Jag tycker allt att det är lite väl hårda ord här inne mot ett barn som bara är 5 år och kanske inte har haft det så lätt i mötet med andra barn.
Däremot håller jag med i det flera säger att barnets syfte nog är att testa reaktioner och gränser hos dig, ditt barn, och dess egna föräldrar.
Låt dem leka men var VÄLDIGT tydlig när barnet gör något som inte är okay. Bor ni så pass nära är det väl ganska vettigt att ordentligt säga ifrån och skicka hem barnet när det beter sig illa.
Det finns många möjliga anledningar att ett barn beter sig på ett provocerande sätt. Att direkt göra så som många här verkar gjort, att dra slutsatsen att det är djävulens son, är lite väl förhastat.

Jag tänkte på att denne kanske inte vet att leksakerna hemma hos er är ert barns leksaker och att de leksakerna som är hemma hos andra barnet är dennes leksaker och att man själv bestämmer över sina leksaker.
Och vill inte ditt barn att sina leksaker ska gå sönder så gäller det.

Detta med elakhet, jag har inget minne av att jag ville vara elak, jag har svårt o förstå varför någon skulle vilja det öht, jag har ju inte den viljan själv.
Men jag kunde bli något alldeles otroligt arg av ett straff jag tyckte var fel.
Mamma var expert på att förklara vad jag hade gjort för fel och vad de andra barnen tyckte om det jag gjort, eller vad föräldrarna tyckt.
Eller när jag rivit upp plantor hos någon eller vad jag nu gjort.

Att någon skulle få "sätta sig på någon" det accepterade jag bara inte, endera sade eller gjorde jag något själv eller så sade jag till någon vuxen.
Och så trodde jag att alla alltid talade sanning.
Det hade sina bieffekter :/
Alla gjorde ju inte det.

För min del tror jag inte att flickan behöver vara diabolisk på något vis, men...
i förra veckan tog vi för första gången vårt yngsta barn till öppen förskola.
Vi hann fram till fröknarna när en pojke började gråta några meter bort.
Mamman sa till den skyldige "man får ändå inte göra så", så jag antar att offret kom för nära den andra pojkens personliga saker eller för tillfället utvalda favoritleksak. Mammorna satt decimetrar bort, och kunde inte stoppa (två "vanliga småbarn" i 2-4-årsåldern).
Den erfarenheten jag själv har efter att vuxit upp med en Mor som engagerat sig mycket med och om utvecklingsstörda människor är att människor som jag kan gå omkring och ha gamla orätter färska kvar i minnet och kan få för sig att ge utlopp för det när som helst, till synes oprovocerat - fastän provokationen kan ha kommit för veckor sedan men man hann inte reagera på den då, eller man har haft tid på sig att utveckla otroliga teorier (om möjliga bagateller). Vissa av de mer gravt utvecklingsstörda människorna bedömer jag dessutom som att dom är (nästan) helt främlingar för konceptet "handling-konsekvens".

Så länge jag kan minnas har jag aldrig gillat när "ögon tittar på mig" och om jag hade haft den uppfattningen när jag var liten med och något barn stirrade på mig så kanske jag hade velat lösa problemet så effektivt som möjligt, och snabbast hade varit att blockera ögonen genom att stoppa något i dom. Om mina föräldrar skulle berätta för mig att jag tagit en lång sak och tryckt in i annat barns öga när jag var liten, så hade det inte förvånat mig - för jag ser det som en smart lösning på ett problem (när man som jag är emotionellt handikappad).
En sådan handling tar inte många sekunder att utföra och rörelserna skiljer sig inte mycket mellan att köra in något i någon annans öga gentemot att ta fram något för någon annan att beskåda på nära avstånd.

Jag tror inte att det är elakhet att flickan gör sönder leksaker eftersom det kan finnas stor chans att delarna är mer intressanta än helheten och/eller hon kanske inte kan hantera helheter bra (själv har jag aldrig korrekt kunnat uppfatta längd eller vikter och trots mitt stora intresse av datorspel så klarar jag inte av 3d-spel, även om det är samma serie som mina absoluta favoriter som är 2d).

Jag tycker inte att det skall vara ditt ansvar som orolig förälder att behöva kolla någon annans barn (även om det är bra att du gör det), utan det skulle kunna vara bättre om flickans föräldrar var med (dom känner ju trots allt sin dotter och hennes beteende bättre).
Har du och din familj inget direkt utbyte av umgänget så tycker jag inte att du skall tvinga dig till det för att inte diskriminera eller vara elak.

Jag tänker på möjligheter och jag dömer hellre än friar när det enda som "dom andra" "förlorar" är "mitt umgänge".

Som tillägg... jag har läst/hört någonstans att vetenskapligt så är det extremt sällsynt med barn under 18 år som kan planera för konsekvenser av sitt handlande - och då med dessa video/dator-spel där man nästan alltid har minst 3 liv och kan starta om spelet om det går dåligt - jag tror det kommer bli svårare för unga människor/barn att ha respekt för kroppar och liv.

Vår grannflicka har fått fortsätta umgås med mina pojkar efter att vid flera tillfällen skadat dom lindrigt (samt även skadat mig), men hon är på sin sista nåder hos både oss föräldrar och även pojkarna.
Den äldre springer bort när hon kommer, den yngre brukade bli glad - men dom har inga gemensamma lekar att göra och när det är dags att gå hem så brukar hon vägra, vilket gör det tråkigt för yngsta pojken.
Mina barn är inga änglar, och inte heller några djävulsbarn - men dom kan sprida både glädje, skratt, sorg och smärta - och helt utan förvarning.

Jag tror inte på det där med att de inte skulle kunna handling o konsekvens.
Tycker jag ser saker som tyder att de är fullständigt medvetna om att andra och andras åsikter finns och att de kan respektera varandra.

Visst, jag har inte ens referenser till det uttalandet jag är övertygad om att jag hört/läst - och absolut inga fakta om det.
Däremot har jag efna erfarenheter från egen tonårstid när jag gjorde massor av ogenomtänkta saker för att jag ville göra sakerna, utan att tänka på eventuella konsekvenser... och detsamma när jag var barn och cyklade i trafiken o.s.v..
Jag har jobbat på högstadieskola och tyckte att de flesta ungdomarna där ofta stannade tankeprocessen när dom nått fram till hur dom vill handla, synligen ganska omedvetna om eventuella konsekvenser.

Inget som jag tänker försvara mer heller, det är min övertygelse och jag hoppas att alla barn får så mycket lycka att deras liv är/blir njutbara.

Jo jag gick i skolan jag med
Även om jag inte jobbat på en skola.

Tyckte de flesta hade eftertanke men visst fanns det människor där som gjorde saker o tänkte sedan.