Jag brukar aldrig ljuga. Jag gillar inte att ljuga.
Men om man aldrig ljuger, så kan man lätt hamna i knepiga situationer, där det vore smidigare att ljuga.

Ljuga är fel. Eller hur?
Om man ljuger, så är man oärlig. Att vara oärlig är något dåligt.

Hur ska man handskas med lögner?

Om person A säger någonting till mig.
Sedan frågar person B någonting om person A till mig.
Om jag då svarar person B, så har jag svikit person A. Gjort något dåligt.
Om jag ljuger för person B, så har jag ljugit. Gjort något dåligt.
Det blir ett dilemma, då oavsett vad jag gör så handlar jag fel, och inte ska jag behöva välja lojalitet.

Om en tjej frågar mig om hon är tjock vad ska jag då säga?
Om jag är ärlig, så kommer ju hon bli skitsur på mig.

Om någon ljuger för mig, hur ska jag ta det? Ska jag bli arg?
Ibland så ljuger människor för att de känner att sanningen är obekväm, tex om de är oroade att du ska bli stött, så då hittar de på någon ursäkt eller något för att slippa säga som det är.

Om inte jag ljuger, så kanske folk ser mig som okänslig.
Om inte jag ljuger för att skydda någon annan, så kanske folk ser mig som olojal.
Om inte jag accepterar lögner, så kanske folk ser mig som svårhanterlig och konfronterande.

Krockar lojalitet och ärlighet, eller kan kombinera dessa?
Då/om dessa krockar, ska man placera lojalitet över ärlighet?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om vita lögner.

Jag ljuger bara när jag anser att det är bäst för alla så, typ något som andra inte har med att göra helt enkelt.

Det är skillnad på lögner och lögner...

Om du svarar tjejen (som är skittjock) med Jag tycker att du är snygg/charmig/söt (välj själv) men egentligen inte tycker det, så har du tagit till en vit lögn samtidigt som du ger henne smicker.

Lojalitet måste få gå före sanningen, ofta kan man använda undvikande svar, dvs låta bli att svara direkt på en fråga, man svarar istället på en fråga som inte ställts, eller med en annan fråga för att undvika att ljuga och bibehålla lojaliteten.

Jag tycker att Hypers korta beskrivning är helt ok!

Miche skrev:Om du svarar tjejen (som är skittjock) med Jag tycker att du är snygg/charmig/söt (välj själv) men egentligen inte tycker det, så har du tagit till en vit lögn samtidigt som du ger henne smicker.

Jag skulle aldrig lita på vad en person säger som har ovanstående uppfattning. Vet man att någon kör med vita lögner så flaggas den personen förstås som opålitlig (inom vissa områden), vilket i sig tar bort en del av förtroendet i relationen.

Och det faktum att så många anser att vita lögner är okej gör att man tyvärr lätt misstror folk i största allmänhet (angående vissa saker).

Sedan tycker jag iofs att man ska vara artig och inte kasta otrevligheter i ansiktet på folk, men det går faktiskt att kombinera med sanning.

Har också en känsla av att många kör med vita lögner främst för att undvika en jobbig situation för egen del, men intalar sig att det är för partnens/vännens/allas bästa.

Tycker inte om lögner (hade en diskution med fästmannen om detta ämne nyss faktiskt)

Jag brukar svara sannt men snällt, eller inte säga nått. Ok Jag är människa och far säkert med osanning då och då bland annat pga bristande minne.

tex "ser jag tjock ut i det här", kan jag svara (om man shoppar kläder) "du såg bättre ut i förra" alt "den passar inte dig", inte "du ser ut som en stor fet ko"

alla tre sanningar (beroende på situation såklart) men de första två snällare.

Jag gör som rapchic, ljuger sällan, det finns oftast något vänligt och sant att säga istället. Ärlighet utan att göra folk illa är mitt motto.

Jag ljuger aldrig. Jag gör som ovan och antingen undviker att svara eller säger något snällare.

Det går att ljuga och bedra hur bra som helst om jag spelar en roll. Tex med ett tydligt mål som jag måste uppnå, men då är jag ju inte helt och hållet mig själv.
Jag måste nog ha ett mål med lögnen isåfall och vara beredd att för alltid bära med mig den. Det kan vid vissa fall bli jobbigt.

Paprika skrev:Då/om dessa krockar, ska man placera lojalitet över ärlighet?

Beror på hur man ser på det.
För mig är lojalitet ärlighet.

Äsch - för invecklat!

