Varför beter du dig som en skurtrasa? Tror du inte att han fattat poängen?

Tack för svaren, Pemer. När det gäller frågan om dina personliga erfarenheter så är det väl självklart ingen som ifrågasätter det du faktiskt upplevt. Du behöver inte bli ironisk och bitsk. Det som ifrågasätts är när du drar långtgående slutsatser om kvinnor i allmänhet baserat på ditt tämligen magra statistiska underlag.

I själva verket finns det många olika typer av kvinnor, precis som det finns många olika typer av män. En del är av naturen mer romantiska än andra (gäller båda könen) och behoven därvidlag kan också variera genom livet.

Peper skrev:

Inger skrev:2. Den som inte är i kontakt med sin sexualitet eller inte sänder ut några sexuella signaler i umgänget med kvinnor, blir heller inte sedd på det viset - om vi nu ska snacka om instinkter. Visst är det samtidigt bra att kunna hålla hormonerna i styr där det inte är lämpligt - det borde somliga andra män lära sig! - så det är en fin balansgång där det gäller att inte visa för mycket men inte heller för lite. Att inte vara för påstridig, men inte heller för flat när man väl har chansen. (Sagt rent generellt till män i allmänhet.)

Här är nog den enskilt viktigaste punkten, det är väl här ALLT brister. Jag har ju kunnat undra om den här jättetendensen att verka vara en så fin vän betyder att man har en utstrålning av bög eller kastrerad eunuck.

I attityden på nätet så fort jag pratar om relationer är utstrålningen uppenbarligen "åh gud, han vill alldeles för mycket, han är alldeles för mycket", och IRL är jag nog rädd att det rent sexuella på det sättet inte märks alls. Inte förrän om det romantiska verkligen funkar och vi hamnar tillsammans och gosar i soffan, då händer det definitivt desto mer, senaste gången jag inte själv hade väntat mig det bekräftade den trenden som förblir 100-procentig, men.... innan dess, som sagt....

Kan jag mycket väl tänka mig. Tycker mig förnimma hos de flesta aspergare, av båda könen tror jag, liksom hos många intellektuella, engelsmän m fl, att det främst är det mentala som dominerar och att sexualiteten därför ofta ligger mycket djupare och kräver både rätt tidpunkt, rätt miljö och rätt förutsättningar för att komma fram alls.

Medan den för andra är det mest dominerande, som syns på hela kroppspråket, och för åter andra något som ligger relativt lättåtkomligt så att man kan ana det även om det inte visas så tydligt utåt just då.

Detta är förstås ett problem i situationer där den behöver vara förnimbar för att man ska bli intresserad, om den inte kommer fram alls förrän man redan blivit det. Lite moment 22 alltså.

Som tjej har man en liten fördel i att en del killar ändå är villiga att ta chansen att leta efter den även om den inte syns utanpå, medan tjejer nog överlag förväntar sig att den ska märkas om den finns.

Möjligen om man som tjej vet om detta så att man fattar att man kan bli positivt överrraskad om man ger det en chans. Men då bör det nog vara såna tjejer som själva är lite udda eller har det lite djupare liggande så att man matchar varandra bättre och kan leka fram det tillsammans.

Att man p g a NPF, djupare liggande sexualitet, introversion och annorlunda intressen, vanor, behov, värderingar etc, inte är kompatibel med 99% av befolkningen är inget man bör bli vare sig förvånad eller förbannad över, det är som det är bara.

Peper skrev:

Inger skrev:3. Har man en grabbig stil och drar skämt hela tiden istället för att visa sina känslor eller tala om djupare saker, kanske man också uppfattas mest som en rolig kompis men inte som en vuxen man.

Det här återkom mer specifikt i ditt nästa inlägg, ja. Jag har alltså knappast någon sådan grabbig stil, om något visar jag mina känslor och försöker tala om djupare saker.

Med kvinnor då menar du? Möjligt att du visar andra sidor då. Annars är grabbig stil just vad du har.

