt"

[Hör hört i verkligheten]

AAA skrev:

Danne skrev:Samma sak när någon, i brist på argument, drar upp någon form av meritförteckning istället.
Att man ska köpa dennes åsikt bara för den varit med länge på forumet, har ett visst jobb, eller en viss utbildning.

"Bara för att ni gjort så i 10 år betyder inte att ni gjort rätt"

[Hör hört i verkligheten]

Nej, exakt. Jag har jobbat inom barnomsorgen och där är det en del
förekommande (mest outtalat) av sorten; "så har vi gjort i 10 år och därför ska vi fortsätta." *suck* Det jobbar för många 40 och 50-talister inom barnomsorgen och en del som växt fast/är ett med inventarierna och för lite män bl.a. för att det betalas sk*tlöner iaf .kommunalt.

Åsikter och erfareheter har olika värden också, åsikt är att inte gilla kina-käk för att det ser ut på ett visst sätt eller för att Kina ligger långt borta. Erfarenhet är att testa och därefter bilda sig en uppfattning, dvs en erfarenhet.

Då kan jag med bestämdhet säga någon som är sant för mig: "Jag gillar/gillar inte kina-käk"

Övertyga och övertala andra därefter är betydligt enklare än om jag bara är en åsiktsmaskin som tycker allt möjligt om allt löjligt och omöjligt för att jag inte vågar erkänna att jag inte har en jävla aning (mig förut).

"Jag vet inte" är skönt att kunna säga.

AAA skrev:"Bara för att ni gjort så i 10 år betyder inte att ni gjort rätt"

[Hör hört i verkligheten]

Det där är intressant. Det är inte ovanligt när någon kommer på ett nytt sätt att göra saker som vederbörande bemöts med att det sätt man använder minsann har fungerat i si och så många år. Frågan är om inte aspergare har en större sannolikhet att vara den som kommer på det nya sättet och de som sätter sig emot oftare är NT? Jag vet inte, men jag misstänker att det är så, om än inte med någon extrem statistisk signifikans. Vilka var det som var förändringsobenägna nu igen? Fast det handlar väl i så fall om att aspergaren som kommer med den nya idén förstås accepterar den just för att den är hans/hennes.

Det är ganska jobbigt för de som blivit bekväma med den ej, enligt motståndarens, process som kan varit felaktig.

Undrar hur många som inte orkar ändra på något de blivit bekväma i?
"Hellre ett känt helvete än ett okänt paradis"

Jag är ju rutintorsk, men ändå jävligt noggrann med att det ska gå till på korrekt vis. Annars blir det kortis i huvudet. Väldigt oflexibel om det står att det ska vara på ett visst sätt och sedan är på ett annat vis. Det ska inte ens lämnas möjligheter till minsta tolkning.

Kvasir skrev:Det är inte ovanligt när någon kommer på ett nytt sätt att göra saker som vederbörande bemöts med att det sätt man använder minsann har fungerat i si och så många år.

Det där känner jag väl igen. Jag har kommit på snabbare/enklare/effektivare lösning än den som använts i olika sammanhang. Några gånger har den accepterats, andra förkastats med det argumentet (och på sådana arbetsplatser har effekten blivit att jag hållit käft i fortsättningen...)

Kvasir skrev:Frågan är om inte aspergare har en större sannolikhet att vara den som kommer på det nya sättet och de som sätter sig emot oftare är NT?

Jag har inte heller något underlag för det påståendet, men nog känns det som om entisar oftare är emot smartare lösningar, kanske för att de känner sig om-/överkörda eller mindre intelligenta...