Om man fått ett förtroende så bör man inte berätta det för en tredje person utan dess medgivande. Att inte föra vidare sånt man blivit ombedd att hålla för sig själv är inte detsamma som att ljuga. Blir man grillad så säger man bara "det är privat" eller "det kan jag inte berätta". Håller med imperativ om att lojalitet och ärlighet är nära förknippade och inga motsatser.

Om någon uttryckligen ber om din åsikt så bör man försöka lista ut om personen bara känner sig osäker och vill höra något uppmuntrande eller om de verkligen vill ha din uppriktiga åsikt, ev kan man fråga. Eller så har man som policy att alltid vara uppriktig och då vänjer sig folk vid att det inte är nån idé att fråga just dig om de inte verkligen vill veta.

Jag brukar av princip bara säga saker jag verkligen tycker. Annars håller jag käften. Då vet folk att jag verkligen menar det om jag t ex ger en komplimang.

Just i exemplet med den tjocka tjejen så är det nog med all sannolikhet så att hon inte frågar för att få bekräftat att hon är tjock, utan för att få bekräftelse på att hon duger som hon är.
Att då svara till exempel "alla behöver inte vara trådsmala, du är fin som du är" är nog bra, fast då ska man ju gärna tycka det.
Och är hon inte alls tjock, men ändå frågar om det, så kan det också vara bekräftelsebehov.

Never lie! Det gör dig till en dummare individ. Får du frågor som du inte vill svara på, låt bli eller svara som du vill svara. Tex. med tjejen som frågar om hon är tjock. Vad tycker du? Tycker du att hon är tjock så är ett ärligt men vänligt framlagt svar mycket mer värt för henne än en lögn eller en artighet. Är hon inte tjock, fråga varför hon frågar, har hon en nojja?

Hur vill du själv bli bemött? Inte ens små lögner är välkomna hos mig, ljuger man om litet så ljuger man om allt. Det finns även en sjukdom som heter mytomani, där man inte kan låta bli att ljuga/fabulera. Jag har träffat/jobbat tillsammans med en sådan person och hon var väldigt omtyckt för hon kunde snacka och vara trevlig. Hon sa aldrig sanningen utan hittade på även om sanningen hade varit trevlig att berätta. Hur tror du det kändes att prata med henne när man visste vad hennes ord var värda?

Jag tycker att gillar man lögner ska man umgås med såna människor. Gillar man inte lögner ska man låta bli att ljuga.

Vita lögner, när svaret kan skada den andre och inte gör ngn nytta. Nja, där blir det svårt. Be att få slippa svara föreslår jag.

Om person A är här.
Så kommer person B och frågar mig om person A är här.
Om person A hittar person B här, så blir det trubbel.

Vad är lämpligt att svara?

Paprika skrev:Om person A är här.
Så kommer person B och frågar mig om person A är här.
Om person A hittar person B här, så blir det trubbel.

Vad är lämpligt att svara?

Säg till person b att person a är här men att person a inte vill bli hittad för då blir det trubbel.

edit.. såg fel .. säg till person b att om a hittar b så blir det trubbel

Miche skrev:Om du svarar tjejen (som är skittjock) med Jag tycker att du är snygg/charmig/söt (välj själv) men egentligen inte tycker det, så har du tagit till en vit lögn samtidigt som du ger henne smicker.

Lojalitet måste få gå före sanningen, ofta kan man använda undvikande svar, dvs låta bli att svara direkt på en fråga, man svarar istället på en fråga som inte ställts, eller med en annan fråga för att undvika att ljuga och bibehålla lojaliteten.

Låt oss säga att TS är en fat admirer. Dvs att tjejen ser tjockhet som en väldigt negativ egenskap, men att han ser det som väldigt positivt. Att han berättar om sin läggning och ger henne ärliga komplimanger för fläsket är både lojalt och sant, men kan vara svårt för henne att ta till sig. Men att ge en vit lögn blir i så fall både illojalt och osant.

Man kan undvika genom att leda bort konversationen. Man kan svara med undvikande svar "jag ser honom inte, gör du?" Eller svara ärligt "om jag visste att A var här skulle jag inte säga det till dig, du skulle bara börja bråka".

Jag tycker verkligen inte om vita lögner, jag har skitsvårt att ta till mig av positiv kritik, sen alla positiva kommentarer man fått av föräldrar och dagisfröknar när man var liten. Tog ju inte lång tid innan man fattade att de bara sa att allt man gjorde var bra bara för att vara snäll. Och det gäller ju även vänner och bekanta som fösöker vara uppmuntrande och snälla. Det krävs väldigt specifika sammanhang för att jag ska kunna ta till mig en komplimang.

Vet inte om jag är den enda, men jag tycker verkligen folk borde sluta med vita lögner helt. Och övergå i andra sätt att inte såra.

