Inget av det jag skriver nu handlar om att racka ner på människor med olika neuropsykiatriska diagnoser. Det är bara en massa känslor som jag måste få skriva av mig. Det kommer att bli extremt långt om jag känner mig själv.

Jag fick min diagnos idag efter en mycket långdragen utredningstid. Jag har flera nära släktingar med AS och har den intellektuella förståelsen av vad det handlar om eftersom jag dessutom är beteendevetare i grunden.

Men det bara kokar i skallen. Jag hade inte förväntat mig någon diagnos utan tänkte att jag skulle gå igenom en utredning för att kunna avfärda asperger och börja ta itu med mina problem på annat håll. Så det kom som en chock för mig.

Jag har levt ett helt liv, är 46 år, utan diagnos. Jag har andra problem med andra rötter, känslomässiga trauman, som jag faktiskt har lyckats lösa hyggligt med terapi, men det här!

Jag är livrädd helt enkelt. Jag har en underbar fru och tre fantastiska barn och jag har levt ett helt liv och trott att jag är vanlig, bara trasig. Utifrån sett har jag lyckats väldigt bra. Om jag hade fått chansen att åka tillbaka till mig själv när jag var arton och berätta om mitt liv idag så skulle mitt artonåriga jag inte tro på ett endaste ord. Samtidigt har jag mått skit hela tiden. Fått den ena märkliga diagnosen efter den andra. Gått i psykoanalys. Då var jag narcisistiskt störd. Gått hos en kognitiv psykiater. Då var det medicin och lite löst prat om hur det fungerade på jobbet som gällde. Gick i kuratorssamtal efter att jag försökte rädda en döende man på en toalett på ett jobb när ingen annan reagerade och fick kämpa med att få kuratorn att förstå att det inte var skrämmande att han dog, utan att den starkaste känslan var skammen över att allt jag kunde tänka var att jag inte ville att de på larmcentralen skulle säga åt mig att ge honom mun-mot-mun-metoden.

Jag har trott på att kuratorer, psykologer, läkare ska kunna hjälpa mig hela tiden, men det har bara blivit värre. För varje år har det blivit värre. Inte utåt. Karriären har pekat uppåt. Familjen har fungerat. Men fy fan vad jag har mått. Ändå har jag aldrig haft en tanke på att jag ska ha AS.

Så sitter jag där med en läkare och en psykolog som ritar kurvor, pekar på testresultaten och förnuftsmässigt kan jag ju se att de har rätt. Det de beskriver är mig. Exakt. Och det skrämde skiten ur mig. Jag fick en sådan panik. Blev så otroligt skraj att min första impuls var att springa därifrån.

Egentligen är det en helt sjuk inställning. För någon annanstans så njuter jag av diagnosen. Någonstans är jag så nöjd. Det känns som en revansch och jag är på något bakvänt sätt stolt över mig själv. Men så kommer sorgen. Alla dessa saker som har hänt. Alla oförklarliga oförmögenheter. Jag kan på några minuter sätta mig in i ett ämne tillräckligt mycket för att leda en debatt på en scen inför hundratals människor. Men jag kan inte betala räkningarna. Jag kan skriva lysande texter. Men jag kan ägna så mycket energi åt att räkna ut vilka jag ska hälsa på när jag är ute på ett jobb att jag tuppar av av trötthet när jag kommer hem. Jag går vilse mellan tvättkorgen, kylskåpet och brevlådan. Stoppar in saltet i kylen och mjölken i kryddskåpet. Men jag kan förvandla en omöjlig bok till en som kan ges ut på en månad.

Det var så klockrent när de visade på min hjärnas paradoxala uppbyggnad. På motsättningarna mellan extrem begåvning och stora hål. Jag är som ett litet barn i skallen på vissa plan. Och det skrämmer mig så att jag håller på att gå sönder. Det skrämmer mig mer än tanken på att vara den där depressiva narcisisten. Han kunde i alla fall bota tristessen hyggligt med SSRI och en flaska sprit.

Jag kan förklara vad den mest komplicerade poesi betyder. Jag kan förstå de mest komplicerade symboliska relationerna. Jag tycker att psykoanalysen är löjlig. Har svårt för en hel del av postmodernismen. Men jag kan ta in informationen. Jag kan analysera och tolka som det stora analysmonstret från yttre rymden. Vissa saker har alltid varit så lätta för mig.

