Parvlon: Jag tror det är bäst att överlåta åt läsare av den här tråden att avgöra vem av oss två som kommer med missvisande och spekulerande information.

Jag för min del har iaf lagt mer än tillräckligt med energi på denna debatt med dig och tror inte heller att vi kommer så mkt längre.

Saga, ja det låter som en bra ide. Vill ju inte slita ut dej i onödan.
Finns säkert andra mycket värre problem man kan få p.ga en diagnos.
Är inte hela världen direkt om man inte får alla jobb man söker via AF heller.
Det som Alien tar upp om försäkringar är riktigt illa dock.

Jaså, det hade man annars kunnat tro med alla de där (o vissa låååånga) länkarna jag sjuk o matt tvingades traggla mig igenom (och som du ärligt talat inte ens själv verkade ha läst särskilt noga...)

Jo, självklart läste jag den ena iallafall, söker man litet på google så hittar man nog reportaget med. Jag har dock redan sett massa sådant och misstänker att vad jag än skulle hittat så hade någon förklarat att så är det inte alls. Alltså onödigt arbete från min sida.

Fallet med "Erik" intresserade mej inte mer än vad de hade för ursäkt, så jag sökte bara på ord som: syfte och sekretess, och jag hittade det med en gång.

Prioritering!

Ställer en hypotetisk fråga, skulle ni som har AS-diagnos idag brytt er om att få eran diagnos fastställd om ni varit helt ekonomiskt oberoende och inte behövde det stöd i lika former man därmed har rätt till, för att slippa den stämpel som många upplever att en AS-diagnos för med sig?

Ja, jag har psykiska problem och behöver veta mina diagnoser för att få rätt psykvård. Så jag hade inte kunnat välja bort att ta reda på vad jag lider av även om jag var miljonär.

Stämpeln lider jag inte av eftersom jag ändå är sjukpensionär och inte behöver upprätthålla någon fasad.

Ja. Den självförståelsen och det självrättfärdigandet, både inför mig själv och att åtminstone inom mig kunna dänga i huvudet på andra, var absolut nödvändiga för att jag skulle kunna leva vidare. Alldeles oavsett om jag skulle ha haft rent materiellt råd att inrätta mitt liv som jag behövde, för det hade jag ändå inte kunnat utan dem.

Jag ville bara få veta. Har alltid undrat varför jag inte verkar funka som andra. AS var det första jag kände igen mig i. (Förutom i beskrivningar av utomjordingar typ...)

Känner mig inte stämplad.

Jag skulle absolut inte vilja vara utan min diagnos. Att få en diagnos är så mycket mer än att ha ett utåt sett fungerande liv.

Diagnosen får man bara om man har problem pga symtomen. Jag skulle vilja ha min diagnos ändå, jag känner mig inte stämplad, jag känner att diagnosen är nyckeln till varför jag är som jag är. Andra diagnoser också bra, för att kunna få hjälp på psyk.

Jag har fått en känsla av att folk som inte accepterar eller ser någon nytta med sina diagnoser inte söker sig till eller stannar kvar på detta forum. Kan det stämma?

Bjäbbmonstret skrev:Jag har fått en känsla av att folk som inte accepterar eller ser någon nytta med sina diagnoser inte söker sig till eller stannar kvar på detta forum. Kan det stämma?

Upplever det så också. Så även tror jag grövre AS är mer sällsynt här än i verkligheten, jag tänker på en kille som inte KAN tala om något annat än film, bokstavligt talat. Hoppas de läser, de kan kanske lära sig något såsom jag gör.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har fått en känsla av att folk som inte accepterar eller ser någon nytta med sina diagnoser inte söker sig till eller stannar kvar på detta forum. Kan det stämma?

Att inte acceptera eller se nån nytta leder nog till en viss bitterhet. Så, ja, jag kan nog hålla med dig ang det här forumet.

Jag är kluven till det. Själv är jag en positiv person i grunden. Men det är nästan mesigt att säga det idag, inte bara här utan i hela samhället, och det skrämmer mig lite.

