Zombie skrev:Men jag tycker en strid om ifall det ena, det andra, båda eller inget är det enda som gäller liknar alla andra teoristrider mellan folk som var och en bara ser en kort bit eller en dimension av vad som är flera dimensioner sammanflätade långa skalor. Intressantare vore att lägga ner den energin på att försöka bena ut hur grejerna faktiskt ser ut. (Och lita på att det som är irrelevant visar sig vara det vid en granskning - med tillbörlig reservation för brister i undersökningen, förstår sig.)

Instämmer med Z, som i vanlig ordning talar så klokt .

Dock kan jag inte avhålla mig från att lägga in en liten brasklapp om att när det nu är så att vi som har AS är mer känsliga än andra (mot stress, olika sinnesintryck, etc.), så är det ju så gott som självklart att vi av rent biologiska skäl är mer benägna att drabbas av PTSD och liknande.

rdos skrev:En del av det som NTs är känsliga för är t.o.m. förbjudet i lag. Om samma sak gällt för vanliga saker som aspiesar är känsliga för så skulle det t.ex. vara förbjudet att föra oväsen som vissa måste hålla för örona för att uthärda. Offentliga lokaler skulle inte få ha fläktar som surrar och som kan göra aspiesar galna. Flimrande ljus skulle vara förbjudet. M.fl. saker.

Jag håller med dig. Man har ju vidtagit vissa åtgärder via lagboken i de här frågorna. De rörde mest epilepsiproblematik med stroboskopljus och repetitiva ljudpulser på diskon, samt bullerminskning i lokaler för att minimera obehaget för hörselskadade med hörapparat eller med smal frekvensbredd.

Men jag skulle vilja se fler sådana bullerminskande åtgärder i offentliga lokaler och på offentliga platser. Särskilt stora, öppna lokaler (t.ex. vänthallen i Stockholm C), där det ändå är så mycket störningar (folk som rusar härs och tvärs, ljusskyltar av olika slag, ett öronbedövande sorl från alla i lokalen etc.). Men också på platser och i lokaler som är små, men som ofta används, t.ex. informationskontor, offentliga entréhallar, kafé- och lunchställen i offentliga hus.

rdos skrev:

alfapetsmamma skrev:Japp, jag tror jag förstått. Om man är född bokstavsberikad så kan man utveckla PTSD lättare än annars? Det tror jag nog också på. PTSD utvecklas av mindre trauman hos vissa, som vissa hade gått mer oskadda igenom.

Vet inte om jag förstod detta korrekt, men jag vill väl förtydliga detta (enligt min uppfattning) till att det antagligen inte har någon betydelse om man föds bokstavsberikad eller inte för hur lätt man utvecklar PTSD, utan att det snarare är så att alla de saker man utsätts för som bokstavsberikad gör att sannolikheten att utveckla PTSD är mycket större. Om du menade så, så håller jag med, annars inte..

Jag tror på både ock i viss mån. Dvs att man dels har eller snarare kan ha en högre känslighet på gott och ont, som bokstavsberikad. Dels att man utsätts för större påfrestningar, eftersom man ofta stöter på patrull när man försöker göra saker på det sätt som ligger närmast till hands, inte förstår sig på vad som förväntas av en, får skit för det osv.

Alexandra skrev:

Zombie skrev:Men jag tycker en strid om ifall det ena, det andra, båda eller inget är det enda som gäller liknar alla andra teoristrider mellan folk som var och en bara ser en kort bit eller en dimension av vad som är flera dimensioner sammanflätade långa skalor. Intressantare vore att lägga ner den energin på att försöka bena ut hur grejerna faktiskt ser ut. (Och lita på att det som är irrelevant visar sig vara det vid en granskning - med tillbörlig reservation för brister i undersökningen, förstår sig.)

Instämmer med Z, som i vanlig ordning talar så klokt .

Dock kan jag inte avhålla mig från att lägga in en liten brasklapp om att när det nu är så att vi som har AS är mer känsliga än andra (mot stress, olika sinnesintryck, etc.), så är det ju så gott som självklart att vi av rent biologiska skäl är mer benägna att drabbas av PTSD och liknande.

Håller med dig, och med Z (feståss) och så ville jag tillägga att den text jag läst om kopplingen mellan PTSD och npf handlade om ADHD och PTSD, inte AS eller npf allmänt, samt att en stor och viktig trauma-bit var klassrumstrauma. Inget man tänker på i förstone när man talar om trauman och tänker sig krig, våld, död osv.

Och klassrumstrauma känns för mig väldigt relevant i det här sammanhanget (AS, mobbning, oförståelse, utanförskap osv). Därav mitt länkande..

Jag har ingen AS diagnos fastställd, försöker få en utredning gjord.

Men jag har däremot varit med om stora trauman som skulle kunna förorsaka PTSD och fick en sådan diagnos för mång år sedan. Det jag hängde upp mig på var beskrivningen av PTSD; att man återupplever händelsen, ser den framför sig. Det gjorde inte jag, jag fick minnesbortfall.

Men däremot så mådde jag fruktansvärt dåligt när jag kom till en plats som likande olycksplatsen, fast jag inte kom ihåg händelsen.

Nästa trauma som inte dignostiserades, då var jag på VPM och fick prata med en psykolog en gång som inte tyckte att jag hade något behov av dem. För jag beskrev allt som hänt så klart och sakligt (AS).

När jag beskrev vad som hade hänt så var det ur ett perspektiv där jag inte var personen som råkat ut för det utan bara en helt oberoende betraktare.

Därför ses jag ofta som en stark person, vilket jag inte alla gånger är. Det blev nog lite rörigt, men behövde skriva av mig lite om mina erfarenheter.

Har inte läst alla era inlägg (orkar inte just nu )
men jag fick PSTD för ca 10-12 år sedan pga en verkligt otäck upplevelse.
Blev fast hos en klart störd kille (han var senare bl a med på en kvällstidnings lista över farligaste brottslingarna... ) under flera veckor och utsattes för upprepad misshandel, kränkning, dödshot och kvävningsförsök (ja det är sant )
Var 16 år...........,

Och i ca två år efteråt hade jag hemska symtom. Flashbacks hela tiden, mardrömmar, ångest, depression, spänd hela tiden, överreagerade på ljud, var alltid tvungen att ha koll på utgångar, klarade inte att ha folk bakom ryggen, inte att vara i stora affärer, inte att stå i köer, misstänkte varenda man t ex........ Överdrivet kontrollbehov helt enkelt.

Nog för att jag hade bekymmer redan innan detta; men det blev ju värre så att säga...

Med tiden klingade det av mer och mer och jag kunde relaxa.
Men lovar, det tog minst fem år innan jag kunde sluta tänka på det varje dag.

Önskar ingen den erfarenheten!

Jag hittade diagnosen C-PTSD vilket jag känner stämmer in på mina problem.

http://en.wikipedia.org/wiki/Complex_post-traumatic_stress_disorder