Peper skrev:

Inger skrev:5. Och sen har vi det där med livsstilen, som sagt. Den skulle du behöva hjälp med, men du verkar inte själv se det som ett problem värt att prioritera på riktigt? Jag blir skitorolig när jag ser vad du äter, eftersom jag ju gärna vill att du ska leva tillräckligt länge för att hitta det du söker. Har funderat länge på att ringa TV3 om det inte vore för att den där Skipperhäxan är så jävla elak. Du skulle behöver nån som hjälper dig på längre sikt, och utan att vara onödigt grym. Har du själv funderat något på hur du ska komma tillrätta med problemet?

Jag håller naturligtvis med dig i de stora linjerna, men jag tycker du får det att låta ännu mer läskigt och illa än jag riktigt tyckte själv. Men du har säkert rätt.

Jag överdriver faktiskt inte. Det är läskigt. Om du fortfarande äter såsom jag sett dig göra på träffarna så kommer du dö i förtid om du inte gör något. Du verkar inte fatta allvaret.

Dessutom är det (som andra försökt påpeka med eller utan finkänslighet) ytterst få kvinnor som uppskattar kalaskula (jag tillhör nog undantagen), så där har du ett stort potentiellt hinder som du faktiskt kan göra något åt - och bör göra något åt om du vill behålla liv och hälsa.

Ska jag ringa Skipper eller har du någon bättre plan?

weasley skrev: Det Charley? skrivit var bara en sammanfattning av den trend som genomsyrar alla dessa trådar - nämligen hur förfärligt det är med "kvinnor" som - i korta ordalag - inte släpper till.

Precis!

weasley skrev:Jag anser att det finns en väldigt problematisk bild av kvinnor generellt sett hos en del av forumisterna. Det är min åsikt.

Håller med, detta är min åsikt också.

weasley skrev:Jag hoppas att den som är verkligt intresserad av att ha framgång hos kvinnor som grupp kan se till att vara öppen för detta istället för att envisas med den attityd som sugis så målande beskrev i sitt inlägg.

Det hoppas jag också.

Jag tycker inte kvinnosynen handlar om att brudar inte släpper till. Det handlar väl mer om att brudar släpper till fast för fel killar.

Aspergerkille = Inget samlag

Säger aspergerkillen som knep forumets pudding.

Jag har ingen Aspergerdiagnos

Haha, ok.

Inger skrev:OK, du tröttnade på att vara så himla mjuk och varm och unnade dig en halvgrov och dålig vits för en gångs skull. Visst, inget att göra så stor affär av, själv lade jag ö h t inte märke till skämten (har nåt sorts tramsfilter som sorterar bort sånt). Klart det känns orättvist att bli så grillad för ett så pass obetydligt och inte särskilt elakt menat övertramp när andra regelbundet kommer undan med riktiga lågvattenmärken och kvinnosyn som får en att rysa.

Och det var väl knappt det. "Åh, din rackare! "

Men jag tror ändå det finns en poäng i detta som Charley? m fl reagerat på och som nu Sugis lyckades sätta ord på: ilskan och bitterheten mot alla kvinnor som inte fallit pladask. Den bitterheten skiner igenom faktiskt, kanske lite mer än du är medveten om själv.

Jo. det förstår jag förstås. Det är väl lite en helt annan sak. Mer under nästa fråga om det...

Och visst kan jag förstå den. Jag skulle säkert känna likadant i dina kläder: att vara så full av kärlek som inte får något utlopp, det kan vem som helst må dåligt av. (Själv har jag känt så karriärmässigt och tyckt att världen missat en jävla massa talang jag hade kunnat bidra med.)

Mmm... och det är ju t o m officiellt fastslaget att ofrivillig ensamhet är en allvarlig ohälsofaktor. Det är så gränslöst sorgligt att alla instinkter ska sträva så mot att riskera öka problemen ännu mer för den som väl har börjat trampa snett i de här sammanhangen, i och med att minsta knyst om att det är trist och jobbigt i sig är än mer oattraktivt, bitterhet är oklädsamt osv.