Jag vill att bitterhet ska omsättas i något bra men det är en fas i bitterhetsprocessen verkar det som, kanske...

Jag har inte haft nån "nytta" av diagnos vad gäller stöd eller annat från samhället. Jag ville veta om jag tänkt rätt, och det hade jag.

Det stöd/resurser som finns är jag inte betjänt av, jag är för "vanlig" och/eller NT-ifierad, och det går liksom inte att backa, och det stöd jag skulle vilja ha finns inte.

För mig är det ett led i att lära känna mig själv och att få mina egna tankar bekräftade.

alfapetsmamma skrev:Jag har inte haft nån "nytta" av diagnos vad gäller stöd eller annat från samhället. Jag ville veta om jag tänkt rätt, och det hade jag.

Det stöd/resurser som finns är jag inte betjänt av, jag är för "vanlig" och/eller NT-ifierad, och det går liksom inte att backa, och det stöd jag skulle vilja ha finns inte.

Öh... Japp... Same here...

ja, för att förstå sig själv (och andra) och andra områden i livet tex att sköta hemmet bra etc etc

Jag har inte AS (dock kanske någon annan diagnos) och mina problem får konsekvenser just i arbetslivet enbart, så om jag varit ekonomiskt oberoende hade jag inte funnit någon anledning att göra en utredning utan helt enkelt struntat i arbetslivet.

Peter skrev:

alfapetsmamma skrev:Jag har inte haft nån "nytta" av diagnos vad gäller stöd eller annat från samhället. Jag ville veta om jag tänkt rätt, och det hade jag.

Det stöd/resurser som finns är jag inte betjänt av, jag är för "vanlig" och/eller NT-ifierad, och det går liksom inte att backa, och det stöd jag skulle vilja ha finns inte.

Öh... Japp... Same here...

Samma här också.

Utredningen gjorde jag på eget bevåg, för att veta varför jag funkar som jag gör.
Några tjänster, stöd eller hjälpinsatser har jag inte velat ha vare sig före eller efter det.

Märklig frågeställning tycker jag.

Ekonomin spelar absolut ingen roll i mitt fall, det handlar mer om överlevnad och att försöka bli någon jag kan vara som jag står ut med.

Om jag varit helt ekonomiskt oberoende hade jag aldrig fått någon diagnos, eftersom jag aldrig behövt pressa mig ut att jobba och således aldrig trillat ned i den depression det utlöste. Frågan tar ut sig själv.

Vad gäller stöd och insatser så har jag öht inga sådana. Blåvägrar konsekvent utnyttja något jag inte behöver.

Troligtvis inte.
Mina problem har ffa blivit synliga i arbetslivet.
Annars skulle jag aldrig drömma om att umgås med främmande människor.....
Litar inte på folk bara sådär.

Hade man pengar så man klarade sig ändå så skulle jag iafl bara välja att jobba med det som verkligen intresserade mig och med människor som jag gillade.

Men kanske hade jag blivit nyfiken på att göra utredning på äldre dar, bara för att få veta...

Jag har inget behov av en diagnos för det ekonomiska.. bara det faktum att veta vilka egenskaper man har gör ens kategoriserande hjärna lite lugnare.
Det finns nog inget i autismen som gör att jag inte alls klarar av att fungera (?).. snarare andra saker isf.
Det viktigaste är väl att vara helt säker på att de egenskaper man har som inte passar i samhället, inte är ditt eget fel.

Sluta arbeta skulle jag aldrig klara av att göra.. bara tanken på att aldrig arbeta får mig att få djup ångest..

Jag har i perioder behövt hjälp av psykvården och de har hela tiden kommit med de mest befängda diagnoser och givit mig fel behandling. AS-diagnosen gör att jag kan börja jobba med mig själv och mina problem på ett vettigt sätt. Och att jag kan njuta av och vara stolt över mina begåvningar.