Så sitter de där och pekar ut att jag ligger långt, långt ner när det gäller vissa färdigheter. Att jag å ena sidan tillhör de smartaste 0,5 procenten när det gäller mycket. Vilket jag redan visste, men mest har skämts för. Men att jag å andra sidan knappt fixar IQ filmjölk när det gäller andra. Det är så förbannat skrämmande. Det är en sån attack mot min självbild att jag bara grät. Och gråter än.

Jag har inget emot att vara aspergian. Vilket jag tydligen är. Men jag är skiträdd. Så otroligt rädd.

Tills idag hade jag i alla fall myten om att jag var den där snubben som hade en taskig barndom, men som lyckats skaffa sig ett hyggligt liv ändå. Nu vet jag inte vem jag är. Har ingen aning.

Måste bara reagera. Gör det nåt att vara aspergare då?
Det är trist när man bara får matning om hur otroligt dålig man är på vissa områden, även om man kanske råkar vara det (just då?). Skulle det vara bättre med aspergers om det var på en annan person? Det finns folk som inte har diagnos som man inte behöver bli impad av heller, vare sig de fyller kriterier eller inte.

Men var nöjd då? Är det inte bara konstiga människor som säger att aspergare är sämst av alla människor? Det verkar som att vi är de som aldrig får göra någrasomhelst fel eller vi är ett och annat.

regnif skrev:Måste bara reagera. Gör det nåt att vara aspergare då?
Det är trist när man bara får matning om hur otroligt dålig man är på vissa områden, även om man kanske råkar vara det (just då?). Skulle det vara bättre med aspergers om det var på en annan person? Det finns folk som inte har diagnos som man inte behöver bli impad av heller, vare sig de fyller kriterier eller inte.

Men var nöjd då? Är det inte bara konstiga människor som säger att aspergare är sämst av alla människor? Det verkar som att vi är de som aldrig får göra någrasomhelst fel eller vi är ett och annat.

Det gör mig inte det minsta att vara aspergare. På något plan känns det extremt skönt. Jag är lättad. Men jag är rädd. Jag har levt i 46 år och trott att jag är vanlig. Jag är rädd för att förlora det som jag har byggt upp i vanligheten. Eller vad det nu jag är rädd för. Vet jag knappt.

Äh, vanlig eller inte. Är det nån som är vanlig? Om man är lite ovanlig, dör man då?
Eller blir mobbad, utfryst? Man är väl ändå det man är? Men svartmålerier är iaf trista om det är det du menar.

Du är ju fortfarande samma person.

Men jag förstår att det kan kännas skrämmande, att ha något som inte kan botas. Man får leva med problemen, de kan inte försvinna genom mediciner el terapi.

För mig blev också diagnosen en chock. Jag hade inte ens känslan att det var något fel på mig, förutom utbrändhet. Jag såg mig som normal, fast kanske lite ovanlig. Och det var inget fel på mig, däremot på andra. De var krävande, oresonliga, falska, talade inte rent ut vad de menade så jag fick gissa, och sen blev jag utskälld för att jag inte förstått.

Du kan leva ungefär som förut, bara lära dig mer om dig själv och AS.

Jag känner igen det där med att ha stora hål när det gäller vissa saker (utan att jag kan kompensera med någon extrem begåvning).

Nu när du vet att du har AS, kan du försöka undvika vissa saker som dränerar dig på kraft.

Du förlorar ju varken din familj el ditt jobb för att du har AS. (Du behöver kanske inte berätta om det på jobbet.) Du är den där snubben som har en funktionsnedsättning + en taskig barndom men som lyckats skaffa dig ett hyggligt liv ändå. Nu kan det bli ännu bättre!

Alien skrev:Du är ju fortfarande samma person.

Men jag förstår att det kan kännas skrämmande, att ha något som inte kan botas. Man får leva med problemen, de kan inte försvinna genom mediciner el terapi.

För mig blev också diagnosen en chock. Jag hade inte ens känslan att det var något fel på mig, förutom utbrändhet. Jag såg mig som normal, fast kanske lite ovanlig. Och det var inget fel på mig, däremot på andra. De var krävande, oresonliga, falska, talade inte rent ut vad de menade så jag fick gissa, och sen blev jag utskälld för att jag inte förstått.

Du kan leva ungefär som förut, bara lära dig mer om dig själv och AS.

Jag känner igen det där med att ha stora hål när det gäller vissa saker (utan att jag kan kompensera med någon extrem begåvning).