Tillräckligt grundmurade attityder kan rimligen gå totalt på kors och tvärs med instinkter, så funnes väl vilja till det skulle en attitydförändring kunna vara fullt möjlig, där man valde att i första hand visa förståelse och medkänsla med ofrivilligt ensamma, likaväl som med andra som är olyckligt lottade i olika avseenden. Men det är naturligtvis en utopi som inte skulle kunna hända. Lite kul att tänka högt, dock!

Men en del av den beror på att du ändå lägger 100% av ansvaret på kvinnorna och 0% på dig själv. Du är redan perfekt och då är de dumma i huvudet/elaka/golddiggers/vet inte sitt bästa, om de inte fattar det direkt. (Medan jag - typ rätt nyligen - fattat att jag faktiskt saknar viktiga egenskaper som man behöver för att komma nånvart i arbetslivet och därför slutat anklaga omvärlden för det som är mina problem.)

Tydligen ger jag den utstrålningen och det är ett jättemisslyckande, för inte fasen har jag de proportionerna på det. Det enda det handlar om är att jag inte är redo att lägga 100% av ansvaret på mig själv och 0% på kvinnorna, utan åtminstone något på dem. Mer är det inte fråga om, men det är kanske helt enkelt där gränsen går, att det genast blir i praktiken som om man ville kasta ifrån sig alla 100%.

Så man måste kanske anamma inställningen att det ligger 100% hos en själv, om man ska undvika tolkningen att det är alla 100 man vill lägga på kvinnorna... Hoppas det räcker, bara, med så taskig kontroll på sin utstrålning som man sitter med kanske det inte räcker heller. Man är som sagt fruktansvärt van vid att få höra andras projiceringar och för dem självklara tolkningar, som man inte själv känner igen sig i alls...

Men onekligen, jag ska tänka om där, och sluta skylla ifrån mig.

antikropp skrev:Jag tycker inte kvinnosynen handlar om att brudar inte släpper till. Det handlar väl mer om att brudar släpper till fast för fel killar.

Aspergerkille = Inget samlag

:-D

Jag höll på att skriva som Inger: Ska du säga som knep forumets galanta dam nummer ett. ;-D Men så såg jag vad du skrivit om avsaknad av diagnos och så föll ju det skämtet platt, LOL!

Allvarligt talat tror jag inte riktigt det är sant förvisso. Det finns ju flera här på forumet inte minst som har både fru och barn så nog finns det de som släpper till även till aspergerkillar!

Problemen kan ju dock vara de som Inger och Jossan pekat på. Bristande självinsikt och överdrivna förväntningar/föreställningar kan vara två exempel på sådant som fungerande spegelneuroner nosar upp och avfärdar.

*****

Den som har problem med kvinnsen och som vill ha ärliga och raka åsikter och uppfattningar om vad jag personligen tycker om dennes uppträdande kan få det av mej om det efterfrågas. Mer specifik än så tänker jag dock inte bli eftersom det handlar om andras integritet. Frågar du får du svar. Annars talar jag i generella termer.

Inger skrev:Säger aspergerkillen som knep forumets pudding.

Men alltså nu blir man ju nyfiken, för att gå lite off-topic.
Jag har uppenbarligen missat en del forumskvaller, antikropp och ?.

Jag säger inte att ni ska berätta, jag säger bara att jag blev nyfiken.

weasley skrev:Den som har problem med kvinnsen och som vill ha ärliga och raka åsikter och uppfattningar om vad jag personligen tycker om dennes uppträdande kan få det av mej om det efterfrågas. Mer specifik än så tänker jag dock inte bli eftersom det handlar om andras integritet. Frågar du får du svar. Annars talar jag i generella termer.

Shoot för tusan!

nallen skrev:

weasley skrev:Den som har problem med kvinnsen och som vill ha ärliga och raka åsikter och uppfattningar om vad jag personligen tycker om dennes uppträdande kan få det av mej om det efterfrågas. Mer specifik än så tänker jag dock inte bli eftersom det handlar om andras integritet. Frågar du får du svar. Annars talar jag i generella termer.

Shoot för tusan!

Tar det i PM.

