Har inte läst hela tråden, men några papper gör ingen skillnad. Speciellt inte om de är av typer som låtsas förstå vad achpegren innebär.

Det kan jag skaka hand på, Krigarsjäl.

Men den möjligheten kanske är något som kommer med det här förslaget? Det bör åtminstone öka möjligheten.
Du kanske vill att det genomförs på ett mer revolutionistiskt vis?

Men det kanske inte spelar någon roll i och med att det fortfarande är fel regering med en fjäskares retorik.

Fast trovärdighet handlar mest om kunskap, attityd, ödmjukhet osv än om partifärg. Om inte annat så är väl Pemer högerman, om jag inte missminner mig.

Och han får hellre företräda mig än vilken vänster- eller miljöpartist-tant som helst, om han kan nåt om AS och hon bara har sin "välvilja"... (Vägen till helvetet är stenlagd med välviljans stenar, som bekant.)

Jag tycker mig, med eller utan informationskampanjer, faktiskt ändå se en attitydförändring bland folk. Det har blivit mycket mer ok att snacka om psykisk ohälsa. Det har skett nån sorts automatisk avdramatisering. Sen är ämnet förvisso fortfarande laddat.

Alexandra skrev:Jag tycker mig, med eller utan informationskampanjer, faktiskt ändå se en attitydförändring bland folk. Det har blivit mycket mer ok att snacka om psykisk ohälsa. Det har skett nån sorts automatisk avdramatisering. Sen är ämnet förvisso fortfarande laddat.

Eller så har du/jag/vi och andra blivit karskare och säkrare på vår sak och står upp för våra egenheter på ett annat sätt? Det kan ju finnas nåt sånt också, fast man inte är så medveten om det själv?

Hm. Kanske är det så. Fast det känns som att t ex panikångest blivit väldigt mycket mer odramatiskt, nåt som folk är hyfsat öppna om. Intressant tankegång, i vilket fall.

Vi pratar vackert och drar en vals
Men någon skillnad gör vi ej alls
Ty vi kan aldrig komma till skott
Det ser så bra ut på papper blott

alfapetsmamma skrev:

Alexandra skrev:Jag tycker mig, med eller utan informationskampanjer, faktiskt ändå se en attitydförändring bland folk. Det har blivit mycket mer ok att snacka om psykisk ohälsa. Det har skett nån sorts automatisk avdramatisering. Sen är ämnet förvisso fortfarande laddat.

Eller så har du/jag/vi och andra blivit karskare och säkrare på vår sak och står upp för våra egenheter på ett annat sätt? Det kan ju finnas nåt sånt också, fast man inte är så medveten om det själv?

Eller en kombination.

Tror också det hjälper mer än man tror när populära komiker, artister, skådisar, modeller etc berättar om sina diagnoser eller gör program om t ex sin depression, då blir det ok att snacka om det på kafferasten sen.

Och alla som bloggar eller skriver böcker om sina psykiska problem, NPF mm och är öppenhjärtliga på ett sätt som äldre generationer aldrig skulle drömma om att vara.

Plus föräldrar och professinella som kanske trots allt läser en del av alla forum, hemsidor och bloggar eller pratar med varandra om sina egna erfarenheter. Snart finns det väl knappt nån som inte känner nån som har barn med npf eller andra psykiska problem.

Många bäckar små...

Alexandra skrev:Hm. Kanske är det så. Fast det känns som att t ex panikångest blivit väldigt mycket mer odramatiskt, nåt som folk är hyfsat öppna om. Intressant tankegång, i vilket fall.

Lustigt att du nämner panikångest. Peter Lemarc har ju det och pratar just om det på ett ställe (14:00 in) i <a href="http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1233753&selId=1.986909&currPage=1">den här TV4-intervjun</a>.

Intervjuaren: "Du är väldigt öppen i boken om att du vid flera tillfällen i din karriär haft panikångest och mått dåligt"

Peter Lemarc: "Ja absolut. När jag växte upp i Trollhättan, hade nån sagt ordet 'terapeut' så hade man trott att det var Gökboet det var frågan om. Tiderna har ju förändrats och jag tycker inte det är någonting att hymla om. Vi pratar ju inte om en mental sjukdom utan som en liten psykisk ohälsa som kan drabba alla. Det flesta har ju drabbats av nån kris i det här landet, det är jag fullkomligt övertygad om. Om de väljer att våga prata om det är en annan sak. Jag pratar om det för vad ska man hymla om det för? Jag tycker det är bättre att prata om det för då kan folk som går igenom en kris känna att ok, jag är inte ensam om det. Tänk om det skulle vara samma sak med förkylningar att det skulle vara tabu att prata om det"

En annan känd person jag tänker på är Lars Weiss, före detta TV4-chef och numera författare, han har skrivit en bok om sin panikångest.

Inger skrev:

alfapetsmamma skrev:

Alexandra skrev:Jag tycker mig, med eller utan informationskampanjer, faktiskt ändå se en attitydförändring bland folk. Det har blivit mycket mer ok att snacka om psykisk ohälsa. Det har skett nån sorts automatisk avdramatisering. Sen är ämnet förvisso fortfarande laddat.

