Efter att ha letat ett helt liv efter förklaringar till mina problem i min själ så kom AS-diagnosen först som en chock. Men efter några dagar har jag börjat känna en lättnad. Jag kan korta stunder ta ledigt från mig själv.

Tänker att det är inte (bara) jag som är knäpp, det är min kropp som jävlas med mig.

För några sköna ögonblick kan jag sluta hålla på och försöka tolka alla konstigheter som bubblar i kroppen och bara vara ifred med mig själv. Liksom inte titta ner.

Någon annan som har liknande upplevelser?
Och har någon gjort något mer av det? Övning? Terapi? Meditation?

Fint att du börjar landa i det.

Jag brukar konstatera att min kropp och min hjärna ibland ställer till det. Själv gör jag så gott jag kan trots att vi inte alltid är överens.

Men övning, nä inte direkt, mer än den övning man får i vardagen liksom.

Vad otroligt skönt det låter, vadloink.

Mitt främsta sätt att försöka hantera situationen är att försöka tänka att det inte är mitt fel, jag har ju inte valt att drabbas av AS (eller för den delen min psykiska sjukdom). Samtidigt försöker jag att undvika att skylla ifrån mig på diagnosen, den får ju inte bli en ursäkt för att ge upp.

En grej i samma stil, och som jag haft glädje av, är att inte fastna i nåt läge som är jobbigt och överanalysera. Jag försöker idag att tänka att jag bara måste igenom vad det nu är, och inte i ett upprört skick vare sig kan göra så mycket åt grundproblemet eller ens fundera på VAD som är grundproblemet om det är oklart.

Jag "bara" tar mig igenom vad det nu är för ångesttillstånd eller oro eller noja eller ledsenhet, så gott det går, och så får man göra nåt åt det grundläggande när man är i bättre skick. Annars matar man gärna sitt dåligtmående med ännu mer bränsle.

Och där kan jag säga att jag fått oändligt mycket mer hjälp av nån härifrån än jag nånsin fått från vården. Det säger lite om värdet av Internet och ovärdet av vården, såsom jag upplevt den...

Är själv inne i försonings-/tillvänjnings-/nyorienteringsfasen. Har inte fullständig diagnos men som det står i papperen "klart autistiska drag". Lättnaden känner jag igen. Har hela livet plågats av min oförmåga på vissa områden och känner nu för första gången i livet att jag inte behöver skämmas för dem. Samtidigt sörjer jag djupt allt det jag gått miste om som de flesta kan ta för givet att få uppleva (lycklig förälskelse, kärlek, vänskap) och att jag (oavsiktligt) sårat andra människor tidigare i mitt liv samt ärligt talat ofta skräckslagen när jag tänker på framtiden, men på något sätt ska det gå!

marin139 skrev:Samtidigt sörjer jag djupt allt det jag gått miste om som de flesta kan ta för givet att få uppleva (lycklig förälskelse, kärlek, vänskap)

Bortsett från igenkänning på det du säger och lyckönskningar inför framtiden ville jag säga om det citerade att

1. det är inte allom givet att uppleva, hur NT de än är
2. det är inte heller en naturlag som säger att man som person med AS inte får uppleva det här.

Förut kämpade jag för att komma tillrätta med mitt liv.
Sen upptäckte jag varför jag inte fungerade som alla andra.
Nu kämpar jag inte längre för att rätta in mig i ett led som är anpassat för andra.

Istället har jag accepterat att jag är den jag är, varken mer eller mindre.
Jag är inte sämre än någon annan, jag tänker bara i andra banor än andra.
Jag gillar att jag är "excentrisk" och går min egen väg.
1 + 1 är fortfarande 2, även om sättet jag räknar på inte överenstämmer med alla andras sätt att räkna.
Inte sällan går mitt sätt snabbare dessutom, det är ju som sagt inte nödvändigtvis en belastning att ha AS.

Så ta't lugnt vadloink, det tar ett tag att landa i diagnosen, och du har många aha-upplevelser framför dig.
Dom allra flesta av dessa kommer vara positiva, så det är inget att oroa sig över.
Det är en process du går igenom, och en bra sida som kan hjälpa är denna:
http://spexor.homestead.com/files/de_5_stegen.htm

(Den handlar iofs om ADHD, men just denna delen handlar om hur man reagerar när man fått diagnosen, och det stämmer bra även på asperger.)

Du har precis påbörjat resan mot att hitta dig själv, ha så trevligt.

vadloink; är det Pablo Neruda du har som avatar?

atoms skrev:vadloink; är det Pablo Neruda du har som avatar?

Det vore nåt! Nej, det är en photoshoppad version av mig själv.

Jag känner igen det, jag har alltid haft lite konstiga/udda beteenden som jag undrat över ibland varför jag är så.

Och svaren fick jag runt åldern 20-22, när jag började hitta svar på Internet.