Nu när du vet att du har AS, kan du försöka undvika vissa saker som dränerar dig på kraft.

Du förlorar ju varken din familj el ditt jobb för att du har AS. (Du behöver kanske inte berätta om det på jobbet.) Du är den där snubben som har en funktionsnedsättning + en taskig barndom men som lyckats skaffa dig ett hyggligt liv ändå. Nu kan det bli ännu bättre!

Tack. Det du skriver är en enorm tröst. Enorm.

Och jag älskar din signatur. Jag har alltid hävdat att egennyttan är den bästa grunden för solidaritet.

Grym igenkänning på din text, fast jag var mer perplex och ställd än rädd, förutom tacksam, förbannad över svunnen tid och folks sätt emot mig, lättad, stolt (mer än skamfylld fast det fanns en del sånt också), ifrågasättande (inte emot diagnosen utan mer diagnoskriterier, för jag ser mig inte som "ensidigt fixerad vid icke-ändamålsenliga rutiner" utan hängiven och förmögen till in- och djupgående analys bara som en grej bland många andra).

Fantastiskt underhållande skrivet om jag får säga det utan att låta helt okänslig för lidandet bakom.

Och så var det kul med nån som är grymmesmart men inte är naturare, som det låter... Vi behöver bli fler humanister härinne och överlag, tänker jag.

För min del var diagnosen ett sätt att förstå mig själv, varför jag haft så svårt att behålla mina arbeten, trots att jag varit framgångsrik på samtliga, varför jag haft så svårt att betala räkningar, trots att pengarna funnits, osv osv...

Jag blev inte en annan människa pga diagnosen, däremot hjälpte diagnosen mig att komma vidare, att begripa varför vissa saker är så enormt svåra, medans andra saker som är svåra för andra har jag så lätt för!

Jag hoppas att du kan hitta dig själv i allt det här och få dig och din familj att förstå vem du är innerst inne!

Miche skrev:För min del var diagnosen ett sätt att förstå mig själv, varför jag haft så svårt att behålla mina arbeten, trots att jag varit framgångsrik på samtliga, varför jag haft så svårt att betala räkningar, trots att pengarna funnits, osv osv...

Jag blev inte en annan människa pga diagnosen, däremot hjälpte diagnosen mig att komma vidare, att begripa varför vissa saker är så enormt svåra, medans andra saker som är svåra för andra har jag så lätt för!

Jag hoppas att du kan hitta dig själv i allt det här och få dig och din familj att förstå vem du är innerst inne!

Håller med, dvs om att diagnosen främst var ett verktyg. Inte att förstå mig själv, för det hade jag gjort mest medelst läsning av allsköns npf-litteratur (en vurm som tog mig igenom 120 böcker hittills) men genom att ställa diagnosen. Dvs, att jag inte bara kände igen mig, de kände igen mig i det hela också.

Sen tror jag iofs att läkaren missade diagnosen PTSD på mig, och den spelar säkert stor roll. Får jag behandling för det post-traumatiska så lär jag vara annorlunda efteråt, och jag tror att jag kommer att känna mig och tyckas mindre aspig, men det återstår att se.

alfapetsmamma skrev:Grym igenkänning på din text, fast jag var mer perplex och ställd än rädd, förutom tacksam, förbannad över svunnen tid och folks sätt emot mig, lättad, stolt (mer än skamfylld fast det fanns en del sånt också), ifrågasättande (inte emot diagnosen utan mer diagnoskriterier, för jag ser mig inte som "ensidigt fixerad vid icke-ändamålsenliga rutiner" utan hängiven och förmögen till in- och djupgående analys bara som en grej bland många andra).

Fantastiskt underhållande skrivet om jag får säga det utan att låta helt okänslig för lidandet bakom.

Och så var det kul med nån som är grymmesmart men inte är naturare, som det låter... Vi behöver bli fler humanister härinne och överlag, tänker jag.

Visst är jag humanist, men med en viss släng av vetenskapsnörd.

Och jag skiljer mellan form och innehåll. Det är mitt jobb. Så jag uppskattar beröm när det gäller mitt skrivande. Tack.

vadloink skrev:Det gör mig inte det minsta att vara aspergare. På något plan känns det extremt skönt. Jag är lättad. Men jag är rädd. Jag har levt i 46 år och trott att jag är vanlig. Jag är rädd för att förlora det som jag har byggt upp i vanligheten. Eller vad det nu jag är rädd för. Vet jag knappt.