Jossan skrev:

Pemer skrev:Det enda jag själv sedan lång tid tycker jag egentligen har brukat återfalla i är att kommentera då och då i sammanhang där jag funnit det relevant, just det faktum att mycket känslor verkar skrämma fasen så mycket mer än det lockar. Och på den specifika punkten känner jag mig verkligen inte överbevisad om motsatsen.

Det är här som kvinnor har påpekat för dig att det är inte alla dina känslor som skrämmer bort dem, utan andra saker runt omkring

Kanske inte de kvinnorna, men jag talar ju (också här) om erfarenheter av egna, faktiska upplevelser. Den senaste som det kom något fint en bit på väg med började t ex tidigt varna mig öppet för att hon upplevde det som så obehagligt hur öppen, varm och känslosam jag var, att hon blev så rädd för risken att såra mig.

Uppenbarligen var det en del av anledningen att hon till sist valde att kliva av helt i stället, och som jag minns vad som faktiskt blev uttryckligen sagt vid uppbrottet tolkade jag det som att det var den största och mest avgörande delen. Ju mer jag tänker på det kan jag inte påminna mig att hon skyllde på någon annan bit av hurdan jag var alls. Inget som hon sade till mig i alla fall.

Jossan skrev:

Pemer skrev: Att med ödmjukhet och självdistans tillstå att det finns mycket utöver det som jag själv kan påverka och jobba på har jag försökt visa så länge jag har diskuterat sådana här frågor.

Det är ingenting som har märkts isåfall. För det har ju inte hänt något.

Jag har tagit till mig av mycket andra sagt, och andra har märkt det. Och jag har varit med om ovannämnda lilla... pja, romans, eller vad som nu är rätta ordet... så hänt något vet jag ju själv att det har, oavsett i vilket avseende du menade att inget har hänt.

Jossan skrev:

Pemer skrev: Vid ett tillfälle tog jag i ordentligt i en tråd och skrev rent ut hur övertygad jag är om hur lycklig jag tror jag skulle kunna göra en hypotetisk livskamrat. Och jag står för det, jag har det bästa självförtroende att jag skulle kunna leva upp till det.

Här kan jag bara hålla med det som Inger skrev angående att ha gott självförtroende. Tycker verkligen att du borde lyssna på henne.

Mmmm, det var jättebra ord! Vad härligt, en punkt där vi är helt överens!

Jossan skrev:

Pemer skrev: Kul paradox i det också, där är det jag som är självsäker, visar attityd och onekligen upplevs som elak... även allt det är bitar som så ofta i övrigt är just vad som de facto går hem...

Det är ingen som har sagt att de tycker att du är elak. Jag tycker INTE att du är elak, tvärtom. Men jag tycker att du är oattraktiv. Men det beror inte på att jag tycker du är snäll utan som sagt på andra saker, och nej, Jag tycker inte att elakhet är något som är attraktivt hos en kille. Jag tycker killar ska vara snälla.

Nej, det är sant, ingen som har sagt det. Jag menade mer att skoja till lite just om att attityden "det är kvinnorna som inte ser hur underbar jag är" kunde ses just som både självsäkerhet, attityd och något slags elakhet. Men det var en dålig liknelse!

Få se nu, du tycker jag är oattaktiv och inte snäll heller? Det lät rätt roligt "men det beror inte på att jag tycker du är snäll"... Hoppas du tycker jag är snäll, åtminstone... ibland i alla fall?

"Han är åtminstone ganska snäll mot katter och barn..."

Ärligt talat, här kunde det ju vara av visst intresse hur stor del av total "oattraktion", hos de kvinnor på forumet som har det för mig, som beror på att man hann börja läsa mina oreranden i sådana här frågor innan man hade hunnit göra sig någon direkt bild av mig, eller tillräckligt mycket på helt andra aspekter. Jag anar att jag har bränt mina skepp bland stor del av landets aspergerkvinnor genom att gå i fällan att börja skriva i sådana här trådar från början, och kanske skulle ha hållit huvudet kallt i stället. Men många måste ju rimligen också ha preferenser som jag inte uppfyller, och vara oattraherade av sådana skäl först och främst. Men å andra sidan, strunt samma... de jag inte får, får jag inte... det är inget att spekulera så mycket i...

