Jag har för ett tag sen fått kontakt med en gammal barndomsvän som jag umgicks med fram tills ca tioårsåldern då hon flyttade till en annan stad. Det var hon som sökte upp mig, via någon sajt där man kunde kolla upp gamla klasskompisar och sådant typ, och jag blev väldigt glad först och tyckte det var jättekul, men nu känns det inte riktigt så kul längre.

Hon har en blogg där hon skriver om sitt liv och hon är gift och har barn, bor utomlands på en exotisk ö och har sommarstuga på en annan exotisk ö och har fint jobb, liksom även maken har. Har körkort och bil och massor av vänner osv osv. Hennes liv är fullständigt komplett och hon skriver ständigt i sin blogg hur lycklig hon är, hur gosig hennes lille son är, hur mysigt och gulligt hon har det med sin man och vilka fantastiska resor de åker på osv.

Och vad har jag att skriva? Jag har inte fått till det med killar, har inga barn och lever i ensamhet och mår dåligt och får depressioner av det. Är arbetslös och meningslös och misslyckats med alla utbildningar, har få vänner och inget körkort, sällan ut och reser pga ingen att resa med och får inte ens till min egen vardag, sitter hemma och ruttnar i min röra och svinstia, får knappt ens till det med mat om dagarna.

Och nu skall jag alltså fortsätta att hålla kontakten med henne och berätta om min misär och tragik för en människa som lever på höjden av sin lycka. Det är ju bara PINSAMT! Vad fan skriver man till en sån egentligen??? Och hela min misärhistoria kommer ju att bli heta samtalsämnen i hela hennes familj, föräldrar och syskon. Vi bodde i samma trappuppgång, så man kände ju hela familjen. De undrar ju också vad som blivit av mig och kommer att vältra sig i min misär och voja sig hur extremmisslyckad jag är.

Jag inser mer och mer hur obotligt olyckligt mitt liv är när jag läser hennes mail. Det klokaste i min situation är ju att ta livet av mig. Men det kan man ju inte skriva, att man mår jättedåligt och blir deprimerad och vill ta livet av sig när man läser hennes mail.

Det klokaste är väl att vara ärlig och skriva som det är till henne. Men jag förstår mycket väl hur det känns när livet är som det är för oss.

Det finns en orsak till varför vi har det som vi har, du får försöka förklara situationen om du tycker att kontakten är viktig. Annars får du helt enkelt hålla tillbaks och bara ta med det du inte är orolig över att dela med dig.

Har själv ingen aning om vad jag ska säga till någon som frågar mig hur jag har det, vad jag sysslar med, hur det går med kärlek m m. Brukar vara så kortfattad jag kan, försöka undvika att säga hela sanningen, använder det som jag inte behöver oroa mig för.

Djävulen ligger i jämförandet! Jag tycker du ska försöka göra allt för att må bättre själv och strunta i att jämföra dig med "de lyckade".

Lätt att säga, jag vet.

Men tänk på att hon säkert inte vill avslöja vad som ev inte är så bra i en blogg som alla kan läsa. Så tro inte att det som står där är hela sanningen.

Kan du inte bara berätta om det positiva i ditt liv (något finns det alltid) och sen så småningom låta kontakten dö ut.

Jag tycker inte man måste dölja allt om depressioner, men om hon (hittills) haft det så bra, så kanske hon inte vet vad hon ska säga om du berättar. Om du berättar så håller jag med att du inte ska berätta att du mår ännu sämre av hennes mail, utan skriv i så fall bara att du inte orkar skriva för att du är deprimerad.

Heliora skrev: och jag blev väldigt glad först och tyckte det var jättekul, men nu känns det inte riktigt så kul längre.

Hon har en blogg där hon skriver om sitt liv och hon är gift och har barn, bor utomlands på en exotisk ö och har sommarstuga på en annan exotisk ö och har fint jobb, liksom även maken har. Har körkort och bil och massor av vänner osv osv. Hennes liv är fullständigt komplett och hon skriver ständigt i sin blogg hur lycklig hon är, hur gosig hennes lille son är, hur mysigt och gulligt hon har det med sin man och vilka fantastiska resor de åker på osv.

