Man kan säga att människor befinner sig någonstans på en skala mellan beroende (dependent) och oberoende (independent).

Den som är oberoende följer själv sina önskningar. Man gör det man vill, när man vill och hur man vill.

Den som är beroende däremot har en inneboende drift att gruppera sig med andra. De egna önskningarna måste då underordnas gruppens önskan. Dvs man gör det gruppen vill, när gruppen vill och hur gruppen vill.

Ofta finns en (eller flera) ledare för gruppen. En ledare har en drift att styra och hålla ihop gruppen. Därför kräver ledaren att gruppmedlemmarna underkastar sig ledarens och gruppens vilja. Den som inte gör det kommer snart att bli utesluten.


Således, befinner man sig en bit ut på oberoende-sidan så kommer man av naturliga skäl inte att vara med i så många kompisgäng. Och kanske inte ha så mycket vänner heller. Den oberoende vill varken underordna sig eller styra och ställa med någon. Därmed uppstår inte så mycket matchning.

Den som är beroende underkastar sig hellre första bästa ledare än är ensam (Men byter naturligtvis ledare när en bättre dyker upp). Därför kommer beroende människor att ha mer omfattande umgänge.

Den som är oberoende blir bara frustrerad och uttråkad i sällskap och går och gör något roligt istället.

Det kanske är så att många Aspergare helt enkelt befinner sig en bra bit ut på den oberoende delen av skalan.

----------------------------------
Jag är mycket väl medveten om att det finns ytterligare aspekter också, men jag skulle säga att det jag skrev ovan har stor betydelse för hur mycket sällskap man har.

Mycket bra skrivet!

iop skrev:Den som är beroende underkastar sig hellre första bästa ledare än är ensam (Men byter naturligtvis ledare när en bättre dyker upp). Därför kommer beroende människor att ha mer omfattande umgänge.

Men en såpass osjälvständig person har ju egentligen inga vänner utan är mer som ett övergivet barn som klamrar sig fast vid första bästa vuxen.

Mycket bra skrivet tycker jag med!

En sak som jag upptäckte först i vuxen ålder är att en del använder sina kompisar till en massa saker utöver umgänge. De riktigt antisociala har telefonböcker fulla med tjänstefolk. Bla bilskjuts, smakråd vid shopping, handväskehållare på krogen när det ska dansas lambada etc. Så det är ju ett sätt att samla ihop kompisar, att be om hjälp med en massa grejer från olika personer..

*antecknar mig på listan över "antisociala"*

Bra skrivet, iop!

Så bästa sättet för aspergare att få kompisar är att hitta andra oberoende typer.

Man behöver inte vara ledare för att få respekt i en grupp, man kan vara bra på saker också, jag blir ofta om jag inte blir ledaren, ledarens vice. Då slipper man mycket av ansvaret men har ändå mycket makt. Vilken psition i sociala samspelet jag väljer (sic!) beror på hur jag mår för tillfället.

Det här resonemanget kan det ligga mycket i. Själv är jag en klockren oberoende, jag tycker att socialisering i grupp är ett otroligt segt, ineffektivt och rörigt sätt att umgås.

Att man tycker om att umgås i grupp behöver inte betyda att man underkastar sig sin egen vilja för gruppens, utan det handlar om att kompromissa och hitta saker som alla parter vill göra. Om en annan person i gruppen föreslår en aktivitet som man själv inte känner för så kan man ju bara säga att man inte har någon lust att göra just det. Eller så kan man helt enkelt ge det en chans. Det kan faktiskt bli kul, även om man inte trodde det från början.

För mig känns det som (du får rätta mig om jag har fel) att du, iop, anser att människor som tycker om att umgås i grupp är svagare som individer än de som föredrar ensamaktiviteter. Jag förstår inte varför det skulle vara så? Allt handlar väl om vilken typ av människa man är? Vissa människor trivs bäst med att göra saker i grupp, andra föredrar att göra saker på egen hand. Så är det och det har ingenting med att göra att den ena kategorin är svagare än den andra.

Däremot finns det något som kallas för grupptryck men enligt egna erfarenheter uppstår detta när man är i fel sällskap. Att man trivs med att umgås i grupp betyder inte automatiskt att man underkastar sig själv och utsätts för grupptryck.

MissNervvrak skrev:Att man tycker om att umgås i grupp behöver inte betyda att man underkastar sig sin egen vilja för gruppens, utan det handlar om att kompromissa och hitta saker som alla parter vill göra.

Att kompromissa är att underkasta sig andras vilja.
Det är som sagt otroligt ineffektivt att göra saker i grupp; istället för att gå direkt till >beslut blir det tjöta>tjöta>tjöta>kompromiss>ännu mera tjöta>beslut.

Var på väg att skriva ungefär som MissNervvrak just gjorde.

Är kompromiss så oacceptabelt då? Dessutom är man väl inte en grupp 24/7 heller, så gruppen kan gott begränsa sina aktiviteter så det inte blir obehagligt för vissa, resten av att-göra-listan kan man fixa när man är ensam.