Jossan skrev:

Pemer skrev: Men att en del inte anser att jag har tagit till mig något av andras tips är helt otroligt, jag har försökt vara rejält tydlig under årens lopp med hur mycket jag faktiskt har tagit till mig av nya nyanser och tips från andra.

Som sagt, det är ingenting som har märkts.

Pja, inget du har märkt i alla fall. Fair enough.

Jossan skrev:

Pemer skrev: Men det verkar som om allt sådant från mig i det ämnet hamnar i någon totalt död vinkel för några. Det finns andra som noterat den utveckling jag haft i de här frågorna och gett mig cred och beröm för det.

Verkligen? Vilka då?

Nu har jag inte suttit och gjort upp listor över vilka det har varit, men noterat att det har hänt har jag gjort. Jag vågar inte svära på några namn i sammanhanget.

Jossan skrev:

Pemer skrev:På liknande sätt kan också förtjänas att påpekas att flera kvinnor jag lärt känna både via dejtingsajter/communities och några just härifrån Aspergerforum har nämnt uttryckligen vilken skillnad de tyckte det var att börja läsa text om mig och av mig på nätet mot att sedan träffa mig. Så den grundläggande skillnaden har jag ju länge varit medveten om, och stundtals även skrivit om som en del av problemet i relationstrådarna här...

Och det är här man återigen frågar sig: Har du funderat på varför?

Inte behövt fundera särskilt mycket. Det är ganska självklart att det inte är lika klockrent och idiotsäkert att bedöma andra människor genom att läsa vad de skrivit någonstans på nätet, och kanske se ett foto, utan att det är när man möts öga mot öga som man verkligen ser hela människan och kan få en verkligt riktig bild av personen. Att jag behöver upplevas live för att man ska se mig, och att många tycks se - som jag känner det - någon mer eller mindre totalt helt annan person på nätet, har jag varit medveten om i åratal.

Jossan skrev:

Pemer skrev:Dessa har då kommenterat rent ut att det verkligen inte alls märktes just något särskilt att jag var någon särdeles charmig och mysig person när de läste foruminlägg av mig, men att de såg helt nya sidor IRL och verkligen tog till sig mig och vi kunde bli goda vänner (och i ett fall t o m antydan till lite mer för en tid, åtminstone)

Nej, men verkligen? Grattis då!

Tack!

Jossan skrev:

Pemer skrev: Att kunna tillåta sig tycka så om någon när man väl ses IRL och lär känna varann, och kunna bortse från hur fel det kändes att läsa om honom först, borde väl vara rätt aspigt, och lite mer "NT" att inte fixa det?.

Amatörmässig spekulation! Du borde hålla dig för god för det.

Okej, det kanske jag borde. Men när man talar om generella AS/NT-skillnader är det ju överlag NT:s som har större tendens att låsa sig vid en känslomässigt baserad åsikt när man väl har fått en, och sedan inte vara vidare benägen att ompröva en åsikt man redan har? Medan det brukar anses mer aspigt att inte gå på känslomässiga aspekter över huvud taget utan sträva mot att se strikt logiskt på saker från första början.

Pemer skrev:

Inger skrev:Och visst kan jag förstå den. Jag skulle säkert känna likadant i dina kläder: att vara så full av kärlek som inte får något utlopp, det kan vem som helst må dåligt av.

Mmm... och det är ju t o m officiellt fastslaget att ofrivillig ensamhet är en allvarlig ohälsofaktor. Det är så gränslöst sorgligt att alla instinkter ska sträva så mot att riskera öka problemen ännu mer för den som väl har börjat trampa snett i de här sammanhangen, i och med att minsta knyst om att det är trist och jobbigt i sig är än mer oattraktivt, bitterhet är oklädsamt osv.

Men det är inte "minsta knyst" - det är sida upp och sida ner, år efter år, med faktiskt ganska provocerande uttalanden om kvinnor i allmänhet, som många av oss inte känner igen oss i, även om det kanske stämmer på en del. Till slut tröttnar man på dessa generaliseringar och säger ifrån.

