sgtbaker satte verkligen fingret på något som kanske är relevantare än "intelligens" här.

Håller med early om nano, men vete fan om jag törs dela nanos optimism. Däremot är jag smart nog att hålla fast vid att vi är "värda" att räddas, eller åtminstone att det nog är bra (även för ens egen utveckling) att kämpa sig fram till - insikten - att vi bör räddas oavsett om vi är "värda" det eller inte.

Jag och nano delar förmodligen samma typ av optimism. Utan den synen så skulle jag inte vara den jag är, det jag gör skulle inte bli lika värdefullt och det jag skapar skulle inte skapas lika "enkelt". Det jag gör behöver passion och glädje för att driva framåt. Utan drömmarna och fantasin är jag så gott som en betongvägg. Tack vare detta "a fool's hope" så spräcks väggen och låter sig blommas.

Samtidigt så förstår jag hur betydelselöst allt jag säger och gör är i det stora hela. Jag drivs inte av en tro på någon större mening eller något högre än det som har varit, är och kommer att bli. Men det här är min historia i min tid i mitt liv, jag vill leva som att livet betyder något och som att det jag gör kan göra livet bättre för andra.

Trots detta "a fool's hope" är jag fullt medveten om att jag måste arbeta på mig själv först och främst, utan den delen är man så gott som körd med ett optimistiskt tänkande. Jag tänker inte i stilen: "Det ordnar sig", "Det löser sig på ett eller annat sätt" osv. Jag förstår att det krävs handling. Jag förstår att det inte är någon lek eller att vi bor i en speciellt romantisk värld , men det är mitt hem - vårt hem.

Det som gör mig mest ledsen är att det ska vara så svårt att komma överens och gå vidare. Men det här är väl liksom "vår grej" precis som att lejon ibland måste ta unga elefanter, att schimpanser ibland attackerar och äter varandra och varandras ungar. Det finns en viss sorg i att se ett mönster, veta att man kan ändra det om alla ser samma mönster och samtidigt förstå att det aldrig kommer inträffa trots att mönstret redan är skapat i små mängder - små samhällen, men även där finns det brutna linjer. Vi är maktlösa, men det kommer knappast hindra mig från att åtminstone försöka.

Det kan finnas en koppling kom jag på, men jag vet inte om den är giltig för andra. Mitt problem har hela livet varit en iskall materialism. (I filosofisk bemärkelse. Jag har sedan barnsben varit övertygad om att världen finns och att det inte finns något annat.) Jag har försökt att hitta tröst i religion, i ideologier och allmänt flum, men har aldrig lyckats "lura" mig själv.

Det finns med andra ord ingen mening, ingen himmel, ingen nåd i min värld. Och den insikten är en jävla börda att släpa omkring på. Jag är för ruskigt intelligent på vissa plan, men jag är inte så säker på att det finns ett samband. Det är inte så svårt att räkna ut att allt bara är som det är.

Det enda jag avundas vanligt folk är att de tror på grejer. Att känslan får komma först, inte intellektet. Att impulser och privata behov får komma före saklighet, vetenskapliga resonemang och ren skär logik.

Jag kanske ska förtydliga mig något då jag endast var ute efter att visa principen.

Ibland händer det att jag biter tag i en hård nöt (ett problem) som jag inte kan släppa och efter ett par dagar då lösningen kristalliserat sig i sin glasklaraste form uptäcker jag att det längre inte finns någon användning för det.
Kanske för att problemet under tiden utvecklades från svår olycka till full katastrof eller att personen som behövde hjälp med problemet ledsnade, gick hem och frågade någon annan med kanske en mindre elegant men snabbare lösning.

vadloink skrev:Det kan finnas en koppling kom jag på, men jag vet inte om den är giltig för andra. Mitt problem har hela livet varit en iskall materialism. (I filosofisk bemärkelse. Jag har sedan barnsben varit övertygad om att världen finns och att det inte finns något annat.) Jag har försökt att hitta tröst i religion, i ideologier och allmänt flum, men har aldrig lyckats "lura" mig själv.

Det finns med andra ord ingen mening, ingen himmel, ingen nåd i min värld. Och den insikten är en jävla börda att släpa omkring på. Jag är för ruskigt intelligent på vissa plan, men jag är inte så säker på att det finns ett samband. Det är inte så svårt att räkna ut att allt bara är som det är.

Det enda jag avundas vanligt folk är att de tror på grejer. Att känslan får komma först, inte intellektet. Att impulser och privata behov får komma före saklighet, vetenskapliga resonemang och ren skär logik.

Skriver under på detta.

earlydayminer skrev:

nano skrev:Tvärt om, den är värd att räddas, men den behöver också putsas på.
Vi har dåliga saker vi har för oss men vi har så grundligt mycket mer positivf för oss
Annars hade vi ju snarare levt i en skogshög och käkat svamp o kantareller för jämnan.
Vi klarar att påverka oss själva att sträva efter det som är bra
Vi har en förmåga att resonera.
Jorden blir ännu bättre i framtiden

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Aaaaaah, härligt att du finns här nano.

