alfapetsmamma skrev:

barracuber skrev:För att generalisera lite, NT är ganska ofta känslostyrda. Deras logik svämmas över av alla starka känslor.

Med AS är det tvärtom. Logiken är ofta intakt om man mår bra. Men en AS som mår dåligt kan också bli känslostyrd.

Inte de aspisar jag känner, de (vi) är grymt känslostyrda och känslostarka, med mycket som av andra ses som överreaktioner men som jag hellre kallar överkännande i så fall. Men vi har allihop en ADHD-diagnos till AS-diagnosen och jag har nog en sjuhelvetes massa psykologiska pålagringar på det.

Jo jag diskuterade bara AS iofs i det jag skrev.

Men sedan finns det ju både logiska och ologiska känslor. Och om en logisk känsla "tar över" blir nog outputen (dvs personens beteende och agerande) ganska logiskt och rationellt. Motsvarande, en ologisk känsla (och betänk att de är väldigt vanliga) som tar över => irrationell output. (ursäkta dataterminologin)

alfapetsmamma skrev:Fast min gode vän som jag är säker på skulle få AS-diagnos om han försökte, han är inte ett dugg ADHD-ig, men kan också tvärfastna i en känsla och vara helt oruckbar, på ett sätt som jag själv tycker är ganska aspigt.

Det är tydligen rätt vanligt att aspergare blir så där oruckbara. Sedan är frågan, vem ska avgöra vem som har rätt? Vem som är ologisk? Vem är irrationell?

Kom förresten just på att jag inte har någon klar bild av orden logisk och rationell. Kan någon reda ut skillnaden mellan dem?

alfapetsmamma skrev:Dvs, jag skulle inte dela upp det i känslo- vs logikstyrd, utan säga att hela kablaget bara funkar enligt andra skalor eller system än det gängse.

Jag vill dela upp det. Men det är för att jag gillar teorin (som jag rabblat ett antal gånger) om att, kort sagt, aspergare har nedsatt funktion i framloberna för att få tag i sina känslominnen, vilket gör att de (vi) inte blir lika känslostyrda som NT. Åas för det med sig andra nackdelar, som att vi uppfattas som sega och långsamma i vårt agerande och beslutsfattande (ofta).

Finns egentligen inga "normala" människor, dem flesta är väll annorlunda på sitt sätt =P

Yeah, alla är normala tills man lär känna dom - även jag ....

Som svar på trådens rubrik; Men hur är det att vara vanlig då?
Ovanligt!

Mao, man kan inte generalisera om s k NT, "normalt" "vanligt" osv, lika lite som man kan göra det om npf vilken sort som helst.

Hur många människor ser likadana ut? Som ser "vanliga" ut i nån bemärkelse, alltså inte bara att alla har två ögon, två öron, en mun, en näsa osv? Går det att avgöra öht vad det skulle vara isf?

Jag tycker att detta handlar mer om vilka föreställningar man har om en viss grupp av människor, och det öär ju detsamma åt båda hållen, "NT:s" föreställningar om AS-personer och vice versa.

Gör mitt bästa för att se folk som enskilda individer - medges att det kan vara svårt ibland .... man gör så gott man kan iaf

carl skrev:Hur är det med människor som försöker vara ovanliga? Jag har träffat såna människor, men aldrig passat in. För dem verkar det som att det finns ett medvetet val i att vara anorlunda, medan jag aldrig haft nåt val.
Är de människorna wannabes eller utnyttjar de sin ovanlighet?

När jag är deppad tror jag så känner jag att jag "inte har nåt val", men annars så har jag ibland aktivt tänkt: nu skall jag göra såhär, bara för att det är ovanligt. Så man kan vara båda?

Jag har aldrig varit särskilt vanlig. Även de som var lite vågade, typ punkarna, tyckte oftast att jag var helt knäpp. Jag klädde mig lite annorlunda sent i tonåren och ett antal år framåt. Fast jag tyckte att jag klädde mig bra och var i stort sett omedveten om att min klädsel skulle kunna uppfattas som vågad eller att jag riskerade att bli nedslagen.

Under några år i mitten av 1980-talet reste jag ganska ofta till Göteborg och jag minns att jag vid ett tillfälle var klädd i svarta myggjagare, svarta kalasbyxor, en lång vit skjorta, en lång grå vapenrock, och en svart eller röd basker, och den bekanta jag bodde hos varnade mig från att promenera i Haga särskilt nattetid då det var mycket skinnskallar som hängde där ikring men jag sa bara -"Vadå, varför skulle det vara något att oroa sig för?"

atoms skrev:Jag har aldrig varit särskilt vanlig. Även de som var lite vågade, typ punkarna, tyckte oftast att jag var helt knäpp. Jag klädde mig lite annorlunda sent i tonåren och ett antal år framåt. Fast jag tyckte att jag klädde mig bra och var i stort sett omedveten om att min klädsel skulle kunna uppfattas som vågad eller att jag riskerade att bli nedslagen.

Under några år i mitten av 1980-talet reste jag ganska ofta till Göteborg och jag minns att jag vid ett tillfälle var klädd i svarta myggjagare, svarta kalasbyxor, en lång vit skjorta, en lång grå vapenrock, och en svart eller röd basker, och den bekanta jag bodde hos varnade mig från att promenera i Haga särskilt nattetid då det var mycket skinnskallar som hängde där ikring men jag sa bara -"Vadå, varför skulle det vara något att oroa sig för?"

Den där klädkombinationen låter hur snygg som helst!

atoms skrev:
Under några år i mitten av 1980-talet reste jag ganska ofta till Göteborg och jag minns att jag vid ett tillfälle var klädd i svarta myggjagare, svarta kalasbyxor, en lång vit skjorta, en lång grå vapenrock, och en svart eller röd basker, och den bekanta jag bodde hos varnade mig från att promenera i Haga särskilt nattetid då det var mycket skinnskallar som hängde där ikring men jag sa bara -"Vadå, varför skulle det vara något att oroa sig för?"

Det får mig att tänka på när jag och gode vännen hade gröna flygarjackor i grön ull, ridbyxor och stövlar.. Jisses vad folk glodde.

alfapetsmamma skrev:

atoms skrev:
Under några år i mitten av 1980-talet reste jag ganska ofta till Göteborg och jag minns att jag vid ett tillfälle var klädd i svarta myggjagare, svarta kalasbyxor, en lång vit skjorta, en lång grå vapenrock, och en svart eller röd basker, och den bekanta jag bodde hos varnade mig från att promenera i Haga särskilt nattetid då det var mycket skinnskallar som hängde där ikring men jag sa bara -"Vadå, varför skulle det vara något att oroa sig för?"

Det får mig att tänka på när jag och gode vännen hade gröna flygarjackor i grön ull, ridbyxor och stövlar.. Jisses vad folk glodde.

Samma här, folk som har annorlunda stil brukar jag vara för knäpp för jag också, för det mesta eller nåt, tror jag. Men jag har märkt av nåt liknande själv iallafall.

Ja, okej om ngt inte ser ut som man själv diggar, men jag visste inte att det var ngt folk planerade att gå och slåss för heller. Tordes ju vara lätt att stå på sig när man är flera och så vidare.