Pemer skrev:Tillräckligt grundmurade attityder kan rimligen gå totalt på kors och tvärs med instinkter, så funnes väl vilja till det skulle en attitydförändring kunna vara fullt möjlig, där man valde att i första hand visa förståelse och medkänsla med ofrivilligt ensamma, likaväl som med andra som är olyckligt lottade i olika avseenden. Men det är naturligtvis en utopi som inte skulle kunna hända. Lite kul att tänka högt, dock!

Jag tror verkligen inte någon här vill lägga sten på börda, Pemer. Och jag är ledsen om jag kanske var mer frispråkig än jag borde varit (försökte be moddarna radera inlägget efter att jag postat det men då hade du redan hunnit svara).

Men ditt sätt att skriva om dina problem provocerar eftersom du hela tiden projicerar och fokuserar på vad kvinnorna gör för 'fel' istället för på vad du känner. Om du bara höll dig till att beskriva dina känslor inför den bristande framgång du mött (t ex "jag mår dåligt, jag är ledsen, besviken, frustrerad" etc.) så skulle du säkert få hur mycket sympati som helst.

Men du uttrycker dig ofta i subtilt krävande termer när det kommer till den här frågan, och det brukar de flesta reagera mot eftersom man förnimmer kravet även om det inte är tydligt uttalat. Även här gör du det. Nämnandet av ohälsa i samband med ofrivillig ensamhet t ex känns som emotionell utpressning snarare än att väcka sympati, fast det normalt borde göra det.

Du är dock ingalunda ensam om det. Andra här har också haft den olyckliga tendensen att inte kunna kommunicera sina viktigaste behov på annat sätt än att kräva eller attackera andra och det brukar tyvärr aldrig falla i god jord. Kanske är det en del av funktionshindret, men mer troligt är att det är något man lärt sig av den omgivande kulturen eftersom detta är så pass vanligt bland folk i gemen (eller en kombination av båda i de fall man envisas med det i högre grad än vanligt). Ju förr man blir medveten om det, desto lättare kan man försöka tänka på hur man uttrycker sig och kanske få ett annat bemötande än man fått innan.

Pemer skrev:

Inger skrev:Men en del av den beror på att du ändå lägger 100% av ansvaret på kvinnorna och 0% på dig själv. Du är redan perfekt och då är de dumma i huvudet/elaka/golddiggers/vet inte sitt bästa, om de inte fattar det direkt.

Tydligen ger jag den utstrålningen och det är ett jättemisslyckande, för inte fasen har jag de proportionerna på det. Det enda det handlar om är att jag inte är redo att lägga 100% av ansvaret på mig själv och 0% på kvinnorna, utan åtminstone något på dem. Mer är det inte fråga om, men det är kanske helt enkelt där gränsen går, att det genast blir i praktiken som om man ville kasta ifrån sig alla 100%.

Det är i alla fall det intrycket man fått av det du skrivit. Själv är du ju helt nöjd med dig själv medan kvinnorna är allmänt ogina eller inte begriper bättre. Tänker du verkligen inte så, så har det i alla fall inte kommit fram i inläggen här. Men det kan ju hända ibland, att vissa saker tycker man är så självklara att man inte skriver dem eftersom man känner sig själv och tror att det är uppenbart för alla.

Pemer skrev:Så man måste kanske anamma inställningen att det ligger 100% hos en själv, om man ska undvika tolkningen att det är alla 100 man vill lägga på kvinnorna... Hoppas det räcker, bara, med så taskig kontroll på sin utstrålning som man sitter med kanske det inte räcker heller.

50-50 räcker gott. Eller 0-0 t o m, för vissa saker är inte någondera partens fel utan bara att man inte klickar helt enkelt.