Har svårt med lögner, vet inte varför, jag försöker aldrig av någon anledning. Men jag har lätt att hitta positiva detaljer i allting, så om man vill ha min åsikt och den ej får vara negativ så letar jag upp någonting. Det fungerar i och för sig att "ljuga" genom att bara säga "du ser bra ut" utan att gå in på detalj.

Jag kan undvika att säga saker jag inte vill, men inte tillräckligt bra för folk ställer ofta följdfrågor då de fattar att jag håller undan någonting. Är det allvarligt kör jag helt enkelt med "det vill jag inte uttala mig om" eller "privat".

Jag hoppas folk fattar att de komplimanger jag ger är genuina även om jag har svårt att hitta dom, för det är det jag vill. Samma sak gäller när jag ska tacka för någonting.

Vilka medvetna strategier använder ni er av i sociala sammanhang/situationer? Jag tänker då framför allt på strategier för att kunna bemöta och umgås med folk på ett så smidigt sätt som möjligt.

Mina strategier känns i bland som lögner, någon som känner på liknande sätt?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om liknande ämne.

* Försöker undvika sociala sammanhang jag inte känner mig hemma i.

* Håller en viss distans till klasskamrater/kolleger/grannar. Jag är inte överdrivet personlig när det gäller nya kontakter och jag öppnar mig sällan för folk.

* Undviker vissa miljöer & sociala arenor fullständigt.

* Nej, jag missar inte någonting.
Jag vet hur midsommarfirande, McDonaldsluncher, högtidssammankomster, gallerior, barnfamiljer, shoppingturer etc ter sig.
Nu försöker jag leva ett så bra liv som möjligt och tar mig rätten att slippa utsätta mig för sånt jag bara mår dåligt av.

Innan jag blev sjuk och därmed medveten om min problematik körde jag på så gott jag kunde och gav förmodligen ett, som det heter, aktivt men udda intryck.

Numera lyssnar jag mer på mig själv och har därför blivit mer passiv, vilket sparar en väldans massa energi. Jag strävar inte längre efter att spela någon roll som jag hur som helst i längden inte skulle orka spela. F.ö. brukar jag ta till Stesolid vid vissa sociala tillfällen.

Jag har läst en massa böcker om kroppsspråk, talteknik, retorik, psykologi, psykiatri... undviker att ta initiativ till att krama folk för att inte göra det då det är ovälkommet, skakar hand, håller mig på min kant i sociala sammanhang, käkar lugnande...

Mycket teater blir det, speciellt i konsten att prata om ytligheter eller sånt jag inte kan relatera till/är helt ointresserad av. Gjorde många fältstudier i 'att vara normal' i tidig 20-årsålder (långt innan jag fick diagnos) och det har jag haft stor hjälp av. Tvingade mig att mingla, dansa osv, men numer struntar jag helst i det.

Är fortfarande helt hjälplös när det handlar om att hälsa på rätt sätt (heja, skaka hand, kramas??) och jag brukar slumpa fritt.

Brukar tänka som så att det faktum att jag lägger ner energin på att förställa mig är mitt sätt att visa att jag bryr mig, och därför känner jag mig inte särskilt lögnaktig.

Jag försöker mest att medvetet slappna av och inte bekymra mig över om någon tycker att jag beter mig konstigt. För när jag försöker anpassa mig efter hur jag tror att folk vill att jag skall bete mig, så blir jag skitstressad, får värsta flackiga blicken, gör mystiska gester och beter mig antagligen ännu mer konstigt. Oftast funkar det.

Därutöver så brukar jag se till att befinna mig i sociala situationer max 2 timmar i sträck, och jag brukar tala om redan innan att jag inte kan stanna så länge. Så man slipper hela den där dryga biten med att folk skall slemma till rösten och utbrista "åååh ska du REDAN gå??! guuud vad tråkigt!! kom igen nu, stanna lite till!!" (och jag slipper i gengäld vara en party pooper som blir förbannad över att folk inte respekterar att jag vill gå hem).

svarabhaktivokal skrev:Därutöver så brukar jag se till att befinna mig i sociala situationer max 2 timmar i sträck, och jag brukar tala om redan innan att jag inte kan stanna så länge. Så man slipper hela den där dryga biten med att folk skall slemma till rösten och utbrista "åååh ska du REDAN gå??! guuud vad tråkigt!! kom igen nu, stanna lite till!!" (och jag slipper i gengäld vara en party pooper som blir förbannad över att folk inte respekterar att jag vill gå hem).

Oh yes. Hemsk och förutsägbar procedur att gå igenom. Brukade vara en expert på att försvinna när alla tittade åt ett annat håll men mina vänner förklarade att det gör folk än argare.