Och vad har jag att skriva? Jag har inte fått till det med killar, har inga barn och lever i ensamhet och mår dåligt och får depressioner av det. Är arbetslös och meningslös och misslyckats med alla utbildningar, har få vänner och inget körkort, sällan ut och reser pga ingen att resa med och får inte ens till min egen vardag, sitter hemma och ruttnar i min röra och svinstia, får knappt ens till det med mat om dagarna.

Och nu skall jag alltså fortsätta att hålla kontakten med henne och berätta om min misär och tragik för en människa som lever på höjden av sin lycka. Det är ju bara PINSAMT!:

Känner väl igen det där då jag nångång varit i liknande situationer där nån snubbe man kännt förr hör av sig och man börjar prata lite minnen. Man kommer snabbt in på nuverande situation och det blir snack om hans höga lön, utlandresor, sjysst lägenhet i centrala Stockholm etc.

En del kan kanske släppa sånt där och bara vara kompisar oavsett skllnader i livssituation men jag tror det är få som kan det. Det kommer alltid att dyka upp påminnelser att kompisen är lyckad och har ett bra liv och själv får man då antingen ljuga och dra ihop nån story om ens egen liv eller bara bara tyst och svälja bitterheten över att man själv inte har det som den kompisen har.


Mmåhända är jag cynisk, och jag tänker inte komma med några uppmuntrande ord om att sånt inte spelar nån roll och att man kan vara vänner ändå. Jag tror inte det är möjligt och skulle man börja umgås så kommer man själv alltid vara den där misslyckade personen som den andra kanske tycker lite synd om.


Jag menar, säg att ni skulle träffas och hon skulle hälsa på dig, hur roligt är det för dig att visa upp ditt hem utifrån det du beskriver? Hon kommer att låssas gilla ditt hem och säga "Men, vad fint du har det" men du kommer att veta att hon inte menar det.

Eller ska du hälsa på henne och se lyxen hon lever i, en lyx som hon tar för självklart.


Nä, jag tror faktiskt är väldigt svårt att vara goda vänner under såna omstädnigheter.

Frågan är vad du får ut av kontakten, Heliora. Du skriver att denna barndomskompis hört av sig till dig, men du har ju ingen plikt att upprätthålla kontakt med henne. Jag reagerar på att du skriver att ni inte haft kontakt sen ni var i tioårsåldern, det är ju inte som att få kontakt med nån man var kompis med i 25-årsåldern eller senare, när man ju är mer av en "färdig människa" eller hur jag ska uttrycka det.

Håller med Moggy om mycket av det han skriver i sitt inlägg.

Bloggvärlden kryllar av amerikaniserade nyrika darlings med ett omättligt exhibitionistiskt tvångsbeteende att så ofta som möjligt lägga upp bilder från födelsedagar, strandhäng och coola vackra vänner.
Vad det handlar om är inte att 'hålla kontakten med vänner' utan om ett ständigt bevisande av sin status.

Inget att bry sig om. De lever i en materialistisk illusion som kommer att upphöra den dag stålet biter.

Jag hade kontakt med en sådan person. Hon var iofs inte riktigt lika "lyckad" men ändå bra mer än jag i jämförelse med hur hon hade kunnat utveckla sig.

Hon frågade en massa om mig, och jag svarade. Hon berättade en massa om sin nya lyckade utbildning, sin nya fantastiska man, hästgård m.m. m.m. m.m. m.m. m.m. När jag frågade tillbaks om lite mer personliga saker (som jag hade avslöjat om mig själv) så skrev hon att internet var dåligt att kommunicera på, att hon inte skulle kommunicera mer på internet, och hörde aldrig av sig mer.

Nu i efterhand inser jag att samma jävla borderlinebeteende fanns kvar fortfarande hos denna person trots det nya yrket där det inte borde finnas (fast det finns nog gott om sådana där). Jag skulle inte IGEN låtit mig luras av henne att avslöja allt om mig.

