Hej!

Jag är ny här och har nog inte asperger av de test jag gjort att döma men känner ändå att jag kanske kan känna mig hemma här för jag läser så många saker som jag känner igen mig i

En fråga om asperger: måste man ha i det närmaste tvångsmässiga vanor, rutiner eller rörelsemönster för att ha diagnosen asperger (ett intryck jag får när jag läser om det)?

Jag kan inte komma på att jag har något sånt, tvärtom planerar jag i stort sett ingenting och gör inget på samma sätt två gånger känns det som.

Vänliga hälsningar
Tyko

Hej och välkommen!

Egentligen ska man det om man ska strikt följa diagnoskriterierna, men jag har diagnos utan att ha såna tvångsmässiga vanor (förutom att jag gärna vaknar framför datorn och tenderar att äta samma sak varje dag av fantasibrist, men jag kan variera mig om jag finner ork och motivation). Annars gör jag bara saker på inspiration.

Kan ha med temperament att göra. Brukar bli INFP på temperamentstester och de gillar inte stela rutiner. Medan de som är INTJ nog kan vara lite mer rigida.

En del har ju också drag av AS utan att uppfylla alla kriterier, populärt kallat "AS light". Då kan man få såna halv-aspie-diagnoser som "atypisk autism" eller PDD-NOS (glömt det svenska namnet).

Har inte Ja och Nej hamnat på fel plats, om man ska svara på frågan?

Säger välkommen jag också.

Åtminstone jag fick AS-diagnos utan att ha något OCD-beteende eller någon förkärlek för rutiner. Anser mig dock uppfylla övriga kriterier, och det tyckte utredaren också. Sen är det ju kanske inte alltid så kul att erkänna att man är som man är. Efter diagnosen har jag funderat över mitt behov av att planera - kanske hör det ändå till det där med rutiner...eller nåt sånt.

Tack för era svar!

Jag har tittat vidare och hittat den här varianten på kriterielistan och de känner jag mig välbekanta med i stort sett allihop, http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... index.html

@Inger: Tack för ditt svar. Då vet jag att det inte är helt nödvändigt
Jag får nog plugga på lite för att förstå vad du sa därefter , jag har inte haft någon kontakt med psykologer utan kämpat med mina tillkortakommanden på egen hand sedan jag var barn.

@MsTibbs: Öhhm, jo tror jag Nu när jag tittar har jag lite svårt att se vad jag frågar egentligen. Nåja, bättre lycka nästa gång. Var så himmla trött när jag skrev, bara ja eller nej hade nog varit bättre.

@Alexandra: Då är ni i alla fall två då. Huruvida det är kul att erkänna att man är som man är eller inte spelar mindre roll för mig, jag märker ju att jag är lite annorlunda och vill gärna förstå på vilket sätt. Känner du att det är ett stöd att få en diagnos?

När jag tänker efter så planerar jag faktiskt en hel del, mycket noggrant. Men det är ofta engångs grejer och inte mina vardagsrutiner.

Tyko skrev:När jag tänker efter så planerar jag faktiskt en hel del, mycket noggrant. Men det är ofta engångs grejer och inte mina vardagsrutiner.

Det där är två sidor av samma sak som jag ser det. Fastställda rutiner som man följer innebär att man vet vad som kommer att hända. En engångsgrej måste planeras noga för att man ska veta vad som kommer att hända. Det ska vara så lite osäkerhet som möjligt. Ett slags kontrollbehov.

Jag har iallafall inga tvång. Tror jag. Specialintressen kanske räknas som repetetivt beteendemönster...

Jag har inga direkta tvångsmässiga rutiner eller vanor, men det finns egentligen mycket som kan räknas in där. Det räcker nästan med att du lite halvt skrockfullt på skoj kanske undviker A-brunnar någon gång för att kriteriet skall räknas in. De är väldigt generösa med vad som räknas som kriterium. Har de bara fått för sig att de vill ge en diagnos så söker de med ljus och lykta efter kriterier hos dig.

Heliora skrev:Har de bara fått för sig att de vill ge en diagnos så söker de med ljus och lykta efter kriterier hos dig.

Då kan jag ge dem ett, jag går upp varje dag och går och lägger mig varje natt, gör jag inte det blir jag trött och hängig

Skämt å sido så verkar AS vara en lite luddig diagnos och det intressanta är väl egentligen inte om alla kriterier är jättetydliga utan om den sammantagna bilden visar på AS.

Tyko skrev:

Heliora skrev:Har de bara fått för sig att de vill ge en diagnos så söker de med ljus och lykta efter kriterier hos dig.

Då kan jag ge dem ett, jag går upp varje dag och går och lägger mig varje natt, gör jag inte det blir jag trött och hängig

Det är nästan att det skulle räcka också. De är väldigt generösa med kriterierna.

