Jag kan inte ljuga, därför måste jag förnedra mig.

Och skriver jag om mina misslyckanden så börjar hon ju att undra vad det är för fel på en, så jag måste dra upp diagnoserna.

Och jag måste skriva, känns det som. Det känns för elakt annars, hon är ju så glad att vi fått kontakt med varandra igen, och mamma säger också att det är jätteviktigt, så jag måste.

Jag har har/haft ganska kraftigt liknande beteende..

Alexandra skrev:Heliora, det gör mig verkligen ont om dig! Hade jag kunnat sticka, så hade jag stickat dig en varm tröja. (Och det skriver jag helt uppriktigt och kärleksfullt. Det är den känsla jag får.)

Tack! Din omtanke värmer.

Heliora skrev:

Alien skrev:Djävulen ligger i jämförandet! Jag tycker du ska försöka göra allt för att må bättre själv och strunta i att jämföra dig med "de lyckade".

Men om man inte har förutsättningar i livet för att må bra då? Så är det tyvärr för mig. Mitt liv är liksom som jag skrev i inlägget obotligt olyckligt. Jag kan inte leva mitt liv som jag vill pga mina NPF-svårigheter.

Och hur gör man för att inte jämföra? Det sker ju liksom automatiskt och är inget man styr över själv. Man läser om hur hon har det och vet hur man själv har det, och så är jämförelsen redan gjord. Hur undkommer man detta då, menar du?

Jag tror alla har förutsättningar att må bra, jag vägrar att tro att AS (el ADHD) skulle förhindra det, även om man råkar ut för mycket elände pga det.

Vad jag menade är man gör det ännu värre för sig om man tror att alla som till synes har ett perfekt liv, verkligen har det. Jag tror de flesta föredra att visa upp den positiva bilden, medan man håller tyst om "liken i garderoben".

Jag önskar du kunde tänka att du har kämpat på trots dina svårigheter och därför inte behöver skämmas inför någon, lika litet som om du t ex haft ms.

Var ni väldigt goda vänner då? Ni var ju barn då, det är självklart att man kan utvecklas åt olika håll och inte ha så mycket genemsamt, alltså inte bara olika livssitutaion utan också olika tänkande.

Tycker inte du har någon skyldighet att hålla kontakt med denna kvinna, bara för att din mor är god vän med hennes mor. Det är därför jag tycker du ska låta kontakten rinna ut i sanden.

Vore bra att få veta allt eländet i förväg, dock?

Det finns ju sätt och sen finns det sätt för hur man kan berätta för andra hur det har blivit i ens liv. Jag är väldigt privat. För privat enligt många men så har jag varit med om att detaljer om min hälsa har läckt ut till människor som inte skulle känna till nåt, särskilt på ett ställe där jag jobbade. Efter det får bara människor som står mig ytterst nära reda på detaljer. Det jag brukar säga till de som vill veta varför jag inte jobbar etc., är att jag tampas med problem associerade med ett funktionshinder. Punkt. Jag inbjuder inte till diskussion och därmed blir det inte heller någon diskussion. Du ljuger inte, man håller bara detaljerna för sig själv, det man inte vill ska bli till något sorts allmängods.
Jag och andra som lätt blir källor till skvaller är mer än en kaka till kaffet.

regnif skrev:Vore bra att få veta allt eländet i förväg, dock?

Hur då?

Juddy skrev:

regnif skrev:Vore bra att få veta allt eländet i förväg, dock?

Hur då?

Ja, att man ser hindren från början liksom som på en karta på nåt sätt, så kan man hoppa över dem eller nåt. Så slipper man stå vid dem och tacklas och inte tänka: "inte nu igen, varför är jag evigt dömt till detta?..AS, missförstånd som tar år att tackla nu igen?" osv. .

regnif skrev:

Juddy skrev:

regnif skrev:Vore bra att få veta allt eländet i förväg, dock?