Som jag skrev förut är det ju procentuellt väldigt få som var och en kan tänka sig, och kanske ännu färre om man är lite udda, så då behöver det inte alls vara något personligt utan bara olyckliga omständigheter. Gäller även vänskap. Ju mer udda och ju mindre ytlig man är desto svårare att hitta någon man passar ihop med. Egentligen är det ju snarare mirakel att några alls får ihop det. Inget att ta personligt alltså, eller anklaga någon annan för. Bara väldigt tråkigt när det inte funkar.

Pemer skrev:Man är som sagt fruktansvärt van vid att få höra andras projiceringar och för dem självklara tolkningar, som man inte själv känner igen sig i alls...

Så kan det vara ibland, att man inte själv är medveten om vilket intryck man ger. Jag har t ex lyckats skrämma vissa så de trodde jag var värsta bitchen och knappt vågade träffa mig irl, medan jag tycker att jag är saklig, hjälpsam och bara lite pain-in-the-ass.

Pemer skrev:Men onekligen, jag ska tänka om där, och sluta skylla ifrån mig.

Finfint. Men du får gärna skriva om du känner dig ensam och ledsen för det. För det är faktiskt väldigt sorgligt.

*uppriktigt känd sympatikram*

Inger skrev:Men ditt sätt att skriva om dina problem provocerar eftersom du hela tiden projicerar och fokuserar på vad kvinnorna gör för 'fel' istället för på vad du känner. Om du bara höll dig till att beskriva dina känslor inför den bristande framgång du mött (t ex "jag mår dåligt, jag är ledsen, besviken, frustrerad" etc.) så skulle du säkert få hur mycket sympati som helst.

Men du uttrycker dig ofta i subtilt krävande termer när det kommer till den här frågan, och det brukar de flesta reagera mot eftersom man förnimmer kravet även om det inte är tydligt uttalat. Även här gör du det. Nämnandet av ohälsa i samband med ofrivillig ensamhet t ex känns som emotionell utpressning snarare än att väcka sympati, fast det normalt borde göra det.

Det här är något ALLA "bittra singlar" borde ta till sej. Absolut inte alls bara Pemer!

****

Inger skrev:Så kan det vara ibland, att man inte själv är medveten om vilket intryck man ger. Jag har t ex lyckats skrämma vissa så de trodde jag var värsta bitchen och knappt vågade träffa mig irl, medan jag tycker att jag är saklig, hjälpsam och bara lite pain-in-the-ass.

Hög igenkänningsfaktor. Själv har jag blivit kallad allt från husvagnsluder till överdrivet akademisk pga mitt sätt att skriva. Eftersom omdömena inte varit så många men otroligt polariserade vet jag inte riktigt vad jag ska tro dock.

Jossan skrev:Men alltså nu blir man ju nyfiken, för att gå lite off-topic.
Jag har uppenbarligen missat en del forumskvaller, antikropp och ?.

Jag säger inte att ni ska berätta, jag säger bara att jag blev nyfiken.

Han och sugis har varit ihop hela tiden. Det är väl inte någon hemlis hoppas jag eftersom de själva skrivit om det. Hon skrev ett helt underbart inlägg om hur de träffades för ganska länge sen, minns tyvärr inte var.

Inger skrev:

Jossan skrev:Men alltså nu blir man ju nyfiken, för att gå lite off-topic.
Jag har uppenbarligen missat en del forumskvaller, antikropp och ?.

Jag säger inte att ni ska berätta, jag säger bara att jag blev nyfiken.

Han och sugis har varit ihop hela tiden. Det är väl inte någon hemlis hoppas jag eftersom de själva skrivit om det. Hon skrev ett helt underbart inlägg om hur de träffades för ganska länge sen, minns tyvärr inte var.

Hade jag ingen aning om. Har vi några andra (offentliga) förhållanden här på forumet?

Jag & Zombie (sen oktober förra året).
Ford & Tess (som nyligen gifte sig).
Aspasia & Perikles (presenterade sig som par när de kom hit).

Vet minst tre par till men de får väl outa sig själva om de vill.
Finns också några som har varit ihop men inte är det längre.