Vad glad jag blir, tack earlydayminer

vadloink skrev:Jag har försökt att hitta tröst i religion, i ideologier och allmänt flum, men har aldrig lyckats "lura" mig själv.

Det finns med andra ord ingen mening, ingen himmel, ingen nåd i min värld. Och den insikten är en jävla börda att släpa omkring på.

Behöver det finnas en mening då?
Man kan njuta ändå, jag tänker njuta av datorer, tekniska prylar, fotonik, elektronik, maskiner och förmodligen med någon mycket trevlig tjej så småning om

Har inte heller lyckats lura mig själv, men när jag varit i vad jag trott varit en knipa så har jag lyckats ljuga så jag trott mig själv.

early: så djävla vackert beskrivet! (I skönhet innefattar jag sanning.)

vadloink: ja, nådelösheten. Jag är sådär för grovt uttryckt "känslomänniska" och jag kan inte "lura" mig med materialism heller, men annars känner jag igen.

nano skrev:Behöver det finnas en mening då?
Man kan njuta ändå, jag tänker njuta av datorer, tekniska prylar, fotonik, elektronik, maskiner och förmodligen med någon mycket trevlig tjej så småning om

Nej, någon mening måste inte finnas, mening är ju något man skapar. Men lyckas man inte skapa den, så har man inget att falla tillbaka på. Skulle jag vara kristen skulle jag kunna hantera det faktum att jag inte kan få tjejer genom att bli munk, och känna att det var en meningsfull tillvaro.

Men, många intelligenta inser ju både att det inte finns medning i sig, och att mening är något man skapar. De kan ju leva lyckliga liv om de bara hittar saker de gillar, som du säger.

Såg ett citat av några nunnor som skrev något i stol med "livet är något att upplevas, inte en gåta att lösa".
Tyckte det var vettigt

nano skrev:Såg ett citat av några nunnor som skrev något i stol med "livet är något att upplevas, inte en gåta att lösa".
Tyckte det var vettigt

huu! det är tur att jag inte har den inställningen för då skulle det inte kännas särskilt uppmuntrande.

Man upplever väl alltid tillvaron

nano skrev:Man upplever väl alltid tillvaron

man kan göra så gott man kan för att inte registrera det..
tex genom att lösa problem..

Tror du o jag upplever på olika sätt för jag upplever att jag löser problem när jag gör sådant.
Tror inte jag kan sluta tillfälligt att uppleva tillvaron.

nano skrev:Tror du o jag upplever på olika sätt för jag upplever att jag löser problem när jag gör sådant.
Tror inte jag kan sluta tillfälligt att uppleva tillvaron.

Uppleva för mig är när jag är medveten om allt runt omkring mig, situationen jag är i och hur den utvecklas.

Jag tror att det hittils alltid funnits saker jag varit omedveten om oavsett vad jag vetat om.
Om det är bra eller dåligt har jag svårare att avgöra.

Josef1 skrev:Jag beskådar inte världen genom en ensam och deprimerad persons ögon utan genom själens ögon som hela tiden söker större samband och djupare meningar. Detta gör jag till stor del även intuitivt och denna förmåga blir starkare av att jag lever tillbakadraget. När jag är social är det som att jag sugs in i glasbubblan igen, den "riktiga världen" där andra lever och är lyckliga. Jag blir mer som dem och börjar acceptera min tillvaro inom glasbubblan trots att min alternativa typ av hjärna ger mig praktiska problem och känsla av utanförskap.

Detta utanförskap plågar mig och orsakar depression så länge jag är kvar i glasbubblan och söker värdsligheten. När värdsligheten avtar och andligheten tilltar börjar jag se, höra och känna eviga flöden i allt och det tar även udden av min depression. Att leva fångad och annorlunda i en glasburk som kallas samhälle gör att verkligheten krymper. Att leva aktivt gör att ens förmåga till perspektiv försvinner och att man börjar styras av depression.

Jag eftersträvar ett tillstånd där jag fortfarande kan höra evighetens brus trots att jag befinner mig i den mycket begränsade "verkligheten". En sorts infraseende där jag kan känna och läsa sambanden runtomkring mig trots att jag aktivt deltar i värdsligheten.

Oh, vad vackert skrivet... Tänkvärt!

nano skrev:

vadloink skrev:Jag har försökt att hitta tröst i religion, i ideologier och allmänt flum, men har aldrig lyckats "lura" mig själv.

Det finns med andra ord ingen mening, ingen himmel, ingen nåd i min värld. Och den insikten är en jävla börda att släpa omkring på.