Jag tycker då i alla fall inte grupper per automatik är dåligt. Människor har väldigt lätt för att stigmatisera vissa aktiviteter och tro att de gör rätt.

Jag håller inte med om att grupper alltid är innefektiva. Det kanske blir så för vissa. Men med ett starkt ledarskap som känner gruppmedlemmarna så behöver det inte bli mycket diskussion alls.

Ledarskap är förresten ett jobb. Behöver inte vara så att denne ställer sig över de andra. "Underordnade" offrar ej heller sin fria vilja och väljer själv hur mycket de vill kompromissa eller när de vill dra därifrån. Fast dåliga undantag finns förstås, och det är dessa som människor ser för att därefter stigmatisera allihopa och komma med töntiga slagord(som ingen tar in eller ens förstår) om att man ska vara individualistisk. Krama björnen, lär gruppmänniskor att sätta gränser istället för att avråda från grupper öht. Utbilda dem om gruppdynamik och lär ut metoder eller regler som fungerar.

Seriöst, någon borde lägga ner arbete på sånt här så skollärarna i alla fall vet vad dom pratar om. Korkade moralkakor kommer inte riskgruppen att lyssna på i alla fall.

Jag har extremt svårt att underordna mig andra. Om gruppen gör något jag tycker är kul kan jag hänga på, annars inte.

Leda känns som för stort ansvar och har aldrig känts bekvämt de få tillfällen jag hamnat i en ledarposition, utan mest bara stressande. Jag vill gärna påverka och göra min röst hörd i saker jag känner starkt för, men inte leda andra och tala om vad de ska göra. Inte min grej alls.

Jag vill ha jämlighet och ömsesidighet, med vänner som man är hyfsat på samma våglängd som. Inte för att vara PK nu alltså utan rent känslomässigt, eftersom varken det första eller det andra funkar för mig.

Och hellre kvalitet än kvantitet.

LOL! åt sugis' träffsäkra inlägg om "tjänstefolk".

MissNervvrak skrev:Att man tycker om att umgås i grupp behöver inte betyda att man underkastar sig sin egen vilja för gruppens, utan det handlar om att kompromissa och hitta saker som alla parter vill göra. Om en annan person i gruppen föreslår en aktivitet som man själv inte känner för så kan man ju bara säga att man inte har någon lust att göra just det. Eller så kan man helt enkelt ge det en chans. Det kan faktiskt bli kul, även om man inte trodde det från början.

För mig känns det som (du får rätta mig om jag har fel) att du, iop, anser att människor som tycker om att umgås i grupp är svagare som individer än de som föredrar ensamaktiviteter. Jag förstår inte varför det skulle vara så? Allt handlar väl om vilken typ av människa man är? Vissa människor trivs bäst med att göra saker i grupp, andra föredrar att göra saker på egen hand. Så är det och det har ingenting med att göra att den ena kategorin är svagare än den andra.

Däremot finns det något som kallas för grupptryck men enligt egna erfarenheter uppstår detta när man är i fel sällskap. Att man trivs med att umgås i grupp betyder inte automatiskt att man underkastar sig själv och utsätts för grupptryck.

Bra inlägg! Håller med!

Grupptryck är i sig vare sig positivt eller negativt, det är Missnervvrak som väljer att se en värdeladdning i ordet.
Och jovisst kan grupparbete funka bra, men då måste det till disciplin vilket vanliga småspattiga NT-folk ofta inte kan med.

Jag tycker mig ha märkt att ordning och reda, en sak i taget och logik inte är NTs starka sidor, i synnerhet inte hos kvinnor och yngre människor, de bara måste pladdra under arbetets gång, gå och SMS:a, tjata om när det ska vara kaffe etc.

För att grupparbete skall fungera tillfredsställande effektivt i mina ögon måste det till en militär arbetsordning.
Det värsta jag vet är spattiga människor som hoppar från det ena till det andra och gör 14 saker samtidigt. Om det utgör enda befintliga alternativ till ensamheten väljer jag ensamheten.

Min uppfattning om att rätt och slätt umgås i grupp är ungefär detsamma.
Jag kan inte umgås med vem som helst, ofta känns det bara som slöseri med tid.

Den som har något att ge får fler kompisar. "Något" kan vara vad som helst. Men det handlar om ett meningsfullt utbyte. Hos barnen handlar det inte om hur du ser ut eller hur du är klädd eller vilket kön du har i första hand. Även om måna tror det är det som det faller på. Det handlar om hur rolig du är att leka med. Är du kreativ, kan komma på roliga saker att göra, så får du fler vänner.

Kanske är det så med oss vuxna också? Ju roligare du är att leka med desto fler vänner får du.