Hur då?

Ja, att man ser hindren från början liksom som på en karta på nåt sätt, så kan man hoppa över dem eller nåt. Så slipper man stå vid dem och tacklas och inte tänka: "inte nu igen, varför är jag evigt dömt till detta?..AS, missförstånd som tar år att tackla nu igen?" osv. .

Tänker både och. Lite är sådär att tack gode gud att man inte vet vad som väntar. Å andra sidan är det sådär att kunde inte livet vara lite lugnt och fridfullt och utan överraskningar i några år?! Jag vet inte om det skulle bli långtråkigt. Förmodligen inte.

Juddy skrev:

regnif skrev:

Juddy skrev:[quote="regnif"]Vore bra att få veta allt eländet i förväg, dock?

Hur då?

Ja, att man ser hindren från början liksom som på en karta på nåt sätt, så kan man hoppa över dem eller nåt. Så slipper man stå vid dem och tacklas och inte tänka: "inte nu igen, varför är jag evigt dömt till detta?..AS, missförstånd som tar år att tackla nu igen?" osv. .

Tänker både och. Lite är sådär att tack gode gud att man inte vet vad som väntar. Å andra sidan är det sådär att kunde inte livet vara lite lugnt och fridfullt och utan överraskningar i några år?! Jag vet inte om det skulle bli långtråkigt. Förmodligen inte.[/quote]

Något liknande här med.

Alien skrev:Jag tror alla har förutsättningar att må bra, jag vägrar att tro att AS (el ADHD) skulle förhindra det, även om man råkar ut för mycket elände pga det.

Jag tror tyvärr inte det, att alla har förutsättningar att må bra. Jag är ju själv ett levande exempel. Kan man inte leva sitt liv som man vill så är det nog svårt att må riktigt bra.

Alien skrev:Vad jag menade är man gör det ännu värre för sig om man tror att alla som till synes har ett perfekt liv, verkligen har det.

Men alla människor mår ju inte dåligt. De flesta är ju vanliga lyckade människor som mår bra.

Alien skrev:Jag önskar du kunde tänka att du har kämpat på trots dina svårigheter och därför inte behöver skämmas inför någon, lika litet som om du t ex haft ms.

Om man är 37 år och aldrig haft någon riktig relation i livet, då har man verkligen att skämmas. Samt att man blivit utkastad från både utbildningar och jobb för att man inte duger, då har man verkligen att skämmas minsann! Samt att man lagt ut 40 000 kr på körlektioner och ändå inte ens kommit halvvägs. Så har man att skämmas. Jag åtminstone, jag verkar ju vara mer misslyckad än de flesta här.

Alien skrev:Var ni väldigt goda vänner då? Ni var ju barn då, det är självklart att man kan utvecklas åt olika håll och inte ha så mycket genemsamt, alltså inte bara olika livssitutaion utan också olika tänkande.

Vi var bästa vänner som små, och jo, vi har nog verkligen utvecklats åt olika håll. Hon verkar vara riktig super-NT i alla bemärkelser. Men hon är ju så glad åt att vi fått kontakt igen och våra föräldrar har ju också lite kontakt, så jag känner att jag måste.

Har skrivit typ så här hittills:

Det har liksom inte gått så bra för mig i livet. Och jag har fått veta varför också, nu på äldre dar. Jag har lite bokstavsdiagnoser, Aspergers syndrom och ADHD. Det är neuropsykiatriska funktionshinder - osynliga handikapp - som man föds med. Jag fick diagnoserna i vuxen ålder, för några år sedan. AS är ju en form av autism, och ADHD är att man har svårt med koncentration och sånt. Vanligt vid såna diagnoser är att man har en hög intelligens, men att man har svårt att få utlopp för den. Jag har lyckats med 300 universitetspoäng, men inte lyckats få något jobb inom det. Kreativ begåvning är också väldigt vanligt, jag målar ju och skriver, men istället har man svårt att slutföra saker och tröttnar snabbt, så jag har ju massor av ofärdiga målningar hemma jag redan har tröttnat på. Det är lite frustrerande, men det är liksom så livet ser ut.