Jag har ingen lust att ha kontakt med folk där det ska jämföras och ingående förklaras hur bra och lyckat allting är. Det blir en skrytbekantskap och leder till ingenting mer än att suga energi ur den mindre "lyckade" (om det nu verkligen är så lyckat om man tittat lite på djupet).

Kanske man borde ha en "varningsklocka" ringandes om man får kontakt med någon från förr, och denne maler på om framgångar - eller visar härskarbeteende.

Alla som försöker härska över en är ruttna äpplen som skall plockas bort ur fruktkorgen.
Så lyder min enkla livsfilofofi.

KrigarSjäl skrev:Alla som försöker härska över en är ruttna äpplen som skall plockas bort ur fruktkorgen.
Så lyder min enkla livsfilofofi.

Good.

Hon kanske sitter i en grannlägenhet och ruttnar i sin egen misär. Det fiffiga med nätet är ju att man kan vara den man vill. Det är svårt för dig att kolla om hon verkligen har sitt perfekta liv på den exotiska ön eller sitter och deppar i en sunkig lägenhet.

Alexandra skrev:Frågan är vad du får ut av kontakten, Heliora. Du skriver att denna barndomskompis hört av sig till dig, men du har ju ingen plikt att upprätthålla kontakt med henne. Jag reagerar på att du skriver att ni inte haft kontakt sen ni var i tioårsåldern, det är ju inte som att få kontakt med nån man var kompis med i 25-årsåldern eller senare, när man ju är mer av en "färdig människa" eller hur jag ska uttrycka det

jag instämmer totalt i detta och tycker du skall tänka på dig själv i första hand.Mår du dåligt av kontakten, bryt den. Du har inga som helst skyldigheter att hålla den, även om ni var vänner när du var barn.

Bryter du inte finns det en risk att den här kontakten/tillfälliga relationen bara kommer fotsätta att sänka dig, dränera dig på energi. Energi du själv behöver för att hantera DIN vardag.

bryt bara bryt. Låter kanske hårt. Men skulle du må bättre senare i livet så kan du förklara då för henne om hur vad och varför du gjorde som du gjorde för att lätta ditt samvete om du anser att du behöver det. Just nu skall DU fokusera på den viktigaste människan i ditt liv. DU

Hej Heliora!

Jag tycker också du ska bryta kontakten med din barndomsvän om den/hon får dig att må dåligt.

Massor av varm omtanke till dig!

Av geocache

Jag tror inte någon människa mår riktigt bra rätt igenom oavsett hur många swimmingpoolar osv de har.

Sedan är du, Heliora, och hon inte exakt samma människor som ni var på den tiden. Ganska naturligt att man utvecklas åt olika håll och inte alls säkert att man fortfarande funkar ihop? Ni kanske kan funka ihop på ett ytligt trevligt plan utan några andra förbindelser (fast jag förstår om det skulle kännas svårt för dig, liksom det hade gjort för mig, att palla) ?

Om du känner någonting för henne så testa henne på hur hon mår och peta in lite kommentarer om hur du mår. Nappar hon så nappar hon, slätar hon över så är hon ingenting för dig just nu åtminstone, när du har fullt upp med dig själv.

Fråga henne: "Mår du verkligen så bra som jag uppfattar att du vill påskina?" så kanske du får igång hennes verkliga jag.

Jag hatar den där jävla siten. Helt plötsligt damp det ner tio f.d. klasskamrater som jag inte sett sedan jag slutade grundskolan för nästan 20 år sedan. Vi har ingenting gemensamt, inte då, och definitivt inte nu.
Jag betraktades osm udda, vad väldigt duktig i skolan och hade det ganska lätt för mig. Men jag var, kort och gott, utfryst.
Så vad säger man när folk börjar rada upp hus, barn, hund, bilar, jobb, hela kittet och själv har man inget eller nästan inget av det och vet att man inte kommer att orka med det heller. Hela det sociala putsandet.

Men jag brukar också undra hur det egentligen står till när folk går så hårt in för allt det materiella. Menar de att man ska bli imponerad, eller döljer det något?