Jag fick t ex kriteriet "tolkar saker bokstavligt" uppfyllt för att jag vid 1 enda tillfälle i livet har gjort det. Jag kom först inte på någonting när de frågade mig, och när de pressade mig lite à la "Försök tänk till nu, nån gång har det väl hänt?" så kom jag ju på ett tillfälle. "Bra, då har vi det också!", sade de och så fick jag diagnos. Jag ville inte alls ha den.

Det där är olika. Säkert överdiagnosticeras det också en aning, men på det hela taget är det nog underdiagnosticering som är det stora problemet (även ur de drabbades synvinkel). Just på grund av sådana rigida, gammaldags och icke helhetsseende inställningar både TS och Heliora förmedlar glimtar av

Och på trådfrågan alltså: nej, det måste man inte. En del proffs tror att man måste det, men de är inte pålästa eller uppdaterade eller de tänker för rigitt för att passa som diagnostiker.

Tyko skrev:@Alexandra: Då är ni i alla fall två då. Huruvida det är kul att erkänna att man är som man är eller inte spelar mindre roll för mig, jag märker ju att jag är lite annorlunda och vill gärna förstå på vilket sätt. Känner du att det är ett stöd att få en diagnos?

Ja, det är verkligen ett enormt stöd - nu fattar jag ju varför jag är som jag är, och att jag helt enkelt inte tål att utsätta mig för vissa saker. T ex kan jag inte jobba på ställen med mycket stim och stoj och sociala krav. Så jag har fått en massa nya insikter, och så går jag numera i KBT-terapi hos en terapeut som förstår vem jag är. Har haft bra terapeuter tidigare, men de har nog inte riktigt förstått vad jag behöver.

Tyvärr måste jag hålla med Heliora om att vissa som ställer diagnos nästan letar efter grejer. Så var det för mig när jag fick min ADD-diagnos.

Jag har inte så många rutiner, men jag tror jag skulle behöva rutiner.

Jag tror däremot mer på fenomenet upprepning. Att vilja göra samma saker. Lyssna på samma låtar. Äta samma mat.

/ honeysquid, som lyssnat på samma låt 150 gånger på 2 dagar och helst läser om böcker massor med gånger

Heliora skrev:

Tyko skrev:

Heliora skrev:Har de bara fått för sig att de vill ge en diagnos så söker de med ljus och lykta efter kriterier hos dig.

Då kan jag ge dem ett, jag går upp varje dag och går och lägger mig varje natt, gör jag inte det blir jag trött och hängig

Det är nästan att det skulle räcka också. De är väldigt generösa med kriterierna.

Jag fick t ex kriteriet "tolkar saker bokstavligt" uppfyllt för att jag vid 1 enda tillfälle i livet har gjort det. Jag kom först inte på någonting när de frågade mig, och när de pressade mig lite à la "Försök tänk till nu, nån gång har det väl hänt?" så kom jag ju på ett tillfälle. "Bra, då har vi det också!", sade de och så fick jag diagnos. Jag ville inte alls ha den.

Ett lysande exempel på hur många av dagens AS-diagnoser delas ut. Har själv liknande erfarenheter. Många gånger räcker det bara med att vara lite "udda", ensam och tyst för att klassas som autistiskt funktionsnedsatt.

Att man sedan, trots det, förklarar och tydligt visar att man kan avläsa ansiktsuttryck, förstå ironi, sarkasm och har bra motorik verkar då inte spela någon roll.

Det måste vara käckt för alla psykiatriker att ha en alltomfattande diagnos för folk som är lite konstiga. Då slipper man granska det närmre. In med alla udda, ensamma, tysta, ohyfsade, problematiska, blyga och småstörda människor i AS-facket så är problemen lösta. Det är enklast så.

prntscr skrev:Det måste vara käckt för alla psykiatriker att ha en alltomfattande diagnos för folk som är lite konstiga. Då slipper man granska det närmre. In med alla udda, ensamma, tysta, ohyfsade, problematiska, blyga och småstörda människor i AS-facket så är problemen lösta. Det är enklast så.

Nej. Jag har AS diagnos men hatar trista rutiner samt att bestämma och planera saker. Jag vill göra allt spontant i stället. Ta inte det där på för stort allvar! Jag är typ tvärt om mot vad typiska aspies sägs vara i de flesta punkterna så.

Duras skrev:Det där är två sidor av samma sak som jag ser det. Fastställda rutiner som man följer innebär att man vet vad som kommer att hända. En engångsgrej måste planeras noga för att man ska veta vad som kommer att hända. Det ska vara så lite osäkerhet som möjligt. Ett slags kontrollbehov.

Det ligger något i det. Just behovet av att veta och att ha kontroll är något jag jobbat mycket med. Numer praktiserar jag fritt fall ganska regelbundet, dvs jag kliver över kanten på avgrunden av saker som jag inte vet hur de fungerar eller vad som det kan leda till osv och bara faller med insikten att antingen går det bra eller så kraschar jag.