Även om jag inte verkar kunna få något jobb inom det jag har läst så kämpar jag för att få ett jobb överhuvudtaget. Förtidspension är ju inte kul. Men kruxet är ju bara det att jag nog aldrig kommer orka jobba heltid - det har jag ju redan sett en gång hur det slutar, men det är svårt att hitta jobb på 50 %, det är sällan sådana lyses ut.

Försöker åtminstone få det en gnutta positivt med hög intelligens och kreativ begåvning. Men där ljuger jag ju istället, för jag har ju varken något av dem. Men det blir ju bara för pinsamt om jag skall dra upp min sorgliga intelligenskvot också...

Det känns bra skrivet till största delen. Du låter självständig och klok.
Du kan dock rensa upp en del fakta för att lämna lite till fantasin. (första meningen är ju inte sann så den måste bort) Då kommer det brevet vara väldigt bra och något du inte behöver skämmas för.

Visst är du intelligent och kreativ, det är ingen lögn. Det är ju inte som att du skrivit att du är ett geni.

Första meningen låter lite onödigt sorglig, även om det är så du känner. Jag skulle skriva "det har inte gått som jag förväntade mig i livet" el "det har inte gått som jag ville i livet".

Man är inte antingen lyckad el misslyckad, man kan vara halvlyckad också. Jag var bland de bästa i klassen rent betygsmässigt, men fick inget högavlönat jobb, och kunde inte ens behålla mitt lågavlönade jobb.

Man kan också vara/känna sig misslyckad ibland och mer lyckad el iaf lycklig ibland. Få människor kan gå helva livet utan misslyckanden.

Det är modigt att skriva det du skriver, det är ju jobbigt för dig. Kanske är du för ärlig för ditt eget bästa. Å andra sidan kan det vara skönt att slippa låtsas vara "normal". Ingen fasad att visa upp.

Nej, mer misslyckad än jag är du iaf inte Heliora. Jag är iaf snäppet över där. Eller under kanske det heter. Jag har bara haft diagnos i 2 år ungefär, redan världens största loser. Lyckas inte få nån att haja vad jag egentligen vill ha sagt och hamnar jämt fel. Lyckas skrämma bort exakt alla (om det inte var meningen att lura mig så det är jag som sitter och blir lurad) och blir det så så vet jag ju det redan. Så du kommer inte före där iallafall.

Jag tycker det är fint skrivet! I bästa fall är hon en varm och medkännande människa som kan ta till sig detta på ett bra sätt och både vill veta mer och fortsätta vara vänner. Och om inte annat bidrar du till att en till får lära sig mer om de här diagnoserna, och det kan aldrig vara fel.

Heliora skrev:Har skrivit typ så här hittills:

... AS är ju en form av autism, och ADHD är att man har svårt med koncentration och sånt. Vanligt vid såna diagnoser är att man har en hög intelligens, men att man har svårt att få utlopp för den. Jag har lyckats med 300 universitetspoäng, men inte lyckats få något jobb inom det. ...

Försöker åtminstone få det en gnutta positivt med hög intelligens och kreativ begåvning. Men där ljuger jag ju istället, för jag har ju varken något av dem. Men det blir ju bara för pinsamt om jag skall dra upp min sorgliga intelligenskvot också...

Det där såg jättebra ut, och oavsett vad din IQ är så ljuger du ju inte, du säger ju bara att det är vanligt med hög IQ utan att gå närmare in på just din nivå. Och högskolepoäng är ju en bra indikation på att man iaf har försökt och verkligen utfört nåt i livet.

'

Jättefint skrivet! Du är duktig som gör det och det kommer att kännas skönt när du skickat iväg det. Kanske får du ett bra svar tillbaka eller så blir det inte så mycket mer kontakt.