Jag kände mig ungefär som dej när jag fick min diagnos. Jag trodde jag jag var på väg att lära mig vara "vanlig". Men sen när jag fick AS diagnosen så förstod jag att jag aldrig kan bli vanlig.

Nu har det gått 6 månader sen diagnosen. Min rädsla har nu lagt sig. Jag är den jag är. Vanlig försöker jag inte vara längre.

Jag känner igen mig lite. Min ADHD-diagnos var det bästa som kunde hända mig, och det har varit odelat positivt att få veta att jag inte är så dum och korkad som jag alltid trott.
Nu står AS-diagnos på dagordningen och det skrämmer mig mer, troligen på grund av fördomar.

Men fördomar beror på okunskap, det enda man kan göra är att lära sig mer.

Välkomen vadloink. Mycket välskrivet och engagerande inlägg fast det var långt.

Låter som om du fick alla äggen i den mentala korgen och få i den fysiska. Sinnebilden av den förvirrade professorn som lever helt i den abstrakta sfären och lätt rör till det in den praktiska. Skulle du verkligen velat ha dem jämnare fördelade om du hade fått välja?

Själv tycker jag snarare det är lite kul att vara så bra på vissa saker och så dålig på andra, även om topparna och dipparna kanske inte är lika extrema hos mig (en del har jag jämnat ut själv med åren). Tyckte det kändes som en lättnad att få diagnosen som förklaring på min ojämna begåvning, sensoriska överkänslighet och allmänna känsla av att vara udda.

För den som inte själv misstänkt AS innan man fick diagnosen kan det ofta bli mer av en chock. Som brukar lägga sig efter ett tag.

vadloink du är inte ensam om att få en chock om att få AS diagnosen.
Nu vet du vad dinna starka sidor är men lär dig att hantera din svaga sidor. Då kan du komma långt.

Har också en otrolig diskrepans mellan högsta- och lägstanivå, vilket blev mer än tydligt när jag gjorde WAIS. Min strategi är att minimera de momenten i vardagen som jag är sämst på för att ägna mig åt det jag kan.

Att man kan vara så pass ojämn i begåvningen är det inte många som förstår. Och det tas för givet att alla kan de "lätta" sakerna som för mig är svåra.
Men som sagt, trevligt med en humanist till i huset!

Själv är jag livrädd att jag inte får AS-diagnos.
Det där andra skrämmer mig mer. Jag har en autistisk
flicka jag är livrädd att förlora vårdnaden om.
Jag är rädd för allt. Dina barn kanske hunnit bli vuxna?

Att känna att man inte får förståelse från psykologer verkar
vara typiskt för autistiska människor.

Den första gången jag träffade en kvinna med diagnos var
för mig den första gången någon svarade på den enkla frågan:
"Hur mår du?". Sedan den dagen känner jag mig mindre ensam.

Jag hoppas att du kan förlika dig med din diagnos.

vadloink skrev:

alfapetsmamma skrev:Grym igenkänning på din text, fast jag var mer perplex och ställd än rädd, förutom tacksam, förbannad över svunnen tid och folks sätt emot mig, lättad, stolt (mer än skamfylld fast det fanns en del sånt också), ifrågasättande (inte emot diagnosen utan mer diagnoskriterier, för jag ser mig inte som "ensidigt fixerad vid icke-ändamålsenliga rutiner" utan hängiven och förmögen till in- och djupgående analys bara som en grej bland många andra).

Fantastiskt underhållande skrivet om jag får säga det utan att låta helt okänslig för lidandet bakom.

Och så var det kul med nån som är grymmesmart men inte är naturare, som det låter... Vi behöver bli fler humanister härinne och överlag, tänker jag.

Visst är jag humanist, men med en viss släng av vetenskapsnörd.

Och jag skiljer mellan form och innehåll. Det är mitt jobb. Så jag uppskattar beröm när det gäller mitt skrivande. Tack.

Vetenskap är finfina grejer, men det är extra fint om dtt handlar om "min" planhalva... ; (Jag höll själv på med min fil.mag i lingvistik när livet satte krokben för mig, med utredningar och annat...)

KrigarSjäl skrev:Har också en otrolig diskrepans mellan högsta- och lägstanivå, vilket blev mer än tydligt när jag gjorde WAIS. Min strategi är att minimera de momenten i vardagen som jag är sämst på för att ägna mig åt det jag kan.