Alien skrev:Djävulen ligger i jämförandet! Jag tycker du ska försöka göra allt för att må bättre själv och strunta i att jämföra dig med "de lyckade".

Men om man inte har förutsättningar i livet för att må bra då? Så är det tyvärr för mig. Mitt liv är liksom som jag skrev i inlägget obotligt olyckligt. Jag kan inte leva mitt liv som jag vill pga mina NPF-svårigheter.

Och hur gör man för att inte jämföra? Det sker ju liksom automatiskt och är inget man styr över själv. Man läser om hur hon har det och vet hur man själv har det, och så är jämförelsen redan gjord. Hur undkommer man detta då, menar du?

Moggy skrev:Mmåhända är jag cynisk, och jag tänker inte komma med några uppmuntrande ord om att sånt inte spelar nån roll och att man kan vara vänner ändå. Jag tror inte det är möjligt och skulle man börja umgås så kommer man själv alltid vara den där misslyckade personen som den andra kanske tycker lite synd om.

Faktum är att just detta är min ståndpunkt också, jag mår bara dåligt av att ha kontakt med lyckade människor. Men problemet är att om jag dumpar de vänner som är lyckade så har jag liksom inga vänner kvar nästan.

Jag har pratat med mamma om detta, eftersom vi bodde i samma trapp så kände ju hon också familjen, och hon tycker det är jättejätteviktigt att behålla kontakten med barndomsvänner. "Vad du än gör, så släpp inte denna kontakt nu!", säger hon åt mig. När jag säger åt henne att jag blir deprimerad av att läsa hur lyckad hon är så säger hon att jag borde gå i terapi för att bli mer positiv. Suck liksom...

Mamma har ju själv också kontakt med min barndomskompis mamma, då de umgicks en del då vi bodde grannar, de skickar nu julkort och så till varandra och tjejens mamma skrev i ett julkort till min mamma senast att "det är så roligt att döttrarna fått kontakt igen". Så då känns det liksom pinsamt om jag skulle bryta kontakten med tjejen.

Så jag måste liksom skriva till henne nu, hur dåligt jag än mår av det. Jag har dragit i ett halvår på det nu. Det är andra mailet jag skriver till henne nu, i första mailet skrev jag att jag var utbränd, det är ju ändå en högstatusåkomma så det gick ju bra. Det ger intryck av att vara duktig och lyckad, dvs attraktiv på arbetsmarknaden. Men nu i andra mailet så går ju inte det längre, så nu lär ju ändå diagnoserna få åka fram och det är pinsamt på nåt vis.

Det går inte att komma ifrån tanken att om jag hade tagit livet av mig nu så hade jag sluppit detta. Mamma hade kunnat skriva till tjejens mamma i nästa julkort att jag råkat omkomma i en olycka eller något.

Problemet med att komma in i jämförelse tänket blir att det aldrig tar stopp. Du jämför med någon som verkar bättre på nåt sätt och sen när du nått det då finns det alltid nån som är bättre. Sen upptäcker du att det du jämförde med inte var något du ville ha.
Jag har stora problem med att sätta mig själv i proportion till nån annan det blir för överdimensionerat och orealistiskt. Det är bättre att jobba emot det.

Men du är nog långt ifrån ensam med att tänka så.. din "vän" kanske har ångest för att nån annan har ett lyckligare äktenskap.. eller liknande.. man kan inte veta..

Du måste ingenting. En massa såna här kontakter rinner bara ut i sanden, låt den göra det. Du behöver inte göra en stor sak av att formellt säga upp bekantskapen men man är inte tvungen att hålla kontakt med folk om det inte ger något.

Alternativt, om du känner att du måste skriva, skriv något opersonligt. Fotboll, svampplockning, diskutera nån bok du läst. Du behöver inte berätta personliga saker till någon du egentligen inte känner längre. Har ni något gemensamt intresse?