Kanske kan du fortsätta med att efter du fått dina diagnoser har du kommit ner i en svacka. Nu jobbar du på att du ska komma tillbaka rent mentalt, få en fungerande vardag och så småning om hitta ett arbete på 50% som du trivs med.
Att du kommer ihåg henne och något om vad ni gjorde tillsammans som barn som du tyckte var roligt.

Då har du lämnat en öppen väg för henne om hon vill ha mer kontakt.

Det kan ju faktiskt även vara så att OM ni träffas och pratar om vad ni gjorde som barn så kanske ni trivs ihop nu också. Det vet man ju faktiskt inte innan.

Hon kanske inte är så "perfekt" när du träffar henne på riktigt. Om hon nu är det, så kan du ju bara konstatera att ni inte har något gemensamt längre.

Lycka till med ditt brev och glöm inte att du är duktig som gör det! Kramizar till dig från mig.

Heliora, om du berättar för din kompis precis som det är så kommer du att märka om hon förstår eller ej. Förhoppningsvis förstår hon, eller åtminstone försöker förstå. Om hon nu inte gör det utan drar öronen åt sig istället, ja då är hon inte mycket till kompis och då har du ju egentligen inte förlorat något. Däremot tycker jag att du då ska konfrontera henne och fråga varför.

Hej Heliora!

Jag tycker du har skrivit väldigt bra jag med.

Av geocache

Alexandra skrev:Heliora, det gör mig verkligen ont om dig! Hade jag kunnat sticka, så hade jag stickat dig en varm tröja. (Och det skriver jag helt uppriktigt och kärleksfullt. Det är den känsla jag får.)

Och så frågar jag som den gode Zombie:

Zombie skrev:Men varför inte bara ge tusan i det? Eller om skriva, så att du har för mycket, är för upptagen, så tyvärr... (typ - eller något annat som inte behöver vara osant men fan inte är utlämnande)

Vad fint
Jag skulle gärna hjälpa till med den där tröjan, vi har ju två stickningsexperter som jag träffat, Bror Duktig och weasley.
Vi kanske kan få lära oss av dem o göra en varm skön tröja ihop

Heliora, vad säger du om att skriva något i stil med att du jobbar med de trassligheter du råkat ut för och berättar vad du skulle vilja göra istället.
Dröm dig in i framtiden helt enkelt och lista ut olika vägar dit.
Spekulera kring dem så blir du istället en person med ideer, det behöver inte ens vara bra ideer men man ses ändå snarare som någon med vilja och drömmar/planer.
Någonstans på vägen möter du möjligen människor som kan knipsa en bit av vägen utan större bekymmer så den blir avsevärt kortare för dig

Jag träffade på en kille, han hade fått 300 miljoner att starta företag för av sin pappa.
Han var riktigt juste och struntade fullständigt i hur mycket pengar folk hade eller hur framgångsrika de var.
Han gav inte bort pengar heller men han var trevlig att ha o göra med
Inte särskilt välklädd var han heller.

Det du vill är väl ändå att visa din ljusa sida?
Hon gjorde ju det
Och killar, jag vet att en kille har uppskattat din närvaro (nämligen jag ), du och jag hade flera väldigt intressanta och ganska djupa diskussioner på seglingen vi båda var på.
Jag skulle berätta mycket och länge om de ljusare stunderna, resterande skulle jag avfärda med att det är saker jag jobbar på.
Ett mycket bra och flitigt använt tips i företagsinkubatorers verksamhet:
Fake it till you make it!
Behöver ju inte fara med osanning men ungefär som någon (duras tror jag) sade, drabbas inte av sanningssägar syndrom och överinformeringsgivning.

Själv har jag min underbara värld av byggande av prylar, den gillar jag o jag gör det för att jag gillar det, inte för att det är flashight, klär mig inte i jättehäftiga kläder och inga dyra klockor o telefoner, skulle vilja ha fin bil men jag behöver sällan bil.

