tvilling99 skrev:Varför tror du att man automatiskt är lyckad för att man har X och Y och Z och W?

Nej, okej man är väl misslyckad då eftersom man inte har hus på Ibiza...

********

weasley:

Censurerat efter önskemål på begäran.

Smöra in dig hos din kompis så kanske du får surfa på hennes räkmacka ett tag. Jag tror dock att du har en alldeles för skev syn på din kompis livssituation, för att ha en bra vänskap med personen- men sånt kan ju ändras. Ju bättre folk ser ut utifrån, desto värre brukar de ha det. Hon är säkert alkis eller kanske är på flykt från den svenska rättvisan.

Heliora skrev:

Bror Duktig skrev:Jag hade kontakt med en sådan person. Hon var iofs inte riktigt lika "lyckad" men ändå bra mer än jag i jämförelse med hur hon hade kunnat utveckla sig.

Men du är ju själv lika lyckad, typ. X och Y och Z, V och W och allt. Det enda du väl inte har är väl ett flashigt jobb kanske. Så enligt Krigarsjäls filosofi så skulle du ju själv plockas ur fruktkorgen.

Jag har valt att inte skriva vissa saker om mig själv öppet här. Avslöja mig helst inte, tack.

Och så jävla lyckad är jag verkligen inte.
Det är inte antingen eller.

Bror Duktig skrev:Och så jävla lyckad är jag verkligen inte.
Det är inte antingen eller.

Vad har du att skämmas för då?
Antingen är man väl lyckad eller så är man det inte. Sen kan det ju förstås finnas grader på hur lyckad man är också, antingen är man "vanligt lyckad" - som du och många fler här och de flesta NTs - eller så är man extravagantlyckad som min barndomskompis med hus på Ibiza och swimmingpool.

Jag skulle dock inte skämmas ett dugg om jag vore "vanligt lyckad".

Heliora skrev:

Bror Duktig skrev:Och så jävla lyckad är jag verkligen inte.
Det är inte antingen eller.

Vad har du att skämmas för då?
Antingen är man väl lyckad eller så är man det inte. Sen kan det ju förstås finnas grader på hur lyckad man är också, antingen är man "vanligt lyckad" - som du och många fler här och de flesta NTs - eller så är man extravagantlyckad som min barndomskompis med hus på Ibiza och swimmingpool.

Jag skulle dock inte skämmas ett dugg om jag vore "vanligt lyckad".

Det är ingen idé att jag diskuterar min eventuella lyckad-het med dig.

Jonte skrev:Du måste ingenting. En massa såna här kontakter rinner bara ut i sanden, låt den göra det. Du behöver inte göra en stor sak av att formellt säga upp bekantskapen men man är inte tvungen att hålla kontakt med folk om det inte ger något.

Amen! Får jag lust att utbrista. Håller helt med Jonte här.

Heliora skrev:Mamma har ju själv också kontakt med min barndomskompis mamma, då de umgicks en del då vi bodde grannar, de skickar nu julkort och så till varandra och tjejens mamma skrev i ett julkort till min mamma senast att "det är så roligt att döttrarna fått kontakt igen". Så då känns det liksom pinsamt om jag skulle bryta kontakten med tjejen.

Det behöver ju inte vara speciellt allvarligt menat alls från barndomskompisens mamma. Det kan ju mycket väl vara en floskel bara. Du har ingen skyldighet alls, varken för din mammas skull eller för någon annans skull, att upprätthålla kontakt med din barndomskompis.

Det finns alltid något man stör sig på. Har man redan allt så surar man över att man inte kan få mer, har man ingenting så surar man över att livet är orättvist. Har man lite grann så finns det alltid något som saknas.

Ett citat jag använde som signatur innan den nya:
"He is a wise man who does not grieve for the things which he has not, but rejoices for those which he has." - Epictetus

Lyckas man med att bli nöjd med det man har så är chansen för själslig lycka betydligt mycket större. Det gäller att söka sig till det som påverkar en positivt. Jag har börjat med små saker. Håller t ex saker och ting i ordning, försöker följa mina rutiner till punkt och tänka större än: "Jag sitter här ensam och ingen kommer någonsin att älska mig, vem är jag och vad har jag att erbjuda någon?"