Att man kan vara så pass ojämn i begåvningen är det inte många som förstår. Och det tas för givet att alla kan de "lätta" sakerna som för mig är svåra.
Men som sagt, trevligt med en humanist till i huset!

Får jag ställa mig här och vara doa-kör?

Jag kan förstå om du är skrämd av hur framtiden kommer att utspela sig nu när du har diagnosen. Det sätter en massa olika tankar i spel och det blir lätt rörigt i skallen. Jag kan erkänna att jag själv tycker att det är skönt att jag äntligen fick en diagnos. Det var en lättnad, trots att jag då inte visste vad AS egentligen är.

Har gjort liknande saker som dig. Letat som en galning efter kaffekannan och sedan hittat den i kylskåpet. Gått från ett rum till ett annat och samtidigt vart så djupt engagerad i en tanke, att jag glömmer bort varför jag i första hand förflyttade mig, mm.

Nu vet jag i alla fall att det inte är på grund av att man håller på att bli tokig, syrebrist till hjärnan eller låg intelligenskvot. Den jobbigaste biten är för mig är givetvis är den ojämna begåvningsnivån, det kan reta mig till vansinne. Men nu vet jag iaf varför det är så tack vare diagnosen.

Ironi kommer:
Jag har fått för mig att människor är fullständigt obegåvade på saker som människan aldrig behövt, att de oftast inte kan klara så enkla saker trots at förmågorna om tio miljoner år kommer att behövas.
Slut på ironi.

Nåväl, en observation jag gjort är att människor troligen är olika i hjärnan precis som de är olika på utsidan, ett antal kombinationer av bekymmer innebär möjlighet att diagnosticeras med AS oavsett samtidig mental genialitet.

Personligen lär jag mig bäst när jag inte "måste" lära mig utan det bara är kul
Också det en observation....
Nytta hjälper till rätt bra att låta mig lära det med
Att alla mår bra är en extremt bra drivkraft och något som ger mig välmående och energi.

Jag är extremt tacksam för alla kommentarer. Jag är fortfarande lika jävla vilse i pannkakan, men har lärt mig mer om mig själv på ett par dygn här än på en massa års tröskande i vårdapparaten.

Jag börjar ana både varför och hur.

Du har inte fått Asperger nu, bara för du fått diagnosen nu.
Du har alltid haft Asperger.
Med andra ord är du exakt samma person som du var före utredningen.
Enda skillnaden är att nu har du mycket större chans att förstå dig själv och möjlighet till bättre självinsikt.

Gör en liknelse:
I hela ditt liv har du kämpat med att skruva ihop IKEA-möbler med hjälp av instruktioner skrivna på kinesiska.
Nu har du plötsligt fått instruktionerna på ett språk som du faktiskt förstår.

Så ta det lugnt, du ska se att saker och ting inte blir svårare nu, utan tvärtom bara blir lättare.
När chocken /överraskningen lagt sig kommer du inse detta och enbart uppskatta din nyfunna vetskap.
Förutsättningarna för en bättre framtid för dig och din familj har ökat markant nu.
Du är heller inte ensam att få AS-diagnosen sent i livet, så välkommen i klubben.

Gör en liknelse:
I hela ditt liv har du kämpat med att skruva ihop IKEA-möbler med hjälp av instruktioner skrivna på kinesiska.
Nu har du plötsligt fått instruktionerna på ett språk som du faktiskt förstår.

Vilken underbar liknelse.

Danne skrev:Du har inte fått Asperger nu, bara för du fått diagnosen nu.
Du har alltid haft Asperger.
Med andra ord är du exakt samma person som du var före utredningen.
Enda skillnaden är att nu har du mycket större chans att förstå dig själv och möjlighet till bättre självinsikt.

Gör en liknelse:
I hela ditt liv har du kämpat med att skruva ihop IKEA-möbler med hjälp av instruktioner skrivna på kinesiska.
Nu har du plötsligt fått instruktionerna på ett språk som du faktiskt förstår.

Så ta det lugnt, du ska se att saker och ting inte blir svårare nu, utan tvärtom bara blir lättare.
När chocken /överraskningen lagt sig kommer du inse detta och enbart uppskatta din nyfunna vetskap.
Förutsättningarna för en bättre framtid för dig och din familj har ökat markant nu.
Du är heller inte ensam att få AS-diagnosen sent i livet, så välkommen i klubben.

Fantastiskt bra inlägg, tack för det! Det sammanfattar rätt bra vad jag skulle vilja ha sagt.