Det är lite läskigt för man måste lita på att världen är mjuk och tar emot en och att fallet inte slutar med en stenplatta i ansiktet. Oftast verkar det som att världen är mjuk trots allt, vet inte varför men så är det.

/Tyko

MsTibbs skrev:Jag har iallafall inga tvång. Tror jag. Specialintressen kanske räknas som repetetivt beteendemönster...

Det känns konstigt, som att bara aspergare skulle ha specialintressen? Det har väl fullt normala människor också?

honeysquid skrev:Jag har inte så många rutiner, men jag tror jag skulle behöva rutiner.

Jag tror däremot mer på fenomenet upprepning.

/ honeysquid, som lyssnat på samma låt 150 gånger på 2 dagar och helst läser om böcker massor med gånger

Alla behöver nog rutiner, även normala, att behöva uppfinna allt på nytt varje gång man ska göra något tar alldeles för mycket energi.

När du nämner det där med låtar inser jag att det har jag i perioder också gjort, t.ex. hade jag två låtar jag bara måste lyssna på varje kväll. De gav mig lugn.

prntscr skrev:Det måste vara käckt för alla psykiatriker att ha en alltomfattande diagnos för folk som är lite konstiga. Då slipper man granska det närmre. In med alla udda, ensamma, tysta, ohyfsade, problematiska, blyga och småstörda människor i AS-facket så är problemen lösta. Det är enklast så.

Lite drastiskt uttryckt kanske men ju mer jag lär mig desto mer kan jag hålla med. Men att placera någon i ett fack kan ju vara en början till hjälp också. Som jag förstår det så finns det ju ingen mirakulös behandling som "botar" asperger.

Så alla de lite konstiga som trillar in där under behöver ju fortfarande bestämma sig för vad de vill ha hjälp med. En diagnos är bara en början, inte kan väl en psykiatriker tycka att jobbet är klart när diagnosen är ställd? Det vore ju som att en läkare nöjer sig med att konstatera att patienten har brutet ben och sedan inte göra något åt det.

vetinteriktigt skrev:Nej. Jag har AS diagnos men hatar trista rutiner samt att bestämma och planera saker. Jag vill göra allt spontant i stället. Ta inte det där på för stort allvar! Jag är typ tvärt om mot vad typiska aspies sägs vara i de flesta punkterna så.

Verkligen? Så vad var det som placerade in dig i fållan då?

Funderar också vad det spelar för roll. Om man väl har diagnosen vad mer vet man om sig själv än att man är lite annorlunda och det visste man kanske ändå?

Hej och välkommen!
Själv har jag ADD och eventuellt Asperger och jag väntar på en kompletterande utredning. När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning så var psykiatrikern väldigt intresserad min garderob och klädsmak som vi diskuterade länge och väl. Det är nämligen så att jag har en väldigt enhetlig klädstil. Allt är i princip svart och alla plagg är gjorda i rustika material och det mesta är av samma modell och fabrikat. Detta kallas enligt min psykiatriker för kompensatoriskt tvångsbeteende. Detta är en omedveten strategi från min sida för att göra tillvaron enklare. Jag behöver inte fundera någon längre tid på vad jag ska ha på mig. Vilka plagg passar ihop osv, utan det är bara att rycka åt sig något. Jag vet inte om mitt kompensatoriska tvångsbeteende då det gäller kläder är något speciellt aspergerianskt. Det här med sterotypa och tvångsmässiga beteendemönster, det kan ju framstå som om man håller på med helt omotiverade och konstiga saker. Jag tycker att man kan tolka det som en livsstrategi för att rationalisera och förenkla livet.

nisse skrev:Hej och välkommen!
Det är nämligen så att jag har en väldigt enhetlig klädstil. Allt är i princip svart och alla plagg är gjorda i rustika material och det mesta är av samma modell och fabrikat. Detta kallas enligt min psykiatriker för kompensatoriskt tvångsbeteende.

Wow det hade jag aldrig kunnat gissa att man skulle kalla ett tvångsbeteende. I så fall har jag nog det också Min garderob inehäller iofs viss variation, har både skjortor och kostymer och tröjor. Men jag känner mig alltid lite obehaglig till mods när jag tar på en kostym. Det känns som jag klär på mig en roll som jag inte behärskar, jag vet liksom inte riktigt hur man förväntas vara i en kostym.

Men ibland krävs det på jobbet eller på fester eller så. Oftast i sammanhang jag inte trivs i.

Men man kanske vänjer sig vid att bära kostym som vardagsplagg om man gör det varje dag? Att man till slut får en lätt och ledig stil. Själv är jag helt såld på fransk nya vågen film från 60-talet av bla Jean-Luc Godard. Även om jag inte begriper så mycket av innehållet alla gånger så är det en estetisk njutning att titta på.