Kommentera gärna i tråden.

Annat?

Begriper inte frågan eller rättare sagt svarsalternativen. Blir svaret annat då?

Men om de första låter konstiga så lär direkt vara det rätta för mig. Jag vet på en gång om jag gillar ngn. Kärlek som växer ur stark vänskap låter fint men aldrig hänt mig. Har bara velat att det skulle bli så.

Intressant tråd! Håller med om att alternativet Annat borde vara med. Det alternativet behövs i de flesta omröstningar.

Från vänskap men om jag hade blivit uppvaktad på ett trevligt, lugnt och seriöst sätt hade jag förmodligen inte haft något emot det men den chansen är obefintlig. Fast det känns det tryggast då det börjar med vänskap och jag tror det kan vara lättare att få ett förhållande att hålla då, även för oss med As.

Bjäbbmonstret skrev:Annat?

Vad är "annat"?

Kan iofs hålla med om att det alternativet borde varit med, eller "vet ej".

Jag röstade på första alternativet. Fast då inte en lång vänskap där man aldrig tänkt sig något annat, som sen av någon anledning övergår i kärlek. Utan snarare ett kort vänskapligt förhållande där möjligheten till något annat finns i tankarna.

Raggning och uppvaktning låter för svårt för mina nerver. Annars är det vad jag trodde att jag ville ha när jag var ung.

Från vänskap, jag vill veta vad jag får så jag inte slösar tid på en jag inte passar med.

Direkt, pang på, snabbt snabbt snabbt.

rdos skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Annat?

Vad är "annat"?

Kan iofs hålla med om att det alternativet borde varit med, eller "vet ej".

Både Vet ej och Annat vid närmare eftertanke för de båda betyder i regel inte samma sak.

Charley? skrev:Direkt, pang på, snabbt snabbt snabbt.

ADHD?

Jag föredrar från vänskap. Eller pang på, beror lite på situationen. Med åldern har jag börjat uppskatta att det går lite långsammare i början, när jag var yngre hade jag inget tålamod alls.

Inger skrev:

Charley? skrev:Direkt, pang på, snabbt snabbt snabbt.

ADHD?

Jag föredrar från vänskap. Eller pang på, beror lite på situationen. Med åldern har jag börjat uppskatta att det går lite långsammare i början, när jag var yngre hade jag inget tålamod alls.

Kraftig ADHD... Livet i 190.

Inte alls.
Efter allt som hänt i livet är jag lyckligast med mig själv...
Iafl vill jag sätta spelreglerna, hehe!

Hej!

Från vänskap. Men inte ett långt kompisförhållande som övergår i kärlek. Nej, jag menar att man lär känna någon som man umgås med, och så småningom kommer man på att man passar för varandra. Man träffas mer och mer, till sist flyttar den ene praktiskt taget in hos den andre, och så flyttar man till sist ihop.

Hälsningar

Lilla Gumman

Alla de få relationer med en pojkvän har börjat med vänskap och att vi lärt känna varandra under en längre tid.

Min sambo som jag nu varit tillsammans med i över fem år fick vara bara en vän i över ett halvår och efter ett halvår så började vi slutligen dejta men jag ansåg oss inte tillsammans förens efter ytterliggare ett halvår.

Jag förstår att han måste ha haft ett rätt stort helvete bitvis med hur jag fungerar för jag vägrade ta det snabbt och han ansåg oss tillsammans så gott som efter första gången vi sågs.
Så jag fick hålla honom på hölster. Och han visste varför jag gjorde det. Vilket var för att själv ta reda på vad jag ansåg och kände för honom. Så han, min sambo fick allt som allt kämpa i ett års tid för att få mig.

Idag säger han att han har aldrig varit så säker på något som då han träffade mig och lärde känna mig och att det är just det som gjorde att han aldrig gav sig.

Det viktigaste i det hela är att jag var totalt ärlig mot honom hela tiden under den tid vi bara var vänner och då vi slutligen började dejta.
Jag berättade att jag har lättare att bli intresserad av någon än att det skall gå över till kärlek.Att det kunde ta tid och att det med stor sannolikhet kunde visa sig efter ett tag att jag inte alls ens var intresserad längre.

Jag gjorde helt enkelt klart för honom från början hur jag funkar och det accepterade han med hull och hår.

Jag tror inte det är många killar där ute som skulle orka ta sig igenom liknande. OM dom inte vore lika säkra på sin sak som han var.

Så som svar på frågan.. jag tror man blir lyckligast i ett förhållande om man startar på vänskap.

...och jag frågar mig som vanlig, varför är det så svårt att bara bestämma sig?

nallen skrev:...och jag frågar mig som vanlig, varför är det så svårt att bara bestämma sig?

Det "svåra" är att i alla fall mitt fall att känna huruvida jag faktiskt är redo att släppa in någon i mitt liv. Jag som person har grymt svårt att träffa folk ofta och har man en partner så blir man ju lite mer drabbad av att behöva umgås som oftast.

Att det tog lång tid i mitt fall var för att förbereda mig, göra mig mer invand med iden att inte vara ensam,något jag alltid föredragit.

Och slutligen så fick det ta lång tid för att jag inte skulle mista hans känslor för mina då jag har grymt hög empati.

De partners jag haft innan honom så var det helt annorlunda. Då var det jag som tog kontakt och visste redan från början vad jag ville och uppvaktade. Men efter de förhållandena så hade jag bestämt mig för att vara singel.jag ville alltså inte ha ett förhållande.
Så att det tog så LÅNG tid, ansar jag inte vara så himla konstigt.

Fullt förståeligt imho, tycker du verkar klok skogsmulla och grattis till dig och pojkvännen som hittat varandra

nallen, innan jag läste skogsmullas svar så hade jag tänkt svara att det nog var för rätt känsla att uppstå.
För mig uppstår känslor utefter fakta.
Liksom allt jag känner bygger på fakta som någon sorts grund.
När tillräckliga fakta finns blir det ett beslut, innan fakta - inget beslut.