Beroende och oberoende...dessa tilldragande personer är ofta det senare. Det har alltid varit attraktivt med sådana individer och kommer alltid att vara det. Men det går att vara precis lika uppskattad som beroende, underställd. Då kanske vänkretsen är något du ingår i, som en given del, och inte leder.

kakmonstret skrev:Den som har något att ge får fler kompisar. "Något" kan vara vad som helst. Men det handlar om ett meningsfullt utbyte. Hos barnen handlar det inte om hur du ser ut eller hur du är klädd eller vilket kön du har i första hand. Även om måna tror det är det som det faller på. Det handlar om hur rolig du är att leka med. Är du kreativ, kan komma på roliga saker att göra, så får du fler vänner.

Kanske är det så med oss vuxna också? Ju roligare du är att leka med desto fler vänner får du.

Det tror jag helt säkert. Det finns människor som bränt ut sig för att de inte varit tillräckligt roliga och intressanta i omgivningens ögon.

Det där med att barn skulle vara toleranta mot utseende och klädsel tror jag inte riktigt på. Men det beror på hur deras föräldrar är, för den typen av attityder överförs mycket till barnenn under deras uppväxt.

Jag och min fru till exempel (exemplariska som vi är ) har aldrig köpt en massa innekläder och märkeskläder utan nästan enbart bra begagnade kläder. Av tur har våra barn sluppit bli mobbade (EDIT: inte "moddade") dock.

barracuber skrev:Av tur har våra barn sluppit bli moddade dock.

Du har alltså inte modererat dina barn?

Tycker att minst två saker diskuteras, vänner och grupparbeten.

Gällande grupparbeten gäller det att gruppens medlemmar har kompletterande kompetenser. Då blir det givande. I skolsituationer blir ofta grupparbeten meningslösa eftersom denna förutsättning normalt saknas. Själv hade jag dock en del bra grupparbeten på universitetet när det var kompetenta och fokuserade lirare man jobbade med. Detta menat som komplement till diciplin, vilket jag helt håller med om är mycket viktigt.

Socialt är det en annan fråga. Vill man ha socialt utbyte med andra människor får man hitta former som passar alla. Ska jag träffa en nykterist insisterar jag inte på att vi ska ses på puben. Det ser jag inte som att "underordna sig". Däremot skulle jag inte gå på disco eller inneklubbar för att vara social, det får finnas gränser.

Jonte skrev:

barracuber skrev:Av tur har våra barn sluppit bli moddade dock.

Du har alltså inte modererat dina barn?

Haha miljöskada, vettu.

barracuber skrev:Det tror jag helt säkert. Det finns människor som bränt ut sig för att de inte varit tillräckligt roliga och intressanta i omgivningens ögon.

Det där med att barn skulle vara toleranta mot utseende och klädsel tror jag inte riktigt på. Men det beror på hur deras föräldrar är, för den typen av attityder överförs mycket till barnenn under deras uppväxt.

Jag och min fru till exempel (exemplariska som vi är ) har aldrig köpt en massa innekläder och märkeskläder utan nästan enbart bra begagnade kläder. Av tur har våra barn sluppit bli mobbade (EDIT: inte "moddade") dock.

Hej!
Hihi ok vad bra tycker jag att ni inte varit så kinkiga med era barns kläder. Jag spyr över föräldrar som ska ge sitt barn det allra senaste i klädmode och de ska se ut som små vuxna nästan. Vafan ge dem lite galonisar å lappade byxor å lite annat second hand. Vi hade sånt när vi var små men jag tror sånt var mer allmänt accepterat då. Nu går ju många ungar i märkeskläder. Löjligt.

Vilken tur att de inte blivit utsatta! Jag tror du har rätt i att vissa typer av offerattityder är en följd av föräldrarnas beteende, som smittar av sig på barnen. En allmänt udda hållning helt enkelt.

Vi blev kallade fattiglappar av de lite mer snobbigare i skolan (mest låg å mellan) men det gjorde inte så mycket visst man skämdes men vi hade kompisar. Så nej det finns en faktor där utseende och kläder spelar in. Men att bli utsatt har nog mest med ens personlighet att göra. Det räcker ofta med att vara känslig och rygga tillbaka inför våldsamheter, lite skygg kanske..sådant märker mobbare ofta direkt och utnyttjar.

kakmonstret skrev:Vi blev kallade fattiglappar av de lite mer snobbigare i skolan (mest låg å mellan) men det gjorde inte så mycket visst man skämdes men vi hade kompisar. Så nej det finns en faktor där utseende och kläder spelar in. Men att bli utsatt har nog mest med ens personlighet att göra. Det räcker ofta med att vara känslig och rygga tillbaka inför våldsamheter, lite skygg kanske..sådant märker mobbare ofta direkt och utnyttjar.

Det är sant att de känsliga och rädda ofta är de som mobbare ger sig på. Jag blev mobbad då och då och det sammanföll med perioder när jag mådde dåligt, kände mig osäker, ensam och utanför, då hade jag ingenting att ta till liksom. Andra perioder när jag mådde bättre kunde jag både vara schysst mot och skämta med mobbarna - som jag visste innerst inne inte var några onda typer, de hade "bara" dåliga hemförhållanden - och då slutade de mobba mig.

Att vara schysst tror jag är klart underskattat.