Eller så har du/jag/vi och andra blivit karskare och säkrare på vår sak och står upp för våra egenheter på ett annat sätt? Det kan ju finnas nåt sånt också, fast man inte är så medveten om det själv?

Eller en kombination.

Tror också det hjälper mer än man tror när populära komiker, artister och skådisar och modeller berättar om sina diagnoser eller gör program om sin depression o dyl, då blir det ok att snacka om det på kafferasten sen.

Och alla som bloggar eller skriver böcker om sina psykiska problem, NPF mm och är öppenhjärtliga på ett sätt som äldre generationer aldrig skulle drömma om att vara.

Plus föräldrar och professinella som kanske trots allt läser en del av alla forum, hemsidor och bloggar eller pratar med varandra om sina egna erfarenheter. Snart finns det väl knappt nån som inte känner nån som har barn med npf eller andra psykiska problem.

Många bäckar små...

Internet överlag tror jag haft en otrolig betydelse för allt möjligt positivt. Att vi träffats till exempel!

Inger, program? Du tänker på t ex tv-serien om Stephen Fry (bipolär är det han har va?) som vi har diskuterat tidigare (och även finns för nedladdning).

EDIT: vi kanske skulle ha en tråd där vi spånar fram kändisar som har/har haft psykisk ohälsa?

barracuber skrev:En annan känd person jag tänker på är Lars Weiss, före detta TV4-chef och numera författare, han har skrivit en bok om sin panikångest.

Såg en intervju när han berättade om sin utbrändhet för en del år sen. Tyckte det var modigt av honom att prata om det öppet.

barracuber skrev:Inger, program? Du tänker på t ex tv-serien om Stephen Fry (bipolär är det han har va?) som vi har diskuterat tidigare (och även finns för nedladdning).

T ex, ja. Och han den där deprimerade journalisten.

barracuber skrev:EDIT: vi kanske skulle ha en tråd där vi spånar fram kändisar som har/har haft psykisk ohälsa?

Haha, det blir nog en väldigt lång tråd isåfall. Hade man inte problem innan så lär man väl få det när man blir kändis. Men visst, shoot!

Inger skrev:Tror också det hjälper mer än man tror när populära komiker, artister och skådisar och modeller berättar om sina diagnoser eller gör program om sin depression o dyl, då blir det ok att snacka om det på kafferasten sen.

Risken är väl att begreppen om vad som är sjukdom vattnas ur när folk som klarar sig bra i samhället jämför sig med dem som verkligen har problem.

Stephen Fry besökte i serien en känd kvinnlig skådis som också är bipolär, tror jag - nu kom jag på vad hon heter - Carrie Fisher!
Känd bl a för att ha spelat Princessan Leia och ha varit gift med Paul Simon.

* redan igång *

tveskägg skrev:

Inger skrev:Tror också det hjälper mer än man tror när populära komiker, artister och skådisar och modeller berättar om sina diagnoser eller gör program om sin depression o dyl, då blir det ok att snacka om det på kafferasten sen.

Risken är väl att begreppen vattnas ur när folk som klarar sig bra i samhället jämför sig med dem som verkligen har problem.

Eller tvärtom. Att det går att klara sig bra trots problemen, vilket borde kasta nytt ljus ju fler som blir upplysta.

tveskägg skrev:

Inger skrev:Tror också det hjälper mer än man tror när populära komiker, artister och skådisar och modeller berättar om sina diagnoser eller gör program om sin depression o dyl, då blir det ok att snacka om det på kafferasten sen.

Risken är väl att begreppen om vad som är sjukdom vattnas ur när folk som klarar sig bra i samhället jämför sig med dem som verkligen har problem.

Jag tänker mig att det är tveeggat (jag var nära att skriva tveskäggat ). Det HAR onekligen hjälpt att kändisar outat sig, men jag har faktiskt varit med om en situation där en bekant som tillfälligt haft problem med panikångest efter en period av alltför mycket jobb och stress kom med välvilliga, men ack så felaktiga (ej tillämpbara på min situation) råd. Summa summarum tror jag dock ändå att det är positivt med "outning".

Alexandra skrev:Jag tänker mig att det är tveeggat (jag var nära att skriva tveskäggat ).

earlydayminer skrev:Att säga att någon predikar är en förolämpning i det här fallet. Är det så sakligt att direkt förolämpa den andra parten?

Jag har inte förolämpat dig. Jag accepterar bara inte dina premisser för hur man får diskutera. Jag tar mig rätten att göra känslosamma inlägg. Det innebär inte att jag inte i nästa ögonblick kan sitta med en person som har just den högerideologi jag hatar och planera konkreta saker.

Idéer är inte självständiga entiter som svävar för sig själv i ett ingenting. Dom ingår alltid i ett sammanhang.

Jag förstår inte dina argument för vad som är bra med förslaget för övrigt.