Behöver det finnas en mening då?
Man kan njuta ändå, jag tänker njuta av datorer, tekniska prylar, fotonik, elektronik, maskiner och förmodligen med någon mycket trevlig tjej så småning om

Har inte heller lyckats lura mig själv, men när jag varit i vad jag trott varit en knipa så har jag lyckats ljuga så jag trott mig själv.

Nej, det paradoxala är att jag inte tycker att det behövs någon mening, men det känns ibland för jävligt. Ofta känns det skitbra. Jag kan titta på andra som lever instängda i motsägelsefulla, människofientliga och hycklande system och tycka synd om dem, känna mig fri.

Jnx skrev:Men, många intelligenta inser ju både att det inte finns medning i sig,

Vet inte om det är "inse" så mycket som "anse" jag? Själv är jag för dum för att kunna besvara den frågan och intelligent nog att rationalisera min oförmåga till en insikt i att den inte kan besvaras på något allmänt godtagbart sätt .

Men det här kan man ju alltid göra ändå, om man har lust eller behöver:

Jnx skrev:och att mening är något man skapar. De kan ju leva lyckliga liv om de bara hittar saker de gillar, som du säger.

- dock helst med mindre vanlig urskillning och distans ifall meningen är det minsta Stor eller Metafysisk, om inte för sin egen skull så för att man ska ge fan i att skada andra:

vadloink skrev:Jag kan titta på andra som lever instängda i motsägelsefulla, människofientliga och hycklande system och tycka synd om dem, känna mig fri.

- nog känner jag igen det alltid.

Det finns mening. Det finns mycket skit som gör livet dåligt för andra förutom kanske för en själv. Kämpar man emot det på bara någon liten punkt så bidrar man kanske till att skapa en bättre värld. Det finns också mening i musiken i färgerna och i upplevelserna att lära sig förstå och behärska nya saker.

Men jag har levt alldeles för många år på vrede nu. Vrede är en stark drivkraft men förr eller senare är risken stor att den vänds inåt och att tillvaron hänger ikapp en.

Bjäbbmonstret skrev:Det finns mening. Det finns mycket skit som gör livet dåligt för andra förutom kanske för en själv. Kämpar man emot det på bara någon liten punkt så bidrar man kanske till att skapa en bättre värld. Det finns också mening i musiken i färgerna och i upplevelserna att lära sig förstå och behärska nya saker.

Men jag har levt alldeles för många år på vrede nu. Vrede är en stark drivkraft men förr eller senare är risken stor att den vänds inåt och att tillvaron hänger ikapp en.

Jag älskar musik. Är besatt av musik, den har räddat mig och visst känns den meningsfull. Men det är nog inte den formen av mening jag menar, utan en högre mening, en anledning till att vi finns, ett bestämt mål för våra liv och så.

geocache skrev:Jag har funderat på det där i åratal... och jag har kommit fram till en teori att det kanske har med en sorts understimulans att göra (för min egen del i alla fall :roll:).

Att vilja förstå omvärlden, men inte kunna, som en effekt av att... hmm... att hjärnan får för många intryck på samma gång, eller i alla fall på för kort tid, tankar och reflektioner inifrån, och alla signaler den tar in utifrån. Någon som hänger med på hur jag menar där? :oops:

Av geocache *tröttvirrig på grund av fullmånen och annat*

Vet inte om jag hänger med, men vet att jag gillade stark att läsa ditt inlägg.

b22ru

geocache skrev:... och jag har kommit fram till en teori att det kanske har med en sorts understimulans att göra

Därför blir jag seg, nedstämd och utan egen vilja att ta mig framåt. Fysisk understimulans av mina sinnen ger ofta mycket psykisk smärta av mild art.
Jag anser mig vara ganska smart och många som vet vem jag är håller med om det (även att jag i vissa sammanhang är en komplett jubelidiot som inte begriper ett smack av något alls).

Intressant fråga. Ibland känner jag det eventuella sambandet mer än vid andra tillfällen... Nu mindre eller inte alls och det är rätt skönt : )

En reflektion vad gäller empiriskt underlag för svar: det har gjorts studier på detta - visserligen ganska länge sedan och de kan säkert kritiseras på många sätt men ändå.
Lewis Terman (amerikansk psykolog) och hans medarbetare/efterföljare har följt ett antal intelligenta barn ("gifted" = IQ över 140) under ett stort antal år (länge sedan som sagt, borde göras uppföljningar om det inte gjorts) och kom fram till en del spännande saker, bla att de flesta "gifted" barn blir rätt lyckliga vuxna...
Här är en länk: http://www.indiana.edu/~intell/terman.shtml

Jag har dock för mig att jag läst om att de allra intelligentaste av de studerade barnen (IQ över 160) hade höjd risk för att bli deprimerade mm. Dessutom högre risk ju högre IQ...
(Om någon hittar artikel om detta är jag mycket intresserad av hänvisning till den)