Jag mår bra av att titta upp och se stjärnor och månen. Det får min fantasi att göra resten av jobbet, zoomar ut och in för att tänka större. På morgonen ser jag bilar i rörelse, förare som är tvungna att köra efter ett visst system annars blir det kaos, bil- och gångvägar som korsas och är konstruerade för att det inte ska bli kaos och farligt för människor som möts m m. Allt detta trots att det som finns här är (vad jag tror) en ren slump. Men fortfarande försöker vi att hålla saker och ting i ordning.

Så jag försöker applicera det på min egen olyckliga tillvaro. I många fall lyckas jag med att åtminstone hålla tankarna i schack, känslor är som känslor är och ibland är det övervägande, men det är jag beredd på. Jag vet om att det är så här, jag kan inte vara glad hela tiden.

Jag ser ingen mening i att ge upp. Varför skulle jag ge upp när jag ändå anser att jag varit så lågt jag kan komma? Det måste bli mer än så här, jag vet att det är mer än så här till livet. Inte en chans i världen att jag tänker ge upp innan jag ens kommit halvvägs.

Heliora: Vad vill du ha? Vad gör du för att få det du vill ha? Väntar du på något?

Heliora, ta nu inte ut dina frustrationer på Bror Duktig, det är inte tillåtet här även om du mår extra dåligt p g a detta nya problem.

När det gäller kompisen skulle jag nog bara ignorera henne om jag var du. Jag har iofs själv en nästan tvångsmässig pliktkänsla när det gäller att svara på mejlförfrågningar men det här tycker jag borde få utgöra undantag. Hon vill troligen bara glassa med sina framgångar och det räcker väl att hon gör på bloggen?

Jag tycker lugnt du kan strunta i att svara och inte behöva ha dåligt samvete för det. Eller skriv tillbaka "att du fortfarande inte orkar med några kontakter" och inget mer. Ifall hon händelsevis skulle gå och vänta. Troligare är att snabbt hittade nån annan att uppfylla sina nostalgibehov genom.

Alexandra skrev:

Jonte skrev:Du måste ingenting. En massa såna här kontakter rinner bara ut i sanden, låt den göra det. Du behöver inte göra en stor sak av att formellt säga upp bekantskapen men man är inte tvungen att hålla kontakt med folk om det inte ger något.

Amen! Får jag lust att utbrista. Håller helt med Jonte här.

Heliora skrev:Mamma har ju själv också kontakt med min barndomskompis mamma, då de umgicks en del då vi bodde grannar, de skickar nu julkort och så till varandra och tjejens mamma skrev i ett julkort till min mamma senast att "det är så roligt att döttrarna fått kontakt igen". Så då känns det liksom pinsamt om jag skulle bryta kontakten med tjejen.

Det behöver ju inte vara speciellt allvarligt menat alls från barndomskompisens mamma. Det kan ju mycket väl vara en floskel bara. Du har ingen skyldighet alls, varken för din mammas skull eller för någon annans skull, att upprätthålla kontakt med din barndomskompis.

Utan att orka läsa så mycket håller jag i varje fall med om det här.
Och det är viktigt! Sådant här kan bli stora energitjuvar annars.

Och hindra en från att istället utveckla kontakter med folk som passar en.

Bror Duktig skrev:Kanske man borde ha en "varningsklocka" ringandes om man får kontakt med någon från förr, och denne maler på om framgångar - eller visar härskarbeteende.

Håller med. Och den ska ringa medan man fortfarande orkar rikta sig åt håll som passar en bättre.

Känner ungefär som du, Heliora. Kan lika gärna ta slut på något som är lite för bra för att vara sant, något man bara fått för sig och så vidare. Har du inte nån att resa med? Det är samma här...och har jag rest med folk har det bara typ varit en gång, eller så förstår de inte ens situation. Försöker förklara till exempel med aspergers men de verkar som: vad är det? och så gås det in på nya ämnen istället, så..det känns lite besvärade. Kommer aldrig upp liksom hurdant man fungerar. Jag tror jag förlorat en sådan kontakt eftersom den verkar klaga på att jag aldrig tar kontakt när jag ringt så har den velat vara ifred. Vill den då att jag tar kontakt igen eller lägger av? och så vidare...jag vet inget sånt.