Jag tycker det är intressant. Frågan är hur man ska kunna få några förbättringar utan attitydförändringar?

DN Debatt skrev:Det finns många människor i Sverige som lever med en psykisk funktionsnedsättning, drabbas av en psykisk sjukdom eller har erfarenheter av psykisk ohälsa. Mellan 20 och 40 procent av befolkningen uppger att de lider av psykisk ohälsa. Omkring 50 000 personer i Sverige har en schizofrenidiagnos och cirka 1–2 procent av befolkningen har en personlighetsstörning.

Dessa människor möts alltför ofta av okunskap i vården och samhället i övrigt. Det brister i tillgången till kompetent personal, arbetssätt och organisation, det brister i resurser och i samverkan mellan myndigheter, en stor andel saknar sysselsättning och det finns en överdödlighet i gruppen.

http://www.dn.se/debatt/vi-ska-forandra ... iskt-sjuka

Det har tydligen haft framgång i andra länder:

Liknande kampanjer har redan bedrivits i länder som bland annat Frankrike, Spanien, USA, Storbritannien, Skottland, Australien och Nya Zeeland, många med goda resultat. Efter den skotska kampanjen ”See me” kunde man till exempel se en nästan 60-procentig nedgång av negativ attityd till psykisk sjukdom i medierna, och 85 procent av personer med psykisk sjukdom bedömde att de efter kampanjen var mer öppna med att berätta om sin sjukdom.

Och tanken är att det inte bara ska bli "prat" utan också handling:

För att öka kunskapen om vad som görs inom den psykiatriska vården har rege­ringen också tagit fram en populärversion av sin skrivelse om psykiatrin – ”Från ambition till handling – en politik för psykisk hälsa”. Den skickas i dag ut till ett stort antal myndigheter, organisationer och medier för att ge en helhetsbild av den stora reform som regeringen har genomfört.

Jag hörde om det för första gången igår (hade missat denna tråd), och så ser jag att det redan finns en tråd om det.

Tre län ska få extra resurser (och givetvis hoppas jag att mitt län blir ett av dem). Ca 70 ambassadörer ska föreläsa mot lön. Det är i första hand myndigheter, skolor och media som ska påverkas.

På längre sikt behöver också arbetsgivarna attitydförändras.

NSPH är inblandade, vilket borde borga för att de berörda själva får inflytande.

Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, är ett nätverk bestående av patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området.

http://www.NSPH.se

Själv blir jag lite nervös när jag läser om välvilliga attitydförändringsåtgärder som initieras uppifrån. En slags kommandostyrning av människors mentalitet. Var det inte så att man ville hjälpa alla stackars långtidssjukskriva att komma ur sin passivitet och bidragsberoende genom att helt sonika börja dra in på sjukskrivningarna.

Det kanske är min paranoida fantasi som börjar skena. Jag inbillar mig att det kan bli svårare att bli sjukskriven pga psykisk sjukdom. Då detta inte anses som ett hinder för arbete, då attityden "officiellt" har förändras, och man behöver inte diskutera med den sjuke hurvida denne är förmögen till arbete. Ibörjan av 2000-talet började man minska sjukskrivningarna för utbrändhet med motiveringen att folk inte skulle tappa kontakten med yrkeslivet. Regeringskansliet bestämde att de som insjuknat i utmattningssymtom mår bäst av max 50% sjukskrivning, vilket inte hade något stöd inom läkarvetenskapen.

För övrigt undrar jag varför jag inte har blivit erbjuden anställning som psykiatrisamordnare? Då det inte finns så mycket att samordna blir detta ett ickearbete som borde passa mig alldeles utmärkt då jag har svårt för social interaktion, stress och omgivningens krav. Jag har dessutom flera års erfarenhet av psykisk sjukdom.

barracuber skrev:Stephen Fry besökte i serien en känd kvinnlig skådis som också är bipolär, tror jag - nu kom jag på vad hon heter - Carrie Fisher!
Känd bl a för att ha spelat Princessan Leia och ha varit gift med Paul Simon.

* redan igång *

Ja han är bipolär, rätt ordentligt enligt testerna i dokumentären.

Jag sitter med i referensgruppen.

Modellen som ligger till grund för den svenska kampanjen är främst vad som gjorts i England och Skottland, där man haft med Stephen Fry bland annat.

Jag har inom referensgruppen framfört vid ett par tillfällen att det som regeringen gjort med de nya sjukförsäkringsreglerna egentligen leder till att skapa stigmatisering gentemot personer med psykisk ohälsa.
Att tala om utanförskap har lett till ett klassiskt vi- och dom-tänkande. Man har överdrivit talet om bidragsfusk, fast sjukförsäkringen snarare varit överfinansierad och i själva verket pågick inget omfattande fusk. Retorik som bidragsberoende ger intrycket av att vara sjuk handlar om ett missbruk.
När människor är sjukskrivna på grund av något som inte syns, så blir de också lättare offer för människors fördomar.

Det är främst Christina Husmark Pehrsson som vägrar att inse sambandet.