Heliora skrev:

Moggy skrev:Mmåhända är jag cynisk, och jag tänker inte komma med några uppmuntrande ord om att sånt inte spelar nån roll och att man kan vara vänner ändå. Jag tror inte det är möjligt och skulle man börja umgås så kommer man själv alltid vara den där misslyckade personen som den andra kanske tycker lite synd om.

Faktum är att just detta är min ståndpunkt också, jag mår bara dåligt av att ha kontakt med lyckade människor. Men problemet är att om jag dumpar de vänner som är lyckade så har jag liksom inga vänner kvar nästan.

Nästan, ja! Vi finns ju!

Som jag skrev innan med andra ord:

Om du känner någon längtan efter hennes sällskap (oavsett swimmingpoolar och annat) ställ henne mot väggen.

"Mår du verkligen så bra som jag uppfattar att du vill påskina?"

(Förhoppningsvis sår du något frö i hennes medvetande)

Känner du att du får nån kontakt, gå vidare. Annars tack o hej. Jag tror man känner rätt snart om man kan ha något ömsesidigt utbyte av en annan människa som man har känt som ung, eller om det inte ger något.

barracuber skrev:

Heliora skrev:Faktum är att just detta är min ståndpunkt också, jag mår bara dåligt av att ha kontakt med lyckade människor. Men problemet är att om jag dumpar de vänner som är lyckade så har jag liksom inga vänner kvar nästan.

Nästan, ja! Vi finns ju!

Som jag skrev innan med andra ord:

Om du känner någon längtan efter hennes sällskap (oavsett swimmingpoolar och annat) ställ henne mot väggen.

"Mår du verkligen så bra som jag uppfattar att du vill påskina?"

Jag räknar dock inte människor på ett diskussionsforum och som jag inte ens har träffat som mina vänner.

Och att fråga som du föreslår är ju närmast provocerande. Det är ju som att implicera att hon ljuger för en. Så skulle jag möjligtvis kunna säga till någon jag känner väldigt väl och verkligen är nära vän med, och så bra känner jag knappast den här tjejen.

Skulle du själv verkligen, ärligt talat, kunna säga så till en nygammal bekantskap du inte hört av sedan tidig barndom?

KrigarSjäl skrev:Alla som försöker härska över en är ruttna äpplen som skall plockas bort ur fruktkorgen.
Så lyder min enkla livsfilofofi.

Hur menar du rent konkret? Skall jag åka ner till hennes ö och mörda henne?

Nej det vore väl att ta i.

Vad jag menade var att man inte ska känna sig tvungen att ha kontakter med folk man inte mår bra av. Det finns inga måsten och skyldigheter, man har rätt att välja sitt sällskap själv. Det är mao ett förslag om att gallra lite bland sina kontakter. Det måste vara ok att bryta kontakter, klippa band man inte vill ha, eller hur?

Bror Duktig skrev:Jag hade kontakt med en sådan person. Hon var iofs inte riktigt lika "lyckad" men ändå bra mer än jag i jämförelse med hur hon hade kunnat utveckla sig.

Men du är ju själv lika lyckad, typ. X och Y och Z och W och allt. Det enda du väl inte har är väl ett flashigt jobb kanske. Så enligt Krigarsjäls filosofi så skulle du ju själv plockas ur fruktkorgen.

****

weasley:

Censurerat efter önskemål på begäran.

Heliora skrev:

Bror Duktig skrev:Jag hade kontakt med en sådan person. Hon var iofs inte riktigt lika "lyckad" men ändå bra mer än jag i jämförelse med hur hon hade kunnat utveckla sig.

Men du är ju själv lika lyckad, typ. X och Y och Z och W och allt. Det enda du väl inte har är väl ett flashigt jobb kanske. Så enligt Krigarsjäls filosofi så skulle du ju själv plockas ur fruktkorgen.

Varför tror du att man automatiskt är lyckad för att man har X och Y och Z och W?
Vill vara tydlig och säga att jag inte vet om bror duktig är nöjd eller missnöjd med sin situation,så att hon inte tror att detta som jag skrev var något angrepp på henne som person.

*****

weasley:

Censurerat efter önskemål på begäran.