Sen komer det frågor om hur ens föräldrar mår, vad svarar man på det? Några man inte ens känner att man vill dela nånting med. Sen har man bara folk omkring en som förolämpar aspergers och allt möjligt. Att bli förstådd och få ett bra liv är bara en dröm känner jag också. Att få nån jävla plats nånstans. Att det är ok att man inte gör som alla andra. Att det inte är ett fusk-ok utan verkligen ok på riktigt. Att det är ok att inte se ut som nån från modetidningen, att det är ok. Jag tror ärligt talat inte det nu. Tror det är påhitt.

Och försöker man ens vara lycklig så finns där halva världen som gör allt för att ruinera det åt en känns det som. Så måste man visa på nåt sätt hur jävla stabil man är efter att man försökt äntligen känna sig bra igen. Skitjobbigt. Strunt i allt sånt...


*ah, det här var en tråd för mig känner jag som. slipper tävla i hur perfekt man är och aldrig gör/fattar fel*

Zombie: Tror också sådant kan hindra en hel del. Fast det beror ju på den andra sidan också. Man vill ju inte tvinga folk heller.

Jag tror inte att din kompis liv är så "perfekt" som hon själv ger intryck av på sin blogg. Ofta när man bloggar så väljer man ut specifika guldkorn ur sitt liv som man lägger fokus på och skapar någon sorts karaktär kring det. Sådant som inte är så positivt och mera "vanligt" som t.ex gräl med partner/vänner, ohälsa, svackor, ekonomiska bekymmer etc, det lämnar man utanför.

Jag har haft kontakt med många bloggare och vet att det i många fall fungerar just på detta sätt.

Heliora skrev:Jag räknar dock inte människor på ett diskussionsforum och som jag inte ens har träffat som mina vänner.

Nej, kanske inte vänner i ordets verkliga betydelse, men det är människor bakom signaturerna som vill dig väl. Och som är nästan rörande eniga.

Och jag håller med. Bryt, och gör det nu. Räcker med ex.vis "Just nu orkar jag inte med fler kontakter än dom jag redan har."

Heliora skrev:

Alien skrev:Djävulen ligger i jämförandet! Jag tycker du ska försöka göra allt för att må bättre själv och strunta i att jämföra dig med "de lyckade".

Men om man inte har förutsättningar i livet för att må bra då? Så är det tyvärr för mig. Mitt liv är liksom som jag skrev i inlägget obotligt olyckligt. Jag kan inte leva mitt liv som jag vill pga mina NPF-svårigheter.

Och hur gör man för att inte jämföra? Det sker ju liksom automatiskt och är inget man styr över själv. Man läser om hur hon har det och vet hur man själv har det, och så är jämförelsen redan gjord. Hur undkommer man detta då, menar du?

Varför skulle du inte kunna det? Jag tycker du skall få en chans ändå. Jag vet inte exakt vad dina drömmar är, du måste inte heller svara öppet här, men jag vill ju att det skall kunna gå. Men det är oerhört jobbigt i onödan när man får inpräntat i sig: Du har NPF, du kommer inte att klara dig. Jag undrar då vad sådana går omkring och tänker...det är som att inpräntas att man har sämre förutsättningar till det liv man vill ha. Det tycker jag är ganska ifrågasättningsvärt egentligen. Det är ett h-vete att bara bo ihop med sådana som tror att diagnosen innebär att sitta hemma och käka tabletter, sedan förbli sådan eller nåt. Det är ju inte särskilt stimulerande. Kan inte va mkt roligare att höra sånt där från andra kontakter heller. Kan säkert kännas som en påminnelse: Titta vad jag har som inte du har. Kolla var du sitter, liksom..

