nano skrev:Såg ett citat av några nunnor som skrev något i stol med "livet är något att upplevas, inte en gåta att lösa".
Tyckte det var vettigt

Men om man tröttnar på eller ogillar vad man upplever så kanske man börjar ställa sig frågor. (Själv var jag t ex materialist tills jag upplevde en sådan stark meningslöshet med allt, även med sådant jag tidigare drömt om och hållit högt, att jag började söka. Och det är inget jag har ångrat precis. (Och inte heller har jag behövt lura mig själv, inte som jag upplever det i vart fall.))

Det är så ofta man ser uttalanden där man utgått från sig själv och tror att det man kommit fram till eller själv känner skall vara lika relevant för alla andra. Men det är det ofta inte.

När jag är ensam (vilket jag oftast är) så känner jag mig olycklig. Det kan ju vara så att vi människor i grunden är flockdjur som inte borde vara ensamma? Men jag personligen är inte "programmerad" att vara ett flockdjur. Kanske är det det som gör mig ledsen och deprimerad? För innerst inne vill jag ju ha kärlek och uppskattning från andra människor.

Jag känner igen så mkt av det du säger, jag har liknaden problem och tankar.. Jag vet inte hur man ska ta sig till den punkten där man vågar be om närhet, man vill så gärna men rösterna säger en annan sak.. Jag har eller är väldigt deprimerad och testat så många mediciner och elchocker men det hjälper mig inte, så kanske när man är smart bli man mer ensam och ledsen...

Ja, eller så säger folk att de bara luras och inte vill ha med en att göra i verkligheten. Var bara för att testa en. Så kanske man slutar orka tro. Iallafall är det inte nån som tror på vad man säger, kanske har det en orsak? Om jag är dum eller smart är väl inte min uppgift att säga, men så känns det iaf. . Helt ensam känns allt onödigt men man blir som mer och mer beredd på att folk får annat att göra istället. Hade varit skönt dock att kunna få något att säga till om. Och inte heller att bli gullad med så mkt, men kanske inte för hårda regler heller.