Har pratat med gamla klasskamrater själv genom www.stayfriends.se och det har blivit olika reaktioner, mest positivt, en sade "man börjar komma upp i åldern då det börjar bli intressant o höra hur det är med gamla bekanta".
Folk verkar funka på väldigt olika vis, vet inte hur måga som vill ha varaktig kontakt, de flesta verkar vilja veta att man är vid liv o kunna tänka på att man finns kvar och man är nyfiken på en.

En klasskompis som jag faktiskt aldrig pratat med hon har en blogg och hon skriver om sina resor, hon älskar att resa.
Aldrig har jag uppfattat henne som skrytig, det var hon inte då heller iofs.
Hon beskriver ofta vad hon känner på olika platser och gillar vyer och att må bra.
Vad hon har för bekymmer i livet vet jag inte men säkert har hon sådana.
Hon skrev btw att hennes hem inte liknar hennes vänners, ingen plattv, ingen bil, inga häftigheter, det gav förlite o kostar för mycket o då tror jag hon tjänar bra som civilingenjör och skulle ha råd gott o väl.
En fin människa imho

Finns säkerligen fler sådana.
Om din barndomsvän är en sådan vet jag inte men det hoppas jag

nano skrev:Heliora, vad säger du om att skriva något i stil med att du jobbar med de trassligheter du råkat ut för och berättar vad du skulle vilja göra istället. Dröm dig in i framtiden helt enkelt och lista ut olika vägar dit.

Tja, mina trassligheter går tyvärr inte att jobba med. Jag ville bli lärare och översättare, men det går inte att jobba på (på lärarprogrammet sade man att jag saknade grundläggande förutsättningar), så det finns liksom inga vägar dit. Så om jag skall jag drömma mig in i framtiden så blir det bara larvigt och orealistiskt.

nano skrev:Det du vill är väl ändå att visa din ljusa sida?

Jag har liksom ingen ljus sida, det är det som är problemet. Det finns inget sånt att visa upp.

Det är en eländeshistoria jag skriver, är inte färdig med mailet ännu, det tar tid att förnedra sig själv. Vet bara inte hur lång eländes- och misärskildringen skall bli. Hur djupgående man skall bli i olyckorna. Inte lätt att veta.

Heliora, har du skickat mejlet redan? Annars skulle jag rekommendera att du funderade lite till.

Jag tycker å ena sidan att det är modigt av dig att berätta om diagnoserna och dina problem, men å andra sidan tycker jag faktiskt inte hon har med det att göra. Även om ni kände varandra för några decennier sen så känner ni inte varandra nu och är inte samma personer som då.

Såna intima detaljer om sig själv berättar man bara för personer man har en relation till. Något du eventuellt skulle kunna berätta i förtroende om ni träffas och återknutit det ev band ni en gång hade (vilket det inte låter som om du har nån större lust till). Du har ingen som helst skyldighet att redovisa allt om dig själv för vad som nu är en total främling.

Att din mor skulle tycka det var roligt är verkligen inte ditt problem, du är vuxen och kan inte återuppta kontakter du vill slippa bara för att göra mamma glad. Du måste vara rädd om dig själv i första hand, tycker jag.

Om du absolut känner att du måste skriva något så skulle jag hålla det så kort och neutralt som möjligt och bara skriva att du tyvärr fortfarande har dina utbrändhetssymtom och inte orkar med fler kontakter just nu.

Äh, det är väl som att ha gjort fel på nåt prov i skolan och de funderat hur man tänkt egentligen. Byt skola eller försök igen eller något? Fan var det för depressiva lärare du hade som sa så? Fast du kan ju tänka på om yrket passar dig eller inte. Men det borde finnas lösningar?

Jag kan också ha svårt att välja rätt djuphetsgrad.