Och ser samhället ut så på nåt sätt så är det inte godtagbart. Det är bara löjl. Det låter som tramsiga ursäkter för att inte behöva ge alla sina möjligheter. Alla borde ha samma möjligheter till det liv de vill ha, men på sina egna villkor. Eftersom alla inte ens tänker eller fungerar likadant, så kan det inte fungera med en och samma väg för alla ändå.
Vare sig de vill exakt samma mål eller inte.
Du kanske inte kan gå din bekantas väg..men bara du inte jämför dig med henne. Du kan säkert få hus på Ibiza eller nåt helt annat, vad du vill, jag tror det är bara nån/några som vill inpränta i folk att de inte kommer att klara det. Vad är det för nåt? Du är ju i det här samhället du också.

Du borde koncentrera dig på något du gillar att göra eller så. Säger exempelvis kommunen nej, eller någon annan nånting så har de ju faktiskt fel ändå. De kan inte veta över dig vad DU vill och tror på. Och sedan så är det väl bara synd om inte din bekanta kan förstå detta. Men som folk säger, kanske du får säga att det räcker med de kontakter du har nu? Eller något liknande.

Och jag låter nog som nån hobbypsykolog eller nåt, men det låter som att du har nåt i din situation du skulle behöva ändra på. Har du ett depressivt jobb? Inte stimulerande dagar? Eller den här kontakten, bara..
Det kan nog egentligen inte ha med dina grundförutsättningar att göra. Du kan bara ha hamnat på fel jobb tex, eller något helt annat. Jag vet inte så mkt om dig att jag kan ge några bra exempel, hoppas du förstår på ett ungefär vad jag menar ändå. Hoppas du inte tar illa upp.

Pff... värsta fall så kan man ju spela på samvetet med dom...
Inget att rekommendera och det är elakt..

"Oj, vad kul att du har ett lyckat liv!! Jag har en obotlig sjukdom som är mer eller mindre ett hinder i min framfart till världsherravälde... hoppas att du har det bra i ditt perfekta liv i fortsättningen.. puss kram dra helvete hej!"

Och allting med en ton av ironi så är väll i alla fall isen bruten efter

Hej Heliora!

Jag tycker att du ska lyssna på din mamma! Om du inte kan umgås med din väninna för att hon är lyckad så är det ett problem du måste bearbeta, eller hur? Vem ska du annars kunna umgås med om inte henne? Ge henne chansen!

Det finns inga energitjuvar, bara sånt man ruvar!

Kram/Sötnosen

Cera skrev:Pff... värsta fall så kan man ju spela på samvetet med dom...
Inget att rekommendera och det är elakt..

"Oj, vad kul att du har ett lyckat liv!! Jag har en obotlig sjukdom som är mer eller mindre ett hinder i min framfart till världsherravälde... hoppas att du har det bra i ditt perfekta liv i fortsättningen.. puss kram dra helvete hej!"

Och allting med en ton av ironi så är väll i alla fall isen bruten efter

Det har jag provat när jag har mått som sämst i en annan sjukdom jag har, men det har en tendens att slå tillbaka på en.

det bästa är att strunta i energitjuvar. Bara för att man en gång har fått kontakt så betyder inte det att man måste fortsätta. Innan jag lärde mig att strunta i energitjuvar, det är en annan fråga men mår man inte bra av en kontakt finns ingen anledning att fortsätta.

Jag har varit i den motsatta situationen. Efter att ha varit arbetslös en tid och isolerat mig fick jag äntligen ett stort lyft i mitt liv. Mådde bättre och började socialisera mig mera. Träffade på en gammal barndomskompis och vi pratade på. Men när jag berättade närmare om hur det gått för mig verkade han bli besvärad. Kändes som han trodde att jag tog kontakt bara för att få en chans att skryta.

Jag håller på att förödmjuka mig för fullt här, har suttit hela dagen med detta hemska mail och har inte ens kommit halvvägs. Det tar tid att försöka göra förnedringen så smärtfri som möjligt, så det lär nog ta flera dagar i anspråk. Utdraget lidande. Och tja, det är väl så mitt liv ser ut i det stora hela också, så varför inte.