Pemer skrev:Men jag tycker de här frågorna är ett område där mycket av diskussionen känns oerhört mer NT-mässig än vad jag nog skulle ha velat tro om en målgrupp av andra aspergare, det måste jag verkligen säga...en aspekt jag nog aldrig tagit upp när dessa ämnen diskuterats?

Instämmer. Jag var på god väg att skriva ett ilsket inlägg i tråden efter allt ryggdunkande om hur relationer skulle skapas i samband med Nallens frågor om "instruktionsbok".

Jag får tyvärr en känsla av att de tjejer som gick före och skulle beskriva för Nallen och andra hur de skulle få till en relation gav mängder av oseriösa råd som ingen Aspie borde lyssna på. Vidare kan man inte på ett generellt sätt beskriva detta på det vis som gjordes, med tydlig vink att man borde lära sig att fatta vad NT-kvinnor ville ha. Riktigt inkonsekvent blev det när Weasley babblade på en massa om hur "spelet fungerade" för att nästa andetag påstå att hon inte ville bli uppraggad.

Så jag skulle vilja säga: Skärpning tjejer! Sluta snacka i NT-termer kring relationer utan att berätta vilken målgrupp ni syftar på. Jag är säker på att ni kommer att lura en och annan aspie-kille här annars + (vilket är ännu värre) utöva fel inflytande på de Aspie-tjejer som är singlar och inte heller får till någon relation. Att försöka tuta i dem att de skulle bli lyckligare om de kräver att deras partner ska kunna spela "NT-spelet" perfekt är garanterat ett väldigt bra recept för att förbli singlar!

Observera oxå vilka som skrivit allt detta. Ingen av dem har problem med relationer!!!

Och allt bygger på din doktrin om den grundläggande artskillnaden mellan "aspie"- och "NT"-varelser. Men det säger du som vanligt inte. Ändå kan jag inte se det som annat än i högsta grad relevant om man ska bedöma vems råd som är bättre eller sämre.

Inger skrev:Jag & Zombie (sen oktober förra året).

Ser man på, grattis. Har länge räknat er lite grann som varande inom samma "gäng" här i forumet (inte negativt menat, och jag tycker att jag själv tillhör det gänget i vissa trådar).

Inger skrev:

Jossan skrev:Men alltså nu blir man ju nyfiken, för att gå lite off-topic.
Jag har uppenbarligen missat en del forumskvaller, antikropp och ?.

Jag säger inte att ni ska berätta, jag säger bara att jag blev nyfiken.

Han och sugis har varit ihop hela tiden. Det är väl inte någon hemlis hoppas jag eftersom de själva skrivit om det. Hon skrev ett helt underbart inlägg om hur de träffades för ganska länge sen, minns tyvärr inte var.

Jag har sökt lite, hittade ett jag skrivit, väldigt on topic dessutom.:

hur-ska-pem ... 4-120.html

(Tredje inlägget uppifrån i tråden).

Zombie skrev:Och allt bygger på din doktrin om den grundläggande artskillnaden mellan "aspie"- och "NT"-varelser. Men det säger du som vanligt inte. Ändå kan jag inte se det som annat än i högsta grad relevant om man ska bedöma vems råd som är bättre eller sämre.

Du babblar en massa smörja som vanligt.


Du och Inger bör förresten ö.h.t. inte uttala er om detta med tanke på hur ni ser på just NT-beteenden och sociala beteenden hos Aspiesar, just för att ni knappt verkar ha något typiskt aspigt alls i den vägen.

Ryggdunkande? Nallen fick massor av konkreta och görbara förslag.

Ingen har sagt att han måste "lära sig spela NT-spelet" (vad nu det är) om det inte är specifikt NT-brudar som önskades, men viss grundläggande respekt, ömsesidighet, betänketid och möjlighet att ändra sig om det inte känns bra vill nog även AS-kvinnor ha, även om det skulle finnas några få som kan bestämma sig på fläcken och bara är glada att slippa de vanliga ritualerna.

Kan inte se att någon tutat i andra AS-tjejer något om "NT-spelet" heller. Citera inlägg eller lägg av att påstå saker som ingen sagt.

Kanske man borde starta en tråd för att reda ut detta?