Det här håller jag på och pinsammar mig med just nu:

Det har liksom inte gått så bra för mig i livet. Och jag har fått veta varför också, nu på äldre dar. Jag har lite bokstavsdiagnoser, Aspergers syndrom och ADHD. Det är neuropsykiatriska funktionshinder - osynliga handikapp - som man föds med. Jag fick diagnoserna i vuxen ålder, för några år sedan. Jag vet inte hur mycket du vet om dessa diagnoser? AS är en form av autism, och ADHD är att man har svårt med koncentration och sånt.

Jag dör. Eller jag önskar att jag kunde få det. Hur tusan skall man fortsätta nu då...? Lär få sitta uppe halva natten med detta.

*Heliora återgår till sitt utdragna lidande*

Jag tycker du är stark och visar hög integritet genom att försöka ge en förklaring, Heliora.

Men varför inte bara ge tusan i det? Eller om skriva, så att du har för mycket, är för upptagen, så tyvärr... (typ - eller något annat som inte behöver vara osant men fan inte är utlämnande)?

(Ja, jag skulle också ha svårt för det. Men inte lika svårt över nätet. Och vad kostar det inte på, på både kort och lång sikt, att pressa ur sig förtroenden till någon man inte vill ge dem till? *har gjort det själv i min dag, ryser... *)

Jag har gjort samma sak, men då var det tyvärr under fel diagnos..men frågan är om man inte har det också egentligen, om man tänker efter. Jaja. Hoppas det går bra iallafall. Kan inte den här personen försöka läsa på om det eller något, vad det innebär? Det kanske du inte vet nu men det är iaf bra att du funderar ut vad du skall göra. Så du inte blir sittandes med att ha det så. Att du försöker få den personen att veta. Sedan är det väl upp till den andra med att ta in det du skriver.

Jag har själv en kontakt jag borde förklara för kanske på något sätt. Det är en kontakt jag fått en hel del utav så jag vet inte om jag bara kan låta det dö på nåt sätt heller. Jag har själv faktiskt en liknande situation just nu. Jag vet inte hur jag skall tolka det hela riktigt. Så du är iallafall inte ensam om det.

Heliora skrev:Jag håller på att förödmjuka mig för fullt här, har suttit hela dagen med detta hemska mail och har inte ens kommit halvvägs. Det tar tid att försöka göra förnedringen så smärtfri som möjligt, så det lär nog ta flera dagar i anspråk. Utdraget lidande. Och tja, det är väl så mitt liv ser ut i det stora hela också, så varför inte.

Det här håller jag på och pinsammar mig med just nu:

Det har liksom inte gått så bra för mig i livet. Och jag har fått veta varför också, nu på äldre dar. Jag har lite bokstavsdiagnoser, Aspergers syndrom och ADHD. Det är neuropsykiatriska funktionshinder - osynliga handikapp - som man föds med. Jag fick diagnoserna i vuxen ålder, för några år sedan. Jag vet inte hur mycket du vet om dessa diagnoser? AS är en form av autism, och ADHD är att man har svårt med koncentration och sånt.

Jag dör. Eller jag önskar att jag kunde få det. Hur tusan skall man fortsätta nu då...? Lär få sitta uppe halva natten med detta.

*Heliora återgår till sitt utdragna lidande*

Kom att tänka på följande citat från en skribent avseende en helt annan situation men som hjälpte mig väldigt mycket då. Tycker det är applicerbart nu.

Däremot, drabbas inte av sanningsägarsyndrom. Smidighet är inte förbjudet. Överinformera är onödigt.

Heliora, det gör mig verkligen ont om dig! Hade jag kunnat sticka, så hade jag stickat dig en varm tröja. (Och det skriver jag helt uppriktigt och kärleksfullt. Det är den känsla jag får.)

Och så frågar jag som den gode Zombie:

Zombie skrev:Men varför inte bara ge tusan i det? Eller om skriva, så att du har för mycket, är för upptagen, så tyvärr... (typ - eller något annat som inte behöver vara osant men fan inte är utlämnande)

Om man inte har ocd:aktig impulssyndrom angående just det. Att man måste, annars innebär det katas......ja, jag hoppas du inte har/får det Heliora. Sitter man vid datorn och kommer aldrig loss.

Edit: Det här var tänkt efter Duras inlägg.